Som en spin-off på tråden om hur jobbigt det kan vara att vänja sig vid sitt handikapp, så vill jag här starta en tråd som handlar om positiva bieffekter. Jag är nämligen övertygad om att en funktionsnedsättning i vissa fall kan vara en tillgång snarare än ett hinder. Min funktionsnedsättning har t.ex. gjort att jag fått ett övermänskligt mått med tålamod. För att inte bli galen på allt som inte funkar så har jag varit tvungen att träna upp mitt tålamod. Förutom tålamodet har jag blivit mer optimistisk än jag var tidigare. Jag betraktar fler saker som "struntsaker" nu. Jag kan skaka på huvudet och skratta åt saker som förut irriterade mig.
Jag har aldrig upplevt mitt funktionshinder som ett hinder mer som en tillgång till den jag är. Jag skulle inte på långa vägar vara som jag är allstå inte bara utseende mässigt utan mer hur jag tänker om saker. Jag skulle nog inte vilja välja bort att varit med om allt jag varit med om tack var mitt funktionshinder. För det mesta har ngt positivt med sig. Så Jag är stolt över den jag är med allt det innebär och det borde fler vara. Och jag håller med om att man betraktar andra saker som en del tycerk är särskilt tycke rjag är mer skitsamma. Det var skit bra att du tog upp det som är positivt o inte allt negativt
Oj, så oerhört positiv kan inte jag vara när det gäller min funktionsnedsättning - utan där ser jag endast hinder och problem som inte hade funnits annars. Men om man skall rota fram något positivt så tror jag att man genom att man redan har brutit mot normalnormen i vårt samhälle bara genom att existera - så tror jag att jag (och många andra som jag träffat med fh) kör ett eget race utan att snegla på vad och hur Svensson gör. Detta på gott och på ont.
Jag har en hel del positiva saker med mitt funktionshinder, både adhd:n och rörelsehindret, fast där går det upp och ner beroende på dag... Jag är en jävel på att planera saker åt andra, skriva scheman, organisera upp aktiviteter och vara "spindeln i nätet" Tycker det är skitskoj med. Kan använda mig av min hyperfokusering och glömma allt utom det jag ska göra just då och då är jag fokuserad länge och intensvit. Kan även använda mig av mina hyperperioder och få massa gjort. Förut så brukade jag storstäda lägenheten eller möblera om allt eller sortera upp alla kläder på en kväll, för jag var så hyper så jag hade energi och orka att sitta 5 timmar och sortera strumpor. Sen finns det ju massa negativa saker, men efter att jag fick min adhd diagnos så har jag upptäkt mer och mer positiva saker. Är väligt lekfull och barnslig av mig, och älskar att busa runt med ungar, och dem älskar när någon vuxen brusar med dem så det har jag haft stor nytta av i mitt föredetta jobb. Rörelsehindret har nog nu mest lett till att jag träffat massa kul och trevligt folk som jag troligen inte annars skulle ha träffat. Ska få vara med att starta upp rullstolstennis i stan och tror stenhårt på att det kan bli något jag får massa positiva saker ifrån.
Efter olyckan har jag blivit jävligt mycket mer ödmjuk! Man får ta vara på livet! Och så kanske det är positivt att jag blir sjukt provocerad av typ Jackass och såna som gör stunts där man riskerar kroppsfunktioner. Innan tyckte jag det var ganska kul att kolla på.
Har helt klart fått mycket positiva bieffekter av min skada när det gäller humöret, se framåt , ta tag i saker o skita i alla strunt saker som ändå ordnar sig. Men sen har ju mycket annat blivit sämre också ska man ärligt erkänna men det hör ju inte hit ..
Jag tror eller är personligt övertygad att ett funktionshinder bär med sig fröet till det som filosofen Nietzsche kallar övermänniskan. Och att hos oss eller hos alla människor som accepterar sina negativa öden eller livsituationer finns de så s k kroppensfilosofer som Nietzsche kallar dem. Adryan Linden
tja, när jag väl "fastnar" för nånting så gör jag det bra... då tar det upp all min tid (tyvärr innebär det att jag inte fixar mycket annat som tvätt mat städning och andra människor, suck :P )
I Nietzsches texter står det inte exakt utan måste läsas mellan raderna. Då han är revalitist, dvs det finns inga sanningar bara tolkningar. Men det jag misstänker är att de kommande filosoferna är s k livsfilosofer som kommer bygga sin filosofi helt baserat på vad de är och inte tror sig vara. Där deras moraliska rättesnöre kommer styras av deras kroppar, dvs personer som jag som faktiskt tänker helt utifrån min kropp som Duchennare. Vidare är en kroppensfilosof styrd av inställningen att älska sitt öde, något som Nietzsche refererar till som Amour Fati.
Som förälder till funktionshidrade barn, 6 av våra sju... (egna o andras) kan jag bara säga att livet är riktigt kul ibland när allt inte går på räls. massor av tålamod, ödmjukhet mm har vi lärt oss i livet. Jag bryr mig inte om att det bullrar, låter, skrattas o skramlas när vi kommer - vi trivs
Till sidans topp
Nu kanske det blir massa svammel, vet inte om det har disskuterats innan men jag har ett tag gått och funderat. Jag har varit sjuk i över 1.5år, fortfarande ingen diagnos och måste slåss med näbbar och klor för att få hjälp, men troligen är hjälpen nära nu. Tack vara (om man nu får säga så) att sambon också blivit sämre i sin neurologiska sjukdom så ska vi nu få lite anpassningar i lägenheten så att han ska klara sig bättre, men om man ska vara ärlig så är det jag som kommer ha mest nytta av anpassningarna. Vi har påbörjat hjälpinsats från hemtjänst och tagit en fajt med dem, verkar som om vi har stöd från chefshåll så det ska nog bli bra. Själv så börjar jag komma över den där tröskeln att det är fult att be om hjälp, att itne klara sig själv osv. Igår när hemtjänsten hjälpte till med att bära sopor till återvinningen så kändes det inte alls jobbigt utan rätt skönt att slippa vara helt utmattad när återvinningen var kastad. Fick en badkarsstol så jag ska klara av att duscha själv, samtidigt som det är kanonjobbigt att se det stora härket stå på badkaret, och den lilla brädan jag hade förut stå brevid. Att jag inte klarar mig utan ryggstöd osv, att börja inse att jag är väligt funktionshindrad om jag jämmför med livet innan. Funderar en hel del på hur allt detta påverkar mig som person. Jag har hela mitt liv varit den snälle, som hjälper andra. Min bästis sen grundskolan har en Cp-skada så många av mina andra vänner har diverse funktionshinder, så det har blivit naturligt att om vi umgås så hjälper jag till lite extra. Satt igår och tittade på gammla bilder, bla när jag åkte med min bästis och hennes familj till paris och disneyland, tror vi var 12år ungefär. Nu slog det mig att hennes föräldrar troligen hade baktanken att jag dels följde med som assistent och dels som vän. Min kompis behövde hjälp med att köra stol, bära saker osv, allt sådant hjälpte jag till med, men för oss var det normalt, inget vi tänkte på direkt. Nu är det jag som behöver extra hjälp, jag kan inte göra allt jag gjort innan. Men ändå så känner jag inte att jag är värdelös, gjorde det ett tag faktiskt. Numera så sitter jag på diverse forum och pratar med andra som har det svårt, många gånger får jag höra att dem tycker jag har det mycket jobbigare än dem, men jag är en sån person som är stöd för andra. Har visserligen endel personer som jag pratar med för att få stöd. Men det jag gör nu för andra har ändrat karaktär, är inte praktiskt hjälp längre som innan utan samtal och tips. Det känns superskönt att jag har lyckats behålla den delen, nu är jag ingen moder teresa men jag är en hjälpare och lyssnare. Inte för att få någon hjältegloria tillbaka, många gånger får jag mest skit från andra för att jag blandar mig i. Kom bara att tänka på allt detta nu, vet inte om det är att jag har landat i mig själv och min situation. Kanske är det en bit av processen, har ingen aning. Men jag har andra prioriteringar och är en annan person nu än förut, visst påverkas jag av att ha flyttat hemifrån, hittat en kille och allt sånt. Kom att tänka på igår när jag var på stan och glodde lite allmänt att jag är mer intresserad av kläder nu. Jag är en pojkflicka som gillar kläder som är funktionella, har aldrig sminkat mig och brytt mig om mode. Nu när jag är sjuk så är jag mer mån om att se ok ut... kanske är det lite pga. den bild man ger till omvärlden. Förut så syntes man ju inte på stan, nu tittar ju folk på en och då kanske man vill signalera att man inte ser ut som en luffare... har ingen aning. Jag tror inte jag skulle varit den jag är idag om jag hade varit frisk och inte gått igenom det här helvetet. Har ni andra kommit på något liknande? Man är ju inte sitt funtkionshinder men i mitt fall så hindrar det mycket av dem sakerna jag gjorde förut. Funderar tom att prova på nya aktiviteter, ska testa ridning, jag som innan varit rädd för hästar. Så det både hindrar och öppnar nya möjligheter. Vet inte riktigt vad jag vill med tråden, har som sagt fillosoferat en hel del, och gått från att hata rullstolen och allt som har med hjälpmedel att göra till att inte skämmas för det, hade tom handortosen på mig igår och tröjan uppdragen så alla såg den.
Känner igen mig jättemycket i det du skriver, man blir någon annan på något sätt när man inte längre kan göra samma saker som förr. Har man varit en som hjälpt till och tagit i där det behövts så hittar man andra vägar att stötta och göra nytta, fast kanske inte fysiskt. Man hittar en annan plats i tillvaron. Jag har med svårt att acceptera nya hjälpmedel, inte för att de är hjälpmedel utan för att de säger att jag blivit sämre, men man får ju försöka vända det till något positivt, om jag inte fått hjälpmedel hade jag troligen mått ännu sämre och klara mig sämre.
Känner också igen mig i det här med att det tar tid att acceptera hjälpmedel. Nu har jag sådan tur att jag har haft samma arbetsterapeuter i snart 18 år och jag har nästan aldrig behövt be om något, utan det har snarare varit de som föreslagit. Det brukar ta ca 1-2 år för mig att acceptera ett nytt hjälpmedel och jag hade väldigt roligt åt att jag hörde arbetsterapeuten viska det till en elev som hon hade med sig när jag skulle prova ut en rullstol. Dvs det brukar ta ungefär 2 år från förslag till handling. Givetvis beroende på vad det gäller, det är ju inte lika svårt att acceptera en griptång som en rullstol. Men som du säger Karin, hjälpmedlen signalerar ofta försämring och det är väl det som gör att det är så svårt att ta till sig det nya. Du har också rätt i att hjälpmedlen hjälper till i att bevara kraft och ork till annat.
Jättebra skrivet och mycket insiktsfullt tycker jag. Du genomgår just nu det jag alltid har kallat "dubbel pubertet". Jag gick igenom den och jättemånga andra personer med funktionshinder som jag känner har upplevt samma sak. Det jag menar med "dubbel pubertet" är att vi som antingen är födda med våra funktionshinder eller fått dem som väldigt små, först måste frigöra oss från funktionshindret, som du sa; du vill vara Cissi och inte "tjejen som sitter i rullstol". Steg nummer 2 i vår dubbla pubertet är att hitta oss själva som individer och det är ju något som alla tonåringar, på väg in i vuxenlivet går igenom.
Tack för att du förstod vad jag menade, precis dit jag ville komma! Det är dubbelt så svårt att vara tonåring för egentligen får man aldrig tid med att ha sin "revolt" som handikappad (även om min fungerar utmärkt genom att tycka tvärt emot vad läkarna tycker) och jag blir lite mer fundersam kring vem jag är egentligen, troligen mer än andra iallafall. Okej, kanske låter egoistisk, men det är så jag tänker. Förlåt om jag snodde din tråd lite DoDen
helt ok journalist, är dem här frågorna jag funderar på. Även om jag är vuxen så det en process att gå igenom. Vet bara alla samtal jag hade med min bästis under vår pubertet. Att hon blev arg på sina föräldrar och ville göra saker hon inte fick, och sen minuten efter fråga om dem kunde hjälpa henne på toaletten. Det är svårt att göra revolt när man är så beroende av andras hjälp. Andra vet vad som är rätt för en och ofta så verkar det vara svårare för folk runt omkring att släppa ltie på tyglarna när man har ett handikapp, även om man skulle klara sig. Tycker det räcker med det som kan hända här. När jag ibland blir sur på sambon men senare kanske behöver hjälp med något, det är ingen lätt situation. ang. hjälpmedel så kommer jag nog sparka och hata dem snart igen, tror det är en process, speciellt när man måste få mer saker för att kompensera den förmåga man inte har längre. Just nu så önskar jag att jag hade en permo, om ett tag kommer jag säkert tycka att det är bara muppar som har det. Förstå mig rätt nu, inget fel i att ha permo men man har det ju av en orsak, att man inte klarar allt själv utan hjälpmedel. Som säljaren på permobil sa. att många funderar på permo försent, när dem är så sjuka eller dåliga att det gör ont, och man har skaffat sig förslitningsskador osv. Han önskade att man skulle se permo och liknande som en hjälp, för att spara på den kropp man har. För man har ju bara en, och jag åker heldre permo och sväljer min stolthet om jag slipper mer smärtor och har ork kvar om 30 år.
asg Det skulle minsann rekryteringsgruppen icke hålla med om. Med Hulting i spetsen...
jo, innan jag blev mycket sämre så hade jag den inställningen, RG och andra påverkade mig massor om att det enda är att kämpa, men tack vara det här forumet så har jag insett att det inte är fult på något sätt att inse i tid att man inte orkar. Som sagt, om jag kommer vara sjuk resten av livet så vill jag veta att jag själv gjort allt för att hålla kroppen hel. Pajade tummen tidigt i sjukdommen men tyckte att det bara var att bita ihop, villket jag nu får lida för. Tror inte att axlar och händer tycker det är så kul att man dagligen rullar och sliter, för hur många kommer inte bli sämre som äldre och kanske behöva mer hjälp än vad som hade behövts om man tagit det lite lungt. Inte håller gående på så... är sällan man ser någon som istället för att ta kundvagn på ica envisas med att bära alla varor i famnen...
Jösses jag är som du just nu fastän med ofrivilliga rörelser. Jag fick både el-moppe o manuell rullstol medan jag fortfarande kunde gå utomhus lite grann typ fr möbel till möbel el längs väggar. Eftersom jag inte klarar av att köra manuell rullstol själv så tvings jag gå med rullstol som stöd ibland när ingen kan kör mig. Så jag är jätteglad att jag inte behövs kämpat om e-rullstol el manuell rullstol för idag kan jag ej gå med rollator alls så jag hade andra alternativ att ta till tex manuellrullstol. Idag blir jag allt bättre på att köra själv när jag använder demn mycket mer nu. Tråkig att detta är inte självklart för många., Det borde det vara ju så man har hjäpmedel när man försämrat så krafter slipper gå åt att söka hjäklpmedel typ.
Måste göra ett inlägg också när det gäller det här med rullstol/permo. Argumentet att man bara får permo/rullstol när man inte kan gå håller inte. Vid många muskelsjukdomar är det direkt olämpligt att röra sig för mycket, för då kan sjukdomen faktiskt försämras. "friska" människor får starkare muskler av att röra på sig, vid muskelsjukdomar är det en oerhört känslig balansgång. Mao så måste utskrivningen av en rullstol/permo bedömas från fall till fall. Att som hjälpmedelskonsulent/AT hävda att man helt måste mista gångförmågan först är ju absurt! Problemet ligger nog också i att det finns för lite kunskaper om olika diagnoser.
Jag undrar om man har lite drag av autism om man är: blyg, tycker inte om alltförmycket folk, måste ha fasta rutiner?? har svår DAMP skulle vara tacksamm för svar Redigerat 2008-05-24 19:17
Det är alldeles för vag anamnes men om andra indikationer föreligger, så kan även det du skriver, stämma bra överens med autism. Hälsar Philip (med ADHD, autism).
Hej damptjejen, som jag skrivit i mailen till dig, dessa saker är väldigt vanligt att ha svårt med när man har ADHD och damp som du och jag har. Men min psykolog sa att jag har drag av asperger och autism men det ingår i min adhd-diagnos eftersom jag inte har så stora och många svårigheter att det är tillräckligt för en diagnos. Men jag har alltid fått höra att jag är blyg, och jag måste ha fasta rutiner och hatar när det är mycket folk. Jag har fåt hjälp att hitta lösningar på detta på psyk där jag går hos en arbetsterapeut, så man kan få hjälp. Det fungerar inte på alla, men för mig så är det nu lättare med stora folksammlingar. Men många jag känner med ADHD och damp har stora problem med dem sakerna du skriver om. Så det är svårt att säga vad som är drag av autsim och vad som "bara" är damp/adhd.
Herregud. jag hade skrivit ett inlägg om DAMP o autism men inte fick jag mycket till svar. jag tycker att om det inte har något med varken damp, adhd eller autism att göra så vill jag be er att sluta skriva ursäkta me jag är uprörd
Svaren hade i och för sig med autism att göra, men var kanske inte så mycket svar på din fråga. Jag tycker att din fråga är lite svår att förstå. Det du beskriver kan vara en del av autism, men det kan också bero på annat. Enligt din info så har du diagnos atypisk autism (bland annat). Undrar du vad den diagnosen innebär? Vilka symptom som hör till just den diagnosen? Eller är du tveksam till att den är rätt? Förklara närmare vad det är du undrar och varför så kanske svaren blir bättre. Hoppas jag. Det är inte säkert, för ett forum är ett samtal, och ett samtal slutar inte alltid där det börjar. Människor talar om det de kommer att tänka på och det de kan något om.
Jag undrar vilka symptom man har när man har atypisk autism? är det att man är lite tillbaka dragen, tycker inte om stora grupper, är tyst.
Hjälp med Examensarbete! Jag har gjort en ny deisgn på chassie och kåpor till en El-rullstol och behöver respons/kommentarer från er användare. Jag vill att du: Jämför din egen El-rullstol och designförslaget. Svarar korfattat på vilken du föredrar och varför? Jag skickar bilder på designförslaget till dig om du är intresserad. Jag kommer att behöva en bild på din egen modell för att kunna visa skillnaderna. Mail: atte80@hotmail.com Tel: 070-3517440 jag behöver besked senast 12/5. Hör av dig! Mvh Arturo Thorsell. Industridesign
Intressant, men nur har du tänkt att man ska kunna jämföra, det finns ju ingen länk till någon bild eller beskrivning av produkten? Dessutom bör du lägga sådana här inlägg under hjälpmedel lämpligast, så att de hamnar i rätt kategori för då har du större chans att få svar också. Lite sent nu (du kan inte lägga detta inlägg i en ny tråd nu), men tänk på det till nästa gång!
Det pratas om en sorgeprocess när man hastigt och plötsligt blivit funktionshindrad och beroende av hjälpmedel samt praktisk hjälp... och jag sitter i denna gyttja, det är en viss "tröst" att veta att många genomgått denna fas, även om man såklart inte önskar ngn ett sådant liv. Jag sörjer nästan det mesta som identifierade mig och mitt liv, det mesta är bortdraget likt en matta under fötterna. Jag har accepterar rullen och gillar den väldigt mkt, på ett positivt sätt. Kan acceptera att mer hjälpmedel behövs i framtiden, fastän man snart kan öppna prylmarknad med allt man har fått av HC. Men den där biten inom en, där det finns en längtan ja nästan ett krav att få ha en uppgift i livet...är den som ställer till så mkt för mig. Jag vill kunna göra mig nyttig i olika avseenden, vill att mitt liv skall få¨ngn mening. Jag försöker tills jag kräks, men alltid hamnar man tillbaka i sängen gråtandes över att allt man försöker göra så misslyckas man. Om det bara gäller att få hem mat + att klara duschen på en å samma dag. Har förlorat nästan allt som jag kunde, mina förmågor som jag kunde skriva en bok om. Idag sitter jag med tomma händer och känner mig såklart fruktansvärt eländig och misslyckad. Vissa dagar kan ngn glimt av lyckokänslor komma åter då man kanske lyckats dricka kaffet i sängen utan att spilla....eller när man tom. kunnat njuta av en varm dusch. Men det är så grundläggande att det inte räcker i längden.... Vad kan få mig att känna mig nöjd och lycklig med mig själva trots mina handikapp och alla svårigheterna jag måste tampas med på egen hand....det är säkert en svår fråga, men finns det något sätt man kan återfå sin självkänsla på? Ligger man i sängen 24/7 och tankarna far till dem tider man jobbade heltid, reste världen över, jobbade som konstnär och en massa annat så får det en att känna en så intensiv sorg och saknad att jag knappt ens kan fälla tårar.....allt blir tomt i en. Har tappat hoppet på att få ett värdigt liv, känner att inget jag gör spelar ngn roll. Blir så fort sämre nu och tanken på att jag inom ngr år kan bli totalt okapabel att göra ngt alls det skrämmer mig ofantligt. Vädjar till er som förmodligen genomgått ngt liknande, finns det ngt tänkande på detaljnivå som kan få en att känna sig nöjd med sina bedrifter oavsett det är litet eller stort? Finns det ngr tipps alls gällande att börja leva sitt nya liv utan att känna sig misslyckad hela tiden, eller är det tiden man får vänta in för att se om man klarat övergången el ej? Har min livsfilosofi eller sätt att handskas livet på genom att vara glad för det lilla, för detaljerna i livet. Men börjar långsamt mista det med....försöker förbrillt behålla det positiva tankesätt...men dag för dag sinar orken att glädja sig. Jag kan spela glad utåt men inuti försigår ngt helt annat, å visar jag den mer sårbara sidan så blir anhöriga och vännerna så rädda. Även om råden är få, men kan ha fel..så ger det lite iaf att bara skriva av sig i vetskapen att det finns så många som har det ännu svårare och jäckligare än en själv. Önskade man hadde ett barns oskuldsfullhet och ovetande om allt som händer...så man fick slappna av lite då och då. /Li Redigerat 2008-04-15 22:16 Redigerat 2008-04-15 22:17
Visst är det tungt ibland, att inte orka, att känna att man blir sämre, att alltid ha ont, och visst är det sorg man känner och måste bearbeta. Jag kommer ibland på mig själv med att titta på en trappa med räcken och kan tänka att en sådan kunde jag gå i för 10 år sedan, så skönt det var att inte vara beroende av folk och hiss. Just nu är jag på väg att skaffa en sjuksäng, hemska tanke, men jag behöver kunna ändra höjden och ha bättre stöd vid vändningar men huga vad jobbigt det är. Mannen planerar att köpa en ennkelsäng och så bygger vi gavlar runt om så det liknar en dubbelsäng. Men hur man kommer över sorgen vet jag inte riktigtm man får låta bli att se sig som den man var och lära sig acceptera den man är, hitta andra intressen som ens kropp klarar, innan älskade jag att måla möbler och möblera om (inte helt konstigt att jag förstörde mig), sticka, baka, konservera och laga mat och alltid fyllt med ungar i huset. Idag är mitt liv annorlunda och jag får hitta nya vägar, orkar inte baka men lagar mat med lite hjälp, konservera orkar jag inte så det räcker ett år men några burkar för att det är så kulm resten får köpas. Kan absolut inte måla och greja med möbler eller annat tungt så då övergick jag till scrapbooking och cardmaking, datan har blivit min bästa vän, där kan man göra mycket utan att röra mer än några fingrar. Man måste hitta ny livskvalitet, nya saker som engagerar och som dövar smärta. Att läsa för mig bort till andra världar, att stötta andra och kämpa för andra gör att jag känner mig nyttig och behövd, men sorgen slår en i huvudet varje gång man kommer på en sak som man inte längre kan göra utan hjälp. Så jag vet inte om det är någon tröst men du är inte ensam med din sorg, ibland vill den kväva en totalt men då får man aldrig glömma att det trots allt varje dag finns något att vara glad åt, att solen skiner, att kaktusen blommar, att man trots allt inte har maginfluensa, att hitta ljusglimtar är så viktigt. Och att man försöker ha humor, när man skrattar gör det mindre ont. Kram till dig
Tack för omtanken....absolut det lilla är det som räknas. Vissa stunder är jag en genomlycklig människa utan att förstora upp det.... men är ju att få den värdefulla känslan att hålla i sig mer än fem minuter...men förstår att det inte är lätt för ngn. Man har fått gett sig in på en tuff väg, in på nya livsvägar men ack så mkt kullar att ta sig upp för. Jag lever själv, och har ingen hjälp hemma....väntar orologt på besked ang PA....om jag inte blir beviljad kommer min värld å rasa ihop. Inte för jag vill det utan det redan är så genomrutten situation som den är....vill över lag inte leva såhär. Men varje morgon man vaknar och fortfarande andas så är man ju tvungen att möta allt det tuffa. Jag är så otrygg på egen hand i en lgh där allt kan hända. Kan inte lita på mig själv då jag är så rädd för att ngt allvarligt skall hända och ingen märker att jag inte hört av mig i en vecka....där bottnar mkt i att jag känner mig så värdelös. Eftersom jag inte kan klara av att leva själv och samtidigt ta hand om alla bestyren hushållet kräver. Känner igen mkt som du beskriver, dock har det bara tagit 2 år från det att jag kunnat byta gardiner och kunnat måla och ögna tid åt min enormt stora kreativa förmåga. Det har gått så fort samtidigt som hälsan havererat och ngn sympati el förståelse eller det viktigaste -hjälpen, har jag inte fått från vården. Det känns verkligen som världens ände, även om det inte är funktionshindren som utgör det största orsaken. Jag kan leva ett liv och jag ser framemot att starta ett liv som den jag är idag men jar har inga förutsättningar för det och inte haft på så länge. Som du säger, ibland kan man genomföra små saker och man känner sig nöjd å belåten....jag har lyckats sänkt ribban såpass ändå. för ett år sen kunde jag leva på den lyckokänslan att ha klarat ngt i flera dagar, men nu kan jag inte blåsa liv i förnöjsamheten att jag egentligen inte är helt värdelös och misslyckad. Det jag klarar idag är att ligga i sängen, knappt vända mig. Knappt ens tömma kateterpåsen....laga mat som jag älskar, påta med växter, måla....även på liten skala är nöstan omöjligt idag och det skrämmer mig så innerligt. KAnske är det ngn utomstående som måste visa mig vägen för det jag kan klara en stund å även lära mig igen att vara glad för just det. Önskar så innerligt jag hadde människor i ens närhet som brydde sig och orkade med en....men jag står ensam. Och det gör mig oerhört ledsen....att dem ger mig signaler att jag inte duger som vänn längre gör att jag känner mig ännu mer värdelös som människa oavsett jag kan stå på benen eller ligga i sängen....är så arg med men orkar inte ens ge mina forna vänner ett par tankeställare på vägen...har gett upp där med. Ska inte låta för bister nu, men tankarna far och känslorna väller fram....måtte man bara finna livet igen. KÄnna sig levande och även leva praktiskt....det är min största önskan.
Visst är det lätt att säga att tiden kommer att lösa allt och det är en fas man måste ta sig igenom. tycker nästan att det var ett standard svar från vården när man var nyskadad. Känner igen massor av det du beskriver och något super svar har jag inte. Just det med otrygghet är nog bland det värsta man kan känna tycker jag själv. Det som hjälpte mig mycket var faktiskt min katt hon behövde mig kändes det som i alla fall. Nu kan inte alla skaffa djur det fattar jag också men det kan hjälpa vet jag...
Paket, grönsak, invalid... Är det okey att använda sådana uttryck? I så fall när och till vem? Är det okey att säga det hemma, till varandra? För mig är det lixom aldrig okey. Varken att säga sådana saker eller bli kallad det. Kan man kalla någon "ett paket" på ett kärleksfullt sätt? *Jättenyf på vad ni andra tycker*
Aldrig någonsin, man kan kalla sig själv och nära för miffo och säga CP-truck om rullstolar, skröppel går med bra, men bara i nära relationer och med humor, att däremot kalla någon för paket eller grönsak är för mig att helt ta bort deras människovärde. Ordet invalid känns omodernt och som något man använde på 50-talet men hellre det än paket. Korrekt är väl funktionshindrad, eller om man vill förklara närmre en diagnos helt enkelt.
Jag var in tidigare och svarade.. men måste ha tryckt på "Gå tillbaka utan att skicka". Igen då: Paket, grönsak, invalid kan jag visst använda men inte i nervärderande syfte. Att nervärdera folk är fel, det har jag ingen rätt till. Sedan när man använder dessa ord i text.. så försvinner undertoner och övertoner och får en annan nyans än vid samtal där orden får en annan mening. Ja mer har jag inte att säga om det.. ha en trevlig påsk
Jag bryr mig inte så mkt om ord när jag vet den bakomliggande tanken. Så om en assistent säger "kom nu din jävla invalid" så vet jag ju att det är på skämt. Precis som jag kan kalla dem för t ex bitch på skämt. Detta är personer som jobbat åratal hos mig och vi känner varandra. Men paket och grönsak... där går nog min gräns, och det är väl mest för att paket och grönsaker inte har några känslor. Muppar, invalider, skröppel, miffon är trots allt levande varelser.
Men hur vet man om det är med glimten i ögat? Svårt på nätet iallafall...
Jag tycker det beror på situation och hur man säger det. Här kallar vi sambons rullstol för cp-truck, på ett skämtsamt sätt. Både han och jag säger det. Ingen har någon baktanke och ingen av oss tycker det är jobbigt. Sen skulle jag troligen inet gå fram till vem som hellst i stol på stan och säga "men villken fin Cp-truck du har" Han kallar mig för invalid men på samma sätt som när han kallar mig för snuttis och likande. Paket tror jag inte jag skulle säga, kanske för att beskriva ett tillstånd för någon. Men inte använda det direkt till personen, men den situationen har jag aldrig varit i så jag vet inte.
Men det är ord som jag hör mina vänner säga. Dem är själva funktionshindrade. Fanns ju tom. en idrottsklubb i göteborg som hette Invalidos, tror dem bytt namn nu. Att du inte hör orden i din omgivning betyder ju inte att det inte är så. Språkkultur är olika beroende på vart man bor och villka man umgås med. Själv så växte jag upp i en miljö där man inte svor eller inte kunde tänka sig att säga "bitch" eller likannde. Men invalid användes, bla. min farmor säger så om alla som har funktionshinder. Hon menar inget elakt utan det är ordet hon lärt sig. Alla har vi våra gränser. Hora skulle jag inte säga till en okänd person, medans ungarna där jag bor ropar det efter vem som hellst på gatan. Själv så säger jag spädbarn om sambons tillstånd när han krampat ibland och är helt borta både fysiskt och mentalt. Kunde nog lika gärna sagt paket eller grönsak men det blev inte så. Tror inte jag hade någon tanke bakom. Paket för mig är inte så laddat, en människa som är som ett paket är inte känslolöst eller ej kan tänka själv, inte i mina värderingar.
Snälla Vejron! Gå tillbaka till första inlägget i denna tråd och läs vad DirtyDiaana ställde för fråga/frågor. En av dom var, vad jag kommenterade här och som du tydligen inte förstår. Jag har aldrig använt ordet "paket" till min fru i någon situation där en kärleksförklaring varit på tapeten!
Intressant diskussion... Jag känner till ett fall där en far har två barn. Ett är svårt handikappat och det andra är friskt. Han kallar båda två för "skithög" med jämna mellanrum. Det finns dock ingen som någonsin skulle få för sig och tro att han jämför sina barns värde med en riktig skithög. Alla vet hur mycket han älskar dem båda. Annie the Miffo (hej Annie! ) kallar sig själv för ett miffo! Betyder detta att hon verkligen är ett miffo i ordets mest negativa bemärkelse? Något som jag upplevt är mycket viktigt för att hantera svårigheter i livet är ett sinne för humor. I många fall är också svart humor mycket förlösande. I en äkta stark relation som baseras på gemensam kärlek och respekt är benämningar på våra medmänniskor därför ofta totalt irrelevanta. Det råder ju ingen tvekan om att fadern ovan skulle springa in i ett övertänt hus för att försöka rädda sina.... skithögar.
Ja livet är komplicerat.. efter jag läst G-man och Moon inlägg så kommer tanken upp hur vi kan såra varandras känslor enbart på det sätt vi nu skriver i ett forum.. att välja det rätta ordet så att det passar 100% alla är kanske omöjligt. Sunt förnuft brukar man ta till som då ska hjälp i alla situationer.. men inte ens det ordet och uppförandet hjälper mig igenom situationer att ingen ska reagera snett eller ta illa upp
Jag kommer nu att vara väldigt privat om min dotter för att förtydliga vad ord kan göra. Som de flesta vet har hon AHHD och hade en otroligt jobbig skolgång, från första klass fick hon höra av lärare att hon inte fattade, att hon var jobbig, av pappa (mannen jag skilde mig från) fick hon höra att hon var dum och trög. Av sina syskon att hon var stökig och jobbig. Jag som då jobbat med ungar under många år visste att det var fel och försökte peppa och stötta. Vad som hände med henne när hon fick byta skola och träffade lärare som SÅG henne, som puschade och som så att hon var duktig, då gick hon därifrån. Varför? Jo, för hon trodde att de ljög, hon levde i förvissningen om att hon var dum och jobbig eftersom alla sa så utom jag, och jag var ju partisk för jag var mamma. Det tog många år att få tillbaka hennes självförtroende, som idag är på gränsen till för stort. Men här hemma kan vi skoja och säga men hallå, nu fick du väl en ADHD släng, eller dämpa hjärnan för hon vet nu att det är med kärlek och värme och humor, men ingen skulle säga att hon är dum, aldrig någonsin. Hennes bröder är nu vuxna och ser vad det skadade henne, de har bett om förlåtelse och förklarat att de gjorde det för att de var barn och inte begrep bättre. Hennes pappa pratar hon inte med och har inte gjort på flera år. Ord är makt, och sårande ord är som knivar och självfallet är olika ord olika laddade för olika människor. Men det finns ju någon ordning i världen så borde man kanske ta till sig vad folk säger. Om jag nu var den som kallade någon paket och jag fick en massa mothugg från människor som jag i min värld tyckte var som paket så skulle jag tänka efter och försöka ändra mig. Om jag beskriver någon som dum så betyder det att jag säger att den människan fattar inget, om jag beskriver någon som ett paket så säger jag att man kan skita i henne förutom kroppsliga behov för hon fattar inget och känner inget. Däremot har min sambo en bra paket kärleksförklaring varje gång jag deppar ihop och undrar varför han är ihop med ett skröppel som jag, han säger: - Det är inte paketet jag vill ha utan innehållet.
Bra skrivet Karin! Lyssnade på P1 på morgonen där ett tabu som sex togs upp.. och där pappan till barnen verkligen kunde tas med dom, utan att dom efteråt fick fel uppfattning runt sex.
Nu börjar jag förstå varför många ungdomar mår som skithögar........Inte konstigt att de vare sig kan uttrycka sig eller uppföra sig.
Kan man kalla nån något egentligen? Ord är relativt, något som man uppfattar helt olika, från person till person. Man kan aldrig veta hur en okänd person reagerar på vissa ord. Jag tycker man ska vara oerhört försiktig med vilka ord man slänger sig med bland människor man inte är supertight med. Jag har inga problem med ord som invalid, miffo, freak och liknande. Däremot blev jag kallad kolli av en okänd fylletant på stan och då blev jag jävligt förbannad. Jag tog inte personligen åt mig, jag tyckte bara det var oförskämt att säga så. Men jag VET ju att jag inte är ett kolli. Kanske är det därför jag inte är så kinkig med ord egentligen. Jag vet vem och vad jag är. Men jag är också vuxen och har sluppit namecalling under min uppväxt. Hemma hos oss var det t ex aldrig tillåtet att säga att någon var dum. Men jag tror som så, att säger man att ens unge är dum i huvudet hela tiden så kommer ungen bli dum i huvudet, iaf kommer barnet uppföra sig som om det var det. Kallar man sitt barn för grönsak hela dennes uppväxt kanske det slutar med att han/hon som vuxen är övertygad om att han/hon är en levande paprika. Nej jag skulle inte slänga ur mig sådana saker hur som helst, jag skulle inte slänga ur mig några ord jag misstänkte kunde vara stötande till människor jag inte känner helt och fullt. Sen kommer man säkert säga nåt ogenomtänkt som sårar nån gång och då får man bara hoppas att personen säger ifrån så man kan be om ursäkt och lägga det på minnet sen. Men om min bästa vän kallar mig invalid så vet jag att ingen ondska ligger där bakom utan bara kärlek. Hon kunde lika gärna kallat mig "älskade vän". Jag hör i hennes röst vad hon menar och orden i sig spelar ingen roll då. Men vi har ju känt varandra hela livet. Jag kallar mig själv invalid och ser det som ett positivt ord. Invalid betyder för mig nuförtiden "handikappad men tuff ändå" ungefär. Sen aktar jag mig för att säga det till utomstående för jag vet att det kan ha en negativ klang för andra. Men jag tycker aldrig någon kan döma ut vad andra kallar varandra. Ord är som sagt relativa och betyder helt olika saker för olika människor. Miffo kan vara negativt för nån och positivt för en annan. Själv tycker jag väl "paket" och "grönsak" inte är så mysiga ord, men det får stå för mig. Om någon annan smälter av att höra dessa ord får det stå för dem. Men det är inget jag skulle kalla nån annan så vidare inte nån bad om det (men det skulle kännas lite konstigt).
Intressant ord du skriver. Tyvärr tror jag att jag kan uttrycka mig på ett sätt som ibland kan inge social inkompetens. Det är tyvärr ngt. man får leva med. vill dock poängtera att jag inte har trotssyndrom eller direkta verbala tics (jag vokal-ticsar mest hemma). Därmed uppnår jag ej kriterierna för trotssyndrom eller tourettes. förlåt att jag nu inte skriver i klartext - är så trött att jag inte orkar anstränga mig, så varför skriver jag då? kanske för att jag eg. bara ville framföra att du, genom det du skrivit, verkar ha en förståelse och tolerans för personer som ibland uttrycker sig "socialt inkorrekt". Det är skitsvårt att veta NÄR, HUR man ska agera i OLIKA situationer. Jag gör dock mitt bästa, ty jag är verkligen inte empatilös (vilket har framkommit av mina tidigare journaler). Ja, det var kanske inte nån större kvalitet i mitt svammel. MVH /Philip
skulle så gärna vilja ha nya mailvänner som har DAMP. om du har det så vill jag att du skriver antingen ett mail eller i min gästbok här på funktionshinder.se.
Jag undrar om, DAMP och autistiska drag har något gemensamt?
Snälla du, nu kan jag inte vara tyst längre: skriv rubriker på dina inlägg!! Du verkar göra det till en vana att bara låta bli? // A E
Vi lägger till rubrik där det saknas efterhand... Det bästa är dock givetvis om var och en gör det själv!
Till det vesäntliga då: Jo, jag har förstått att många med DAMP eller annan bokstavsdiagnos även har autistiska drag. Hör ihop gör det väl inte dirket, men man kan väl ändå säga så, eftersom en del av de autistiska symtomen även är samma som vid DAMP, t ex att man lätt blir arg. Har jag för mig... är ingen expert men har chattat mycket på forum där det är många med denna dubbeldiagnos. Bäst är om du frågar någon på hab.
Ja, det hör ihop men ändå inte. Jag har ADD, liknande diagnos som du men utan motoriska störningar. Min sambo har asperger, som räknas under autism. Vissa autistiska drag har även jag, lite mer än vad man räknar att "normal poppulationen" har. Men jag har inte tillräckligt många och grava "svårigheter" för att det ska räknas som autism eller asperger eller likande. Dem flesta människor även dem som räknas som friska och normala har autistiska drag, men dem har inte tillräckligt mycket för att det ska räknas som en diagos. Så troligen har även du Damptjejen vissa autistiska drag, det är inget konstigt när du har en Damp-diagnos. Det kan vara lite svårt att få grepp om alla olika diagnoser.
Jag kan vekligen inte accepterda att jag jag har svår DAMP fast jag vt att jag kommer att ha det livet ut. skulle vilja tänka posetivt om mitt funktionshinder.
Hmmmm ja det där är knepigt... När jag var liten kunde jag inte acceptera mina fh, framförlalt inte synskadan. Och än idag har jag svårt att acceptera att folk stirrar och behandlar mig annorlunda (t ex säger elaka kommentarer och är knäppa mot mig), men det är fel på dem, inte på mig. Däremot har också faktiskt mina fh fört gott med sig. T ex att folk känner igen mig, att de frågar något och det har givit upphov till spännande möten och kontakt med människor som jag kanske annars inte skulle inlett. Det är den sidan jag fokuserar på. Samt att jag med mina fh och erfarenheter (ja även om de inte alltid har varit positiva så hade jag inte haft dem utan fh) kan bidra till att inspirera och hlälpa andra med fh, föräldrar till funktionshindrade barn etc. Jag kan ju inte säga att jag är stolt över mina fh eller att det är praktiskt alla gånger, men jag har blivit utvald till det här livet, och min livsuppgift är att medverka till funktiomshindrades och andras livsinställning. Det hjälper mig att vara stolt över den jag är!
Jag har börjat inse att jag kanske måste leva med att vara funktionshindrad, stolen har blivit en del av mig och det har ibland varit svårt jag har svurit sparkat och lagt saker över den för att slippa använda den. Jag är envis och har gått istället för att använda stol och då fått jätteont eller blivit sämre. Nu har det varit en skittuff period, jag får inte någon sjukgymnastik för att sjukgymnasten är rädd att jag ska bli sämre, villket jag blivit när vi testat att träna. När vi åkte till norrland på bröllop så satte jag på handtagen och tippskyden som innan bara legat och dammat. Handtagen fick jag mycket nytta av då jag inte kunde rulla i snön utan var tvungen att få knuffhjälp. Det gav mig en bild av hur det kan vara om jag blir sämre, jag kände mig så isolerad. Tippskydden hade jag inte mycket nytta av men provade ändå eftersom jag har tippat och fallit ett par gånger den senaste tiden, dem var bara ivägen nu. Så dem åkte av direkt när vi kom hem, extra tyngd behöver jag inte på stolen. Nu satt jag och sambon och pratade taktik inför mötet med arbetsterapeuten. Jag MÅSTE få en stol i rätt storlek som inte är halvtrasig. Han tycker jag ska ha något där jag kan ha handtag och tippskydd på, jag hatar tippskydden och vägrar ha på dem, det är bara extra vikt. Visst dem dagar jag är jättesvag och behöver knuffhjälp kan det vara bra med tippskydd och handtag för säkerhtesskull, men att bli knuffad och att ha dessa saker på känner jag gör mig så jättehandikappad. Att inte klara sig själv längre. Jag har tränat och idrottat hela mitt liv, varit ute i skogen med scouter och hemvärn. Inget av detta går längre, dåliga dagar är jag glad om jag orkar rulla inomhus. jag har tappat massa vänner eftersom jag inte kan delta längre. Ni som blivit skadade/sjuka eller blir sämre hur accepterar man det? Jag vet att sambon bara vill mitt väl, men jag blir nästan arg på honom. Jag vill inte tänka tanken att jag inte kan ta mig ner på stan. Hans tanke om att ha stol där man kan sätta på tippskydd och handtag om jag behöver vill jag inte ens tänka. Det kommer inte hända. Ta det inte fel nu, men jag vill inte vara så handikappad, jag kan själv. Om jag fick bestämma själv skulle jag ha en stol med inga tillbehör och en med allt på, eller elstol att ta dem dagar jag inte kan köra själv. Min dröm just nu är att kunna ta mig upp i skogen här och köra i joggingspåren för att få lite egen tid och få se lite träd. Nu kan jag ta mig några hundra meter från busshållplatsen... Sambon kallar det jag har för "nyskadedepression" han kanske har rätt. Önskar bara jag hade någon att snacka med som fattar hur det är att inte kunna göra det man gjort innan. Hur ska man inse att man blir sämre? Hoppas ingen tar sig illa vid det jag skriver, jag har många vänner med funktionshinder som klarar sig sämre än mig men ändå har bra liv. Men för mig är det en jättekris nu. Jag vägrade tom att åka pensionärsstol från planet till bagaget dit min stol hamnat, jag gick trots att jag var skittrött och hade ont. Orkar inte se mig som så handikappad att jag behöver knuffas.
Det du går igenom är en sorgeprocess, done that been there, det blir bättre. Jag blir sådan, rädd, ledsen och förtvivlad varje gång jag märker att det är ytterligare en sak jag inte klarar. Sist var hos AT när vi hämtade glidlakan, är ju ingen stor grej precis, men för mig innebar det att jag inte längre kan vända mig i sängen själv överhuvudtget. Efter ett tag har man vant sig och lärt sig leva med det och LIVET får ta plats igen, ett tag till nästa sak händer. Att du sen måste slåss med näbbar och klor för din överlevnad i den här situationen är fruktansvärt, du skulle fått det du behöver och få ha tid att ta hand om din sorg.
Det är verkligen en sorgeprocess när funktionerna försvinner , man måste ha mer hjälpmedel mer assistans osv Det underlättar ju jättemkt då när man har myndigheterna på sida får man slåss mot dem oxå så blir man ju helt knäckt emellanåt Jag trodde nog aldrig att jag skulle klara av att leva mitt liv som jag gör i dag när jag klarade mig bättre själv typ för flera år sen, men sorgearbetet pågår hela tiden men för min del så har lösningar på problemen gått att lösa som tur är
jag är bara så rädd att vården ska säga att allt är psykiskt om jag visar och berättar hur jag mår nu. Att det är fördjälvigt att inse att jag kanske aldrig mer kan gå i skogen eller öva med hemvärnet eller idrotta på den nivå jag gjorde innan. Dem har redan bitit 2 gånger för jag har kontakt med psyk pga. min sprutfobi, som nu är behandlad och pga. min ADHD-utredning. Dem ser i datorn att jag gått på psyk... JAg tror inte att läkarna och arbetsterapeuten har någon som hellst förståelse för det jag går igenom nu. Vågar inte ta diskussion om hjälpmedel på ett bra sätt med at:kärringen. Då kommer jag få tunga klumpiga saker när jag väl får något. Det jobbigaste är nog allt stul med hjälpmedlen, jag var så glad när jag fick badbrädan och handtagen. Så självständig jag kände mig. Men nu när jag behöver mer stöd och inte får det så blir det en rädsla istället. Tänk om jag blir ännu sämre osv... Jag måste vara självständig, när sambon har krampat så finns det ingen som kan hjälpa mig. Nu har han haft en tung period med anfall varje dag i ca 1 vecka och sover mest på dagarna. Igår ville jag duscha men valet var att testa själv, kanske ramla och bli liggandes, eller skita i det... jag sket i det. Tog bussen till statoil och köpte färdigmat istället. Det var 2 trevliga chafförer den här gången. Skönt att höra från andra att det är normalt, som sambon sa igår när vi pratade det spelar nog ingen roll vad han säger att det är ok osv. Han kommer aldrig förstå vad det är jag går igenom på samma sätt som andra som blir sämre eller skadade. Hela min identitet har varit den där som springer runt och fixar saker, kör folk till grejer, idrottar som en tok, fixar hajker och annat i skogen. Hjälper ungar med funktionshinder att känna sig "normala" och kunna var med på saker utan sina föräldrar osv. Så blir jag själv beroende av andra... Vi snackade igår om att kolla up möjligheterna att flytta tillbaka till min barndomsstad där jag har alla mina vänner, där det finns handikappidrott även för sånna som inte spelar basket på elitnivå, där jag har kämpat så att folk i stol kan delta i scouting osv. Tror att det stödet är viktigt nu och i framtiden. Här har jag knappt några vänner, alla jag hade var inom aktiviteter jag inte längre kan delta i. Vi ska åka ner någon vecka och träffa folk snart, tror jag behöver det.
Hej! Tycker att du blir så märkligt bemött! Vad är det för människor som inte vill kännas vid dig, om du nu har blivit så dålig så snabbt? Som jag förstått det så har du ju gått från fullt frisk till helt beroende av rullstol och hjälpmedel på bara något år och det är ju alarmerande om något. Du kanske har något som går att behandla och då kanske du vare sig behöver rullstol eller hjälpmedel i framtiden. Mötet som dina vårdgivare skall ha borde väl egentligen handla om att skynda på utredningen av vad som är fel? Har aldrig hört talas om något liknande! Varför vill inte neurologen kännas vid dig? Kan du inte få någon annan?
Jag brukar ge de som har svårt att förstå hur det är att sitta i en stol som inte passar bra en liknelse med att ha ett par skor i fel storlek och sedan gå en hel dag med dom! Be din At att prova det!
tack lilleman, så underbart du skriver och så rätt du träffar. Ska fråga Atn om hon verkligen behöver ha luft i sin bil eller om hon måste ha skor på sig osv. Det är så svårt att acceptera när jag inte vet om jag kanske kan bli frisk, jag har inte gett upp den tanken, vet inte vad som är fel än. Men jag måste börja tänka tanken att jag kanske bara blir sämre. Jag har ändå kommit fram till att jag ska tjata och bråka så jag inte får massa extrasaker på stolen eller att jag får en tung sak. Ronny på panthera sa en vettig sak när vi träffade honom vid sambons utprovning. Att varje liten sak man sätter på ger flera ton i längden när man ska lyfta grejerna in och ut ur bilen. Kände idag när jag rullade att tom min U2 är väldigt tung, var en liten uppförssluttning från statoil och jag fick ta i massor. Tror att ger jag mig och låter dom köra över mig med fel saker så kommer jag ge upp. Låg och tänkte på mötet at, sjukgymnast någon läkare och så ska ha om mig. Om det ens nämns att jag antingen får klara mig utan hjälp eller att jag ev. kan få prova en 18kg stol så kommer jag bli rasande.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
