Du är en personlig assistent.

Men det är inte alltid så lätt,
och går inte lätt som en plätt.
För du kan inte läsa mina tankar,
Och för det, jag kan ej dig klandra.
Jag måste om allt dig lära,
ha tålamod, förklara och repetera,
Och ibland så orkar jag inget mera!

Hur jag vill ha mitt liv i detalj du måste veta,
Men sätta gränser, ta lite avstånd,
så jag mig ej på dig senare ska uppreta.

För liksom dig så vill jag ha mitt liv privat.
Och jag vill inte ha något onödigt prat.
Du kommer väldigt nära mig,
fast du är ingen vän till mig.

Förstå mig rätt,
jag kan tycka väldigt bra om dig,
och under andra omständigheter,
kanske jag var vän till dig.
Men jag vill liksom andra
ha en integritet.
Och jag vill inte att du allt om mig vet.

Tänk dig själv om du var hemma
hos dig med din familj,
och där alltid även var en till.
En som du ej utan kan dig klara,
Fast du bara ensam med
din familj vill vara.

I mitt fall, så klarar jag ej av att jobba.
Men måste dra i alla trådar, vägleda,
lära upp dig, säga till om allt.
Ja, det är en enda soppa.

Ha intervjuer, sätta upp regler,
Jag måste ringa hit och dit.
Ja, det är ett riktigt slit.
Det tär på all den kraft jag har,
men jag vill vara snäll och rar.
Jag känner det, att inför Dig
jag alltid måste vara glad,
fast jag är orklös, trött och svag.

Jag är beroende av Dig,
För du jobbar här hos mig.
Du är min förlängda arm.
Då måste lyfta, vara stark.
Att ofta mig du ska förflytta,
och hjälpa mig att göra nytta.

Ibland vi väldigt roligt har,
men sen du osynlig ska vá.
Ja, helst du omärkbart ska jobba,
Så det inte blir en jobbig soppa.

Att kunna ha ett proffsigt sätt,
Ja det är inte alltid lätt.
Att vá personlig, ej privat,
och vara foglig, känna av,
att kunna lyssna, passa in.
Då blir det ro uti mitt sinn´!