Min brukare har avlidit. Barnen sa upp kontakten när de var tonåringar och har inte velat bli kontaktade sen dess. Men de kom på begravningen och de grät. Man förstår att mycket har rört sig inom dem! Min brukare var inte den som sa vad h*n kände eller förklarade sitt eget beteende. H*n sträckte inte ut en hand och sa förlåt, eller jag skulle vilja träffa er. Att barnen betydde allt, sa h*n aldrig. Jag vet dock att så var fallet. Det h*n inte sa, märktes på annat sätt. Nu vill jag skriva ett brev till de vuxna barnen och berätta lite om att de faktiskt betytt mer än vad de själva förstått. Positiva saker mest. Det enda negativa är sådant de redan vet om och ett bevis på att jag förstår deras handlande. Det finns ingen familj som kan berätta. Bara pa. Jag är rädd att barnen går vidare i livet med bara hat och förakt i minnet och att när det försvinner, finns bara en känsla av att föräldern aldrig brydde sig. Förklaringarna på vad som hände med deras ena förälder borde de ha fått för många år sen, men det fanns ingen som kunde ge dem. Jag fick inget säga p.g.a. tystnadsplikt. Min brukare förstod inte själv och skulle därmed aldrig gett sitt tillstånd då. Deras andra förälder hade skiljt sig och varken kunde eller ville ge en objektiv förklaring. Jag har fortfarande tystnadsplikt och respekterar den. Det jag vill berätta i mitt brev handlar om min brukares saknad efter sina barn och hans / hennes stolthet över dem. Att h*n aldrig anklagat dem för att de sagt upp kontakten. Vore h*n frisk på alla sätt så vet jag att h*n skulle acceptera och glädjas åt det här brevet och be mig skicka det. Som sjuk skulle h*n gråta över vad som står. Som död...? Mår barnen bättre av att få veta att deras förälder älskade dem, även om h*n var så förfärligt dålig på att visa det? Eller ger jag dem bara dåligt samvete? Det var inte utan orsak de sa upp kontakten, men brist på förklaringar var nog den största boven.
Hej! Jag tror personligen att ett brev från dig till barnen skulle hjälpa mycket! Jag och mina syskon befinner oss själva i en liknande situation där det finns mycket uppslitande saker i bakgrunden som aldrig kommer att kunna klaras ut. Vår förälder lever fortfarande, men kan inte längre kommunicera och hjärnan är oklar. Vi har alla haft långa perioder då vi inte haft någon kommunikation med vår förälder pga tragiska omständigheter och vi är nu medvetna om att vi aldrig kommer att få vare sig upprättelse eller några förklaringar. Det finns duktiga assistenter med i bakgrunden och faktum är att de har lärt känna vår förälder på ett helt annat sätt och vi har haft/har stort stöd av dem. Det betyder så mycket........... Jag tror att många tårar fälls vid en persons bortgång för att man aldrig fick reda ut saker som hänt. Att få veta att man trots allt varit älskad skulle betyda så oerhört mycket för många, så...... skriv! Stor kram till dig!
Det var nog den svåraste frågan jag läst här hittills. Som människa säger jag, visst ska du skriva. Som assistansanordnare säger jag, det kan du inte göra pga tystnadsplikten. Som brukare säger jag att jag nog hade velat att mina assistenter skulle skrivit om det varit för sent för mig själv att ta kontakt. Faktum är att jag inte vet eller kan råda dig.
Tack för era svar. Jag kommer att vara försiktig, så att ingen ska få men för det jag skrivit. Men jag tror nog att barnen kan må bättre av det jag vill säga dem. Nu eller i framtiden. Jag tror att det är lätt hänt att sånt här följer dem hela livet annars och jag sitter här och enkelt kan göra det lite mindre plågsamt. Jag kommer inte kunna skriva utförliga förklaringar p.g.a. tystnadsplikten. Inga förklaringar alls egentligen. Dem borde de ha fått för många år sen, men där fanns ingen som gav några. Utan några förklaringar ska jag alltså försöka få dem att förstå att de i alla fall betydde mycket för sin förälder.
Hurra! Hon tog det bättre än jag vågat hoppas! Hon har svarat!! Jag är så glad, så glad och i nästa stund så gråter jag. Hon med, tror jag. Det känns i alla fall helt rätt att jag skrev.
Till sidans topp
Jag känner en 16-årig flicka med assistenter. Hon vill saker som inte föräldrarna vill att hon ska göra. De vill att pa ser till att hon inte gör dessa saker, medan flickan vill ha hjälp av sina pa att göra dem. Hon är normalbegåvad och vill göra det som hennes kompisar gör och de har ju inga föräldrar eller vuxna med sig överallt. Hur bör assistenterna bete sig?
Självfallet flickan, alla ungdomar måste få göra fel och hitta på dumheter, det är det vi lär oss av. Men även för att vara en del i gänget och inte bli utstrött. Föräldrar ser aldrig allt vad tonåringar gör och assistenter är inte ställföreträdande föräldrar. Få någon att prata med föräldrarna..
Har själv ungdomar i den här åldern och tycker att det är viktigt att uppsatta gränser från föräldrarna gäller, oavsett om barnet är funktionshindrat eller inte. Det framgår inte vad det är som den är tjejen vill göra, men en kvalificerad gissning (om jag går till mina egna ungar) är att det handlar om att dricka alkohol och testa gränser överlag. Som 16-åring är man också i full färd med frigörelse och har kanske inte alltid full koll på vad som är nyttigt för en själv.
Å vad skönt att ni svarar så! Det är det som känns mest rätt! Nu har jag bara jobbat lite extra hos den här tjejen och känner henne mer privat. Om man bara är pa, så är man väldigt fastlåst. Föräldrar har stort inflytande över dem och över barnet och man hamnar mitt emellan. Börjar föräldrarna känna sig otrygga med en pa (en som följer med på det otillåtna) så känns anställningen osäker. Tonåriga ungdomar har ofta unga pa tror jag med och då är det också svårt för dem att gå i klinsh med föräldrar. Nu har jag ju ingen tjänst att förlora där, så jag kan prata med dem vid tillfälle, om flickan vill. Kanske har de inte ens tänkt så långt?
Klart man ska få leva lite farligt trots funktionshinder och assistenten ska ju inte skvallra om inget allvarligt händer. Bara man inte som assistent hjälper till med något brottsligt. Kan ju bli dömd till medhjälp eller att brukaren skyller på assistenten.
min mamma sa någon gång till en nyanställd när jag var typ 13 att om jag skulle få för mig att snatta på h&m så var det assistentens skyldighet att öppna väskan åt mig... Eftersom jag är en laglydig person har jag aldrig lurat med mig assistenter på något sådant, och rent juridiskt håller ju inte det min mamma sa, men jag tror att markeringen gick fram till PA ändå. Några tvivel om att min mor skulle bli ursinnig om jag hade snattat finns det definitivt inte. Jag skulle antagligen få utegångsförbud tills jag blev myndig. Men huvudpoängen var att min mamma inte ansåg att det var upp till assistenterna att avgöra vad som är rätt eller fel. Knepigare blir det ju om man har mycket assistans, och man måste ha med sig PA på fest etc. Det finns en mkt gammal tråd på den hemska sidan PA.com nånstans där det fanns en mycket klok person som hette Hermione som skrev nånting i stil med att hon följde hennes brukare vart denne ville men försökte så långt det gick att brukarens kompisar hjälpte brukaren att exempelvis tjuvröka, på det viset var hon inte lika "inblandad" och bröt på det viset inga direkta regler från föräldrarna. Sen bör man väl påpeka att om det föreligger andra funktionshinder än fysiska, så bör man ju kanske som PA ha lite mer omdöme.
Hej, Jag har en ryggmärgsskada (paraplegi TH8). Söker nu Assistansersättning från Försäkringskassan. Är det någon annan därute som har samma handikapp som mig och som har fått ersättning? Mvh Janne
Har inte samma funktionshinder men... hör gärna av dig ändå!
Hej ! Min mans dotter är autistisk och bor hemma hos sin mamma i en annan stad. Min man har henne och hennes bror varannan helg. Mamman har blivit assistent åt flickan och jag undrar nu om pappan kan bli assistent utöver , de timmar flickan är här ? Hon är väldigt krävande och behöver tillsyn dygnet runt. Kan mamman skriva upp att hon har jobbat även de timmar flickan är hos oss ? Det är väl ingen som kan kolla det ? Bara undrar hur det fungerar egentligen och vad pappan kan få hjälp med. Hon är 16 år. Mvh guldhund
Klart att pappan ska vara assistent när hon är hos er!! Mamman får inte skriva upp de tider då dottern är hos sin pappa.. Lycka till!!
Det första ni bör göra är ju att samtala med mamman i vilken omfattning flickan är beviljad assistans. Fram till man är 18 år har man ofta alldeles för lite timmar jämfört med vilka behov man har, så det kan ju vara så att timmarna inte räcker för att pappan ska få (iallafall särskilt många) timmar då flickan är hos honom. Mamman FÅR inte skriva upp timmar när flickan är hos er. Tyvärr KAN hon rent praktiskt ha gjort så, så det är ju bra att ni även tar upp detta med mamman.
Självklart ska pappan ha timmarna. Om mamman inte godkänner detta skulle jag kontakta assistansanordnaren (kommunen eller vilka det är i hennes fall)!
Känner ni någonsin svartsjuka gentemot assistenten, t ex om barnen går till honom/henne hellre än till er eller om maken/makan/sambon/partnern pratar mycket med assistenten? Vad jag menar egentligen är; kan ni någon gång känna er utanför sammanhanget?
Gällande barnen anser jag att man som förälder har ett stort ansvar att se till att barnen inte får någon relation till assistenten, mer än vad som är absolut nödvändigt. Som arbetsledare har jag ansvar för att se till att assistenten i ett sådant läge vet vad den ska göra - alltså nonchalera barnet eller möjligen hänvisa till mig. Att assistenten vet att den inte ska vara en kompis eller extramamma till mitt barn. Såna diskussioner ska man ta innan situationen uppstår, för att minimera missförståndsrisker. Gällande maken? Nä, om han skulle prata mycket med assistenterna skulle jag ta upp det. Men det skulle aldrig hända hos oss...
Hej! Nej jag känner ingen svartsjuka i det du frågar om. Jag har två barn och självklart har de en relation till mina assistenter precis som barn ppå fritids eller dagis har. Nu är mina barn stora, 18 och 15 år, och visst händer det att de pratar och diskuterar och jag ser inget fel i det. Däremot skulle de aldrig fråga någon av mina assistenter om de får göra något, när de ska komma in (gäller 15 åringen) osv för de vet att det är jag som uppfostrar dem och bestämmer vad de får och inte får göra. Jag ser till att mina assistenter inte tar konflikter med mina barn, likväl som de heller inte gör nått kul ihop! Hoppas du förstår hur jag menar. Men alla barn i en viss ålder tycker att mamma o pappa är pest o pina och alla andras mammor o pappor är mycket bättre. Visst kan det nog bli lätt för barnet att säga att assistenterna är mycket snällare o bättre men det är inget att bry sig om. Det ingår i deras utveckling. Precis som "alla andra får men inte jag"
Ibland kan jag tycka det är knepigt att ha assistent och min man närvarande samtidigt. Mannen är snabbare, vet direkt vad jag vill, är starkare... Då händer det att jag ber honom, ist för assistenten. Eller att han gör saker, bara på ren rutin. Vi jobbar på det hela tiden men det känns inte helt okomplicerat. Hur känner ni andra?
Mm, det är exakt det där jag menar. Partnern kan känna sig "passiv", assistenten kan känna sig överflödig, jag blir osäker på vem jag ska be. Fast jag vet ju vad som gäller, och övriga inblandade också. Kruxet är att få det att flyta i vardagen. Inget jätteproblem, absolut inte, men en av många situationer att brottas med iom assistansbehovet.
Ahaa, som snackcirkel eller??
Tycker det mest blirfel när vikarier jobbar. Då får sambon göra mycket...
Har visserligen ingen sambo, men samma problem har jag med mamma och en del vänner. En del av mina ass som jobbat länge är numer lika snabba som mamma, men med en mer ovan jobbar är hon snabbare på att se småsaker. Det svåraste är nog när jag umgås som vän med en av mina mest vana ass (japp, gör sånt...) med en jobbande ass. Min ass/vän läser mig väldigt bra (ibland undrar jag om vi kan telepati), och har alltså så svårt att låta bli. Liksom jag att automatiskt vända mig till henne. Inget stort problem... men... krockar blir det ju. Och fel...
Har inte sambo men väl föräldrar. Och visst blir det lätt så att pappa, om han kommer på besök, gör alla lyft automatiskt, fixar det mesta runtomkring och vid slutet av assistentens arbetspass även erbjuder assistenten skjuts med bil hem... Och nej, det är ju inte helt rätt...
Ack ja, visst känns det igen.. Däremot har jag ingen lösning utan även vi jobbar på problemet. Ett annat problem är att jag faktiskt mår bäst och livet flyter enklare när sambon är ass och det känns inte heller så bra.
Känner igen detta från "andra sidan"! Är den gamla vana räven på ett av mina ställen och har väldigt svårt för att inte agera, utan låta den nya göra det. När hon inte ser eller märker vad som ska göras, måste man säga det istället för att skrida till verket två sekunder. Kan vara svårt att stå tillbaka så, men nödvändigt, för att h*n ska komma in i det själv och för att brukaren ska vänja sig vid att vända sig till den andra också. Hos en annan jag jobbar hos är det maken som får stå tillbaka, vilket var svårt i början. Brukaren ropade på honom, men han var medveten om det och skickade mig istället. Ganska snart kom man in i det att läsa av, utan ord. Nu hjälper maken sin fru ibland, även när jag är där, men det blir mer för nöjes skull - de är ju gifta - och i gengäld kan ju jag göra nåt för honom / familjen istället. Det behöver inte bli så strikt. Han uppskattar ledigheten och behöver den, så problemet finns väl bara i början, när det har börjat en ny.
Hos en brukare jag var hos fick vi inte hjälpa till om sambon var hemma, då skulle vi mest bara sitta å titta på ej heller fick vi vara i pers rummet... Vi skulle sitta å kolla med brukaren så att h*n gjorde "rätt". Det tycker jag kändes avigt...
Tror aldrig problemet försvinner, det gäller även mina gamla assistenter, det är omständigare än med mannen, som alltid vet och ser hur dagsläget är. Och det kommer aldrig en utomstående ass att kunna på samma sätt eftersom man faktiskt som brukare oftast bemödar sig om att göra det så lätt och bra som möjligt för assistenten oavsett hur man mår. Till sin gubbe kan man alltid vara rakare och behöver inte orka ta hänsyn till arbetslivsregler. Dessutom vet ens partner ju alltid var saker finns i hemmet, hur bilen funkar/inte funkar, vilken sladd det är glapp i när datan strular och alla sådana hembeskymmer, man kan lägga ner arbetsledandet, de vet ändå och det är så skönt att få slippa vara arbetsledare hela dygnet.
Men är det egentligen fel att din pappa erbjuder assistenten skjuts hem? Kan han inte göra det för att han uppskattar assistentens arbete? Jag får ibland skjuts hem av "mitt" barns pappa och jag känner då att han vill göra det för att jag ofta ställer upp, jobbar extra mm. /Katy
OK, Becky! Förstår vad du menar!
Varför är det alltid så att nästan alla "icke funktionshindrade" väljer att se på föräldrarollen som ett problem, de är som att det är inte föräldern med funktionshinder som tar hand om ett barn utan det är personens assistenter En fråga finns det flera som stöter på liknande? Ser det som förminskande av mig som människa, vi styr våra assistenter och de får inte ha en sån inställning till sitt jobb för då får det sparken. Härom dagen då jag pratade med en gammal elevhemspersonal om att vi har önskemål om att bli föräldrar, så utryckte hon något i den ovanstånde stilen. Jag sa inget men däremot så kändes det som slag i magen, för att hon är normalt en jättestöttande person i allt! Men ska defenetivt ta diskussionen med henne någon gång framöver... Redigerat 2006-08-16 05:51
Jag håller med Ninnie där att okunskap är den största källan till att vi funktionshindrade föräldrar blir bemötta på det sätt som Helna skrev. Mina barn är idag 18 och 15 år men när de var mindre typ 5 och 8 så ville kommunen där jag bor omhänderta dem pga av att jag blev sjuk då och de ansåg att jag inte klarade av att ta hand om mina barn pga av min sjukdom. Jag var faktiskt med i Reportrarna (om ni minns det programmet) om just detta. Det var när Bengt Lindkvist släppte sin bemtandeutredning och då låg mitt fall i pressrealisen. Bosse Holmström gjorde ett reportage om olika funktionshindrade personer då. Men kommunen drog tillbaka efter att jag stridit en hel del, jag är fritidspedagog och hade arbetat i kommunen ca 10 år innan jag blev sjuk och suttit med i ett antal fall där omhändertagande ev varit aktuellt. Kan man inte omhänderta barn till missbrukande föräldrar där barnen blir misshandlade varje dag då tar man inte mina barn heller! Och det gjorde de inte efter jag sagt detta. Under mina år som funktionshindrad så har jag lärt mig som många av er andra att vi alltid måste slåss för allt spelar ingen roll vad det handlar om, föräldraskap, ass.timmar, hjälpmedel, färdtjänst ja you name it! Idag tror jag eller jag vet i alla fall ingen som bemöter mig på annat sätt än att jag är mamma till mina barn trots funktionshinder. Jag har i alla fall inte fått någon kommentar eller hamnat i diskussion med någon om detta. Kanske är det mer aktuellt när barnen är små än när de vuxit upp så pass som mina har.
jaghar ju inte barn,men väl nästan barn... jag har tre hästar o tre hundar,hade etttag 4.en häst bor i skåne så jaghar bara två hemma. det är jättevanligtatt assistenter som söker jobbet tror att deskal träna hästarna -åt-mig eller ngt annat lika dumt,för att inte tala om alla som tror attassistenterna ridit in dem,gjort grundarbetet o tagit dem upp till svår dressyr... tror inte dte va.... jag kommer alltid atha större kunskaper inom det området än mina assistenter,dessutom är jag en efterfrågad ridlärare jag tror inte dte där hänger ihop med föräldraskap utan med folks totala oförmåga att inse att även om obrukbara ben hänger ihop med hjärnan så betyder dte inte att hjärnan inte fungerar. och även om hjärnan skulle ha åsikter om vadsom r viktigt o inte,så betyder dte fortfarande inte att man är en dålig förälder! eller matte
Jag har ytterligare en fråga att kasta ut här... Ni som har eller har haft assistenter i unga år - och då menar jag i omyndig ålder - hur hanterar ni eller hur har ni hanterat assistenten gentemot era föräldrar? Jag minns att för mig blev det då och då konflikter i denna fråga: Vem ska assistenten "lyda"? Teoretiskt sett ska den ju "lyda" mig som brukare, men ibland blev det så att assistenten visste att jag och min mor var av olika åsikt i en viss fråga, vilket ledde till att assistenten hamnade i något som kan liknas vid en lojalitetskonflikt. Har någon upplevt samma sak? I så fall - hur hanterade ni det? I och för sig är frågan mindre aktuell för mig nu, eftersom jag nu är vuxen, men av ren nyfikenhet frågar jag i alla fall...
Nu har jag mina "hemma-assistenter" i skolan, men i låg- och mellanstadiet hade jag en som var anställd av skolan. Hon fick tex inte ge mig min egen alvedon om jag hade ont i huvudet, men alla barnen fick ta själva. Lärarna och annan personal får inte ge barnen mediciner. Löjligt att hon inte bara kunde ta upp den ur väskan och lägga den i min hand.. I matsalen var man tvungen att ta grönsaker. Kompisarna smet undan och slapp ett antal gånger äta grönsaker (grönsaker var ingen poppis). Eftersom inte jag tog min mat själv, utan att hon tog den, så kunde jag aldrig slippa undan som de andra, utan tvingades äta. Detta är några exempel..
Läs gärna mitt svar under Panelen ang. barn-föräldrar-assistent. Tänk dock på att det är skillnad på personlig assistent och elevassistent. En elevassistent är i princip skolans assistent även om den är knuten till en elev och får i princip sparken om den skulle tillåta en tonåring skolka. En personlig assistent ska följa sin brukare, låta brukaren göra sina val, och assistera efter det. Diskussionen med föräldrarna bör man ha tagit innan eftersom det är viktigt att föräldrarna lär sig uppfostra sina barn, inte barnets assistenter.
Vi är ett par som klarar oss bra idagsläget med min killes assistans, men hur blir det om jag blir med barn och vi blir en till Går det att vi ansöker om en utökad assistans på min killes assistansfirma? Eller måste jag ansöka själv och undrar isf hur tas det emot av handläggare när jag har ganska osynligt "stroke" funktionshinder? *Tacksam för svar*
Eftersom assistansen även kommer att innebära en viss hjälp för dej också så kommer det nog att krävas ett läkarintyg för att styrka dina behov av insattser.
Ditt behov av assistans kommer ju att öka iom att du blir gravid med allt det innebär, ökad vikt, annorlunda tyngdpunkt i kroppen, svårighet att röra dig etc etc. Sedan när ert lilla barn väl är fött, är ju du i en ny situation när du skall ta hand om bebben. Så det kan nog vara en bra idé att ansöka om egen assistans. Sedan är det ju som kvinna (man också så klart!), alltid bra att inte vara alltför beroende av sin partner. Om du vill göra ngt utan din pojkväns assistens hjälp, är det ju skönt att vara fri att göra det ändå.
Såvitt jag kommer ihåg av LSS-lagstiftningen så får den som redan innan graviditeten har assistanstimmar ansöka om utökad tid pga graviditeten och det kommande barnet men jag har svårt att se att du kommer att beviljas assistanstimmar enligt LSS enbart för att du genom din situation får det jobbigare när du blir förälder. Däremot så har ju din partner som redan idag har assistanstimmar i allra högsta grad rätt att söka timmar dels under din graviditet för att han ska kunna underlätta det för dig och dels när barnet väl är fött för att han ska ha en möjlighet att vara pappa på det sätt han/ni önskar. Lycka till!
Nu blir jag lite nyfiken här... Du menar att om man inte har assistans från början, så är det inte alls säkert att man är berättigad till det när man skaffar barn?? Att bli förälder förändrar ju ens livssituation, och det är ju i en viss _situation_ som man blir handikappad. Jag personligen kan t ex inte lyfta/bära ett barn, vilket en förälder gör ETT ANTAL gånger om dagen. Men bara för att jag klarar mig utan assistans idag, så skulle detta (i princip) inte ge rätt till till assistans, om jag förstår dig rätt??
Tack för svaret även om jag hade hoppats på att jag skulle ha en chans att söka ass timmar! Jag skulle egentligen behöva hemtjänst men eftersom min partner har assistans så tycker jag inte att vi behöver det.Men det blir ju en annan femma som sagt om det kommer en bebis med i bilden som oxå ska vara med och dela på kakan
Hej! Undrar över om man som förälder till ett barn som har assistanstimmar får bilda en ekonomisk förening och själv sköta assistansen, kanske med hjälp av en revisor istället för att använda sig av någon assistansfirma. Har hört lite olika om det. Någon som vet?
Minst 3 st måste man vara för att skapa ett kooperativ.
OK. Tack så mycket.
http://www.kooperativutveckling.org/ Här hittar du mer info!
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
