Jag vet ej vad jag tycker om invalid-ordet. Har aldrig blivit kallad för det rtidigare. Har uppfattat att ordet är opassande. Tycker ni att det är ok att media eller folk kallar dett för oss? Vi är väl som andra mrn medolika behov o förutsättningar.....Ni verkar ej reagerar på ordet? Ell,er är invaslid-ordet vanlifgt i hörandevärlden? Ni får berätta det för mig om det är ok för de flesta. mch marie
Jag använder själv invalidordet m fl. liknande, men det är oftast funktionshindrade själva som använder såna begrepp, det är inget man vill kallas av "normala". Om du syftade till aftonbladetartikeln, så var det ju Permomans egna ord för saker ock ting som togs upp. En journalist hade nog inte använt såna ord.
Tror inte många "friska" vågar kalla någon för "invalid" längre. För visst är det omodernt och lite kränkande. Känns som att det mest används av f-hindrade själva nuförtiden. Man kan jämföra det med det förr så rasistiska uttrycket "nigger" inom hip-hopen där artister vänskapligt kallar varandra för "my nigger" oavsett hudfärg. Redigerat 2007-05-14 14:47
Jag föredrar "funktionshindrad" Invalid är väligt gammalmodigt o likaså handikappad tycker jag inte om heller Inte ngt som jag lägger ngn energi på men om jag tänker eft så är funktionshindrad ett ord som jag kan identifiera mig med...
I det sammanhanget som ordet användes i Permomans debattartikel är det helt relevant anser jag - bitskt, kaxigt och oerhört ironiskt! I det sammahanget är det ju skrivet just för att provocera och jag anser att egentligen vem som helst(alltså även personer utan eget funktionshinder) ska "få lov" att använda det ordet om det är skrivet i en sådan anda.
Håller helt med, invalid kan användas när man ska vara lite provicerande
Just i det här sammanhanget är det okej med invalid. Men när folk pratar om mig som person ska de använda funktionshindrad
Ja, det beror helt på vem som använder, i vilket syfte och i vilket tonfall. Jag slänger mig glatt med ord som lyxinvalid etc med de jag vet förstår, kompisar och vissa assar. Men en som på fullt allvar kallar mig invalid blir jag inte glad på. Minns en gång när jag skulle åka iväg med bilen, och en annan bil behövde en plats. Men då påpekade den ena att det var en invalidparkering... men sättet denne man sa det på gjorde att det inte kändes kränkande. Utan mest lite kul och gulligt, han kom liksom inte på det rätt ordet...
Begreppet invalid är så politiskt inkorrekt det kan bli. Det är väl just därför många "invalider" använder det i sina egna kretsar. De enda icke-invalider som använder det nu för tiden är (enligt min erfarenhet) invandrare, som inte vet att det är "fel" att säga så i Sverige. Förmodligen heter det något liknande på deras modersmål och de använder det på svenska utan att veta att man ska använda "funktionshindrad" eller "rullstolsburen". Personligen tycker jag det värsta är att bli kallad just funktionshindrad. Rent allmänt tycker jag att ordvalet spelar mindre roll, och värderingen bakom mer roll. Vissa (många!) tycker att de är så vidsynta bara för att de använder politiskt korrekta termer, men jag spyr på sådant. En tjej på min systers jobb sa till min syster att "man säger inte rullstolsbunden, man säger rullstolsburen". Hon hade ingen aning om att hennes kollegas syster (jag) använder rullstol. Min syster tyckte det var ganska komiskt, eftersom hon väl känner till att folk som själva använder rullstol ofta svänger sig med just uttryck som invalid, miffo m.m. Redigerat 2007-05-14 22:28
Ord har betydelse och med åren har jag lärt mig använda ord som jag finner mer lämpliga. Förr kallade jag mig skröppel & invalid men det har jag slutat med. Jag skulle bli ricktigt arg om någon kallade mig för dessa ord och därför vill jag föregå med ordval som jag själv upplever bättre. Funktionshindrad, rörelsehindrad eller rullstolsbrukare upplever jag bättre. Att kalla sig själv för skröppel som jag själv gjort är att nedvärdera sig själv. Jag har träffat många människor som kallat sig själva för tex tjockis, fegis, dumhuvud osv och varför gör man så? Kanske vill man föregå andras kommentarer?? Visst jag kan förstå att det ibland kan lätta på en spänd stämning genom att man skämtar till det men det kan man göra utan att behöva nedvärdera sig själv
Jag kan inte annat än att hålla med dig Anonym. Ord är ord och alla sådana betyder olika för olika människor. Att tro att andra ser lika negativt eller positivt på ett begrepp som man själv är att tro att man själv vet bäst och den enda man känner bäst är den egna åsikten. Ett talspråk jag gillar (minns inte vem som sa det) är : Man har en åsikt tills man tar sig en ny. Och det är i allmänhet så med ord tycker jag, är man rädd att bli illa omtyckt byter man begrepp som vinden blåser och på nåt sätt anser jag att handikapprörelsen är snabba med att göra det. Det tycker jag därför är att nedvärdera sig själv och sin egen förmåga. Att våga stå för att man har självdistans tycker jag speglar sig i användandet av alternativa begrepp som skröppel, invalid, mupp, hjulbent osv. Dessa begrepp ser jag som ord som inte uttrycker att man själv anser sig vara hindrad att klara av vad man vill. Att vara funktionshindrad eller ha ett funktionshinder ser jag som ett sätt att säga: jag kan inte göra vad jag vill, tyck synd om mig! Jag ser likadant på ordet rörelsehindrad. Jag föredrar därför att vara en ogiltig krympling som klarar vad jag vill istället för att vara hindrad i en eller flera funktioner som det är synd om.
Ord är ord och i de fall de beskriver samma sak kallas de synonymer. Krympling, invalid, handikappad, funktionshindrad, snajlik, skröppel mm ja benämningarna är många men de beskriver samma företeelse. I slutändan handlar det om hur den som uttalar eller tar emot ordet uppfattar det som ordet beskriver. Vi skulle kunna använda ett helt nytt ord men när betydelsen står klar så har det samma positiva eller negativa klang som de tidigare så egentligen handlar det inte om ord utan mer om attityder hur uppfattar vi oss själv och hur uppfattas vi av andra. Själv är jag snajlik en benämning som jag aldrig funderat djupare över des direkta betydelse eller uppkomst.
Ibland blir det rätt så "kul" när äldre språk uppdateras Katalanska som är ett latinskt blandspråk mellan Occitanska ,en fransk språkvarriant, latin och spanska ) var länge förbjudet att tala. (Under Generalissimo Francos tid 1931-1978) Handikappad heter då MINUS-VALID! Jag opponerade mig kraftigt och lyckades få tag i en antik Katalansk ordbok och där användes det mer fransklingande deshabbiletet. Jag frågade varför det inte användes och fick till svar att det påminde för mycket om det franska språket och att nu är katalanskan ett "spanskt" språk! Så kan det gå när proppagandaapparaten är på. Själv hittar jag inte riktigt något bra uttryck för invaliditet och anser att inblandningen av mer politiskt korrekta uttryck som funktionshindrad istället för det äldre uttrycket handikappad i sig blir till ett smärre politiskt invektiv
Jag fick höra att jag var handikappad, eftersom jag inte kan höra vad folk säger. En tankeställare är då, ifall just den personen befann sig i en grupp döva, vore inte då den personen handikappad, eftesom personen förmodligen inte kan teckenspråk? En av mina lärare sa förra veckan att han var handikappad första året som lärare på skolan, eftersom han måste ha tolk.
Intressant tråd. Jag tänkte bara flika in att jag enligt mitt försäkringsbolag är 4% invalid efter en mopedolycka. På en av lapparna jag fick var det "medicinsk funktionsnedsättning" med invaliditet innom parentes och på en annan kort och gott "medicinskt invaliditet".
Själv har jag en förståelse hur andra kallar mig. Naturligtvis har den gränser också hur man kallar oss. Men jag har tänkt så att när folk vill nämna nån ord som t.ex funktionshindrat, så har jag märkt att dom tar en liten paus där o tänker på att inte såra mig.. så att säga. Så finns det en plikt där också. Läkarna och sånna här som har varit med om förr. Använder diagnosiska namn. Iaf när jag pratar med doktorn diplegi ordet för mig. O jag kan nästan tippa att det har era läkare också gjort. I och för sig ordet invalid kan kännas ganska... jaah.. lite övermodligt. Ett ord som används bl.a inom trafik, lite allmänligt. Så det är grejer att tänka.
Jag såg en replik i gårdagens avsnitt ur den dsär brittiska såpan om den där lilla byn på landet. Sunnydale tror jag den heter. Whatever... "Du får skrika åt mig. Du får slå mig. Men jag ska hjälpa dig så att du inte blir helt invalid"
Emmerdale, så var det ja. Tack så mkt!
Till sidans topp
Hur ofta händer det att människor utan antyder att ni minsann har det bra som "slipper" göra det ena och det andra, eller att det måste vara skönt att "inte behöva arbeta"? Det finns en absurd föreställning om att sjukdomsvinst är orsaken till att någon ens vill ha den diagnos jag har. Risken för bisarra anklagelser är förmodligen större om man har ett osynligt funktionshinder, men jag antar att det drabbar även dem vars funktionshinder är uppenbara? (För bakgrunden till att jag tar upp frågan, se nedanstående länk.) http://neuropsykiatriska-funktionshinder.blogspot.com/2007/04/diagnos-p-bestllning.html
Jag läste hela bakgrundstexten och kan inte säga annat än att den var mycket bra. det är precis de sakerna man råkar ut för när man saknar diagnos, men ändå får viss hjälp. Själv har jag aldrig mött just den attityden om att slippa ditt och datt, möter ju tvärtombilden dvs varför jag kämpar när jag kan få hjälp och varför jag inte utnyttjar systemet bättre istf att kämpa. Jag känner dock till den bilden du nämner.
Så obehagligt. Har du någon aning om vad som ligger bakom de tankarna? Föreställningar om att funktionshindrade skall vara tysta och tacksamma, och låta sig passiviseras?
Jag tror att mycket hänger på "tycka synd om"-biten, vid synliga funktionshinder och att man ska vara tacksam för allt, vid osynliga funktionshinder tror jag däremot att många ser snett på den där personen som är som alla andra men som får extra hjälp inom studier, som ber om hjälp med att öppna tunga dörrar (ett välkänt problem hos reumatiker) eller hjälp att strukturera sin dag. Syns det inte tror jag att det finns föreställningar om att problemen inte heller syns och att personen ifråga bara är lat.
Nu kan jag förstås bara tala för mig själv, men det är förbannat lätt att internalisera föreställningen om lathet. "Jag är fysiskt kapabel att utföra det mesta, så hur kommer det sig att jag inte gör det?" Kunskap om de neurobiologiska funktionsnedsättningar jag har utgör ett visst skydd mot de tankarna, men det finns ändå dagar då jag anklagar mig själv för att vara lat. Kommentarer angående internalisering av fördomar vid synliga funktionshinder uppskattas.
Detta är en komplicerad fråga. För en person för vilken ett vanligt arbete är väldigt viktigt för självkänslan kan en NPF-diagnos naturligtvis vara förödande. För en person som mig som har fullt upp med olika idéella uppdrag är det bara skönt att slippa bli jagad av AF. Jag tror det viktigaste för en människa är att kännasig behövd och fylla sim tid. Vad gör är inte så viktigt så länge man mår bra av det. Sedan finns det andra sätt på vilka man vinner på sjukdom. Jag är gående och har väldigt många rullstolsburna bekanta. Det är praktiskt att kunna gå, men om jag lät någon t ex skjuta mig i ryggen så att blev rullstolsburen skulle jag helt plötsligt få mer hjälp så att jag blev mindre beroende av mina föräldrar och få en tillgänglig bostad dit min bekanta skulle kunna komma på besök. Då är valet att fortsätta vara gående INTE självklart eftersom jag förlorar lika mycket och kanske viktigare saker på det än vad jag vinner.
Nej det var en liten utvikning från ämnet från min sidasom kan vara intessant att diskutera.
Jag har hört några exempel från verkliga livet omkring sånt som sjukpension (jag kommer nog aldrig att byta ut begreppen ) där en kvinna i ett av exemplen aldrig gick utanför sin ytterdörr under dagtid även om hon älskade att påta i trädgården. Hon skämdes så för sin sjukdom (i detta fallet var det en reumatiker) att hon aldrig skulle klara av att ställas till svars för att hon inte arbetade, istället gjorde hon allt utomhus efter kl 17 så att grannarna fortfarande skulle tro att hon jobbade. Jag tror därför inte att man direkt känner det som en vinst om man har varit frisk och arbetat på samma villkor som andra och sedan blir sjuk.
Det är komplicerade känslor både för den som har funktionsnedsättningen och den som "tycker" i frågan. Beroende på vilket funktionshindret är (sitter ngn i rullstol, ikonen för handikapp) eller om man har ett osynligt funktionshinder och vilken inställning partnerna har i de olika frågorna. Mår "tyckaren" själv dåligt av sitt trista arbete eller älskar han det, hur ser "tyckaren" och den med funktionshinder på människovärdet?
Jo. Beträffande arbete blir ju inte mindre komplicerat av att tyckandet kan gå åt båda hållen. Å ena sidan tycks det ibland att även människor med mycket begränsade möjligheter att arbeta borde ta sig samman och skaffa ett job. Å andra sidan kan man felaktigt uppfattas som totalt oförmögen till arbete bara för att man har ett funktionshinder.
Det ligger i ögat hos "tyckaren", baserat på egna erfarenheter och fördomar. Samma person kan bli hyllad som hjälte och anklagad som parasit. Vi människor förenklar saker som är komplicerade sammanhang.
Tyvärr finns det faktiskt människor som utnyttjar systemet och som har sjukersättning fast de inte borde. Tror att detta är en stark bidragande faktor till "friska" människors attityder.
När jag skulle hem i torsdagskväll så beslöt jag mig för att åka bussen från Sollentuna utanför Stockholm (kom med pendeltåget) istället för att åka in till Sthlm och vända, jag skulle spara 40 minuter på detta (jag glömmer ibland att vi FH inte får tycka att det är skönt att få komma hem lite snabbare på kvällen *ironisk*). Första bussen hade föraren ingen lust att lägga ut rampen som faktiskt fanns, för den var för tung tyckte han. Andra bussen var försenad, men en snäll kille hjälpte mig ombord (här satt rampen fast, men har en manuell och jag kan stå, så det underlättar mycket). Väl ombord så var sätet som jag brukar ställa mig mot trasigt, och de hade tejpat för där, så var tvungen att ställa mig i sidled. För att köra i kapp tidtabellen körde han mycket fort och vårdslöst och trots att jag hade låst stolen och höll i hjulen så kanade jag över golvet (golven i de nya bussarna och tågen är hopplöst hala). Det fanns inga remmar att spänna fast stolen i heller, de var trasiga. Då ropar föraren i högtalaren att det minsann inte är tillåtet att köra rally inne i bussen, och så stannar han och tycker att jag skall stiga av, på motorvägen! Jag ropar tillbaka att de borde ha platser för mig också på bussen, och så säger han att sådana som mig borde åka färdtjänst. Samma kille som hjälpte mig ombord tog av sig sitt skärp och vi lyckades få fast stolen hjälpligt med hjälp av det. Han var helt underbar, och jag undrar varför inte alla kan vara så. Han pratade om sig och sin flickvän, och hon använde tydligen också rullstol. Men ibland undrar jag vilka som får arbete på SL. Visst har jag ett färdtjänstkort, men samtidigt så påminns man ständigt av att jag som är så rörlig borde använda kollektivtrafiken istället, vilket jag faktiskt oftast gör. Jag var flyförbannad då jag kom hem, och kände mest bara för att berätta detta då det inte tillhör ovanligheterna. Hade tidigare samma dag åkt buss i uppsala, och där hade de så att jag kunde ställa mig med ryggen i färdriktningen mot ett säte, precis som jag brukar göra för att stå stadigt. Vet ni hur det fungerar i andra städer?
I Göteborg, som arbetar som bäst på att få kollektivtrafiken att funka för funkisar, är det väldigt intresserade av att få in rapporter på förare som inte sköter sig. Så kontakta ansvariga för Stockholmstrafiken eller vad de heter och anmäl föraren.
Tyvärr är det du upplevt vanligt. Det enda man kan trösta sig med är väl att det blir bättre för varje år. Ju mer vi åker, ju mer vi syns och tar plats desto naturligare blir det även för knäppa förare. Kontakta bussbolaget och klaga, de brukar faktiskt ta upp det med föraren. Sorgligt att det numera finns tillgängliga bussar och tåg och sen orkar man knappt åka med den för förarnas skull. Innan jag ens läst färdigt din berättelse konstaterade jag att den trevliga killen du mött säkert kände någon i rullstol.
omg... idiotchafför, men dem finns här också tyvärr. En jag åkte med för ett par veckor sedan svor när jag frågade om han kunde ta ner rampen, sen körde han som en dåre och även jag åkte fram och tillbaka trots att bromsarna var på och jag höll mig i räcket. Efter ett par hållplatser gick jag av, var livrädd. Ringde sambon som fick komma och möta mig. Var övertygad om att chaffören skulle köra ihjäl oss alla. Mailade bolaget och fick tillbaka att det var synd det som hände och att dem beklagade att chaffören uppförde sig så. *suck* Har åkt med samma förare ett par gånger och varje gång är det samma stil, så numera när jag ser att det är han så väntar jag på nästa buss. Har som du träffat endel snälla människor som frågat om jag behövt hjälp med rampen, av någon konstig anledning så förstår inte endel chafförer att om man behöver ramp för att komma på så behöver man det av också, speciellt om dem ställer sig flera dm från kanten. Men klaga hos bolaget, här i stan har det blivit betydligt bättre sen jag beslutade att klaga varje gång dem nekar mig att åka eller beter sig som idioter.
Även jag har råkat ut för tråkiga situationer när jag åkt buss. Det enda rätta är att fortsätta använda kollektivtrafiken och klaga varje gång man blir felaktigt behandlad. Man ska inte snällt acceptera vad som helst bara för att man sitter i rullstol. Sedan är det alltid bra om man själv försöker vara trevlig, men bestämd.
Jag håller med alla föregående talare om att det viktigaste är att klaga och fortsätta åka. Nu ikväll fick jag en ursäkt av föraren för att han missade att dra i handbromsen (vilket är ett måste för att liften på bussen skulle fungera), detta gjorde att bussen blev 3 min försenad. Att han dessutom berättade hur läget var med de trasiga bussarna gjorde att jag snabbt bestämde mig för att skippa färdtjänsten resten av månaden även om jag har månadskort. Mina klagomål och ständiga åkande på vissa linjer har gjort att förarna allt som oftast bemöter mig korrekt numera. Att bara gå av bussen om föraren kräver det utan att högljudd klaga både på föraren och till bussbolaget anser jag vara det samma som att säga att han har rätten på sin sida. Se till att skriva ner varje gång det händer så att man har mer att komma med mot bussbolaget OCH de ansvariga för kollektivtrafiken inom kommunen/landstinget där det händer - det ser nämligen dåligt ut för en förare att ha nekat passagerare pga funktionshinder. I sista hand vill jag trycka på att en HO-anmälan av bussbolaget/de kollektivtrafikansvariga när det funkat illa flera gånger funkar utmärkt som påtryckning även om det kan vara påfrestande. En HO-anmälan är inte något att vara stolt över och företagen får ju inte slänga några sådana dokument så de får konsekvenser vid granskning.
Jag råkade ut för samma sak senast igår då jag åkte mellan mitt jobb och min skola, och jag har tagit för vana att maila SL var gång och klaga. Detta är svaret jag brukar få; "Tillgänglighet för funktionshindrade är en självklar förutsättning för SL. För oss är det viktigt att våra resenärer bemöts kunnigt, med lyhördhet och respekt. Våra entreprenörer har etablerade rutiner för uppföljning. Klagomål som riktar sig mot personal som arbetar i SL trafiken får alltid en personlig uppföljning." så förhoppningsvis får förarna som kör så veta om att det klagas på dem, och förhoppningsvis så bättrar de på sitt bemötande. Även om jag undrar vad de menar med "Tillgänglighet för funktionshindrade är en självklar förutsättning för SL.". Bussarna är verkligen inte anpassade för rullstolar, jag glider runt nästan jämt, men vet inte om det beror på förarna, bussarna eller att jag har dålig handstyrka.
Väldigt tragiskt när sånt här inträffar, varän det händer. Men, att först vara envis och klaga på varje illa planerat/dåligrt bemötanmde, och sedan fortsätta åka kollektivt ändå rimmar ganska illa för mig. Det är ju preci som att först påpeka kollektivtrafikens brister, men likväl åka med dem. Det i längden innebär ju att företaget/organsiationen förstår att folk med fh inte gillar vad de ansvariga gör, men accepterar felaktigherena med ett stort missmod. Det kan väl medföra att de ansvariga "tar på sig skulden" med ett lite bättre samvete? Att de sedan ändrar sin "service" så att den passar alla undviks därmed. Nu är jag säkert ute och flummar, men det får ni ta. Redigerat 2007-05-30 19:45
Jag tycker att det är en rättighet att få åka buss utan att få höra föraren ropa ut i högtalarsystemet att FH inte är välkomna ombord. Och om vi (inklusive jag) skulle sluta åka kollektivtrafik så visar det SL (lokaltrafiken i Stockholm) att inga med FH åker kollektivtrafiken, och om ingen av oss åker så behöver de ju inte anpassa någonting över huvudtaget. Jag klagar för att de skall bli medvetna om problemet på en högre nivå än enbart de som åker samma buss som mig, och samtidigt så måste jag ta mig till skolan, och lokaltrafiken passar tiderna bättre än färdtjänsten trots att den inte är särskilt tillgänglig. Sedan finns det naturligtvis de otroligt trevliga människorna som arbetar som förare de med. Jag vet inte om jag tänker fel, men i fall vi inte åker så gör de SL varken av eller till eftersom vi med färdtjänst kan använda vårat färdtjänstkort på lokaltrafiken här i Sthlm. Och om vi inte åker så märker vi ju inte vad som inte fungerar, och i fall en förare behandlar mig illa, hur behandlar den då andra passagerare som avviker från normen?
Vad jag menade var att ansvarigt företag/bolag ser saken som mer accepterad ifall de inte åtgärdar problemet ganska omgående. Åker personen/-rna med i vilket fall så behöver de ju inte åtgärda problem alls, eller hur? Måhända att jag dillar, men det är vad jag anser om saken, mest beroende på ekonomin förvisso. Ja, jag läste företagsekonomi på högskolan, tänker därmed på företagsekomiskt plan.
Ja, jag kan inte undvika att bli förbryllad över hur många tycks tolka mina åsikter och tyckanden. Jag skriver fel, tycker fel, har fel, gör fel osv. osv. Det gäller inte bara folk på FH, utan det gäller alla möjliga forum, chattar, communiuties etc. - vad får du ut av att såra andra människor? Ingenting? Var lite mer specifik är du snäll. Är du inte det är det ganska svårt för mig att förbättra mitt sätt att uttrycka mig på, sålänge du inte pekar exakt på var jag har skrivit fel? En annan tjej jag "betedde muig som ett savin" mot valde att bryta kontakten helt med mig. Jag hade ju - enligt henne - varit sååå otrevlig och hade alltid förutfattade meningar. De orden sårade mig väldigt mycket ska ni veta. Se bara på er själva. Blir inte även ni behandlade på felaktiga sätt näst intill varje dag? Hur reagerar ni de gångerna? Vänder taggarna utåt och river till? Fogar er, och accepterar det folk säger om er (på ett ofrivilligt sätt)? Vad ska jag göra nu, ska jag acceptera att folk alltid anser mig vara provokativ och helt menlössom person? Ska jag avbryta mitt medlemsskap på denna site? Ärligt talatr har jag börjat fundera på det. Det känns lagom kul att ofta bli hackad på, utan egentliga skäl. Tråkigt? Ja. Nödvändigt? Eventuellt.
Ok.
Jag har också undrat varför allt jag sa en period var fel, men på nåt sätt har jag passat in den senaste tiden genom att välja mina diskussioner med omsorg. Ibland är det helt enkelt svårt att göra sig förstådd i skrift, så det är lätt att känna sig påhoppad när ett flertal säger en emot utan att man får en chans att försvara sin åsikt ordentligt eller ens får säga att man ändrat mening (om man nu har det).
Jo, men samtidigt gäller det väl att ha pondus, och verkligen stå för det man säger/skriver? Visst förstår jag hur du tänker, men lite självrespekt och pondus är vad som krävs i dagens samhälle, inte sant? Jag menar, skulle inte jag stå för vad jag säger skulle nog samhället verkligen ha lyckats. Lämna diskussionen med segern i hand vill säga. "Mjukare" ordval är däremot inte så dumt alla ggr. Redigerat 2007-05-01 11:14
Sen kan man ju ibland konstatera själv att andra har synpunkter som man inte tänkt på och därmed backa och inse att man faktiskt haft fel. Att stå för sina synpunkter är en självklar rätt men man måste även vara ödmjuk och kanske inse att om alla säger emot en har man kanske tänkt fel. Jag är väl rätt bestämd i mina åsikter men försöker lyssna på andra och tänka till lite även när jag är som envisast.
Nu ska Terne vara snäll, jag lät bara de unga (dvs du) komma till tals en liten stund.... Jaja, jag vet Jörgen - plocka bort mig bara...
Men jag förstår vad ni menar. Ja, jag vet att diskussioner via text ofta kan bli mer "hårdnackade" än diskussioner "i det fria", det gäller samma sak överallt... Men som sagt, "mjukare" ordval är inte så dumt alla ggr. Jag har ju fått veta att mina ordval ofta är för "hårda" eller "för raka", även om betydelsen inte skiljer det minsta. Heh, inte ens jag är "lätt att knocka" för den delen.
JAG upplever det som att personliga påhopp har inträffat ett par ggr på detta forum, mer säger jag inte. Ett exempel på det är kritiken jag fick av den där tjejen som inte kunde acceptera att jag sa precis som det var, utan pardon. Genom den orsaken hade ju jag - enligt henne - betett mig som ett svin. Hade förutfatade meningar etc. etc. Givetvis är det mest åsikterna som diskutteras hit och dit. Men faktum kvarstår.
Hade precis hembesök av arbetsterapeut för att prata lite om vad dem kan hjälpa till med. Ingenting visade det sig förrens jag har diagnos... men det var inte det som störde mig mest utan att när jag bokade tid så fick jag ett namn på den som skulle komma. När det ringer på dörren så har hon med en student. Eftersom jag själv hann plugga en termin på arbetsterapeutprogrammet så vet jag att dem gör endel praktiker och hur viktigt det är att vara med ute i verkligheten. Men nu frågade dem aldrig om det var ok att studenten följde med. När jag fick ortoserna så frågade dem innan jag kom in och träffade studenten så jag fick chans att säga nej, nu gick dem bara in utan att fråga. Hur bra är det, dels så kanske jag inte vill ha med en student, ska denne då vänta i trapphuset, det är inte trevligt mot någon. Sen tycker jag att man ska upplysa innan om att det kommer 2 st. Dem vet inte hur jag har det hemma. Nu gäller det ju inte bara arbetsterapeut, utan studenter går ju med överallt i vården och man har rätt att säga nej till om dem får vara med. Jag brukar låta dem vara med om det inte är något väldigt speciellt. Men kom att tänka på det nu, eftersom jag skulle kunna gå tillbaka till skolan igen, då är det inte så kul att ha haft en fd. klasskamrat på besök när man pratar om hur man klarar ADL. Hur brukar ni göra om ni får frågan? Själv när jag gjort praktiker så har jag fått både ja och nej, men handledarna verkar vara så inställda på att man ska få ett ja, och får man ett nej så blir dem lite griniga. Är mina erfarenheter i alla fall.
Självklart har man rätt att säga nej och jag tycker att det borde vara självklart att man blir tillfrågad innan. Framförallt om det gäller hembesök, det är faktiskt inte så att man är allmän egendom bara för att man har ett funktionshinder. Jag föredrar alltid att åka till AT eller FK, hembesök enbart om det gäller något i mitt hem. Ang praktikanter så godkänner det jag efter vad det gäller och hur jag mår. Kommer de oanmälda så får de stå i hallen, inte för att jag har något emot dem utan för att de måste förstå att man inte gör så, bara går in i folkshem utan att ha aviserat sin ankomst och frågat om det är ok. just nu har jag ju världens bästa AT som har fått full förståelse för vad jag tycker och vill, hon tar mig som största experten på mina behov och accepterar att jag föredrrar att komma till henne. Men vi måste berätta hur vi vill ha det och förklara varför. Att du inte vill ha hem studiekamrater är ett synnerligen bra skäl.
Jag brukar sällan låta studerande eller praktikanter få vara med vad det än gäller. Ibland om det känns "rätt" så är det OK men oftast inte.
Just hembesöksbiten är en fråga för sig. För oftast är reglerna att man ska vara två personer på hembesök såvida personerna man ska till är mycket väl bekanta. Det är en säkerhetsfråga både för personen som gör hembesök och för den som får hembesök. Och i mitt jobb som socialsekreterare gör jag aldrig hembesök själv. Antingen har jag en kollega, praktikant eller eventuellt en tolk med mig. Och skulle den som jag gör hembesök till inte godkänna praktikanten får jag ta det. Men då kan jag inte heller göra hembesöket och då inte heller ha möjligheter att genomföra min utredning vilket leder till ett avslag.
Nja, som sagt. Det beror på om du känner dig helt trygg med den du ska träffa och har en god relation innan. Då kan man göra hembesök själv. Men är det en ny relation ska man inte göra hembesök själv och det spelar då ingen roll vilken roll man kommer i. Tyvärr aktualliserades det här rejält förra veckan då en sjuksköterska på hembesök hos en psykiskt sjuk man slutade med att hon blev mördad. Därför är det en klar säkerhetsfråga om man ska göra hembesök själv.
Det jag har lärt mig omkring att vara 2 som AT är att man bör vara det om man ska göra hembesök hos en utåtagerande psyk.patient (och då har man med en USK), annars säger man bara till var man är och ser till att ha mobilen påslagen under hembesöket. När det gäller studenters medverkan så har ni alla rätt i att det bara är att låta dem vänta i trapphuset, jag har sälv mött en medstudent då jag var hos min AT på VC, men jag vet att studenten är så illa tvungen att hålla tystnadspliktenoch vi låtsas som om vi aldrig träffat varandra förr om vi råkar på varandra i korridorerna. Men om hon skvallrat till nån vet jag inte.
Hur ska man kunna lära sig ett yrke om man inte får vara med och studera, praktisera? Sen är det inte så kul att vara objekt, den som personerna ska studera, praktisera på. Så länge jag får veta innan att biståndare, handläggaren tar med någon så är det okej. Och inom sjukvården så säger jag nästan alltid ja till att flera får vara med. Visst kan det kännas lite skumt när man är på gyn och det är 4 som ska känna... Men om min kropp kan ge kunskap som hjälpa andra så kan jag stå ut. Det kan vara en trygghet att inte vara ensam med läkaren, handläggaren, biståndaren. Det är en till som frågar lite och man får lite mer chans att förklara.
DodeN - jag håller med dig, och er andra, om att det borde vara en självklarhet att fråga först! Det du skriver om att handledare är inställda på att få ett ja och snarast räknar det som en självklarhet känner jag igen från min (lärar)utbildning, och det har irriterat mig mycket. Det har handlat om intervjuer med barn eller föräldrar med kort varsel, men det verkade aldrig som man räknat med möjligheten/risken att ingen vill ställa upp! Själv försöker jag vara väldigt ödmjuk inför detta, eftersom jag vet hur det känts för mig att vara ett utrednings- eller studieobjekt.
Jag tycker att studenter måste få en chans att komma ut i verkligheten - ser det också som min chans att kunna påverka deras inställning, genom det jag har att säga vid t ex ett hembesök(kan handla om bemötande eller funktionshinderkunskap eller annat som jag " sticker in" i samtalet.) Men lika självklart som jag tycker att jag borde ställa upp för att de ska få en ärlig chans att lära sig sitt framtida yrke, lika självklart är det att deras handledare, dvs min AT eller SJG eller vad det nu kan vara frågan om, frågar mig innan om det är ok! Jag är barn av tidigt 70-tal och kan fortfarande med fasa minnas hur jag blev lagd på en brits i en stor aula full med läkarstudenter som nyfiket tittade på mig, medan deras lärare, mina läkare, stod där och petade och klämde på mig, samtidigt som de undervisade sina studenter - som om jag inte ens var där!
Ohnejdå, det är bara rena tillfälligheter om dom frågar om lov.
Vejron, jag var barn på 50-60 talet, då trodde alla läkare att barn inte hade känsel och alla "handikappade" var objekt. Minns liksom du hur man sattes på ett podie, naken och förevisades för en massa lääkare och kandidater. Inte konstigt att man fick en massa konstiga fobier och ångest inför sjukhus och läkare. Och inte förren nu på äldre dagar kan jag säga NEJ till läkare utan att bli rädd och ledsen. Var så obeskrivligt hemskt så jag kan inte uttrycka det i ord än utan att gråta, var ett övergrepp, en psykiskt och nästan fysiskt våldtäkt. Förra året skulle jag läggas in och göra en massa undersökningar, fick världens panikattacker men kunde säga -nej, jag gör inte det här. Grät en vecka efteråt av lyckan att våga säga emot och att bli respekterad, ingen försökte ens övertala mig, jag fick tillbaka den respekt jag förlorat som barn och även en stor bit av den ångesten som funnits i bakgrunden försvann sakta. Nu har jag utan ångest kunnat göra dessa undersökningar, eftersom det var mitt val, inget tvång. På den tiden fick föräldrar bara hälsa på på söndagen, som liten kände man sig totalt utelämnad och övergiven, det ger svåra sår i själen. Tack och lov får föräldrar vara med sina barn numera och även vuxna får ha någon hos sig om det är jobbigt. Men jag tror nog att det fortfarande finns många som inte inser vad det gör med barnens psyke om man inte frågar dem om lov innan man gör något på sjukhus eller vårdinrättningar.
"Du är en komiker med ADHD från Mjölby" Den instruktion fick Robert Gustafsson från "Tips från Coachen" i ett avsnitt ur "Parlamentet" för några veckor sedan. Är det roligt? Idag försöker vi få barn att sluta att kalla varandra för "Damp-unge" och "CP". Då kommer en av våra största TV-kanaler och härmar personer av ADHD för att de antas vara kul att titta på. För övrigt var inte skämtet heller så roligt. Jag tycker att man ska kunna skämta om nästan allt. Men när det blir utpekande och det gäller människor som kanske dels inte förstår skämtet, tar det på rätt sätt eller befinner sig redan i en svår situation i samhället vad gäller t.ex. mobbing, så bör man avstå från att göra humorprogram på deras bekostnad. Det blir inte att man skrattar med dem man skrattar åt dem. Nu finns för övrigt avsnittet på youtube.com för all framtid. De som mobbas får alltså känna sig kränkta flera gånger om. Jag har alltid tyckt bra om Robert Gustafsson. Jag hade dock önskat att han i ett humorprogram hade nog med civilkurage, även om det hade förstört stämningen och troligtvis inte hamnat i den slutklippta versionen, att säga att sånt här skämtar man inte om. Alla som hade sett upp till honom hade fått sig en tankeställare. Nu får mobbarna bara vatten på sin kvarn.
jo, jag såg det också. Dem skulle kunna ha sat "hyperaktiv komiker" istället, känns bättre att ta ett tillstånd än en diagnos. För säger man ADHD så tänker dem flesta nog på just hyperaktivitet. Nog för att man kan bli kallad skällsord om det också men jag tycker det känns neutralare. Samtidigt så är det jättesvårt det här med att skämta, för är det ok för någon med adhd att driva med sig själv och andra med liknande problem eller är det olämpligt för alla att göra det? Nu är ju parlamentet inte någon standup men många standupare driver ju med sin etniska tllhörighet eller handikapp.
Jag svarar på alla inlägg här på en gång. Jag tycker inte att det fel att folk skojar om sig själv. Det kan ingen ta ifrån en. Men jag ogillar om folk skämtar för mycket om mitt funktionshinder. Jag själv brukar göra det. Dubbemoral? Kanske, men jag anser att det är jag som sätter ribban på vad som är OK att skoja om när det handlar om mig själv. Det kan också bli väldigt osmakligt om man skämtar om en grupp som kanske av olika orsaker har svårt att se det som ett skämt. ADHD och DAMP är ju ett känsligt ord för många barn nuförtiden. Likaså kan stamma vara otroligt jobbigt för den drabbade. Jag köper inte argumentet om att man ska kunna skämta om allt. Gränsen till mobbing och hån är hårfin. Det är den som man skämtar om som måste sätta ribban. Risken är ju att de i nästa skede tycker det är OK att skämta om utvecklingsstörda som har svårt att försvara sig själv. Sättet som Robban har drivit med funktionshindrade den senaste tiden är inte med glimten i ögat utan snarare på gränsen till att medvetet håna. Det är inte bra TV utan snarare en obehaglig utveckling där mobbing ersätter humor.
då får man inte skämta om invarade, blondiner norrmän ect vi ingen speciell liten grupp som ska skydas
Alla man skämtar/driver med kan ta illa upp varesig funktionshinder eller ej då får man aldrig skämta om någon vilket slutar med vi har 20tal bra komiker som kommer bara få stå dra bellman historier 1½h vid varje show det vorre ju jätte kul
Jag såg inte programmet i fråga men jag tycker det är ok. Måhända är det roligt på andras bekostnad men så är det med skämt ibland. Vare sig det gäller Damp-skämt eller blondin-skämt, alla har lika mycket värde...
Jag tycker att man måste få skoja om funktionshindrade. Menar man driver ju med alla andra varför inte funktionshindrade?? Om man inte får skämta om hos funktionshindrade, sänder vi ju ut singnalen att vi är speciella o ska särbehandlas. vill säga att som vi kämpar för att visa att vi inte är anorlunda att vi är precis som alla andra. går i stöpet
Jag anser att det är ok, sålänge det inte går till överdrift. Att, som programmet Parlament4et, "ge order" till någon att agera på ett visst särr för att försöka vara "rollen" så bra som möjligt ser jag inte någgra större bekymmer med det. Att istället göra ett program, som i sig inte är något roligt som program, utan enbart "driver med personer med FH" kan jag tycka vara en aning magstarkt, fast det kanske bara är jag som tycker så?
finns såna pogram som bara driver med funktionshinder?? Det jag försöker få folk att förstå är ju vi måste kunna ta skämt som alla andra men det verkar ju inte folk här hålla med/ förstå
jag har aldrig sagt att man personligen inte får ta illa upp, men man får inte förbjuda såna skämt eftersom du gillar ta upp serien hjälp (som inte var någon favorit) Då det väl lika illa dom skämtar folk som har det dåligt i sängen eftersom väldigt måmga lider av det, eller dom som inte kan kontrollera sin ilska där igenom aldrig kommer få jobb eller partner personligen är jag cp-skadad har Ep o dyslektiker (hur det nu stavas ) det bra använda humor för sprida kunskap om funktionshinder
De är ju knappast inte värre än när Robert Gustafsson medverkar i programmet Hjälp som stammande kanslist. Tycker inte något av detta är speciellt kul även om jag gillar Robert i andra scener som tex i Torsk på Tallin när han spelar en Värmlänning eller Jan Banan i samma film, de är kul enligt mitt tycke. Jag tycker Parlamentet är kul också fast det är ganska rått och ibland kan det bli för mycket.
För övrigt så finns det gott om folk med olika FH på skolan jag går. ADHD, Epilepsi (Om det nu räknas som FH öht), Aspergers, autism, överaktivitet, cp etc. etc. Vissa av dem är väldigt irriterande att "umgås" med däremot. Inte dera fel öht, det beror mest på min egen korta stubin.
Synd att man ej såg detta program! För jag har alltid tyckt bra om R Gustafsson, men nu sjönk han. När gick detta på TV! För ofta när jag gick i skolan för X antal år sedan så var det väldigt "modernt" att säga ordet CP till någon som var lite annorlunda så fort man öppnade munnen. Men så när man kom lite längre upp i åldern så blev man bekant med många i rullstol och då kallade dom oss gående för "lyxinvalider" och det tog man ej åt sig av när man visste vilka dom var som sade det. För det var ju oftast inom dom kretsarna man umgicks mycket där det munhöggs rätt kraftigt för att lätta upp stämningen. Men när man utan grund trycker ner folk då blir jag väldigt elak eftersom man själv blev utsatt mycket i skolan i unga år, ända till tonåren.
En fråga till mitt arbete i skolan.... Jag blir glad om någon vill svara. Hur upplever ni personalens (som arbetar med er)värderingar, människosyn och attityder? Hur påverkar det er livssituation? Redigerat 2007-04-16 21:54 Redigerat 2007-04-16 22:15
Omsorgsgivaren? Vad är en omsorgsgivare? // A E
Menar du sjukvården, eller sammanblandar du assistans med omsorg. Vi funktionshindrade får vård från sjukvården precis som alla andra, våra assistenter sysslar med att assistera oss, dvs göra det vi inte kan själv pga våra begränsningar, som att assistera med hygien, mat, städning, arbete och fritidssysselsättningar. Inga som har assistans har några speciella omsorgsgivare, jag vet inte ens om det finns något som heter så. F
Hej! Tack för att du vill skriva. Det här var knepiga frågor. Ska förklara vad det står i Målen för denna uppgift: - Få kunskaper om faktorer som påverkar livsvillkor och möjligheter till utveckling för personer med utvecklingsstörning/funktionshinder. Hm, kanske ska vi strunta i alltihop. Men eftersom jag inte ha någon erfarenhet så tänkte jag att få lite hjälp här hos er. Det var väl ingen dum idé?
Hej KarinSch! Tack för dina rader. Jag tar till mej detta. Det är så intressant att höra olika synpunkter. Var rädd om dej. Kram, Anita
Ok, jag är personal (personlig assistent) men mina brukare skulle inte själva kunna svara på dina frågor. Om man talar dåligt, eller inte alls, tror personal (dr, ssk handläggare, pers.ass. o.s.v.) ofta att man också hör dåligt. Automatiskt talar då dessa högt och tydligt till brukaren / patienten, medan de kan sänka rösten när de vänder sig till övriga i rummet. Har sett brukare hoppa högt, när någon ställt sig och skrikit i öronen på dem. Vanligt bland doktorer, har jag märkt. De har ofta bra bemötande annars. Talar man dåligt, blir man också ofta behandlad som ett barn. Framför allt av omgivningen, men tyvärr även av pers. ass. om man har otur. Man gullas med, klappas på kinden och på huvudet, ord förenklas och kommentarer som "å, vad töserna är snälla som låter dig komma ut i solen en liten stund!" Om en 50-årig tvåbarnsfar, som yrkesarbetat i 20 år som veterinär! Har man kommunikationsproblem, börjar folk ofta att tala över huvudet också. Eller man står utom synhåll, bakom personen och talar med någon. Det gör gott att ställa sig framför en person i rullstol, även om denne inte kan delta muntligen i samtalet. Såg en kollega en gång, gå in i en butik med vår brukare (svåra talproblem) och ställa hans / hennes rullstol med ryggen åt expediten och sedan beställa det brukaren skulle ha! Eftersom det är personen i rullstol som handlar sina grejer, är det ett märkligt sätt att göra det med ryggen mot kassan och varorna! Nu får du visst bara negativa händelser, men vänd på dem så blir det positivt !
Hej Martina! Vad snällt att du ville svara på mitt inlägg. Det du berättar om är så viktigt att veta och resonera om bland personal. Jag ska ut i praktik 4 veckor i ett gruppboende och jag ska med nyfikna ögon registrera det du skriver om. Tack och hej från mej.
Här på mitt elehem fungerar det alldeles utmärkt! Eftersom flertalet av de inneboende har någoyt grövre FH så är alla i personalen "extra-snälla" mot oss boende. De enda jag kan vara lite tveksam till är 2-3 stycken. Inte för sättet de gehandlar mig på, men mer deras sätt att kommunicera med mig. Som vuxendöv är mitt teckenspråk fortfarande bristfällugt, och pga det så är vissa EXTREMT tydliga i konversationer med mig. Jag har tagit upp problemet, men chefen säger att de inte kan ha högre tempo, eftersom jag inte förstår allt vissa ggr. Samtidigt behöver ju jag bättre utmaningar, vilket dessa inte verkar ha förstått/begripit.
Det där Elwah skrev om at "du måste säga till om du behöver hjälp" känner jag till. Jag har fått höra, av min "kontaktpersonal" att jag är alldeles för tyst av mig. Med tanke på att alla elever vill ha hjälp med någonting gäller det, tydligen att "skrika högst". Först då får man hjälp, eller stöd, ersättning whatever. Ganska logiskt trots allt. Begär du inte hjälp, får du det inte heller. BEGÄR hjälp, så får du eventuellt det till sist... "Den som skriker högst"
Jag är ofta med om att inte behöva visa färdbevis när jag ska igenom spärren, och även på tvärbanan där det alltid finns kontrollanter. Det är som att de förutsätter att jag har färdtjänstkort för att jag har synligt fh! En gång slapp jag även betala när jag åkte mellan Uppsala och Stockholm. Konduktören gick förbi mig flera gånger, såg mig och log, nickade och gick vidare "Det är oki, jag vet att du har färdtjänstkort" säger de ofta när jag ska igenom spärren. (Det hade jag inte under ca 10 dar för jag hade tappat det så jag plankade, haha ) I praktiken är det ju rätt så skönt för man sparar ju pengar och sådär, men om man tänker lite längre så fattar man ju att de t handlar om att man fortfarande tycker lite synd om funktionshindrade och tror att man är en fattig stackare. Eller hur tänker ni? Om det nu skulle komma en kontrollant trots allt när jag har slunkit igenom utan att lösa biljett, vad ska man säga då liksom? "Jo du förstår, jag tänkte betala men de sa att jag inte behövde". Och det skulle de gå på då, eller...? Hmm jo kanske
Själv tycker jag det är skönt att jag får gratis kollektivtrafik med färdtjänstkortet. Visst är det positiv särbehandling, men jag tänker inte klaga. En gång plankade jag faktiskt. Killen i spärrkuren ville se mitt kort, men jag orkade inte ta fram det. Samtidigt var en mamma med barnvagn på väg ut genom spärren så jag slank snabbt in. Han skällde ilsket på mig, men det var allt. Det var dumt gjort av mig, men just då skrattade jag lite. Redigerat 2007-04-14 13:07 Redigerat 2007-04-14 13:19
haha då plankar jag varje gång fast hehe ingen har någonsin frågat mig om jag har färdtjänstkortet på mig som jag faktiskt alldrig har för jag bor ju ej i sthlm län längre och här gäller kortet endast innom kommunen och jag åker alldrig innom kommunen så kortet ligger på mitt kontor i en låda
Fyyyy på dig Närå, det är inte så att jag förespråkar plankning. Men de får ju skylla sig själva om de är så naiva haha. Det är väl bara att hoppas på att man slipper de där hemska vakterna man har läst om, de som misshandlar folk och sådär... fy Jag har alltid ftj-kortet med mig. Det var flera år sen jag tappade mitt kort senast. Och ja, jag köpte faktiskt biljett ibland, i pressbyrån (billigare där) om jag skulle åka långt eller till stan, för att vara på den säkra sidan. Redigerat 2007-04-14 13:25
Men det är samma här på bussarna, dem hjälper en på men sen när vill betala så tycker dem att "nej det behöver du inte". Ett par gånger så har det blivit tjaffs, när sambon är med och ska åka så brukar jag betala, då pratar dem till honom som är den gående och börjar tjata om att jag inte ska betala en riktig biljett utan jag visst ska ha färdtjänstkort. Några gånger så har dem sagt till sambon att jag inte ska åka buss utan färdtjänst. Dem trevliga chafförerna beklagar att jag inte har färdtjänstkort. Så bara för att man har stol så får man inte åka buss längre. Så jag har plankat många gånger, men tagit upp det med bussbolaget också och deras svar är "om du inte kan betala för chaffören inte hjälper till eller åker iväg innan du hinner fram, om det då blir kontroll och då får straffavgift så kontakta oss så löser vi det". Rent ekonomiskt är det ju trevligt, men känns inte såbra att jag inte kan betala på vissa bussar/spårvagnar pga. att det inte går att komma fram till chaffören, eller att dem kör iväg precis när man hunnit på.
Jag plankar också när jag är i Stockholm eftersom mitt kort inte heller gäller där, men jag gör det för att jag ser det som en säkerhetsrisk att åka kollektivtrafik eftersom man inte står särskilt stadigt med en lätt rulle och aldrig kan vara säker på att komma med bussarna.
I Lunds kommun måste man snällt betala för sig även om man har ftj-kort, man får bara ha med sig en gratis ledsagare (vilket jag ju mycket sällan har). Fullt pris och skäll från föraren över att han blir försenad är det som gäller.
Vaddå färdtjänstkort? Vad är det? Är det ngn tôcken däringa Stockholmsgrej?
Jag har aldrig behövt visa upp något när jag åker med färdtjänst. All kollektivtrafik är för övrigt off-limits för mig pga rullstolen.
Bussar i innerstan funkar med rampen ja... men ut till t ex Tyresö är det trappor. Men det mesta funkar ja...
Å de nya pendeltågen som skulle vara så bra anpassade för alla... de kommer man inte heller in i med rulle, iaf inte utan hjälp. De är visserligen i jämnhöjd med perrongen, men eftersom det är ett ganska stort glapp så kan julen fastna när man ska rulla på/av... *Trött man blir, och är i det tysta glad för att jag slipper rullstol och därmed slipper eländet men lider med er andra*
Nu vet inte jag hur det är när man har begränsat med resor med färdtjänsten, men vi som inte har det betalar max vad ett månadskort kostar på SL. Och jag kommer i alltid upp i den summan. Då tycker inte jag de har rätt att kräva extra pengar för att jag åker kollektivt. Färdtjänsten är en del av kollektivtraffiken och det är således helt riktigt. Sen vore det kanske bättre att man alltid betalade månadskortspriset, så att de som åker färdtjänst två ggr per år inte utnyttjar systemet.
Tror att det är lika i hela skåne, här får man snällt betala för varje resa oavsett om man åker med färdtjänst eller kollektivt (förutom arbetsresor då). På bussar och tåg får man ta med sig gratis ledsagare men inte på färdtjänstbussarna såvida man inte har det beviljat.
Hos oss i Lund får vi åka precis hur mycket vi vill med färdtjänsten till en kostnad på 15-45;- per resa, arb.resor kostar det samma som månadskortet på kollektivtrafiken. Om man sedan gör som kommunen vill dvs åker kollektivtrafik får man ofta ha månadskort där också eftersom det annars kostar det samma som vanliga ftj-resor. För min del innebär det alltid dubbla kostnader eftersom Jag behöver busskortet för att ta mig till praktikplatser (eftersom praktikplatser inom utbildningar inte räknas som arbetsplatser) och för att ta mig fram inom Lund. Färdtjänsten behöver jag för att komma till skolan utan allt för stora energiförluster och för att slippa se buss efter buss åka förbi. Tyvärr har jag inte råd att använda mig utav färdtjänsten utöver arbetsresorna. Min månadskostnad blir därför dubbla månadskort dvs 900;- Jag har frågat färdtjänstansvarliga inom kommunen varför de inte låter oss med ftj-kort åka gratis, men de avfärdade det med att vi ju får ha med en gratis ledsagare. Skånetrafiken som sköter kollektivtrafiken menar att det är upp till varje enskild kommun att göra avtal med dem om gratis åkande inom kollektivtrafiken för oss med ftj. Iofs får man åka gratis på 3 busslinjer inom Lund - det är servicereselinjerna som kör sakta och tar många omvägar (min vanliga resa inom Lund tar 7 min med vanlig buss och 53 min med servicereselinjen). Jag skulle därför vilja att ett månadskort på färdtjänsten inte bara var mellan 2 adresser, men fritt att använda inom de samma zoner som ett vanligt busskort gäller inom. Annars måste de göra kollektivtrafiken gratis för oss, men det vet jag bara är en önskedröm.
Har samma problem som du....ibland hamnar min resenotan per månad 1500-2000 kr spec nu när jag är arbetslös....tidigare kunde jag planera platsaer nmär jag hade arbetsresor. Pga jag har el-moped....är ju ej välkommen in i bussen....tar buss ibland nä jag har rollator men då ghäller dert på nattetiden. min önaske ärett månadkort på 800 kr som de flesta....varför ska vi som har mindre pengar samt har fh ska leva dyrare......orättvist.....stockholmare har det bra.....mvh marie
Kanske ska vi skånningar fr FH jobbar med kollektivfrågan i skåne...alltså påverka politiker uppvakta dem samt skrivelser...då får vi träffas o diskutera...något får vi göra än att sitta o vänta på att det ska hända något...vad tycker ni tex Karin o Terion? mvh marie
Visst....vet att det är en kommunal fråga.....men jag är verkligen irriterad opå kollektivtrafiken i skåne pga jag ej får ta med el-mopeden in i bussen....blir ju hänvisad till ftj....o därmed punga ut nästan 2000 kr i mån....nåväl....ok jag tar tillbaka mina inläggar som jag skrev innan....men hur kan jag påverka min kommun esom en ensam privatperson....? om flera ghkälper till så blir man ju starkare....mvh marie
Du behöver inte ta tillbaka inläggen, de är av betydelse. Efter jag svara de kom jag på ett sätt att få fram budskapet. HSO har ju en brukargrupp inom Regionens kollektivtrafiknämnd, mitt tips är därför att kontakta HSO Skåne för att få reda på vilka som sitter i rådet - det kanske är nån du kan påverka, för du är inte ensam om detta problem, det kommer ju dessutom att öka i och med att alla ska åka kollektivtrafik i längden. Det är ju uselt att man inte får ta med elmoppen på bussen även om jag delvis förstår varför och detta är inte direkt en kommunal fråga i och med att det är skånetrafikens regelverk som hindrar. Försök därför att ta ett snack med representanterna i brukarrådet.
Här kommer ett underbart exempel på hur det kan fungera på kollektivtrafiken på 4 busslinjer som klassificerats som helt handikappanpassade och där man måste betala förs sig oavsett om man har ftj-kort eller ej. (Kan ju lägga till att det har varit min resdag idag). Första linjen stannade 30 cm ut i gatan, av ett mirakel kunde jag dra mig upp, sen var säkerhetsbältet täckt av knutor för att nån tidigare passagerare haft tråkigt (halva resan gick därför åt till att fixa till bältet så att det funkade), då jag skulle av igen stannade bussen snett in mot hållplatsen, var nära att vurpa men klarade även det hoppet. (observera att det finns ramp på bussen, men förarna vet inte hur man fäller ut den). Linje 2´s förare kunde inte niga bussen så den här gången fick jag dra mig upp 35 cm - visst det gick det med, föraren ursäktade sig dock med att bussen var trasig, då jag skulle av funkade det hur smidigt som helst eftersom det inte fanns några längdglapp. Linje 3: föraren såg till att niga bussen, men så snart länkhjulen kommit upp över kanten höjde sig bussen vilket gjorde att jag vurpade (3 killar hjälpte till att få upp mig igen eftersom ena armen fastnat under ryggstödet, fällde ut rampen och hjälpte mig in). Väl inne hann jag knappt bromsa stolen innan föraren började köra (än mindre spänna fast säkerhetsbältet). Då jag skulle av var det "bara 25 cm" glapp mellan buss och hållplats. Sista linjen var 1 timme försenad, föraren visste inte hur man använde liften och sa att om den skulle användas var allt ansvar mitt, visst - det kunde jag ta på mig - men sen kunde han inte lyssna på mina instruktioner, så till slut fick jag hasa mig uppför trapporna och han lyfte upp stolen - åt fel håll så att jag blev tvungen att i farten vända på stolen så att jag kunde sitta i den och hålla i mig (vilket innebar att inga försäkringar gällde ifall det hände nån olycka). Då jag skulle av tittade föraren bara på när en passagerare hjälpte mig med att få ner stolen så att jag kunde hasa mig ner. Hade jag inte haft mitt månadskort hade resan kostat mig 96 kr pga den sista förseningen på en timme. Tacken för resan är att jag pga förseningen kan skicka in en reseersättningsblankett och som tack få en gratis resdag (har "bara" 15 såna kort hemma). Hade kollektivtrafiken funkat så hade jag gladerligen betalat för mig, men som det är nu. Jag kan också vara tacksam för att jag kan hasa mig upp och nerför trappor, dra mig upp på låggolvsbussarna och törs köra ut från bussarna på det sättet som jag gör. Annars hade jag fastnat nånstans på vägen om jag ens kommit iväg.
Om just rullstolar i Stockholms kollektivtrafik: Spärrvakterna i tunnelbanan ber oftast inte om att få se kortet. Men när någon för en gångs skull kräver att få se det är det helst ute åt helvete i någon förort med 1 minut kvar tills tunnelbanan ska gå och så missar man den bara för att det sitter en surkärring och ska leva upp till SL:s principer och regler. Jag brukar ta ett djupt andetag och räkna till 10, sedan krångla fram väskan, rota fram plånboken, leta fram det fördömda kortet, visa upp det, och sedan krångla tillbaka allt på dess plats igen. Men inombords, under den lugna ytan, är jag rasande. Varför ska de överhuvudtaget begära att folk i rullstol ska visa upp sitt färdtjänstkort? Tunnelbanan är kanske hyfsat tillgänglig, om allting klaffar och alla hissar och rulltrappor funkar. Men när det inte klaffar, finns det ingen information om detta förrän man väl står inför hindret, och då tar det en fruktansvärd massa tid att ombesörja sin resa på annat sätt. Om man nu inte har ett färdtjänstkort överhuvudtaget, ska man egentligen köpa en vanlig biljett. Men varför ska man betala för något man inte ens vet om man kan utnyttja? När man inte ens vet vilka hissar som råkar vara trasiga på vägen. Eller betala för att få kiss och annat äckel på händerna i snuskhissarna? En gång när jag var på riktigt spydigt humör, och färdtjänstkortet låg längst ner i väskan, och jag hade bråttom, frågade jag spärrvakten om SL har haft stora problem med rullstolsåkare som försöker planka. Dessutom blir man aldrig stoppad av kontrollanterna. Alla gångare kan fuska sig igenom spärrarna. Om de åker fast får de betala böter. Alla som köper vanliga månadskort i SL-trafiken kan själva dra det i spärren och gå igenom. Det kan man såklart inte göra med färdtjänstkortet. Som rullstolsåkare ska man sitta och vänta vid en jävla specialgrind, och som på nåder få träda in i tunnelbanans magiska värld. Spärrvakternas huvudsakliga uppgift är att tillhandahålla biljetter och information för den som så önskar. Kontrollanternas är att kontrollera färdbevis och utfärda böter. När kollektivtrafiken är fullt tillgänglig för funktionshindrade kan de börja kräva att vi betalar eller visar intyg på färdtjänst. Som det ser ut nu ska de ge fan i att bry sig. Redigerat 2007-04-15 01:40
Å andra sidan så har de som har barnvagn exakt samma problem med nerkissade hissar som kanske inte fungerar och ett månadskort som ligger längst ner i väskan och till på köpet en vrålande unge. De kan inte heller dra sina månadskort i spärrarna utan behöver gå förbi spärrvakterna. I så fall borde även barnvagnsförare kunna åka gratis?
Det har hänt mig med, åkte buss, och det var även en äldre dam med rollator med. Hennes rollator och jag i elrulle stod på rukkstols/barnvagnsplatsen, vid en hållplats kommer en mamma med två barn på, en gående och en i liggvagn, samt en stor väska. Hon blänger surt på mig och ställer sig migg i bussgången, skickar gående barnet (runt 4 år) att sätta sig långt fram själv och står och lyfter väskan över alla som vill ta sig av och på, åker ca. 5 hållplatser, hela tiden stönande och suckande, alla får klättra över hennes vagn och väska och hennes stora barn gråter hejdlöst . Till slut skriker mamman -Tyst nu, vi är snart framme, om inte hon tagit barnvagnsplatsen så hade du kunnat vara här hos mamma. Tack o lov så tog alla i bussen mitt parti och skällde ut henne, sa att det var väl hennes ansvar om hon släpade upp sina barn på en fullsatt buss och att människor i rullstol väl hade samma rätt som alla andra att åka buss. Otroligt pinsamt, och jobbigt.
Jag brukar säga "antingen är det ni eller jag som får åka med den här bussen och jag var först, så om ni vill med får ni packa ihop vagnen". Vissa vänder och vissa tjafsar, men de flesta förstår problemet och fäller ihop vagnen och lägger in den i utrymmet för packning undertill. Än så länge har det bara varit en gång jag fått lämna över platsen och det var för att jag inte orkade tjafsa på engelska. Jag sitter vanligtvis och spärrar utgången så att barnvagnsägaren inte kan tvinga sig in medan jag väntar på att föraren ska komma och hjälpa med liften. Några stycken som velat hoppa på nån hållplats senare har muttrat lite och vissa har placerat vagnen i gången så att den spärrat för alla andra, men det tillhör undantagen. Jag har svårt att fatta varför banvagnsägarna i Stockholm är så mycket ettrigare, men det beror kanske på att de åker gratis (det gör de nämligen inte i Skåne).
Självklart har de rätt att åka buss. Det jag stör mig på är somliga föräldrars attityd. De verkar tycka att de är viktigast i världen, och därför har företräde framför alla andra. Vore kul att se en förälder i rullstol som har med sin bebis i barnvagn. Jag kanske låtertrångsynt, men vem tusan klarar att köra rullstol och barnvagn samtidigt? Redigerat 2007-04-16 22:13 Redigerat 2007-04-16 22:15
här brukar barnvagnarna flytta på sig lite när man kommer och det är lite fullt, dem ställer vagnarna på bredden istället. Men i förra veckan när jag skulle åka så var det 2 barnvagnar på längden, och då var det fullt. När jag precis kommit på och står vid dörren och försöker få mammorna eller vad det nu var att flytta vagnarna och tanten som satt emellan dem så jag oxå fick plats. Då kör bussen iväg, tur att sambon var med och höll i mig för det var inte kul. Tillslut så fattar barnvagnsägarna som innan stått och glott på mig att dem kanske ska flytta vagnanra. Så jag kan krongla mig fram. Nämen vad händer hållplatsen senare?? jo då ska dem av. Varför kan man inte säga det då? Och flytta på sig istället för att glo, speciellt när jag ber dem flera gånger. Visst finns det folk som tycker att dem ska på först och är viktiast med barnvagn, speciellt nu när bussbolagt har börjat köra dem gammla bussarna igen där det får plats 2 vagnar på bredden om man trycker in dem. Och sen kan få in 2 till längst bak, men där är det trappor. Då är det endel som anser att jag ska ta trapporna. Men överlag så är just folk med barnvagnar trevliga i den här stan... tanter med rullatorer är en annan sak. Fast här så finns det en rullstolsplats där det står att man ska lämna plats till person i rullstol. Och skyltar brukar dem flesta följa. Sen är det ju lite synd om mig och jag är ju så duktig som kan åka buss själv osv... En chafför sa högt i så det hördes i hela bussen när jag kört upp för rampen som var aningen brant att jag borde vara med i paraolympics. Men heldre det än att dem beter sig som idioter
Det är inte gratis arr åka på T-banan eller tvärbanan, men när man kliver på bussen med ett hjälpmedel slipper man visa kort av säkerhetsskäl och för att spara tid.
Är det någon mer som har föräldrar som är väldig oroliga för er? Jag har haft ett väldigt jobbigt liv när jag var yngre. Jag har sjudkomar och handikapp. Detta har gjort att mina föräldrar har varit och är till viss del än väldigt oroliga för mig. Detta påverkar mig på det sätt att de försöker få mig att göra det som passa dem bäst. Som ger dem minst oro. De vet inte om att de gör det och det går inte förklara för dem heller. Men detta är väldigt jobbigt. Det är ju inte alltid så lätt att bara strunta i det som sin mamma säger. Är det någon mer som har det som jag med överbeskyddande föräldrar?
Oh det där känner jag så väl igen! Känns dumt att skriv< mera, eftersom du redan har sagt det som jag tänkte säga Det är bl a detta som jag brinner så mycket för att arbeta emot. Det kan ju vara attans svårt att veta hur man ska göra... Men vetskapen att detta oftast påverkar barnen negativt långt in i vuxen ålder, borde väl nästan räcka för att få igång hjärnan hos dessa föräldrar? Viktigt är att de får träffa förebilder och se att man visst kan.
Hur människor med funktionshinder mår och hanterar sitt liv beror otroligt mycket på hur de haft det i sin uppväxt och hur de blivit och blir behandlade av sina föräldrar och övrig familj. Satsa mer på föräldrarna och man får glader och mer fungerande vuxna individer men ... detta är ju inte unikt för funkisar.
Om någon har föräldrar som är oroliga? Du menade väl HUR MÅNGA? Mina föräldrar blir jag inte riktigt klok på vissa ggr. "Du har ju epilepsi, det måste du komma ihåg varje gång du vill göra saker som är farofyllda" sä säger morsan titt som tätt. "Ok, du gör som du vill, men du måste vara medveten om att jag inte gillar det du gör alla ggr" säger farsan. Citerar en Metallicalåt. "Dear mother, dear father, you clipped my wings before I learned to fly...Same thing I´ve always heard from you: do as I say not as I do!" Bortskämd som fan är jag... och
Ja jag har det så trots min ålder. Och det är väl så att dom har svårt att släppa taget, eftersom man behövt dom ganska mycket till hjälp innan man fick körkort och bil och flyttade hemifrån. Men enligt många så vill dom bara mitt bästa och det förstår väl jag också, men ibland tycker jag det kan bli lite fel och lite för mycket. Och som sagt lite för mycket"näsan i blöt" men dom är väl rädd att man ska fara illa. Men får man inte "ramla" så vet man ju ej hur man ska bära sig åt för att ta sig upp heller. För dom kommer ju ej att finnas i all evighet och kan hjälpa en upp om man senare i livet råkar ut för något som kanske inte är så himla bra.
Ni har pratat om laddade ord och uttryck. Men vilka beteenden och handlingar mot er upplever ni som kränkande, och hur hanterar ni de situationerna? Jag t ex är "självgående". Jag har ingen assistans eller ledsaga med mig ute. Ett urval av det jag har råkat ut för är: - Folk som tar tag i mig och ska "hjälpa" mig, typ en gång när jag väntade på t-banan var det en kvinna som skulle dra in mig i vagnen fast jag inte skulle med det tåget. Jag sa det till henne men hon sa bara "men du kan ta detta tåget". Det gick visserligen åt mitt håll men inte hela vägen. Jag fick nästan slå mig loss. Eller när jag gått i trappor och någon "vänlig" själ har kommit fram och lagt handen på mig och sagt "det finns hiss". - Nej tack, säger jag då och går snabbt vidare. - Folk (läs: män) som kommer fram till mig och frågar om de ska hjälpa mig. - Med vad? frågar jag och försöker vara artig. - Hmmm... jaa bara tänkte... säger dom och ser generade ut. En gång när jag gick hade mitt ena spänne på hängslet gått upp (jag hade tröja under! haha) och då kom det en kille och frågade om han skulle hjälpa mig och så tog han tag i spännet och nuddade mig på bröstet. Jag blav sur då och frågade vafan gör du sen gick jag. - Kränkande bahandling av taxichaufförer. T ex har jag många gånger vart med om att de vill bli ihop med mig! När jag artigt har sagt nej tack, så undrar de varför, jag är ju jättesnäll... En gång va det en chaufför som tog mig på benet när jag hade kort kjol. Numera sitter jag alltid i baksätet och har mp3-spelaren med mig. Fast jag vet ju att alla inte kan sitta i baksätet p g a olika anledningar... - En kille visade kuken för mig i hissen och förde min hand dit och när jag vägrade så gjorde han inget mer såg bara blyg ut och sa "men... jag trodde att du ville det såg ut så..." - Folk i ens omgivng som tror att de vet precis vad jag kan och inte kan. Och man ska passa sig noga för att säga emot då för då är man en trotsig barnunge Jag blir så jävla arg och trött! Och alla dessa "hjälpsamma" människor förväntar sig att man ska vara så jävla trevlig annars är man otacksam! Vaddå så jag "ser ut" som att jag är desperat efter en pojkvän eller sex bara för att jag är funktionshindrad då eller??? Jag mår skitdåligt av det här, känner mig kränkt och förnedrad. Var har min rätt till integritet tagit vägen? Ska man behöva acceptera att vara en offentlig "sak" som folk kan behandlar hur som helst bara för att jag är funkis och därmed "ser vilsen och ensam och hjälplös ut"? Så nu vill jag höra era upplevelser och tankar! Vad kan man göra för att förändra attityderna (för det handlar uppenbart om attitydproblem)? Är det någon som har anmält något och hur har ni blivit bemötta? OBS du kan svara anonymt förståss! Hälsningar Linda Redigerat 2007-04-12 14:45
Mest kränkt känner jag mig av läkare o.s.v sjukvårdspersonal. Dem har inte ens tid allt lyssna på en utan drar sina egna slutsatser om allt och då är det som dem tror utan att fråga mig.
Händelsen i hissen är ju bara för mycket - det ska du polisanmäla!
Fy sådana trista erfarenheter, Linda! Jag tycker att du tänker alldeles rätt - varför skall vi ta skit tyst och stilla? Jag funderar på vad jag har varit med om och det har ju blivit en del fast tackolov inga större riktigt otrevliga saker. Mest mindre men ack så tröttsamma; folks blickar, kommentarer, huvudet-på-sne-leenden, frågor, blickar och inte minst att man är helt osynlig. Jag brukar bränna till med ett svar - inte alltid så genomtänkt alla gånger - men det ger oftast resultat, de blir möjliga att ha inpå sig.
Det med folk som börjar dra/putta känner jag så väl till, speciellt när de inte ens frågar om jag behöver hjälp. Folk som svarar åt mig har jag mycket svårt för, det är en sak om det är nån som känner mig väl, men främlingar... Det med färdtjänstförarna och killen i hissen hoppas jag inte att jag möter och önskar det inte heller för nån annan. Förra veckan då jag var och handlade, så höll jag på att ta ner ett juicepaket från en hylla ganska högt upp (det såg nog lite ansträngande ut, men det är ju vardagsgöra), då kom det en äldre dam och helt resolut tog förpackningen ur min hand och la ner den i min korg (jag hade ju ändå gjort det besvärligaste i rörelsen). Jag brukar inte bli förstummad av folks beteenden, men den här gången...
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
