I dagsläget är jag långt ifrån att skaffa barn, men ibland slår tanken mig.

Men hur hanterar man det... nu kommer jag skriva mycket kortfattat för jag kan inte helt beskriva hur jag känner det.
i min situation, hur kan man försvara att skaffa ett barn som kommer att förlora sin far?, för det är ju det som kommer att hända om man ska vara realistisk.
Jag kan ju välja det, ett barn har inget val. hur kan man försvara att orsaka sitt barn en sån smärta.

Samtidigt känner jag, "om det nu skulle hända" hur skulle jag kunna neka ett barn en sån helt underbar far även för en kort tid och hur skulle jag kunna säga nej till ett nytt liv, ett barn som är hans.

Alwa skrev: I dagsläget är jag långt ifrån att skaffa barn, men ibland slår tanken mig. Men hur hanterar man det... nu kommer jag skriva mycket kortfattat för jag kan inte helt beskriva hur jag känner det. i min situation, hur kan man försvara att skaffa ett barn som kommer att förlora sin far?, för det är ju det som kommer att hända om man ska vara realistisk. Jag kan ju välja det, ett barn har inget val. hur kan man försvara att orsaka sitt barn en sån smärta. Samtidigt känner jag, "om det nu skulle hända" hur skulle jag kunna neka ett barn en sån helt underbar far även för en kort tid och hur skulle jag kunna säga nej till ett nytt liv, ett barn som är hans.

om man har en fortskridande dödlig sjukdom så bör man avstå ifrån att skaffa barn tycker jag. för är som sagt inte rättvist emot barnets framtid om man vet utgången redan före barnet är fött

Man behöver inte ha en dödlig sjukdom. För mig räcker det med att ha en ärftlighetsprocent för att säga nej till barn

Anonym skrev: Man behöver inte ha en dödlig sjukdom. För mig räcker det med att ha en ärftlighetsprocent för att säga nej till barn

Och jag tycker helt tvärtom!
INGEN vet med säkerhet hur längre man lever, man kan vara kärnfrisk idag och dö i morgon. Om man vill ha barn ska diagnosen inte vara något hinder. Var sak har sin tid och man kan få många fina år tillsammans trots att den ursprungliga prognosen är dyster. Inget barn är försäkrad att växa upp med både mamma och pappa! (tyvärr)

// A E

Anonym skrev: Man behöver inte ha en dödlig sjukdom. För mig räcker det med att ha en ärftlighetsprocent för att säga nej till barn

skrev "fortskridande dödlig sjukdom " för mig så ligger det en skillnad i om den är fortskridande eller inte, dvs om man vet att man inte har lång tid kvar. annars kan man resonera sig fram till att det går bra ändå, för som någon skrev här nere man vet ju faktiskt inte när någon ska dö. ärftlighet behöver inte innebära att ens barn får det egna funktionshindret, är upp till varje par att avgöra om det känns rätt eller felmen egentligen är det ju samma där man vet inte vem som födr ett barn med funktionshinder i normala fall heller.

Redigerat 2008-08-01 08:54

Anonym skrev: Man behöver inte ha en dödlig sjukdom. För mig räcker det med att ha en ärftlighetsprocent för att säga nej till barn

Nu blir jag nyfiken... Kan och vill du utveckla resonemanget?
Anser du alltså att jag gjort fel som skaffat barn pga att min sjukdom är ärftlig? Även om det är oerhört osannolikt att våra barn skulle få sjukdomen?

Ninnie skrev: Nu blir jag nyfiken... Kan och vill du utveckla resonemanget? Anser du alltså att jag gjort fel som skaffat barn pga att min sjukdom är ärftlig? Även om det är oerhört osannolikt att våra barn skulle få sjukdomen?

Nej det tycker jag inte! Du och alla andra får göra det som känns rätt för dig/er. Ville bara säga vad jag känner!
Gör jag fel som är ärlig och säger hur jag vill ha det?

Anonym skrev: Nej det tycker jag inte! Du och alla andra får göra det som känns rätt för dig/er. Ville bara säga vad jag känner! Gör jag fel som är ärlig och säger hur jag vill ha det?

Ok, då förstår jag bättre. Trodde du menade generellt att du säger nej, så att säga... Då är vi helt överens - alla får göra vad som känns rätt för just en själv!

ja det är sant men barnet behöver ju inte få sjukdomen ändå man kan ju göra fostervattensprov och visar det sig att barnet har sjukdomen så är det bara att göra abort nog för att det är det sista man vill.Jag själv har en sjukdom och jag lever lika bra för det

Jenna skrev: ...man kan ju göra fostervattensprov och visar det sig att barnet har sjukdomen så är det bara att göra abort ...

Lättare skrivit än gjort, skulle jag tro.

Moon skrev: Lättare skrivit än gjort, skulle jag tro.

Utan tvekan är det så.

Jenna skrev: ja det är sant men barnet behöver ju inte få sjukdomen ändå man kan ju göra fostervattensprov och visar det sig att barnet har sjukdomen så är det bara att göra abort nog för att det är det sista man vill.Jag själv har en sjukdom och jag lever lika bra för det

Ärftlighetsproblematiken är många gånger svårare än så. Själv har jag tex SMA och det innebär att båda mina barn har ärft genen. När det gäller tex Duchennes, så ärvs genen via modern och det är enbart pojkar som utvecklar sjukdomen. Min egen sjukdom har inte varit något hinder för att skaffa barn och tack och lov finns det fler än jag med funktionshinder som har välsignats med goa ungar. Skulle tro att de flesta har tänkt igenom sitt beslut noga innan de har bestämt sig. I många fall handlar det också om ärftlighet i flera generationer. Det är tyvärr inte jättekul att behöva berätta för sina barn att de bär på en sjukdomsgen, även om de tar det med ro. Avslutningsvis så finns det ju heller inga garantier för någon. Även om man inte bär på några särskilda gener, så kan saker ändå gå snett.

Lise skrev: Ärftlighetsproblematiken är många gånger svårare än så. Själv har jag tex SMA och det innebär att båda mina barn har ärft genen. När det gäller tex Duchennes, så ärvs genen via modern och det är enbart pojkar som utvecklar sjukdomen. Min egen sjukdom har inte varit något hinder för att skaffa barn och tack och lov finns det fler än jag med funktionshinder som har välsignats med goa ungar. Skulle tro att de flesta har tänkt igenom sitt beslut noga innan de har bestämt sig. I många fall handlar det också om ärftlighet i flera generationer. Det är tyvärr inte jättekul att behöva berätta för sina barn att de bär på en sjukdomsgen, även om de tar det med ro. Avslutningsvis så finns det ju heller inga garantier för någon. Även om man inte bär på några särskilda gener, så kan saker ändå gå snett.

och hur många vet egentligen vilka gener dom bär på?

Sunshine skrev: och hur många vet egentligen vilka gener dom bär på?

Och varför vill vi ens veta det? Felet är att vi ens började tillåta att göra val utifrån genetiska premisser...

Alla kvinnor som väljer bort "sjuka" barn är både fascister och patriarkaliska....

Moon skrev: Lättare skrivit än gjort, skulle jag tro.

Exakt! Det är ingen "ångervecka"som det kan vara på vissa varor. Eller att man kan lämna tillbaka om det inte passar. Jag vet!!!!!!!!! Man bär med sig sorgen efter ett sådant ingrepp hela livet.

Redigerat 2008-09-11 17:54

ja det är sant

Anonym skrev: om man har en fortskridande dödlig sjukdom så bör man avstå ifrån att skaffa barn tycker jag. för är som sagt inte rättvist emot barnets framtid om man vet utgången redan före barnet är fött

Det är just därför man då ska skaffa barn...

Anonym skrev: om man har en fortskridande dödlig sjukdom så bör man avstå ifrån att skaffa barn tycker jag. för är som sagt inte rättvist emot barnets framtid om man vet utgången redan före barnet är fött

Varför tror du Hitler undvek att skaffa barn? Jo, för han ansåg sig ha "farliga" gener för den ariska rasen - du har liknade argument...

Alwa skrev: I dagsläget är jag långt ifrån att skaffa barn, men ibland slår tanken mig. Men hur hanterar man det... nu kommer jag skriva mycket kortfattat för jag kan inte helt beskriva hur jag känner det. i min situation, hur kan man försvara att skaffa ett barn som kommer att förlora sin far?, för det är ju det som kommer att hända om man ska vara realistisk. Jag kan ju välja det, ett barn har inget val. hur kan man försvara att orsaka sitt barn en sån smärta. Samtidigt känner jag, "om det nu skulle hända" hur skulle jag kunna neka ett barn en sån helt underbar far även för en kort tid och hur skulle jag kunna säga nej till ett nytt liv, ett barn som är hans.

Vet ni ungefär hur gammalt barnet hinner bli innan faderns ev. bortgång?
Hur stor är sannolikheten för att fadern faktiskt lever "normalt lång tid"?

nej och osannolik.

Min fråga är - Vill pappan det?
Som tidigare sagts,ytterst få vet någonsin vad som händer i livet, alla kan dö från sina barn. Han har däremot en ovanlig chans att vända sin vetskap till något bra, ni kan filma om honom, skriva ner hans tankar till barnet, kanske på något sätt fixa ett sparande i förväg så barnet är tryggat ekonomiskt (är ju svårt med försäkringar när man har funktionshinder). Planera ihopa hur du ska uppfosta och göra senare så han hela tiden finns med i barnets liv.
Känner du att den här mannen är den rätta, den här mannen vill du ha i ditt liv så tycker jag inte det är något hinder såvida mannen själv vill sätta barn till världen med dig.
När han är borta, blir det nog tryggare än för andra, för ni har planerat framtiden tillsammans medvetet hela tiden, trots sorg är du medveten och kan stötta ert barn, blir inte så traumatiskt som när någon förälder hastigt rycks bort. Barn är kärlekens gåva så vill ni ha barn ska ni skaffa det, men kanske inte vänta hur länge som helst, eftersom ni båda vet utgången av hans sjukdom bör han ju ha rätten att var med så länge som möjligt.

Jag har en ärftlig sjukdom m det skulle inte hindra mig fr att skaffa barn

Däremot ska vi inte skaffa några barn för jag känner att jag inte orkar m att vara gravid, saknar inte barn m tankarna har snurrat

För mig känns det rent spontant som att själva saken att personen inte kommer leva tills den blir 70 eller att man har en sjukdom som barnet kanske kan få är inte det viktigaste. Många här lever ju bra liv trots att de har fått en ärftlig sjukdom.

I min släkt har alla på pappas sida reumatism och diabetes, det stoppar inte mig, på sambons sida är det också mycket reumatism och canser. Det jag ser som viktigast är om man vill ha barn, om man klarar av att ta hand om det. Att bägge är med på att göra det jobb som krävs.

Enbart att en av föräldrarna troligen avlider innan barnet blir vuxet ser inte jag som ett hinder. För man är ju medveten om den risken och kan tidigt tala om för barnet att det kommer ske. Då tycker jag det är värre med alla som skiljer sig och låter barnen tro att det är deras fel. En sån sak tror jag är mycket värre än att man hela tiden varit medveten om att ena föräldern är sjuk.

Barn som är förberedda tar dödsfall bra ofta är min erfarenhet. Har träffat många vars förälder eller syskon varit svårt sjuk och gått bort. Så det är så mycket annat som spelar in anser jag.

Hade det varit risk för mig som mamma att föda ett barn då skulle jag tänka mer än en gång, men om födseln troligen går bra så skulle inte den saken vara ett så stort hinder.

Det handlar ju också om dig! Att bli ensam med ett barn kan givetvis hända alla, men i det här fallet så blir ju utgången så ganska säkert. Viktiga frågor är tex hur mycket stöd du och ert barn kan tänkas få. En bra och förstående omgivning löser givetvis många problem.

Jag tror att barn som mister sin föräldrer där föräldren själv väljer bort sitt barn ofta har mer grubblerier kring förlusten än de barn som mist sin förälder via en sjukdom.

Att veta att man var älskad och att föräldern inget hellre ville än få leva kvar med barnet här på jorden är troligen en bättre vetskap än att en levade förälder övergett sitt barn för att aldrig mer ta kontakt..

Jag tror att jag själv skulle ha skrivit födelsedagskort m.m till alla eventuella "stora" dagar i mina barns fortsatta liv om jag fick veta att jag inte skulle få finnas vid deras sida under deras uppväxt och vuxenliv. Jag skulle ha tagit mkt kort och filmat mkt för att ge dem en bra bild av vem man var och hur mkt de hade betytt för mig!

Själv var det viktigt för mig att vara beredd på att inte helt förlita sig att man alltid är två vuxna. (Dvs att helt enkelt vara förberedd att man kunde hamna i en situation där man blev själv med ansvaret kring sina barn). Kanske fanns de tankarna pg a att jag mist min bror som liten....
Anette

Hej ja jag håller med för alla är lika mkt värda och kan inte den ena föräldern fatta det så kan dom fara och flyga

Hej ja du helt enkelt vänta tills du är redo så att du inte gör nå förhastat det skulle iaf jag göra

Vi har alla en mamma och en pappa som kan dö!

det här är en stor och svår fråga och högst personlig för hur man tycker om saker och ting och känner!

har man någon sjukdom som skulle ge barnet ett lidande och en snar död så skulle inte jag skaffa något barn.

Det är väl det som slår mig... men som sagt så är det här en svår och mycket personlig fråga. Vad är rätt och vad är fel?

Braintalker skrev: Vi har alla en mamma och en pappa som kan dö!

Vi har alla en mamma och en pappa som kommer att dö! - det är det enda vi med säkerhet vet när vi föds - att vi kommer att dö.

För övrigt anser jag att "lidande" är ytterst subjektivt! För en hel del är lidande att sitta i rullstol, för andra är det vardag, för att bara nämna ett exempel.

Man kan heller aldrig veta vad som händer under resans gång. Nära vänner till mig fick en frisk dotter för sex år sen. När flickan var knappt fem år fick hon en malign hjärntumör. Allt ställdes på ända för henne och för hela familjen.

Tack och lov har hon lyckats besegra sin cancer, för tillfället i alla fall och vi hoppas såklart att den inte kommer tillbaka.

Poängen här är att även om allt ser bra ut från början så har ingen människa någonsin några garantier för någonting egentligen, så det går inte för någon annan att säga om man ska eller inte ska föda ett barn som kanske eller kanske inte riskerar att drabbas av sjukdom eller funktionshinder.

Till sidans topp

Är det någon som har fått assistanstimmar för att de har fått barn och iså fall i vilken kommun? Har ingen assistans själv idagsläget, klarar mig bra idag men om jag ska ta hand om ett barn så vet jag att jag kommer inte att greja det utan assistans

Tycker att de som bestämmer om sånt här borde hajja att levnadsituationen förändras när man får barn!

Anonym skrev: Är det någon som har fått assistanstimmar för att de har fått barn och iså fall i vilken kommun? Har ingen assistans själv idagsläget, klarar mig bra idag men om jag ska ta hand om ett barn så vet jag att jag kommer inte att greja det utan assistans Tycker att de som bestämmer om sånt här borde hajja att levnadsituationen förändras när man får barn!

Har man assistans innan barnet kommer så kan man få utökat antal timmar för att ta hand om barnet. Däremot får man inte assistans bara för att man får barn, om man inte haft assistans innan. Anledningen till det är väl främst för att personlig assistans ges till den som har nära och grundläggande behov och att ta hand om ett barn faller inte i den kategorin.

så är de vist men de är ganska kostigt.
efter som levnadsituationen ändras drastiskt. i mitt fall skulle jag behöva några timmar om dagen när jag är på toa på morognen.
men de kanse är så att man ska söka för nått annat som hjälp med dammning at de övre hyllplanen eller så så kan de ta barnen istället.

men hur är de om man har små barn råkar ut för en olycka har man rätt till de då?
jag som parra har inte rätt men som tettra är de lättare till assistent och då blir ju barnen en del av ens hjälp.
lite funderingar ganska luddigt de vet jag men systemet är konstigt. och vi är inte alla lika in för lagen dåre som president

Christian skrev: så är de vist men de är ganska kostigt. efter som levnadsituationen ändras drastiskt. i mitt fall skulle jag behöva några timmar om dagen när jag är på toa på morognen. men de kanse är så att man ska söka för nått annat som hjälp med dammning at de övre hyllplanen eller så så kan de ta barnen istället. men hur är de om man har små barn råkar ut för en olycka har man rätt till de då? jag som parra har inte rätt men som tettra är de lättare till assistent och då blir ju barnen en del av ens hjälp. lite funderingar ganska luddigt de vet jag men systemet är konstigt. och vi är inte alla lika in för lagen dåre som president

Jag förstår hur du tänker, men tittar man på lagen och förarbetena till lagen, vilket det är en handläggares jobb och plikt att göra, så är det ju fortfarande så att det är dina personliga, grundläggande behov man tittar på.

Ditt exempel med hyllplan blir ju heller inte riktigt relevant om det är så att man inte har assistans sen innan. Du får inte assistans för dammning heller om det inte är så att du har assistans till dina grundläggande behov, då räknas dammning och allt annat också förresten, för övriga behov som infaller i assistansen eftersom det också står i lagen att man ska minimera antalet personer kring den assistansberättigade, alltså gör den personliga assistenten allt övrigt också.

Vejron skrev: Jag förstår hur du tänker, men tittar man på lagen och förarbetena till lagen, vilket det är en handläggares jobb och plikt att göra, så är det ju fortfarande så att det är dina personliga, grundläggande behov man tittar på. Ditt exempel med hyllplan blir ju heller inte riktigt relevant om det är så att man inte har assistans sen innan. Du får inte assistans för dammning heller om det inte är så att du har assistans till dina grundläggande behov, då räknas dammning och allt annat också förresten, för övriga behov som infaller i assistansen eftersom det också står i lagen att man ska minimera antalet personer kring den assistansberättigade, alltså gör den personliga assistenten allt övrigt också.

ok är inte riktigt hemma på detta med assistent timmar men tackar för förklaringen

om det är så här att jag inte har ett behov innan jag får barn jag som parra men genom att jag fått barn som jag hjälpligt kan ta hand om lyft sönder mina axlar och min rygg har jag då kammat hem potten hjälp till assistent?

om jag då har rätt hadde de inte varit mer samhälsekonomiskt att ge mig de få timmar som jag ville ha frånbörjan?
och om så är fallet är de inte fel på lagen?

eller har vi alla samma rättighet att vara med och tahand om våra barn? eller är de så att man får skylla sig själv att man valt att skaffa barn för att citera en väll "som man raggar får man ligga"

Christian skrev: ok är inte riktigt hemma på detta med assistent timmar men tackar för förklaringen om det är så här att jag inte har ett behov innan jag får barn jag som parra men genom att jag fått barn som jag hjälpligt kan ta hand om lyft sönder mina axlar och min rygg har jag då kammat hem potten hjälp till assistent? om jag då har rätt hadde de inte varit mer samhälsekonomiskt att ge mig de få timmar som jag ville ha frånbörjan? och om så är fallet är de inte fel på lagen? eller har vi alla samma rättighet att vara med och tahand om våra barn? eller är de så att man får skylla sig själv att man valt att skaffa barn för att citera en väll "som man raggar får man ligga"

Lyfter du sönder dig och därmed får ett behov av assistans med toalettbesök, på- och avklädning så ja, då kan du befinnas ha rätt till personlig assistans.

Det hade garanterat varit mer samhällsekonomiskt att ge dig assistans i det läget, eftersom det garanterat är dyrare med de insatser som kommunen har möjlighet att bevilja. Det kan ju absolut tyckas att det är en lucka i lagen, men som den nu är skriven så gör en handläggare korrekt bedömning som inte beviljar assistans om man får barn, när man inte haft assistans innan barnet kom.

Jag säger inte att jag delar denna bedömning eller för den delen att föräldrar med funktionshinder inte skulle ha samma rätt att ta hand om sina barn, som andra föräldrar. Jag förklarar enbart hur lagen fungerar.

jag är helt på de klar med att du citerar lagen och de uppskattar jag ville bara provocera lite.

de kanske skulle behövas kollagigenom lagen. och se de både ur ett individ och samhällsekonomiskt perspektiv.

Christian skrev: jag är helt på de klar med att du citerar lagen och de uppskattar jag ville bara provocera lite. de kanske skulle behövas kollagigenom lagen. och se de både ur ett individ och samhällsekonomiskt perspektiv.

absolut är det så! det hemska är ju att de precis har avslutat en 4 år lång utredning av lagen och kommer att ge förslag på åtgärder som inte på något sätt ser varken till individen eller till samhällsekonomin, skulle jag vilja hävda!

Till sidans topp

Jag väntar vårt andra barn i november, har sedan tidigare en dotter som blir 5 på själva förlossningsdagen. Jag har tidigare skrivit här om min önskan att få föda vaginalt (födde dottern med sövt snitt, det var ingen positiv upplevelse).

Har idag pratat med min läkare och hon tycker det är bäst om jag snittas igen med tanke på att jag själv inte tror att jag kommer att klara själva utdrivningsskedet pga min CP-skada.

Givetvis kommer barnets bästa i första hand, och jag förstår själv att det är en risk om jag väljer en vaginal förlossning. Men det känns ändå oerhört tufft.... Min förlossning var verkligen det värsta jag varit med om i hela mitt liv (förutom att det gav mig min fina älsklingsflicka förstås). Det beror främst på att jag hade mycket kraftigt illamående efter snittet i ca en vecka efter, lågt blodvärde och en del annat.

Det jag undrar över är om någon här har erfarenheter av snittförlossningar (det vet jag att många har), och i så fall hur ni upplevde att gå igenom denna fler gånger. Var upplevelsen mer positiv eller negativ (beroende på hur ni upplevde det första gången)? Har ni några tips på hur min upplevelse kan bli bättre denna gången? Första gången man föder barn vet man ju inte riktigt hur det är, och jag vill vara bättre förberedd denna gång. Tyvärr kan jag inte få ryggbedövning pga att jag har baklofenpump.

Redigerat 2008-07-16 21:35

Måste du sövas? Att vara vaken tar ju bort mycket av illamående och dåsighet efteråt. Mina snitt är ju gjorda för länge sedan men redan då var skilllnaden på vaket snitt och sövt stort. Mådde med så dåligt efter mitt första och mycket bättre efter de andra två. Alla gångerna har jag fått blod efter eftersom jag både haft lågt blodvärde före förlossningarna och dessutom tappat en hel del blod vid operationerna, där är nog ingen skillnad mellan op. sätten. Att äta bra mat och mycket järnrikt i förebyggande syfte är nog det enda.
Fördelen med vakensnitt är dessutom att man kan behålla epudiralbedövningen första dygnet så man slipper värsta smärtan och behöver mindre morfin och därmed mår bättre.

Hej!

Nu har jag visserligen aldrig blivit snittad, men ville ändå inflika att det tack och lov finns narkosmedel som inte framkallar illamående. Ta upp det med narkosläkaren i ett tidigt skede och dessutom kan man få förebyggande medicin mot illamående redan innan man blir väckt. Har själv gjort några operationer och fick då höra att man ofta använder vissa narkosmedel som "standard" men att man kan få andra preparat efter diskussion.

Lycka till!

Tyvärr måste jag sövas pga baklofenpumpen som går in precis där. Har pratat med läkare kring detta med illamående och hon sa att jag ska få all tänbar hjälp som går att få. Ändå känns det olustigt....

Tack för bra tips i alla fall!

Hej!

Ville bara skicka en styrkekram och ett stort grattis till den väntade bebisen. Det kommer säkert att gå jättebra med snittet. Att genomgå en vaginal förlossning med ev medföljande komplikationer är definitivt ett nöje man kan avstå. Med facit i hand med 2 sådana förlossningar, så hade jag definitivt valt ett snitt om jag fått den möjligheten.

Lycka till!

Läste om dig på din sida. Ser att du jobbar på sjukhuset. Är det där du ska föda ditt andra barn?
Jag har fött fyra barn med snitt!
Undomarna är födda 1984, 86, 90, 92.
Alla fyra födda med snitt i "sovande" tillstånd.
Jag har aldrig tänkt tanken att jag tvunget ska föda "vanligt". Varför då? Lägg tankarna på allt det som går istället.
Jag kunde inte heller få vara vaken under snitten.
Inte vid någon förlossning har jag saknat något.
Jag har ju fött barn! Kvittar i alla fall mig på vilket sätt - jag är och var fullständigt nöjd när jag fick mina barn på magen.
Lägg bort tanken på att föda vaginalt - ingen idé att lägga ner krut på något sådant.
Sen att man inte mår bra - nej kanske inte - men de som föder vaginalt mår nog inte heller så bra... jag har många exempel i min omgivning.
Men det går ju över - annars hade du knappast varit med barn igen! Eller hur!
Lycka till - ska bli så spännande att följa dig och få reda på vad för liten flicka/pojke du snart sätter till världen!

Hej!

Det är inte det jag inte tycker att jag fött barn, inte det att det inte är en riktig förlossning. Det är det ju! Dessutom valde jag kejsarsnitt förra gången, så det är inte alls det att det är nåt sämre alternativ. Men så dålig som jag var så kunde jag inte ens ta mitt barn på magen, det tog fem dagar innan jag kunde ta henne, och det är nog inte det vanligaste, hoppas jag i alla fall, oavsett vilket sätt man än föder på. I mitt fall är det heller inte fastställt att snitt skulle vara absolut enda vägen att föda barn på, det är därför jag funderar.

Men om det är så.. varför tar du inte reda på om du kan föda "vanligt"? Sen är ju problemet löst - då får du reda på om du kan föda vaginalt och går det så klart du ska göra det om det är så du vill.
Jag förstår inte varför du inte tagit reda på det långt tidigare i graviditeten om din önskan är så och din kropp klarar av det?
Du får förklara lite för mig tror jag

EvaYvonne skrev: Men om det är så.. varför tar du inte reda på om du kan föda "vanligt"? Sen är ju problemet löst - då får du reda på om du kan föda vaginalt och går det så klart du ska göra det om det är så du vill. Jag förstår inte varför du inte tagit reda på det långt tidigare i graviditeten om din önskan är så och din kropp klarar av det? Du får förklara lite för mig tror jag

Tyvärr är det svårt att få klara besked av läkare, gyn läkare tänker bara på barnet och vet inget om funktionshinder och läkaren som har hand om ens funktionshinder vet inget om förlossningar, och mellan dem är det oftast ingen kommunikation.
Jag fick också mina 3 barn med snitt och skulle mycket hellre föda vaginalt men på den tiden var det inte ens någon som funderade på om det skulle vara möjligt.
Att föda vaginalt är ju mycket bättre för både mamma och barn om det fungerar, mycket mindre risker och snabbare återhämtning.

Jag har under hela min graviditet försökt få besked från läkarna! Det närmaste jag har kommit är att om det sätter igång sig själv innan utsatt snitt-datum så får jag försöka, men att de måste planera snitt eftersom operationsavdelningen inte "går med på" att man planerar för ett ev akut snitt.

Det är alltså inte farligt för mig att föda vaginalt, tveksamheterna ligger helt och hållet kring huruvida min spasticitet reagerar på smärtan. Läkaren har klart uttryckt att hon ju aldrig har förlöst någon med mitt fh och därför tycker det är bättre med snitt. Den läkare jag hade med min första dotter sa helt klart att det är bättre med vaginal förlossning. Eftersom jag fick blödningar sent i graviditeten denna gång, blev det dock snitt ändå. Om det inte hade varit för blödningarna hade jag fått föda vaginalt. Men läkaren har tyvärr gått i pension...

Låt mig också klargöra att jag inte på något sätt förordar det ena eller andra sättet att föda barn på, men för min del var inte snitt en bra upplevelse. Jag är heller inte helt inställd på att det endast skulle vara vaginal förlossning som gäller, jag vill bara att jag och barnet ska få en bättre upplevelse än vad jag och min dotter fick. Det var verkligen en fullständigt vidrig upplevelse, och det tog ca ett år innan jag återhämtat mig både psykiskt och fysiskt (att skaffa fler barn var ingen självklarhet). Ska villigt erkänna att jag är livrädd inför denna förlossning, att det ska bli likadant igen.

Ett förtydligande: Jag valde alltså snitt enbart pga mina blödningar, för att jag var så svag att jag inte ansåg mig ha kraft att kämpa mig igenom en vaginal förlossning i det tillståndet, när jag inte helt säkert visste om det skulle sluta med snitt eller inte.

Redigerat 2008-11-02 14:52

Jag förstår att du inte förordar vare sig det ena eller andra sättet att föda barn på.
Du har det inte lätt förstår jag.
Men du skriver "Det är alltså inte farligt för mig att föda vaginalt, tveksamheterna ligger helt och hållet kring huruvida min spasticitet reagerar på smärtan" - hur menar dom att din spasticitet skulle kunna reagera?
Kan det hända barnet något? Eller dig? Eller kan det göra din skada värre?
Om det är så att en läkare säger ett - kan man inte få fler läkare att ge ett utlåtande?

När vi kom in för att föda vårt första barn var det planerat vaket snitt. Tidigt på morgonen samma dag som han föddes kom dom och sa att nej det går inte p g a min skada. Jag tog aldrig vid mig av detta - jag är ingen superkvinna men jag ansåg att tycker läkaren så ja då är det bäst för babyn och mig.
Sen mår man inte bra efter - men det går över.
Kanske att du behöver prata med experter om din rädsla. Förstår att det måste vara oerhört jobbigt när det närmar sig. Både stor förväntan och glädje men väldig oro.
Jag var såå orolig vid alla mina fyra förlossningar - kan inte med ord förklara. Men eftersom jag har fyra barn så kom jag över rädslan (i alla fall emellan förlossningarna)

Jag förstår precis vad du menar med att man kommer över rädslan. Men det är ju nu, när det närmar sig, som man grubblar och funderar mer. Jag har pratat mycket med läkare och barnmorska om rädslan, de har lovat mig (hur det nu kan göra det) att det inte ska bli likadant denna gång.

När det gäller spasticiteten så är det så att man kan bli mer spastisk när man har väldigt ont, och det i sig är inte farlig för varken mig eller barnet, men det är ju risk att förlossningen blir utdragen eftersom det kan bli svårt att krysta när man är spastisk.

Jag är ju starkare och friskare denna gång, så i och för sig behöver jag ju inte må lika dåligt. Dessutom är jag lovad massiv behandling mot illamående.

EvaYvonne skrev: ...Jag har aldrig tänkt tanken att jag tvunget ska föda "vanligt". Varför då? Lägg tankarna på allt det som går istället. ... Lägg bort tanken på att föda vaginalt - ingen idé att lägga ner krut på något sådant. ....

Självklart att man "fött barn" oavsett om man valt eller varit tvungen att föda med kejsarsnitt men ... varför välja en omfattande bukoperation om man inte är tvungen? Det är ju inte precis som att färdas på en räkmacka om man snittas.

Till sidans topp

http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article2682079
.ab

"Gilla Anderssons assistenter gör det praktiska arbetet, mamma är hon på egen hand.

– Mina barn vet att det är assistenten som har fungerande armar och ben – men att det är jag som är mamma."

Den artikeln har jag länkat till under "Media/Länkar"

Blir lätt förvirrad vad den forumkategorin ska användas till egentligen, när alla inlägg ändå tycks hamna under andra rubriker.

Inte riktat mot dig, Moon, utan mer en reflektion, riktad till admin, skulle jag trp.....

Hur som helst är artikeln bra och Gilla är en underbar människa och en av mina absoluta förebilder!

Sorry, såg inte det. Det verkade vara en bra artikel och man blir ju alltid glatt överaskad när något man läser fdaktiskt är bra och inte helt snedvinklat.

Men denna artikel kan kanske vara en början på att få igång ett utbyte och diskussion om att vara förälder men också vara i behov av assistenter. Något som ju inte alltid är så enkelt.

Moon skrev: Sorry, såg inte det. Det verkade vara en bra artikel och man blir ju alltid glatt överaskad när något man läser fdaktiskt är bra och inte helt snedvinklat. Men denna artikel kan kanske vara en början på att få igång ett utbyte och diskussion om att vara förälder men också vara i behov av assistenter. Något som ju inte alltid är så enkelt.

Helt fantastiskt bra artikel sällsynt måste jag säga, aftonbladet är helt rätt forum för att "svensson" ska se den också! *Kanoners*

Redigerat 2008-06-19 18:15

Admin har noterat att detta är ett problem, vi ber därför alla att ta för vana att alltid lägga in länkar i "Media/Länkar" hädanefter, det är därför den forums kategorin finns

Tack på förhand!

Till sidans topp

Nu har jag klurat ett tag... Ibland när vi är ute på stan med vår son, eller på annan offentlig plats, så drar jag mig lite för att ge honom mat och sådant. Jag lämpar över det på pappan. Jag tycker också att det är ganska jobbigt att gå ut själv med sonen i vagnen (med assistent alltså).

Och så har jag funderat på varför... Förstås. Jag tror att jag känner att folk i omgivningen "granskar" mig mer än andra mammor.

"Hur ska hon klara det här då?"
"Oj vad barnet skriker och stackars mamman kan inte ta upp honom!"
"Vad bökigt det ser ut när hon matar, kan det verkligen vara bekvämt för barnet!"

Märk väl... Detta kan absolut vara helt och hållet mina egna tankar, utan verklighetsförankring! Alla barn skriker i vagnen ibland, alla barn bökar vid matning ibland... Jag är bara så jäkla rädd att andra ska se mig som otillräcklig mamma, trots att jag själv vet att jag är världens bästa mamma till vår son.

Och så tänkte jag ett varv till (eller två tusen varv...)... Självsäkra, modiga Ninnie med såna här känslor, hur kan det komma sig? Och så trillade polletten ner... Adoptionsutredningen! Där jag blev fullkomligt söndertrasad och trampad på - det sitter fortfarande i bakhuvudet!

Så nu jäklar, nu ska jag skita i vad andra tänker, tror och tycker. Liam älskar mig, precis som jag är. Så länge vi och hans pappa vet det så kvittar allt annat!

Ninnie skrev: Nu har jag klurat ett tag... Ibland när vi är ute på stan med vår son, eller på annan offentlig plats, så drar jag mig lite för att ge honom mat och sådant. Jag lämpar över det på pappan. Jag tycker också att det är ganska jobbigt att gå ut själv med sonen i vagnen (med assistent alltså). Och så har jag funderat på varför... Förstås. Jag tror att jag känner att folk i omgivningen "granskar" mig mer än andra mammor. "Hur ska hon klara det här då?" "Oj vad barnet skriker och stackars mamman kan inte ta upp honom!" "Vad bökigt det ser ut när hon matar, kan det verkligen vara bekvämt för barnet!" Märk väl... Detta kan absolut vara helt och hållet mina egna tankar, utan verklighetsförankring! Alla barn skriker i vagnen ibland, alla barn bökar vid matning ibland... Jag är bara så jäkla rädd att andra ska se mig som otillräcklig mamma, trots att jag själv vet att jag är världens bästa mamma till vår son. Och så tänkte jag ett varv till (eller två tusen varv...)... Självsäkra, modiga Ninnie med såna här känslor, hur kan det komma sig? Och så trillade polletten ner... Adoptionsutredningen! Där jag blev fullkomligt söndertrasad och trampad på - det sitter fortfarande i bakhuvudet! Så nu jäklar, nu ska jag skita i vad andra tänker, tror och tycker. Liam älskar mig, precis som jag är. Så länge vi och hans pappa vet det så kvittar allt annat!

Såna där tankar tror jag att alla mammor har!

Jag har i alla fall flera gånger hört samma osäkerhet hos andra mammor, pga att de är "för unga", "för gamla" , arbetande mammor, hemma-mammor eller vad det nu än kan vara.

Jag är övertygad om att osäkerhetstankarna finns mest hos mammorna själva.

Visst finns det folk som kommer fram och kommenterar(har varit med när sånt har hänt) och visst finns det de som tittar snett, men som du själv landar i:

Du och Liam vet att du är den absolut bästa mamman för honom!!

Och vad gäller adoptionsutredarna: Du var ju den som fick sista garvet där!

Liam är ett livs levande, glatt och välmående bevis på det!

Så klokt skrivet Vejron!
Visst är det så att alla mammor någon gång (jämt?) tvivlar på sig själv! Själv känner jag igen mig jättemycket! Har i färskt minne hur jag bröt ihop på BVC, när min dotter var liten för att jag inte kunde bära henne i trapporna själv därhemma, utan hon fick krypa själv med mig bakom sig. Likadant när hon eller hennes bror var ledsna. Jag kunde aldrig lyfta upp dem själv från golvet, utan de var tvungna att klättra upp på någon möbel eller krypa upp i mitt knä för att få tröst. Egentligen ett förhållandevis litet problem, men jag kommer fortfarande ihåg det med ett hugg i hjärtat. Tack ock lov hade vi en bra sköterska på BVC, som hjälpte mig ur de här tankegångarna på att jag var en misslyckad mamma. Har faktiskt också varit med om att få höra kommentaren "stackars barn" när jag har suttit i min manuella rullstol och blivit körd av mina tonåringar.

Var inte på mitt trevligaste humör den där dagen, så till mina ungars förtjusning, gjorde jag världens fulaste grimas åt dem och slängde ur mig något som inte lämpar sig att skriva om här. Hur barnsligt som helst, eller hur? Nu är min dotter snart 18 år och går på barn och fritidsprogrammet. Hon skrev en uppsats för ett tag sedan och hade valt ämne utan min vetskap. Hon beskrev alla fördelar hon upplevde med att hon hade fått genom att växa upp med en mamma som har ett fysiskt funktionshinder. Blev faktiskt ganska chockad och måste medge att det rann en liten tår nerför kinden. Själv har jag mest tänkt på alla nackdelar.......

Alla våra underbara ungar är ett bra exempel på att vi visst duger som föräldrar! Det kan aldrig sägas nog många gånger, armar och ben kan vem som helst bistå med, men kärleken som betyder mest är den som kommer från mamma och pappa!

Redigerat 2008-05-23 17:42

Redigerat 2008-05-23 17:43

Men du... den uppsatsen skulle jag, och säkert jättemånga med mig, vilja läsa.

Vore ju perfekt om den kunde läggas ut här, men det går kanske inte dagsläget... men på något sätt.

Om din dotter vill det vill säga.

Hej Jessica!

Har talat med dottern, för korkat nog, så bad jag inte om att få behålla den själv. Dessvärre fanns den inte kvar i datorn längre och pappersvarianten har försvunnit i papperskorgen för länge sen. Jag föreslog att hon skulle skriva något här istället, och fick till svar att kanske vid något tillfälle. Hon är inte så jättepigg på att skriva texter nämligen. Men jag skall göra mitt bästa!

Jag har flera gånger fått höra att jag "stirrar på folk" och skulle därför vilja få komma med några kommentarer ifrån betraktarens perspektiv.

För det första så är jag en person som observerar andra människor och ting. That's it! På gott och ont så är det sån jag är! Har alltid varit och kommer troligen så alltid att förbli. Detta är i sig ju dock inget som gör att jag ser ner på dem jag tittar på. Men tyvärr så kan det ju kanske uppfattas så. Men dylika tankar dyker inte upp i mitt huvud, utan i den betraktades huvud.

Jag tittar också speciellt mycket på folk i permobiler. Varför? Jo, eftersom jag har mångårig erfarenhet av att leva i en familj "med permobil" så blir det naturligt att jag kollar in olika modeller av permobiler. Olika hjälpmedel osv. osv. osv. Kan jag lära mig något av denna permobil!? Tyvärr så kan ju detta uppfattas som att jag stirrar på personen I permobilen trots att den peronen ofta är fullständigt ointressant för mig.

Jag är dessutom en mångårig motorcyklist och jag garanterar att jag därför uppfattar motorcyklar betydligt snabbare än genomsnittstrafikanten i Sverige. Jag ser motorcyklar och permobiler oftare och snabbare än andra därför att jag vet om att de existerar.

Sen är det så att alla tittar på något ovanligt. Och du ÄR ovanlig Ninnie! Men det betyder ju inte att du är ovanlig på ett negativt sätt!!

Tvärtom! Jag tror att många ser på dig och får sig en mycket nyttig tankeställare. Du är ett viktigt verktyg för att sprida insikt och i vissa fall även krossa en del människors fördomar!

Appropå detta med att "stirra på folk i permobiler" och "ovanlighet" så vill jag dela med mig av en smått rolig situation jag var med om för några år sedan. Vi var och besökte en djurpark. Där människor ju verkligen stirrar på djur. Men vad händer när vi dyker upp? Jo djuren började föja efter oss! Lejon, vargar, stora flockar med rävar m.m. började följa efter vårt "permobil-utrustade" sällskap så långt deras inhägnader så tillät. De sket fullständigt i alla andra gäster på djurparken men oss ville DJUREN titta på.

Det var ENBART nyfikenhet som gjorde att djuren stirrade på oss. Djuren såg inte ner på oss (min familjemedlem) för att de stirrade på och förföljde oss. De ville bara veta mer om personen/saken de tittade på. Jag önskar att personer som känner sig uttittade inser att i den absoluta majoriteten av fallen så är det nyfikenhet som fångar betraktarens blick. Inte nervärderande tankar.

Vi lämnade djurparken med vetskapen att vi hade varit unika besökare. Vi hade spridit information om människosläktet till våra betraktare! Du gör desamma när du som som gäst besöker det mänskliga zoo:t och matar Liam ute på stan Ninnie!

Redigerat 2008-05-23 13:23

Som vanligt skrivet du fantastiskt, G-man!

Saken är just den att folk faktiskt stirrar på ett vänligt sätt. Jag har aldrig konkret upplevt att nån gett mig en blick med ifrågasättande ögon... Utan det handlar mer om mina egna känslor. Som grundar sig i de där förbannade utredarna på kommunen och deras äckligt skrämmande människosyn.

JÄTTEmånga personer, med funktionsnedsättningar och utan, har kommit fram och pratat med mig om vilken inspirationskälla jag är och hur min lycka smittar. Såå... Om nu någon skulle tycka att jag är en sämre mamma för att jag inte kan lyfta Liam på samma vis som andra, då får de tycka det! Men det stora flertalet tycker nog inte så...

Ninnie skrev: Som vanligt skrivet du fantastiskt, G-man! Saken är just den att folk faktiskt stirrar på ett vänligt sätt. Jag har aldrig konkret upplevt att nån gett mig en blick med ifrågasättande ögon... Utan det handlar mer om mina egna känslor. Som grundar sig i de där förbannade utredarna på kommunen och deras äckligt skrämmande människosyn. JÄTTEmånga personer, med funktionsnedsättningar och utan, har kommit fram och pratat med mig om vilken inspirationskälla jag är och hur min lycka smittar. Såå... Om nu någon skulle tycka att jag är en sämre mamma för att jag inte kan lyfta Liam på samma vis som andra, då får de tycka det! Men det stora flertalet tycker nog inte så...

Du vännen du är inte ensam om att känna dig osäker, det gör vi alla ibland

MEN låt inte alla andras norm bli din egen, skit i vad kreti och pleti tycker och tänker(Vet att det är svårt ibland) De har inte en rättvis syn på det hela och hur skulle det kunna ha det med deras syn på livet och människan?

Normen säger att allt ska vara perfekt men vad i livet är perfekt? Det är ju att ljuga för sig själv om man går omkring och tror att alla är perfekta från topp till tå. Vem är mest olycklig dem som tänker så eller en tålmodig och realistisk mor som vet vad livet innehåller?

Jag hävdar att man blir rustad för riktigt svåra saker om man har ett funktionshinder och det är ju inte kattskit i missippi, kallas livserfarenhet och det håller långt mycket längre än perfekta bilder av hur saker ska vara!

Redigerat 2008-05-24 14:08

Lilla gumman!!!!
Både du och jag och hela världen vet att du är den bästa mamma som man kan tänka sig.
Att det finns en utredare på kommunen som inte vet vad hon talar om, är inget att bry sig om. Det finns så många korkade människor här i världen.
Sluta nu att fundera på om du duger eller inte. Det vet vi alla att du gör, och det med bravur.
Älskar dej!

Klart du duger som mamma....
Men lika klart är att man tvivlar ibland, det gjorde jag med, ofta, men har ju tre vuxna ungar som klarat sig bra i livet. Vi kanske inte kan göra allt fysiskt men det är faktiskt det minst viktiga, det viktigaste är att kunna ge kärlek och trygghet och det klarar du lika bra som någon annan, och att finnas där och slåss för dem när det behövs, det klarar du bättre än många andra för du är van att slåss och kämpa.

Jag tycker allt det verkar som om Ninnies morsa också duger.

Sitter just och pratar med en kompis på MSN. Hon har en dotter som är jämnårig med min Liam.
Då berättar hon plötsligt att hon känner samma osäkerhet som den jag beskriver - och hon har inte ens nån funktionsnedsättning.

Kanske är det så att det är himla lätt att "ta till" funktionsnedsättningen för att man har konstiga känslor. Som kanske alla har...

Efter att jag startade den här tråden har jag utmanat mig själv och vägrat tillåta de dumma känslorna. Då blir livet mycket enklare, och spiralen som tidigare var ond blir genast god!

Ninnie skrev: Sitter just och pratar med en kompis på MSN. Hon har en dotter som är jämnårig med min Liam. Då berättar hon plötsligt att hon känner samma osäkerhet som den jag beskriver - och hon har inte ens nån funktionsnedsättning. Kanske är det så att det är himla lätt att "ta till" funktionsnedsättningen för att man har konstiga känslor. Som kanske alla har... Efter att jag startade den här tråden har jag utmanat mig själv och vägrat tillåta de dumma känslorna. Då blir livet mycket enklare, och spiralen som tidigare var ond blir genast god!

Tror att det ligger mycket i vad du säger, man har ju ibland högre förväntningar på sig som kvinna och ett av de områden som det förväntas mest av oss kvinnor är just mödraskapet, så det är inget fel med att känna som du gör. Skulle snarare vilja säga att det är männskligt att vilja göra rätt saker för sitt barn, men ingen tjänar ju på att plåga sig själv med vad alla andra tycker och tänker som min kära man alltid brukar säga! *Smile*

Känner som jag pratar om mig själv till mig själv på något underligt sätt men det beror antagligen på att jag tillhör det kvinnliga släktet

Till sidans topp

Vad befriande att läsa en artikel, om en helt vanlig mamma, som råkar ha en muskelsjukdom och personlig assistans. Gillade reportaget för att det just var så vanligt.

http://www.alltombarn.se/aktuellt/barnen-har-vant-
sig-vid-mina-assistenter-1.11143?image=1

(Denna diskussion pågår i forumkategorin Länkar/Mediabevakning).

Till sidans topp

Snabbt svar tack!!

När man som förälder har aktivitetsersättnging har man då rätt att välja hur mycket barnet ska vara på dagis, som om man hade ett arb. eller blir barnet ett såkallat "15-timmars barn?" Vilket innebär att det bara får vara på dagis 15 timmar / v.

Man ska fylla i arbetsplats på blanketten- vad skriver man där? -Hemma, aktivitetsersättning eller vad?

Redigerat 2008-05-02 15:42

Har googlat lite och det verkar vara lite olika, I malmö tex. har man kvar sin försloleplats men rektorn beslutar hur lång tid det gäller, i andra komuner har man inte ens platsen kvar.

hittade även "Enligt skollagen är kommunerna skyldiga att tillhandahålla förskoleverksamhet i den omfattning som behövs i förhållande till föräldrarnas förvärvsarbete, studier eller barnets eget behov. Vid sidan av denna skyldighet måste kommunerna tillhandahålla förskola åt barn fr.o.m. ett års ålder minst tre timmar om dagen även om deras föräldrar är arbetslösa eller föräldralediga åt ett syskon. Om en förälder däremot har sjuk- eller aktivitetsersättning har barnet inte rätt till plats i förskolan."

Så det verkar som att man inte ens har rätt till 15 timmar/vecka. Kanke har du tur och bor i en komun där ni har rätt till barnomsorg.

"Enligt skollagen är kommunerna skyldiga att tillhandahålla förskoleverksamhet i den omfattning som behövs i förhållande till föräldrarnas förvärvsarbete, studier eller barnets eget behov. Vid sidan av denna skyldighet måste kommunerna tillhandahålla förskola åt barn fr.o.m. ett års ålder minst tre timmar om dagen även om deras föräldrar är arbetslösa eller föräldralediga åt ett syskon. Om en förälder däremot har sjuk- eller aktivitetsersättning har barnet inte rätt till plats i förskolan."

Det är ju helt sjukt Det är ju diskriminering av våra barn/ barn till funktionshindrade!!

Har inte dem lika stor rätt att få gå på dagis, få dagis kompisar och allt vad det innebär jämfört med barn vars föräldrar är arbetslösa??

Varför har vi aktivitetsersättning? -för att vi inte klarar av att arbeta. Inte sagt för det att vi ligger/sitter hemma och latar oss för det.
För det första alla besök till läkare, SG, AT, HMC myndighets "arbete" mm som vi har och måste göra pga. våra funktionshinder. Bara det att vi har ett funktionshinder med allt vad det innebär är mer än ett heltidsarbete. Vi är också ofta aktiva/med i olika föreningar/organisationer. Vi kämpar och gör väl så mycket vi kan utifrån våra förutsättningar(jag jag iaf)

Ska detta drabba våra barn också?

Mitt barn har gått på dagis tidigare men då pluggade jag. Nu har h*n varit hemma nästan ett år men längtar efter sina kompisar nu. Så om jag pluggar då går det bra att mitt barn är på dagis men om jag inte klarar det då måste också mitt barn straffas -det går inte ihop för mig

Vad tycker ni om det?

jag tycker det är fruktansvärt. När jag jobbade på förskolan under 2 år så såg jag många barn som "bara" fick vara där 15 timmar men som var i behov av mycket mer tid. Alla barn klarar inte av att vara hemma hela tiden, och speciellt då föräldrarna har något hinder så dem inte tex. kan vara med på "vanliga" aktiviteter som barn gör.

Ex. sitter man i stol så är det ju svårt att följa med andra föräldrar med barn till djurparken, stranden, klättra i berg osv. Man kanske inte har orken att göra extra utflykter. Det gäller ju inte alla men endel, och dem barnen ska inte straffas som jag anser att dem gör nu.

Vill inte föräldrarna ha dem på förskola så är det en sak, men man ska erbjudas plats anser jag.

Det är inte lätt att lära barn hur man umgås med jämnåriga om det inte finns tillgång till andra.

Har man som du aktivitetsersättning och som du skriver massa besök på diverse inrättningar så kan du knappast tvingas att ha barnet med. Jag skulle inte vilja det.

Mitt råd är att du tar kontakt med komunen eller rektorn på den förskola barnet gick på förut och försöker ha en dialog. förklara vikten av att ditt barn får träna sig i sociala situationer och sådant med andra barn. Att du har många möten och aktiviteter där det inte är lämpligt att ditt barn följer med.

Rektorn kan göra undantag, jag har sett det göras tidigare. Så kämpa på.

Tack för dit stöd!!

Det är ju så, man måste kämpa för ALLT!! När tänker dom på det -aldrig!

Varför ska det alltid vara så med allt???

Fler kommentarer/svar?

Redigerat 2008-05-03 19:36

Tänk så annorlunda man vill/kan ha det. Här verkar det nästan vara mer regel än undantag att ettåringar placeras på dagis om föräldern har ett fh. Jag som tycker att det inte kan vara bra för så små barn, fick mycket snävt tillbakavisa en plats. Min son fick gå på dagis några timmar i veckan först när han var 4 år. Då först kunde han ha glädje av det. Vi fixade barnpassningen privat i stället.

Moon skrev: Tänk så annorlunda man vill/kan ha det. Här verkar det nästan vara mer regel än undantag att ettåringar placeras på dagis om föräldern har ett fh. Jag som tycker att det inte kan vara bra för så små barn, fick mycket snävt tillbakavisa en plats. Min son fick gå på dagis några timmar i veckan först när han var 4 år. Då först kunde han ha glädje av det. Vi fixade barnpassningen privat i stället.

Tror det är inne med dagis nu, mitt barnbarn skulle helst på dagis innan han var född, det var så bra för små barn enligt föräldrarna, när han väl kom så valde de att vara hemma tills han var 1½ år (tack och lov), jag är också lite anti dagis, det är stressande och inte en normal miljö för så små barn. En em i öppna förskolan är lagom och sen finns det väl barn på gården eller i närheten som de kan leka med.
Mina gick aldrig på dagis, hade privata dagmammor (ja, svart) till killarna och sen valde jag av hälsoskäl att vara hemma när jag fick mitt tredje barn. Tycker det räcker att börja stressa dem när de börjar på 6-års grupper eller i skolan. Det finns så mycket de behöver från föräldrar när de är små, trygghet, upptäcka världen, tid till frågor och att lära sig vardagsliv hemma.
Men att man får ha kvar barnen på dagis vid arbetslöshet kan jag förstå, stackars ungar om de ska vara hemma några månader, på dagis några månader, hemma ett halvår och så på dagis ett tag, det är absolut skadligt för barnen.

Inga fler som vill komma med någon sorts reaktion på detta?

Till sidans topp

Jag har en fundering, som jag diskuterade med en vänninna för ett tag sen också. Det verkar vara mer regel än undantag att förlösa en funktionshindrad kvinna en månad för tidigt. Varför gör man det? Jag menar, det finns ju en mening med att graviditeten är just nio månader: Ungen är inte "färdigbakad" förrän då.

"Funktionshindrad kvinna" skriver du... Det är ett väldigt stort begrepp.
För att förlösas en månad tidigare krävs kejsarsnitt. Och tro mig - det får man inte om det inte föreligger synnerligen starka skäl. Det görs aldrig i onödan.
Om kejsarsnitt beviljas är två veckor tidigare än beräknat förlossningsdatum vanligt. Detta för att slippa ett akutsnitt. Men för många av oss som sitter ner hela tiden är den sista månaden oerhört jobbig och många får andningsbesvär pga trycket. Personer som kan stå/gå kan avlasta på så vis, att sträcka ut sig.

Jag tror faktiskt inte att ditt antagande är korrekt. Lite beroende på var du drar gränsen för "funktionshindrad kvinna". Men du får gärna vidareutveckla resonemanget!

Och jo... Efter 35 av 40 graviditetsveckor är alla organ och funktioner färdiga. Bara tillväxt återstår. De flesta barn (tror jag utan att ha vetenskapliga belägg, men specialistmödravården sa så) behöver inte ens nån typ av vård utan kommer direkt till BB efter att ha fötts i vecka 35.

Nu var det ju ett tag sen jag fick mina barn, men de är alla tre födda med planerade kejsarsnitt pga. mitt funktionshinder, alla en vecka före planerat födelsedatum, dotter t.o.m. sex dagar före, fast då fick jag värkar och det blev lite bråttom. De var då alla normalstora 3 330 gr - 3480 gr. Hade jag fått föda tidigare hade jag varit själaglad, den sista månaden är jobbig, det blir i och för sig lättare att andas eftersom barnet flyttar nedåt i kroppen, men omöjligt att röra sig, svårt att sitta och sånt. Tror inte det finns något bestämt hur tidigt man tar barnet men om det växer som det ska och allt ser bra ut är det ju inget farligt att ta dem en månad tidigare, då är ju lungorna färdiga och det är det absolut viktigaste.

Jag födde min dotter nästan tre veckor innan BF. Min barnmorska sa till mig ganska tidigt i graviditeten att jag skulle räkna med att föda ca tre veckor tidigare p.g.a jag är så liten och att bebisen inte kommer ha någon plats för att växa mer.
Mycket riktigt så kom hon ut i v 37, vaginal förlöst, inte någon igångsättning eller så utan för att det helt enkelt inte fanns tillräckligt med plats. Hon var helt "klar" och behövde ingen eftervård.

Jag är inte speciellt ledsen för att naturen har sin gång och är bra på att fixa sig själv, om man säger så
Fort gick det också

Måste få fråga hur liten du är, jag är (var, menar jag) inte heller så stor när jag var ung och gravid, vägde 42 kg första gången jag blev med barn, gick upp 8 kg, är 150 cm lång, det har inte förändrats med åren. Det var ingen som sa att man kunde föda tidigare för det.

Haha.. Vi var ganska lika Jag var 150 cm lång, vägde 46 kg(mullig) och gick upp 12 kg. Gick ner till 41 kg efter men nu är jag fet
Men hur längesedan var det du fick barn? Dem kanske inte visste, eller? (ta inte illa upp, jag har inte varrit inne på din sida så jag vet inte hur gammal du är?)

Men min BM kanske berättade det efter som jag hade en väldigt "stökig" graviditet med massa förvärkar och värkar väldigt tidigt, jag vet inte?

Wildamamman skrev: Haha.. Vi var ganska lika Jag var 150 cm lång, vägde 46 kg(mullig) och gick upp 12 kg. Gick ner till 41 kg efter men nu är jag fet Men hur längesedan var det du fick barn? Dem kanske inte visste, eller? (ta inte illa upp, jag har inte varrit inne på din sida så jag vet inte hur gammal du är?) Men min BM kanske berättade det efter som jag hade en väldigt "stökig" graviditet med massa förvärkar och värkar väldigt tidigt, jag vet inte?

Jo, det var väldigt längesen, min äldsta är 31 och min yngsta 22. Jag mådde bra hela tiden i mina graviditeter, förutom det normalt jobbiga och så med andningen.
Jag är 52 (usch!!!, så gammalt det ser ut i skrift), var bland de första med så pass allvarligt funktionshinder i Sverige som födde barn, skräckläkaren finns det skrivet om på annat ställe här inne. Är också tjock numera, är jobbigt, blir så tungt och ännu jobbigare med andningen. Gick upp 21 kg med mitt sista barn och efter det blev det aldrig mer någon supersmal Karin.

Mamman till vårt barn har CP och under graviditeten var spasmerna väldigt jobbiga. Vi försökte få planerat kejsarsnitt tidig men de ville bara acceptera två veckor innan beräknat datum. Planerade kejsasnitt läggs tydligen annars en vecka innan beräknat datum. Lillan knackade på fyra veckor för tidigt och vattnet gick. Det blev kejsarsnitt som planerat. Hon fick ju sondmatas och ligga på värmemadrass i början, det är nog bäst att de får vara inne i mamman så så länge det går om det är möjligt.

Till sidans topp

Jaha, så har första problemet som förälder med funktionshinder dykt upp...

I Ösmo där vi bor finns en alldeles nyrenoverad simhall där simsällskapet har babysim på söndagar. Stefan var själv med vår son en gång, sen var vi där tillsammans förra söndagen. Hur mysigt som helst, och jag kände mig helt delaktig fast jag inte var med i vattnet utan satt vid kanten. Liam fick syn på mig då och då och hade ögonkontakt.

Har längtat hela veckan efter att det ska bli söndag... Så kommer vi dit... Då är inte "barnvagnsgrinden" upplåst, utan enda sättet att komma in är genom rullande spärrar. Ingen där inne har nyckel, så jag kan inte komma in.
Jag fick helt sonika ta en promenad hem... Stefan och Liam fick bada själva.

Nu har jag mailat babysimtjejen och bett om namnet på den som är ansvarig. Jäklar vad de ska få höra!!!

För er kanske jag låter överkänslig - men vad fan? Det är ju min sons utveckling vi pratar om... Chansen kommer aldrig tillbaka!

Gissa om jag har en dålig kväll...

Dåligt!! Skulle ha blivit skogstokig... och krävt tillbaka pengar. Faktiskt.

Det var det sämsta jag har hört! Kräv en ordentlig ursäkt och pengar tillbaka!

Tror helt sonika inte att de förstår, det begriper väl "alla" att stackars Steff får ta hand om barnet, du behöver inte ens vara i närheten. Du har inget utbyte av att sitta där och Liam har inget utbyte av att ha dig där, eller hur!!!
På dom tjejen, då får fler och fler lite förståelse om hur det fungerar och att vi är delaktiga föräldrar.
Pengar tillbaka för den gången ska ni ha då ni inte kunde utnytja det optimalt.

Ninnie skrev: För er kanske jag låter överkänslig - men vad fan? Det är ju min sons utveckling vi pratar om... Chansen kommer aldrig tillbaka! Gissa om jag har en dålig kväll...

Om fler var "överkänsliga" så skulle säkert tillgängligheten vara bättre.
Jag tycker du ska fråga vad de själva anser vara en skälig kompensation --
mer än entrépengarna iallafall.

Jag tycker du ska begära en egen nyckel till grinden.
Om inte ens personalen på plats har en sån,
då kan man ju knappast räkna med deras hjälp i fortsättningen.

När jag läser sånt här är jag glad över att jag inte tänker skaffa några barn.
Jag hade blivit vansinnig om det hände mig.

Kan du inte lägga upp en kopia på mejlet du skickade?
Kan vara bra inspiration för oss andra.
Man borde skriva såna mejl mycket mycket oftare

Problemet är tydligen att själva dörren inte har en nyckel ens... Man öppnar med en knapp inne i receptionen. Eftersom simhallen egentligen är stängd på söndagar (simsällskapet hyr in sig) så kan de inte komma in där. Suck!

Babysimtjejen har iaf mailat de ansvariga på kommunen och skickade en kopia till mig. Om jag inte får snabb respons kommer jag garanterat att kontakta dem själv. Det mailet med tillhörande insändare i tidningen ska ni får en kopia på!

Är det ett offentligt ägt badhus måste det väl vara handikappanpassat (eller ska man säga funktionshinderanpassat?) och fullt tillgängligt även om man sitter i rulle?

Ok, nu antar jag att detta bottnar i obetänksamhet ifrån badhuspersonalen som de väl kanske borde få en (!) chans att korrigera, men gör man inte detta skall du ju skicka ett brev även till DiskrimineringsOmbudsmannen....

G-man skrev: Är det ett offentligt ägt badhus måste det väl vara handikappanpassat (eller ska man säga funktionshinderanpassat?) och fullt tillgängligt även om man sitter i rulle? Ok, nu antar jag att detta bottnar i obetänksamhet ifrån badhuspersonalen som de väl kanske borde få en (!) chans att korrigera, men gör man inte detta skall du ju skicka ett brev även till DiskrimineringsOmbudsmannen....

Exakt så tänker jag... De får en chans att fixa till det, annars jäklar! Då drar jag igång en karusell!

Ninnie skrev: Exakt så tänker jag... De får en chans att fixa till det, annars jäklar! Då drar jag igång en karusell!

Det gör du helt rätt i.

Jag sitter numera med i KHR i Sundbyberg och jag reagerade kraftigt på en skrivning vi fått ifrån nån tjänsteman i kommunen, minns inte befattning, som skrev nånting i stil med att KHR inte kan syssla med och sätta sig in i alla frågor som rör kommunen, utan ska syssla med "utpräglade handikappfrågor".

Både jag och min föreningskollega reagerade mycket kraftigt!

Vad fan är "Utpräglade handikappfrågor"?!

Saken är ju den att vi är allt, som alla andra medborgare också är; arbetstagare, arbetsgivare, husägare, hyresgäster, studerande, föräldrar, barn...ja, allt.

Därför måste funktionshinderperspektivet finnas med i alla kommunens verksamheter!

Ninnies problem med badhuset är ett typexempel på det tycker jag!!

Hej Ninnie!!
Hur har det gått för er? -en uppdatering skulle sitta fint.

Wildamamman skrev: Hej Ninnie!! Hur har det gått för er? -en uppdatering skulle sitta fint.

Fick ett mail av den ansvarige på kommunen. Ingen ursäkt, utan bara "vi ska se till att grinden är öppen och meddela mig gärna hur det gick". Öhm? Hur det gick?

Tyvärr hade vi förhinder i söndags men vi ska testa igen nu på söndag. Då måste det funka, för Stefan är assistent till mig då så jag kan inte gå hem igen om det skulle knasa till sig.
Återkommer på söndag kväll.

Tur det iaf!!
Men du, lova mig att bli riktigt förbannade och kräv pengarna tillbaka om det skulle strula igen. Ett litet telefon samtal till den lokala pressen skulle också sitta fint!

Det får inte göra så!!

Wildamamman skrev: Tur det iaf!! Men du, lova mig att bli riktigt förbannade och kräv pengarna tillbaka om det skulle strula igen. Ett litet telefon samtal till den lokala pressen skulle också sitta fint! Det får inte göra så!!

Att få pengarna tillbaka tycker jag är ett skott i luften.
Skadestånd, kompensation och en lösning på problemet är vad som behövs.

Jo jag håller FULLSTÄNDIGT med!!

Detta blev visst en utdragen histora... Igår var grinden låst igen. Följande mail skickades nyss:
----------
Hej Mikael!

(Om jag har förstått saken rätt så är du ansvarig för Ösmo Simhall. Om inte, så ber jag dig att skicka detta mail till den som är det.)

Igår när jag och familjen kom till simhallen var grinden låst igen. På den satt en lapp där man bad om ursäkt till rullstolsburna gäster. Följt av en GLAD smiley...

Tack vare Annika på babysimmet (tack!!!), och en vän som jag hade med mig, löste sig det hela så att jag kom in bakvägen genom gymmet.
Varför upplystes det inte om denna möjlighet på lappen? Slöhet eller ignorans? Om inte min väninna gått in och varit påstridig hade jag återigen varit utestängd från babysimmet.

Jag ser detta som allvarlig diskriminering! Att det händer en gång kanske kan förklaras med okunskap eller tanklöshet, men detta var alltså gång nummer två. Lappen visar också att man misstänkt att jag skulle komma, men man bemödade sig inte med att hitta en lösning. En grind kan absolut hållas öppen om viljan finns, det kan omöjligt vara en olöslig situation.

Jag undrar nu dels vad ni har för förklaring, men också hur detta kan lösas permanent så att vi inte behöver ha en backup-plan varenda söndag!

Hälsningar,
Ninnie Wallenborg med familj.

Ninnie skrev: Detta blev visst en utdragen histora... Igår var grinden låst igen. Följande mail skickades nyss: ---------- Hej Mikael! (Om jag har förstått saken rätt så är du ansvarig för Ösmo Simhall. Om inte, så ber jag dig att skicka detta mail till den som är det.) Igår när jag och familjen kom till simhallen var grinden låst igen. På den satt en lapp där man bad om ursäkt till rullstolsburna gäster. Följt av en GLAD smiley... Tack vare Annika på babysimmet (tack!!!), och en vän som jag hade med mig, löste sig det hela så att jag kom in bakvägen genom gymmet. Varför upplystes det inte om denna möjlighet på lappen? Slöhet eller ignorans? Om inte min väninna gått in och varit påstridig hade jag återigen varit utestängd från babysimmet. Jag ser detta som allvarlig diskriminering! Att det händer en gång kanske kan förklaras med okunskap eller tanklöshet, men detta var alltså gång nummer två. Lappen visar också att man misstänkt att jag skulle komma, men man bemödade sig inte med att hitta en lösning. En grind kan absolut hållas öppen om viljan finns, det kan omöjligt vara en olöslig situation. Jag undrar nu dels vad ni har för förklaring, men också hur detta kan lösas permanent så att vi inte behöver ha en backup-plan varenda söndag! Hälsningar, Ninnie Wallenborg med familj.

Bra skrivet!!!
Fattar att du gick i taket, har du gjort en anmälan, tycker du ska göra det annars eftersom det här verkligen är ett lösbart problem som de bara skiter i.

Fick svar på mitt mail idag. Man orkar knappt läsa... Ja ja, jag har mailat tillbaka. Haha.
------------------

HEJ!'
Grinden hade fastnat i stängt läge och kunnde inte öppnas av personal.
vi var tvungna att kalla in personal från fastighetsavd.
som kom och löste problemet, men då var det redan försent. Tyvärr

MVH Micke

Till sidans topp

Hej!

Jag heter Caroline och pluggar journalistik på Södertörns högskola.
Jag ska skriva ett reportage om livet som/och med funktionshindrad förälder.
Jag söker därför någon som jag kan få träffa och följa med en stund i vardagen. (helst i stockholmsområdet)
Söker både en funktionshindrad förälder och ett barn (som är vuxet nu) till en funktionshindrad.

Maila mig gärna om du har några frågor eller är intresserad.

Med vänlig hälsning
Caroline
wibergcaroline@hotmail.com

Till sidans topp