En del av oss vill ha sex!

Den första är en avsexualiserad person med rutig filt över benen, som nöjer sig med att hålla handen då och då med sin (också avsexualiserade) käresta. Denna person skildras ofta som någon som kämpar mot myndigheterna, kanske hemtjänst eller färdtjänst.

Den andra bilden är ”den stackars handikappade” som visst ska ha rätt att köpa sex av prostituerade, som behöver en särskild datingsite, och som kan kräva sexhjälp av sin personliga assistent.

Naturligtvis har jag överdrivit och generaliserat en smula, för tydlighetens skull. Det som berättas om är de extrema situationerna, eller de personer som har radikala åsikter. Att skildra en person med funktionshinder som har en alldeles vanlig, normal, svensson- sexualitet har helt enkelt inte samma scoopfaktor.

Men har personer med funktionshinder en annan sexualitet än ”gemene man”? Skiljer våra behov sig från andras? Sitter sexualiteten i våra, ibland funktionshindrade, kroppar eller sitter den i huvudet?
Dessa frågor tycker jag är mer intressanta!

Att skapa sin identitet, och därmed sexualitet, kan vara extra svårt för den som växer upp med funktionshinder. Man tvingas kämpa mot överbeskyddande föräldrar, platstagande assistenter, och inte minst samhällets fördomar. Jag tror därför att sexualiteten som sådan inte skiljer sig från andras – men vägen dit kan vara något slingrigare. Behovet av kärlek, ömhet och närhet är inneboende i de allra flesta människor med eller utan funktionshinder. Det är ett mänskligt behov!
Att få utlopp för sin sexualitet i form av sex kan vara svårt när man har ett omfattande rörelsehinder. Man får dock aldrig glömma att behovet är precis detsamma som om rörelsehindret aldrig funnits. Jag är rädd för bilden av att funktionshindrade mest vill kramas, pussas och hålla handen. En del av oss vill faktiskt ha sex, rätt och slätt! Sex kan vara mycket mer än ett samlag, därmed inte sagt att man måste nöja sig med ”mycket mer”.

För att ha sex måste man ha en partner och många upplever att funktionshinder försvårar detta enormt mycket. Hur ska man kunna träffa någon när otillgängligheten gör att man inte ens kan ta sig in på krogen, restauranten eller sitta bland de övriga på en konsert? Folks fördomar, som jag anser späs på ytterligare av medias stereotypa bilder, kan känns som ett oöverstigligt hinder i jakten på en partner.
Jag önskar att jag kunde presentera ett recept på hur man gör, en handbok i kärlek och sex. Men så enkelt är det ju inte! Det jag vet är att man måste satsa, ta för sig, våga bli besviken och inte låta sig nedslås av misslyckanden. Man måste ta initiativ, hitta kluriga lösningar, ta plats. En aktiv marknadsföring av sig själv, så att säga.
Hurtigt och klämkäckt kan tyckas, men jag vet inget annat sätt. Allt att vinna, inget att förlora!