Hej alla! Som de flesta här vet så brinner jag som bara den för det här med att funktionshindrade barn och ungdomar ska ha en bra barndom och ungdom med allt vad det innebär, tänker främst på detta med föräldrar som på olika sätt har svårt att hantera barnets fh, som överbeskyddar och är nervärderande ( t ex hela tiden påpekar att du kan aldrig göra det här, du kommer aldirg att få ett jobb) mm. Detta eftersom jag själv varit med om det och fortfarande är det! Är ju vuxen (hm, ja jo...) idag och vet att mina problem med depression och dålig självkänsla och svårigheter med att ta mig för saker odentligt beror på denna psykiska misshandel. Och jag vet att det är så många som är i samma situation.

Därför vill jag skriva en bok i ämnet, och istället för att bera tjata om mig och mitt vill jag uppmärksamma hur vanligt detta är, så därför vill jag intervjua personer med dessa erfarenheter, om hur de haft det och hur de lever och mår idag. Självklart anonymt, jag fingerar alla namn och orter och ändrar annat nödvändigt för att undvika någon som helst igenkänning. Har inget färdigt frågematerial ännu men jag vill först och främst bara se om det finns intresse att delta. Söker både tjejer och killar mellan 25 och 40 år.

Maila mig på kontakt@lindlife.se

Mvh
Linda

Låter jätteintressant. Sådana projekt och böcker behöver vi många för att medvetandegöra samhället om hur vi särbehandlas.

Söker både tjejer och killar mellan 25 och 40 år.

Det kallas för åldersdiskriminering.

CHBL skrev: Det kallas för åldersdiskriminering.

Anledningen till att jag valde denna ålder är att när man är 25 har man varit myndig i några år, man har förhoppningsvis flyttat hemifrån och skapat sig ett eget liv med studier eller jobb. Och anledningen till den övre åldersgränsen är att de som är äldre så att säga har levt i en annan tid, alltså förr så var det ju andra värderingar och funtionshindrade syntes inte ute i samhället på samma sätt. Specialskolor fanns fortfarande osv. Nu kan man inte skylla på det längre. Jag är absolut inte ute efter att stänga ute någon åldergrupp men jag hoppas ni förstår varför jag har valt att göra såhär i denna bok. Jag hoppas jag har förklarat mig tillräckligt väl, undrar ni nåt är det ju bara att maila! Snow, du är självklart välkommen!

MissIndependent skrev: anledningen till den övre åldersgränsen är att de som är äldre så att säga har levt i en annan tid, alltså förr så var det ju andra värderingar och funtionshindrade syntes inte ute i samhället på samma sätt. Specialskolor fanns fortfarande osv.

Jo men redan här vill jag påstå att det finns ett förutfattat ställningstagande som innebär att allt skulle ha blivit bättre.
Din bok skulle egentligen ge mer om den belyste utvecklingen över tiden vilket finns möjligheter till eftersom det fortfarande finns de som varit med under tiden från förr.
En fråga är väl också om specialskolor som du säger var enbart negativt. Specialskolorna med de resurser som fanns centraliserade där har resulterat i många skickliga yrkesmän och yrkeskvinnor.
Naturligtvis fanns i specialskolorna samma mekanismer som överalt annars att de starka lyckades bra och de svagaste sämre.
De som lämnade specialskolorna gjorde det med en yrkesidentitet och ett kunnande som var konkurrenskraftigt i samhället Som fh gäller det många gånger inte att vara bra på något utan bättre och helst bäst.
Integration är ett vackert ord men vad har det inneburit? Är det inte så att vi på många håll har fått en integrerad segregation? Är det inte så att många idag finner sin identitet i sitt funktionshinder?
Det här är stora frågor och svaren kanske inte alltid helt bekväma för förändringar förutsätts ju alltid vara till det bättre även och det aldrig görs några utvärderingar av dess följder.
Det är bra att någon griper sig an det här så ...

CHBL skrev: Jo men redan här vill jag påstå att det finns ett förutfattat ställningstagande som innebär att allt skulle ha blivit bättre. Din bok skulle egentligen ge mer om den belyste utvecklingen över tiden vilket finns möjligheter till eftersom det fortfarande finns de som varit med under tiden från förr. En fråga är väl också om specialskolor som du säger var enbart negativt. Specialskolorna med de resurser som fanns centraliserade där har resulterat i många skickliga yrkesmän och yrkeskvinnor. Naturligtvis fanns i specialskolorna samma mekanismer som överalt annars att de starka lyckades bra och de svagaste sämre. De som lämnade specialskolorna gjorde det med en yrkesidentitet och ett kunnande som var konkurrenskraftigt i samhället Som fh gäller det många gånger inte att vara bra på något utan bättre och helst bäst. Integration är ett vackert ord men vad har det inneburit? Är det inte så att vi på många håll har fått en integrerad segregation? Är det inte så att många idag finner sin identitet i sitt funktionshinder? Det här är stora frågor och svaren kanske inte alltid helt bekväma för förändringar förutsätts ju alltid vara till det bättre även och det aldrig görs några utvärderingar av dess följder. Det är bra att någon griper sig an det här så ...

Det finns en undersökning som är gjord på Högsbo hab i slutet av 90 talet som visar på just det du skriver. Nu har jag ju inte siffror i minnet men i korthet hade jämfört äldre personer där färre hade gått integrerat och inte heller alla gått i gymnastet - med yngre som gått integrerat och alla i gymnasiet. Det var betydligt fler i den första gruppen som arbetade öht och som dessutom arbetade heltid. De i den första gruppen upplevde och sig må bättre och def befann sig i ett bättre socialt nätverk, hade familj.

Där visade man att det tvärr inte blivit bättre när det gäller arbete och välbefinnande - något jag tycker är en riktigt riktigt ruggig utveckling. det gamla var ju inte bra men det är sämre nu .... så vad och hur gör man?

Moon skrev: Det finns en undersökning som är gjord på Högsbo hab i slutet av 90 talet som visar på just det du skriver. Nu har jag ju inte siffror i minnet men i korthet hade jämfört äldre personer där färre hade gått integrerat och inte heller alla gått i gymnastet - med yngre som gått integrerat och alla i gymnasiet. Det var betydligt fler i den första gruppen som arbetade öht och som dessutom arbetade heltid. De i den första gruppen upplevde och sig må bättre och def befann sig i ett bättre socialt nätverk, hade familj. Där visade man att det tvärr inte blivit bättre när det gäller arbete och välbefinnande - något jag tycker är en riktigt riktigt ruggig utveckling. det gamla var ju inte bra men det är sämre nu .... så vad och hur gör man?

Allt var inte bättre förr…eller njaoo…det är i alla fall sämre nu.

Den undersökning som du nämner stoppades säkert undan och gömdes eftersom den inte visade att förändringen ledde till förbättring.

Upplevelsen av livskvalité handlar förmodligen till stor del om vilken identifieringsgrund uppväxten ger. Ger den målsättningar och yrkesidentitet eller en mer passiv funktionshindersidentitet.

Vad man en gång i tiden vände sig emot var riksinstitutionerna och att barn/ungdomar fick lämna hemmiljön för ett internatsboende. Men hur gick det med den decentraliserade integration som man eftersträvade? Att en funktionshindrad befinner sig i samma byggnad som andra studerande men i ett annat rum tillsammans med sin assistent blir en definitionsfråga om det verkligen är integration.

Internatskolor för funktionshindrade verkar vara fy och usch min i andra sammanhang (ex. Lundsberg) så är det fint som snus.

…så vad gör man. Ja om man skall göra något så är det bråttom ty snart är den generation som har erfarenheter av för och nackdelar med ett tidigare system borta.

Redigerat 2009-08-05 17:50

Detta ska jag också göra något på, men jag vill inte säga för mycket om det projektet förrän det har tagit mera form... men om man säger så här, institutionstiden i Sverige ska inte glömmas bort, än finns det som sagt folk som kan berätta hur det var. Jag känner en kvinna som bor nära mig och vi har pratat om att göra nåt. Jag har en idé... återkommer som sagt. Nu först och främst vill jag genomföra den här bokidén så att den blir klar. Har en massa projektidéer som aldrig blir av därför att jag inte slutför dem... typiskt mig

Om jag får så ställer jag upp frivilligt!

Snowwhite skrev: Om jag får så ställer jag upp frivilligt!

Vem skulle hindra dig, vem måste du fråga??

// A E

_Anna_ Elisabeth skrev: Vem skulle hindra dig, vem måste du fråga?? // A E

Hon på lindlifr s¨klart det är ju hon som skriver ju

hade ingen bra uppväxt

Hej igen!
Längesen denna tråden var aktiv och idén hade sinat. Tills nyligen när det kom ett mail i min inbox från någon som läst inlägget här. Nu har jag utvecklat idén.

Målgrupp: 5 tjejer och 5 killar mellan 25-40 år med olika funktionsndesättningar som haft en dysfunktionell uppväxt med anledning av funktionsnedsättningarna. T ex psykisk eller fysisk misshandel och mobbning riktat mot funktionsnedsättningen, överbeskyddande, man bestämde över huvudet på dig vad du kunde/inte kunde, fick/inte fick göra mm. Funktionsnedsättningen ska inte vara ärflig, eller du ska vara ensam i din familj/släkt om att ha den. Du ska ha haft den sedan födeleln eller fått den i barndomen/tonåren.

Syfte: En bok som ska säljas till habiliteringar och andra instanser där föräldrar och personal kan ha nytta av den i utbildningssyfte. Men också att den ska gå att köpa som privatperson. Jag vill att den ska väcka debatt och eftertanke. Vet hur vanligt det är att barn och unga med funktionsnedsättningar blir misshandlade både fysiskt och psykiskt och att så mycket fokus läggs på hjälpmedel, miljö och allt omkring så att själva barnet liksom försvinner. Jag vill visa vlika konsekvenser det får.

Jag som ska göra boken har själv funktionsnedsättningar och erfarenheter av dysfunktionell uppväxt och skolgång, med psykisk ohälsa i vuxen ålder som följd.

Upplägg: Tanken är att personerna skickar in egna berättelser.
Berätta...
... vad du har för funktionsnedsättning
... på vilket sätt du farit illa p g a den
... om du fick någon hjälp utifrån och hur det var
... hur påverkade detta ditt val av gymnasie och efterstudier, val av arbete
... hur ditt vuxenliv är idag
... om du och din familj har kunnat prata om det och om det skett någon förändring
... om du gjort något konkret för att visa att det är du som bestämmer och i såfall vad, om det har hjälpt

Jag tar mig rätten att redigera texterna så att den blir så bra som möjligt, sjäkvklart får man läsa efteråt! Slutet av boken kommer innehålla konkreta tips samt statistik.
Eftersom jag har ett företag där jag säljer föreläsningar, så tänkte jag även att den här boken skulle vara en öppning till att få uppdrag. De som medverkar aoch vill föreläsa kommer jag också att sälja in. Jag kommer också att marknadsföra den i olika tidningar mm.

De som önskar får fingerade namn, ålder och platsbeskrivning, för att undvika att bli igenkända.
Skicka till kontakt@lindlife.se. Tyvärr kan jag inte betala ut någon ersättning till dem som blir publicerade.

Hej Linda.
Jag föreläser gärna. Det är väl det enda jag är bra på - att prat - och att lyssna, faktiskt icke att förglömma. Jo, vi med fh har mkt att tillföra samhället. det skall ej försummas vilket jag anser att vi gör - försummas. Arbetar GRATIS i form av sk. Praktikplaceringar där arb.givare kan råffa åt sig vår arb-kraft... förlåt. Till saken: Jag har förläst sedan 1999, är utförsäkrad Leg. sjuksköterskas. Jag ställer gärna upp i din bok om du anser att jag kan tillföra den något. Jag är med i 1 eller 2 böcker av Inger Jalakas.
Jag bor på Kungsholmen i Sthlm.
Är du intresserad, så får du maila mig så kan vi hålla kontakt via vanlig mail - ej vi fh.se men givetvis bara om det är ok för dig.

MVH /Philip

Är du ännu intresserad? Är 18 i november i år. Hör av dig!

Till sidans topp

Hej! jag är en kille på 32 år, som har fåttt diagnosen damp i vuxen ålder. sen är jag född blind på ett öga och utan hörsel på ett öra.

Jag bor på ett ställe som heter värmdö, 3 mil från stockholm.

Jag har rätt blandade intressen men det är mest musik, träna, läsa böcker, se på film, psykologi, umgås med vänner och att träffa nya vänner.

Jag skulle vilja ha kontakt med andra med liknande funktionshinder.

Om du är intresserad så skriv gärna. Mitt mail och msn är Kristian_229@hotmail.com

_boromir skrev: Hej! jag är en kille på 32 år, som har fåttt diagnosen damp i vuxen ålder. sen är jag född blind på ett öga och utan hörsel på ett öra. Jag bor på ett ställe som heter värmdö, 3 mil från stockholm. Jag har rätt blandade intressen men det är mest musik, träna, läsa böcker, se på film, psykologi, umgås med vänner och att träffa nya vänner. Jag skulle vilja ha kontakt med andra med liknande funktionshinder. Om du är intresserad så skriv gärna. Mitt mail och msn är Kristian_229@hotmail.com

jag har addat dig

Till sidans topp

Jag är en kvinna på 40 år.Jag har suttit i stol sedan okt.-07. Det är ju`verkligen ett nytt liv att leva och anpassa sig till. Det vore kul att komma i kontakt med andra killar och tjejer i liknande situation!!

Jag sitter ibalnd! Men känner att det är ju en annan sak då för jag kan inte köra den själv så länge

Cargo skrev: Jag är en kvinna på 40 år.Jag har suttit i stol sedan okt.-07. Det är ju`verkligen ett nytt liv att leva och anpassa sig till. Det vore kul att komma i kontakt med andra killar och tjejer i liknande situation!!

Vi är väl några stycken med para- eller tetralegi pga rms här på forumet. Jag är tetra och har en inkomlett skada på c7-6 vilket gör att jag iallafall hjälpligt kan använda en arm och hand vilket ju är lyx för en tetra. Jag har suttit sedan tidiga tonåren vilket ju har blivit några år. Visst är det en omställning!!

Till sidans topp

Hej på er är det någon som söker vänner // kompisar eller kanske mer hör av er till mig. har skype eller msn

Till sidans topp

Följande mail fick en av oss administratörer:

Hej
Ni har många intressanta debatter här som skulle passa vår tidning DHR Nollåttan. Vore toppen om du/ni ville skriva ihop någon artikel om sommaren i stockholm till vårt nästa nummer som har manusstopp i början på augusti. Gärna om tillgängligheten på gator, torg och transportmedel.

Hör av dig!
Ingela Mismo
ingela.mismo@dhrs.se

Till sidans topp

Jag skulle villja diskutera Ren intermitent kateterisering

Vad vill du diskutera? Ämnet är ju rätt stort tänkte jag.

Vejron skrev: Vad vill du diskutera? Ämnet är ju rätt stort tänkte jag.

Jo exakt. Finns mycket där att diskutera. För det finns ju så många olika hjälpmedel. En djungel kan jag tycka.

Någon som förstorat sin urinblåsa och RIKar via urinröret.
Min urolog envisades i januari om den lösningen. En annan läkare tyckte att jag skulle börja banka igen (bankade fram till operationen 1998) men urologen tyckte det var omodernt.

Jag har mycket ont i urinblåsan och när det är mer än 100 ml så blir jag yr, svimmningsfärdig (lite som autonom dysreflexi).
Så jag tappade 8-10 ggr (max 3 timmar mellan, hela dygnet) per dygn innan jag fick Suprapubisk kateter (cystostomi) kateter genom hål i buken 28/1 -09. Har fortfarande mycket ont och måste lokalbedöva urinblåsa väldigt ofta.
Jag vill helst ha en brickers (urostomi) där all urin leds direkt ut från kroppen.

Att förstora mina urinblåsa med de olika diagnoser jag har som påverkar alla celler (Ehlers Danlos syndrom) och endometrios som angripit alla organ i nedre bäcken, 1998 opererade de bort endovävnad från urinledarna, urinblåsan och resten av organen.

Jag vet att RIKa är näst bästa sättet att kissa.

Hej
Jag förstår precis vad du menar. Efter mycket tjat och diskussion så fick jag en nyare variant av Ditrusitol som heter Toviaz. Nu går jag ca 8 ggr / dygn mot 12 innan. Prova den medicinen.
Jag använder RIK för att tömma blåsan helt. Annars skriker mina njurar som alla läkare avgudar att jag aldrig haft bekymmer med någon gång.

Ericab skrev: Hej Jag förstår precis vad du menar. Efter mycket tjat och diskussion så fick jag en nyare variant av Ditrusitol som heter Toviaz. Nu går jag ca 8 ggr / dygn mot 12 innan. Prova den medicinen. Jag använder RIK för att tömma blåsan helt. Annars skriker mina njurar som alla läkare avgudar att jag aldrig haft bekymmer med någon gång.

Jag tappar inte längre. Har SPK (cystostomi, Suprapubisk kateter) så blåsan töms lite hela tiden.

Morticia skrev: (Klippt) Har fortfarande mycket ont och måste lokalbedöva urinblåsa väldigt ofta. (Klippt)

Vet ej ifall jag har lösningen till problemet Morticia, men jag brottades med "ont i blåsan"-problemet i ett par veckor tills jag kom på att vakum bildas i urinblåsan. Och detta vakum på något sätt fick urinblåsan att reagera.
Lösningen var att blåsa in luft i påsen på magen efter varje tömning och varje påsbyte.
Därefter försvann det onda i urinblåsan.
Olika läkare hade tittat in urinblåsan samt provat en massa andra saker utan att komma på vad problemet var.

Foa skrev: Vet ej ifall jag har lösningen till problemet Morticia, men jag brottades med "ont i blåsan"-problemet i ett par veckor tills jag kom på att vakum bildas i urinblåsan. Och detta vakum på något sätt fick urinblåsan att reagera. Lösningen var att blåsa in luft i påsen på magen efter varje tömning och varje påsbyte. Därefter försvann det onda i urinblåsan. Olika läkare hade tittat in urinblåsan samt provat en massa andra saker utan att komma på vad problemet var.

Min urinblåsa är ärrig och sårig. Har haft smärtor i urinvägarna i nästan hela mitt liv. Hade ont när jag RIK-ade och när jag hade KAD och nu när jag har SPK.
Och det är alltid lite luft i påsen när den sätts på.
Så tyvärr är skälet annat i mitt fall

Morticia skrev: Min urinblåsa är ärrig och sårig. Har haft smärtor i urinvägarna i nästan hela mitt liv. Hade ont när jag RIK-ade och när jag hade KAD och nu när jag har SPK. Och det är alltid lite luft i påsen när den sätts på. Så tyvärr är skälet annat i mitt fall

Ok!
Brickerblåsa är bra lösning, har erfarenhet av det också. Det är bara det första veckorna efter operationen det är lite spännande då de plaströr som går till resp. njure ska automatiskt lossna och allt annat är läkt.
Vad man bör nämna för läkarna är att man kanske i framtiden blir lyft i sele... och att dom placerar brickerblåsan utifrån den saken.
Lycka till!

Till sidans topp

Halloj.

Skulle tycka det vore kanon att bygga på vänskap med förstående individer. Vem jag är kan ni läsa på min profil. Mailvänner, chattvänner och kanske till och med IRL vänner?

Quinns och mansfolk, ni är välkomna att tjoa på mig i min låda eller gästbok.

Allt gott!//Sandra

jag blir gärna vän

jag söker vänner jag med,men dom är svår hittade men nu kanske min tur kommit.

Till sidans topp

Hej!

Jag är en 26 årig tjej som jobbat som personlig assistent med funktionshindrade i över 8 år och arbetar fortfarande en del men inte i lika stor utsträckning som förut.

Nu läser jag på universitet för att utbilda mig till socionom och ska skriva min B-uppsats.

Min uppsats ska handla om "Hur funktionshindrade med assistansersättning upplever försäkringskassan"

Jag är intresserad av att komma i kontakt med DIG som skriftligen vill berätta om DINA upplevelser av försäkringskassan utifrån bemötande/kontakt, bedömning av hembesök samt om handläggningstider.

Jag vore jätte tacksam om jag fick så utförliga berättelser som möjligt. Om DU väljer att skriva till mig är du givetvis anonym i den mening att jag kommer att radera din E-mailadress och ingen kommer att veta att det är du som skrivit berättelsen. Detta är i studiesyfte och innebär att jag får en ökad förståelse och mer kunskap utifrån mitt intresse av funktionshinder.

DIN berättelse är viktig för mig!

Skicka din berättelse till; elgr0010@student.umu.se

Vill ha din berättelse senast 28 april 2009

Tack på förhand

Med vänlig hälsning

Elin

Elin_G skrev: Min uppsats ska handla om "Hur funktionshindrade med assistansersättning upplever försäkringskassan"

Jag funderar lite över ditt val av ämne för uppsatsen. Socionomer jobbar ju vanligtvis inte på Försäkringskassan, och då är ju inte ämnesvalet relaterat till de yrkesroller som en socionom normalt har.

Det gör de visst, på försäkringskassan så jobbar man som socionom med rehabiliteringsutredningar och försöker hjälpa folk att återgå till arbete.

Elin_G: Låter som en väldigt intressant uppsats, jag har inte assistansersättning men har ju hört många historier här och från vänner hur det kan vara, hoppas du får många bra svar.

DodeN skrev: Det gör de visst, på försäkringskassan så jobbar man som socionom med rehabiliteringsutredningar och försöker hjälpa folk att återgå till arbete. Elin_G: Låter som en väldigt intressant uppsats, jag har inte assistansersättning men har ju hört många historier här och från vänner hur det kan vara, hoppas du får många bra svar.

Jag tror också att det kan bli en mycket intressant uppsats och hoppas verkligen att jag får några svar. Du säger att du hört och har vänner som har upplevelser, du får gärna säga åt dom att skriva till mig om dom vill.

Mizhou skrev: Jag funderar lite över ditt val av ämne för uppsatsen. Socionomer jobbar ju vanligtvis inte på Försäkringskassan, och då är ju inte ämnesvalet relaterat till de yrkesroller som en socionom normalt har.

Sociononens yrkesroller är många:

Socionom är en examensbeteckning för dem som tagit examen efter att ha läst socionomprogrammet på universitet och högskola. Som socionom har du möjlighet att arbeta inom många olika yrken inom det sociala området. Gemensamt för dessa yrken är att du arbetar med människor i olika skeden av livet. Ofta möter du människor i svåra situationer .
Du ska hjälpa människan att själv åstadkomma förändringar i sitt liv. Du måste ha stor kunskap i hur både människan och samhället fungerar. Du måste kunna se helheten i ditt arbete men samtidigt ha förmåga att visa empati för den enskilde.
Tidigare har socionomer oftast varit anställda inom kommun, landsting eller staten. Idag är det relativt vanligt att socionomer väljer att vara egna företagare.
Det vanligaste yrket som nyutexaminerad är:
Socialsekreterare arbetar inom socialtjänsten. De arbetar med utredningar om socialbidrag, familjeärenden, barn och ungdomar eller missbrukare. Socialsekreteraren kan även arbeta förebyggande med olika typer av stödinsatser.
Fältassistenten arbetar med uppsökande och förebyggande verksamhet för till exempel ungdomar eller vuxna missbrukare.
Nedan följer några fler socionomyrken med inriktning på socialt arbete.
Behandlingsassistenten eller socialpedagogen arbetar på behandlingsinstitutioner med vuxna missbrukare eller med ungdomar med olika typer av svårigheter.
Biståndsbedömaren arbetar inom socialförvaltningen, och har till uppgift att bedöma den enskildes behov av praktisk hjälp och stöd från samhället. Det kan handla om rätt till färdtjänst, personlig assistans eller särskilt boende.
Personligt ombud arbetar för människor med psykiska funktionshinder och ger hjälp i kontakterna med de myndigheter och institutioner som ska ge stöd och service. Personliga ombud samordnar vårdinsatserna och försöker stödja och motivera människor att ta emot det stöd de har rätt till.
Familjerådgivaren arbetar med råd och stöd till människor som har problem i sina relationer. Kommunerna är skyldiga att erbjuda familjerådgivning. Vidareutbildning inom familjeterapi krävs för att man ska kunna få sådan tjänst.
Skolkuratorn arbetar med elever, lärare och föräldrar i skolan. Kuratorn kan arbeta med mindre grupper av lärare eller elever, men har också viktiga övergripande uppgifter när det gäller arbetsklimatet i skolan. En annan viktig uppgift är att motverka mobbning.
Enhetschefer inom kommunal äldre och handikappomsorg planerar, organiserar och leder arbetet i olika boendeformer eller inom äldre- och handikappomsorg.
Socionomer kan även arbeta inom hälso och sjukvård, anställda av landstinget.
Kuratorn inom sjukvården arbetar med stödsamtal, anhörigkontakter och krisberbetning. Även en del arbetsuppgifter av praktisk karaktär, exempelvis vid utskrivningar av patienter. Kuratorn kan även arbeta inom primärvården, exempelvis på en vårdcentral eller inom öppen barn och vuxenpsykiatri. Arbetsuppgifterna kan vara krisbearbetning, stödsamtal och anhörigkontakter.
Frivårdsinspektören är anställd av staten och arbetar med att återanpassa människor som dömts till straff efter att ha begått brott.
Rehab-handläggare arbetar till exempel inom Försäkringskassan med rehabilitering och återanpassning till arbete.
Socionomer inom privat verksamhet kan till exempel arbeta som personalkonsulenter inom företagshälsovård eller som konsulter inom samhällsplanering, organisationsutveckling och rekrytering.
Auktorisation som socionom kan du få efter att ha arbetat som med uppgifter inom socionomyrket i minst 3 år samt uppfyller vissa andra villkor. Nämnden för Socionomauktorisation är ett organ inrättat genom beslut av Akademikerförbundet SSR. Använd länken under Mer Info. för vidare information.

Källa:AMS

Mizhou skrev: Jag funderar lite över ditt val av ämne för uppsatsen. Socionomer jobbar ju vanligtvis inte på Försäkringskassan, och då är ju inte ämnesvalet relaterat till de yrkesroller som en socionom normalt har.

Jag har haft kompisar och bekanta som är socionomer och jobbat på kassan. Det är inte ovanligt alls. De har haft vanliga utredaruppgifter. Däremot tyckte de inte att det var vidare kul arbetsplats men det är ju en annan sak.

Tack Moon för din fina skrift om vad socionomer kan arbeta med. Det är många som inte vet vad en socionom kan arbeta med och på hur många ställen man verkligen kan jobba på efter en socionomexamen och jag tycker att det är bra att du tog dig tid att skriva ner allt det där för det kan ge många en ökad förståelse för vad socionomyrket innefattar.

Elin_G skrev: Tack Moon för din fina skrift om vad socionomer kan arbeta med. Det är många som inte vet vad en socionom kan arbeta med och på hur många ställen man verkligen kan jobba på efter en socionomexamen och jag tycker att det är bra att du tog dig tid att skriva ner allt det där för det kan ge många en ökad förståelse för vad socionomyrket innefattar.

Jag tog mig inte mkt tid alls. Som du ser är källan AMS och med ett par klickningar, kopieringar och inklistringar så var det lätt som en plätt.

Sedan tycker jag att med det ansvar som socionomer ofta har så är utbildningen svag och borde utan problem skruvas upp flera varv. Att dessutom det är de nyutexamierade som får ta de tyngsta och mest känsliga jobben är också något man måste ifrågasätta. Det är ju en av förklaringarna till hur det ofta går så fel i de känsliga och tragiska ärende där barn är inblandade.

Men det var ju inte detta som skulle diskuteras här utan åsikter om FK.

Moon: Jag tyckar iaf att det var bra att du tog fram all den faktan som sagt kan den ge andra mer förståelse om yrket.

Kan hålla med dig om att socionomutbildningen skulle kunna utvecklas mer och kanske bli hårdare. Den socionomutbilding jag går nu är omgjord, men om den blivit bättre har jag ingen aning om med tanke på att jag inte vet vilka ändringar som gjorts. Sen skiljer sig utbildningarna åt beroende på vart i landet du läser. Jag tycker även att sunt förnuft gäller när du ska jobba med människor, det kommer man långt på.

Elin_G skrev: Moon: Jag tyckar iaf att det var bra att du tog fram all den faktan som sagt kan den ge andra mer förståelse om yrket. Kan hålla med dig om att socionomutbildningen skulle kunna utvecklas mer och kanske bli hårdare. Den socionomutbilding jag går nu är omgjord, men om den blivit bättre har jag ingen aning om med tanke på att jag inte vet vilka ändringar som gjorts. Sen skiljer sig utbildningarna åt beroende på vart i landet du läser. Jag tycker även att sunt förnuft gäller när du ska jobba med människor, det kommer man långt på.

Sunt förnuft borde gälla i alla läger där människor berörs, men verkligheten ser jäkligt annorlunda ut.

Till sidans topp

Hej,

jag arbetar med ett projekt kring gruppboenden för personer med funktionsnedsättning. För att bättre kunna förstå vad detta handlar om skulle jag vilja samtala ca en timme med er som har eller funderar på att placera ert barn eller närstående med funktionsnedsättning på ett gruppboende. Gärna redan denna vecka.

Ser fram emot att ta del av din erfarenhet...

/ Noah

Noah skrev: Hej, jag arbetar med ett projekt kring gruppboenden för personer med funktionsnedsättning. För att bättre kunna förstå vad detta handlar om skulle jag vilja samtala ca en timme med er som har eller funderar på att placera ert barn eller närstående med funktionsnedsättning på ett gruppboende. Gärna redan denna vecka. Ser fram emot att ta del av din erfarenhet... / Noah

Varför inte prata direkt med den det berör istället? För det första. För det andra undrar jag lite över din inställning överhuvudtaget till personer med funktionsnedsättningar när du skriver

..."mer er som har eller funderar på att placera ert barn eller närstående......på ett gruppboende."

Vaddå placera?

Håller med Vejron! Skulle inte en person som bor på e6tt gruppboende ha några som helst åsikter eller tankar kring sitt liv eller? Kan förvisso vara så att vissa är väldigt svårt utvecklingsstörda eller så och inte bryr sig så mycket men visst har de känslor och tankar
ändå! Skrämmande att det finns personal som ser på brukarna som saker man kan placera och flytta på hur som helst...

Men å andra sidan så kan man ju anta att du med ditt inlägg menar att du vill förstå hur närstående och föräldrar tänker när de ska välja boende åt sitt barn, varför de ö h t kommer på tanken att personen skulle trivas i ett gruppboende istället för ett eget? Då är det ju en annan sak.

Till sidans topp

asberger damp adhd
som man kan prata med
gjäran någon tjej i skåne

är så trött att vara anorlunda nu
finns det någon så hör av er till mig

Gman skrev: asberger damp adhd som man kan prata med gjäran någon tjej i skåne är så trött att vara anorlunda nu finns det någon så hör av er till mig

Jag är varken tjej eller bor i Skåne, men jag har både ADHD och Asperger, samt Tourettes syndrom och OCD. Jag tar mig friheten att lägga till dig i min kontaktlista här, och du är välkommen att höra av dig om du vill.

Jag har engagerat mig ideellt i ungdomar med dessa "diagnoser", och även några vuxna. Jag har varit ute och föreläst om "diagnoserna".

Som du ser så skriver jag "diagnoser" inom citationstecken. Jag ser dem inte som något fel, utan mer som en personlighetstyp. Tyvärr har vi ett samhälle som inte fungerar bra för vissa personlighetstyper, och då lever vi på samma villkor som många med andra funktionshinder. Vi lever så att säga vid sidan av samhället. Vi passar inte riktigt in.

Först och främst måste du lära dig att acceptera dig själv. Det är inte bara nackdelar med att vara annorlunda. Det finns mycket positivt med det också. Försök att hitta det du är bra på, och fokusera på det, och inte på allt du är dålig på. Många går omkring och känner sig värdelösa, för att de är dåliga på att stava, eller dåliga i matte eller något annat.

Lägg sådant åt sidan, och försök hitta vem du är. Bry dig inte så mycket om vad andra tycker och tänker. Har du nyligen fått din diagnos? Känner du andra med diagnos?

Om ingen runt dig har samma personlighetstyp, så förstår jag att du känner dig annorlunda och ensam. Man behöver nog ingen diagnos för det. Tänk dig att du är en fotbollsspelare i sällskap av ett gäng advokater. Båda har ju sin jargong och fackspråk. Det är två olika världar som möts, och de förstår inte varandra.
Samma sak om du tar en advokat och ställer mitt på plan bland en massa fotbollsspelare.

Eller om du tar en som är "normalstörd" i ett sällskap där alla har ADHD och Asperger. Han kommer nog att känna sig rätt utanför då, medan ni andra skrattar och har skoj tillsammans.

Jag vet flera exempel där folk med "diagnoser" har träffats. Man känner snabbt en samhörighet med dessa. Gå gärna med i någon stödförening, som t.ex http://attention-riks.se/ eller http://www.autism.se/

Båda har regionala och lokala avdelningar, med olika aktiviteter. Där kan du säkerligen träffa flera som du kan få en bra gemenskap med, och kanske träffar du också den rätta.

Du kan också skriva till mig, om du vill. Men som jag skrev i början så är jag varken tjej eller bosatt i Skåne.

Gman skrev: asberger damp adhd som man kan prata med gjäran någon tjej i skåne är så trött att vara anorlunda nu finns det någon så hör av er till mig

Jag har också As. Är trött på att vara annorlunda. du får gärna höra av dig.

Hej!

Här hittar ni en glad tjej på 38 år .

Är sambo så jag söker endast vänner.

Gillar att träna (speciellt spinning och bodypump).

Kalve skrev: Jag har också As. Är trött på att vara annorlunda. du får gärna höra av dig.

Hej Kalve!

Du får gärna hålla kontakt med mig också, om du vill. Jag är iofs en ensamstående man, men jag är inte ute efter att ragga.

Angående att vara annorlunda:
Många har känt sig utanför pga att de är annorlunda, men det finns många positiva sker med att vara annorlunda. Hitta dina positiva sidor. Många tenderar att gräva ner sig pga allt negativt.

Många med AS och liknande diagnoser har varit mobbade som barn, och har därför dåligt självförtroende. Se inte AS som ett "fel", utan som en personlighetstyp, med unika egenskaper. Alla människor är ju individer, oavsett om de har funktionshinder eller inte. Alla har bra och dåliga sidor.

De som i åratal har blivit nedtryckta för sina negativa sidor, fokuserar mest på just det negativa. Se till att hitta dig själv, och bygg upp ditt självförtroende. Det är svårt att bli accepterad och respekterad av andra om man inte accepterar och respekterar sig själv.

Ja, Mizhou. Det låter jättebra; att hitta sig själv, att acceptera och respektera. Men det är ju bara plattityder. Är väl typ som att säga till en ateist att den ska känna Guds värme för att må bättre. Jag förstår att du försöker hjälpa, men utan konkreta förslag är det ingen hjälp. Då kan man lika gärna läsa bibeln. Jag brukar säga ungefär samma sak till alla, inklusive mig själv, som mår dåligt: Hjälp dig själv. När man "är annorlunda" och mår dåligt (vare sig det gäller kropp eller själ) är utbildning viktig. Så, surfa psykologi/psykiatri-avdelningarna på amazon eller dylikt och ta del av vad nuvarande forskare anser kan förbättra din situation. Mental hälsa börjar som alltmer bli något man forskar kring och ohälsa är allt mindre stigmatiserat. Mycket information finns och det är faktiskt bara att börja som är lite svårt. Har man väl börjat går det mesta sen på spår och man hittar bara alltmer godsaker som kan förbättra ens värld. Börja med något enkelt som typ en självhjälpsbok för folk med AS eller något mer allmänt som KBT.

Anonym skrev: Ja, Mizhou. Det låter jättebra; att hitta sig själv, att acceptera och respektera. Men det är ju bara plattityder.

Det är tyvärr svårt att komma med något mer konkret, när man inte vet något mer om personen, än att han har AS. Alla är vi ju väldigt olika. Bara för att vi båda har AS, innebär inte att vi är identiska. Det som fungerar bra för mig eller dig är inte säkert att det fungerar alls för trådskaparen.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg i den här tråden, så har jag lagt till trådskaparen bland mina kontakter, och att han är välkommen att höra av sig.

Jag har hjälpt rätt många med AS, ADHD och liknande, varav en del har varit på väg att ta livet av sig. Dock går det inte att komma med mer än generella råd i nuläget. Jag har aldrig träffat personen i fråga, och det enda jag vet om personen är ju det som han själv skrivit, vilket inte är så mycket.

Anonym skrev: Börja med något enkelt som typ en självhjälpsbok för folk med AS eller något mer allmänt som KBT.

Självhjälpsböcker för folk med AS ger jag inte heller mycket för. Som sagt så bör man veta mer om personen man försöker hjälpa, och en författare till en bok kan ju också bara uttrycka sig i generella termer. KBT är rätt bra. Jag vet många med AS som blivit hjälpta av KBT. Dock så tycker jag personligen att NLP (neurolingvistisk programmering) verkar ännu bättre. Jag har studerat det material jag kommit över i ämnet, och jag skulle vilja utbilda mig inom NLP.

Om du sett Paul McKennas program där han hjälper folk att förändra sina liv, så kanske du förstår lite av vad NLP handlar om. Paul McKenna använder NLP i kombination med hypnos, som också är ett område som intresserar mig.

Henrik Fexéus var programledare för programmet Hjärnstorm, som nyligen gick i SVT. Även han använder sig till viss del av NLP.

G-Man: Hör gärna av dig, så kan jag ge mer konkreta tips och råd.

Jag har förstått att folk med AS är mer olika varandra än vad "NT-are" är. Men jag menade inte att man bara skulle ta en bok och låta den styra ens liv. Vad jag menade var att det är viktigt att börja läsa någonstans. NLP kan också vara bra med dess specifika inriktning på kommunikation - något som individer med AS kan ha svårt för.

Att acceptera sig själv betyder många saker, och det är inte förrän man verkligen gjort det som man begriper vad det egentligen innebär. De flesta tror att det är samma sak som att förneka att något är fel - så är det inte. Det är därför jag ogillar uttalanden som mest fungerar som klappar på huvudet. Det är ett dåligt stöd i detta fall.
Självhjälpsböcker av folk inom psykiatrin och/eller akademin kan vara nyttiga då de kan rikta in en på rätt spår (antingen direkt eller indirekt). Att peka folk i den riktningen ser jag som betydligt mer värdefullt än att slänga ur sig plattityder.

Redigerat 2009-04-11 18:39

Jag vill bara förtydliga att det är jag som är G-man, (och har så varit i många, många år på flera olika forum m.m.). Trådstartaren Gman, som är ny här på forumet, är nån annan än jag ...

Blanda inte ihop oss.

Redigerat 2009-04-12 00:45

Anonym skrev: Att acceptera sig själv betyder många saker, och det är inte förrän man verkligen gjort det som man begriper vad det egentligen innebär. De flesta tror att det är samma sak som att förneka att något är fel - så är det inte. Det är därför jag ogillar uttalanden som mest fungerar som klappar på huvudet.

Du har så rätt. Jag uttryckte mig nog lite klantigt i ett tidigare inlägg. Naturligtvis betraktar jag inte AS som ett fel. Det är inget som ska rättas till. Visst finns det negativa saker med AS, precis som det finns negativa sidor med alla andra personlighetstyper. Många ser bara sina negativa sidor, och glömmer att de har en massa positiva egenskaper.

Jag var själv mobbad från skolstarten ända upp i högstadiet. I mellanstadiet började jag träna judo, som blev ett första steg i att stärka mitt självförtroende. Jag har sedan dess också tränat aikido och shaolin. Kampsportsträning är ofta bra för personer med AS, och andra neuropsykiatriska funktionshinder, eftersom det är lika mycket mental träning som fysisk.

Många med AS, ADHD och liknande har hamnat i en negativ spiral. Ju mer man fokuserar på de negativa sidorna av ens personlighet, desto sämre självkänsla och självförtroende får man. Det gäller att bryta detta. Många känner sig värdelösa. Det har även jag gjort. För att bryta detta måste man fokusera på de saker man är bra på. Om man t.ex är bra på språk och har lätt för att lära sig det, så kan man kanske gå en kurs och lära sig ännu ett språk, eller bygga på kunskaperna i ett språk som man redan kan lite av.

Många med AS är bra på att tänka logiskt, och det finns många med AS som hamnat inom IT-branschen. Jag har själv sysslat mycket med programmering och IT-teknik.

En annan sak som jag gjort som var bra, var att jag sökte jobb som "assistent". Min arbetsuppgift var att jag skulle ta hand om en kille med ADHD på eftermiddagarna, från det att han slutade skolan tills hans föräldrar kom hem från arbetet. Det var inte alls svårt att känna igen sig själv i honom, och jag fick ganska god självinsikt när jag jobbade med honom. Eftersom jag själv hade haft många svårigheter som liknade hans, så kunde jag också hjälpa honom på ett ra sätt, och det gjorde ju också att jag kände att jag dög till något. Jag hade själv flera misslyckanden bakom mig, och det är inte bra för självförtroendet att ständigt misslyckas.

GMan och Kalve: På vilket sätt känner ni er annorlunda? Tycker ni att det bara är negativt med att vara annorlunda? Kan ni se något positivt? Är ni bra på något som inte alla andra är bra på?

Om ni vet att ni är ganska bra på något, så försök utveckla det intresse. Plugga mer om det på komvux eller i en studiecirkel, eller börja träna idrott (gärna kampsport eller extremsport av något slag). Efter ett tag kommer ni att tycka att ni faktiskt är bra på någonting, istället för att ni känner er helt värdelösa på allt. När man lyckas bra med något så växer också självförtroendet och man får lättare att acceptera och respektera sig själv. När man kommit dit, så blir det också lättare att bi accepterad av andra.

Dessutom kan jag rekommendera alla att läsa "Konsten att läsa tankar" av Henrik Fexéus. Det är inget övernaturligt i den boken, utan den handlar om kosten att kunna tolka andras kroppsspråk och en del annat. Mycket bra bok.

Det är första boken på flera år som jag läst från början till slut. Annars är jag rätt dålig på att läsa böcker. Nej, jag har INTE dyslexi, men jag har inte världens bästa minne. Om jag läser en skönlitterär bok, så har jag glömt bort de olika personernas namn och vilka det är innan jag kommit till sidan 5, och jag måste ständigt bläddra tillbaks för att kolla vem som är vem i boken.

Boken som jag rekommenderade är mycket bra skriven och också lättläst. Rekommenderas till ALLA, oavsett om de har något funktionshinder eller inte.

GMan och Kalve: Ni får gärna höra av er till mig om ni har några frågor. antingen kan ni ställa dem på forumet, eller om ni tycker att det känns genant med vissa frågor, så skicka gärna ett internmail till mig, så ska jag besvara era frågor.

G-man skrev: Jag vill bara förtydliga att det är jag som är G-man, (och har så varit i många, många år på flera olika forum m.m.). Trådstartaren Gman, som är ny här på forumet, är nån annan än jag ... Blanda inte ihop oss.

Jag ber om ursäkt. Jag har nog sett ditt namn för ofta, så det gick av bara farten att jag skrev GMan med bindestreck. Jag ska försöka vara uppmärksam på detta i fortsättningen. Men försök att inte bli arg på mig OM jag skulle missa. Jag har rätt dåligt minne och jag har också uppmärksamhetsstörningar, så det KAN hända att jag missar igen. Om jag kulle missa fler gånger så får du gärna påpeka detta, som du gjorde här.

Till sidans topp