Hej! Jag vet inte riktigt vilken rubrik jag ska lägga detta egentligen,admin får flytta dit det passar bäst. Nu till det jag undrar över: Jag vill fråga Er som fått en neuropsykiatrisk diagnos, alltså genomgått en utredning och fått diagnos, om detta har varit till hjälp/stöd för er när det gäller arbete,studier osv? Eller om diagnos bara konstaterats samt inget mer gjorts. Jag överväger nämligen att kontakta vården för att dra igång en utredning, det har varit på gång två gånger tidigare,men då senast missförstod jag läkaren och gick uppretad där ifrån utan att diskussionen fick ett riktigt slut. Ångrar nu detta,och vill ha ett råd hur jag ska göra. Ger en diagnos några möjligheter till stöd i dagens läge?Vilka är Era erfarenheter? Mvh Anonym
Jag fick diagnos alldelses för sent - var 26 år. Har fått mycket stöd både i skolan och hemma och kognitiva hjälpmedel. Fantastiskt. Utan de stödinsatser jag erhållit och erhåller, hade jag ALDRIG klarat min högskoleutbildning samt att jag fått väldigt mkt hjälp med att sortera studiematerial o alla andra papper hemma mm. mm.
Även jag fick diagnos för sent, var 26 och hade försökt plugga på högskola 2 gånger men misslyckats bägge gångerna. Första gången gick det bra i ett år tills formerna i utbildningen ändrades och allt var "ni får göra som ni själva vill". Grund och gymnasieskolan gick bra för mig eftersom det var små skolor som jobbade anorlunda på ett sätt som passade mig. Därför reagerade ingen över dem ojämna resultat jag hade utan man sa att det berodde på lathet att jag sket i vissa ämnen. Efter diagnosen fick jag massa hjälp av en arbetsterapeut med att hitta lösningar och taktiker i dem situationer jag har svårt med. Har fått lite hjälpmedel, och testar nu medicin med varierande resultat. Men jag får massa stöd. Provade att läsa en högskolekurs på distans och där fick jag mycket stöd och hjälp. Annars hade jag aldrig vågat gå en kurs på distans. Sambon som har asperger har misslyckats hela skoltiden och nu ska han testa komvux, men där kan han få massa hjälp och stöd nu när han har sin utredning. Redan nu innan allt är klart så har vi varit på besök där och ska dit igen i veckan. Dem kan erbjuda mycket hjälp för att man ska ha rätt miljö för att kunna presera så bra som man kan. Han är precis som jag smart men formerna som utbildningen skett i har skapat kaos för honom och mig och då kan man inte presera sitt bästa. V har även fått stöd i hemmet nu med hemtjänst, beror visserligen även på att vi har rörelsehinder men man kan få stöd även om man "bara" har någon NPF. Det är inget som går automatiskt för oftst är det kamp men utan papper på saker så lyfter inget ett finger. Jag sa till min skola när det började bli problem att jag skulle utredas för jag hade misstanke om ADHD men fick till svar av läraren att dem inte kunde göra något undantag i utblidningen om jag inte hade papper på det och läraren sa att det inte var adhd i mitt fall utan jag var bara feg och lat. Så utredning är den enda chansen att få hjälp tyvärr. Samma gäller i arbetet om ev. arbetsförmedling ska vara inkopplad, har man inte saker på papper så finns det inte.
Hej Döden och Dampohoj. Tusen tack för era inlägg. Jag är 34 idag,så utredning om det blir av,kommer sent. Jag har gått utbildning,hoppat av,bytt bana, inte klarat när nästa utbildning gjordes om och hoppade då av, läst fristående kurser på högskola och där har det svängt hit och dit-men efter 10 år fick jag ihop till en kandidatexamen i allafall.En utbildning jag inte fått nytt av beroende på att jag inte klarar miljön i de arbeten jag utbildat mig för....lite för mycket sociala kontakter och mycket folk som kräver upprätthållande under längre tid.Jag har mer av social problematik och är ljudkänslig och upplever världen som en stumfilm som spelas upp för snabbt vid för mycket folk omkring. Studierna har dock aldrig varit några problem-undantag statistik och allt som rör matematik-logik.SOm barn i skolan var jag högpresterande men med extermt temperament-böckerna flög vid minsta miss eller om jag upplevde att det var för pratigt i klassrummet.Bråk med lärare och klasskamrater var vardag då de ofta trodde jag gjorde mig till när jag hade problem med vissa finmotoriska moment. Jag var också tacksam att reta då jag reagerade starkt på oväntad beröring.I övrigt har jag alltid haft intressen som med fördel kan idkas självständigt-spela piano,komponera och spela kyrkorgel,läsa facklitteratur inom det mesta utom matematik,fysik,kemi.Svårt att hålla tråden i livet,men kan lätt motivera andra och sötta dem att hålla just tråden.... Här har vi orsaker till varför jag börjat undra,likaså min omgivning.... Så tack för att ni delar med er av era erfarenheter!
Till sidans topp
Jag har funderingar kring delaktighet och hur den kan åstadkommas. Vilket är viktigast för att du skall kunna vara delaktig? Förståelse och kunskap hos omgivningen Tillgänglighet och anpassning av situationer, platser och information Jag skulle gärna vilja veta vilket av de två alternativen ni anser är viktigast. Tala gärna om vilket, och kommentera gärna ert val. Jag har två alternativ som jag vill ställa mot varandra, därför har jag inte med något tredje alternativ. Jag förstår att det kan finnas andra alternativ än dessa som kan kännas viktigare, men det är dessa jag funderar på just nu. Tack för era åsikter!
Jag skulle nog säga förståelse och kunskap - eftersom jag (i min kanske naiva värld?) tror att det leder till ditt andra alternativ.
Jag håller med dig Ninnie! Ett led i den där kunskapen och förståelsen är också anser jag att personer med funktionsnedsättningar får plats i det offentliga rummet - och INTE enbart när vi gnäller om färdtjänsten, utan i helt vanliga sammanhang - i reklamfilmer, som meterolog i Nyheterna eller vad som helst! Numera är det ju inte så att offentligheten speglar samhället i övrigt - numera skapar offentligheten samhället.
Förståelse och kunskap är absolut viktigast för det skapar, om det finns, i förlängningen tillgänglighet och delaktighet.SÅ med andra ord håller jag med de som tidigare kommenterat/svarat. Mvh Nilla
Ja, det senare bygger på det första. Så kallade "tillgängliga" byggnader och toaletter har man ju sett som byggts utan kunskap och förståelse för varför ombyggnad skulle göras. Och det blir ju inte bra. Med kunskap och förståelse undviks strukturproblem.
Tänk att få kliva in som helt ny på ett forum, ställa en fråga och få intressanta svar som gör att mina tankar kan utvecklas och fördjupas. Dessutom flera välkomnande meddelanden i gästboken. Vilket varmt välkomnande, tack!
Hej Moon! Ja helt klart behövs kraftfullare lagar där det blir kännbara sanktioner för den som bryter mot dessa. Det fungerar ju i vissa amerikanska delstater (minns nu inte exakt vilka) och ,vill jag minnas Australien som har en betydligt starkare lagstiftning än Sverige. Mvh NIlla
På http://www.marschen.se kan man läsa mer om vilka andra länder det gäller.
Tydligen måste en konfrontation med otillgängligheten till för att förståelse och kunskap ska uppstå. De båda förslagen är oskiljaktiga.
Jag ser att de flesta har svarat att det första alternativet, förståelse och kunskap hos omgivningen, ger det andra (tillgänglighet och anpassning av situationer, platser och information). Det håller jag givetvis med om men jag vill också peka på att det är viktigt att se det omvända - dvs att det andra alternativet kan ge det första. Idag hindras vi från att nå de arenor där vi kan konkurrera på lika villkor och visa vad vi kan. När vi inte hindras av dålig tillgänglighet så får vi chansen att visa att vi är som alla andra. Ofta inser jag att problemet är så enkelt. Förståelsen och kunskapen försöker påvisas med policydokument och handlingsplaner. Men utan att praktiskt arbeta med frågorna så blir ingenting gjort eller så riktas problemet tillbaka på personer med funktionsnedsättning som man inte tycker intresserar sig för deras verksamhet trots att de "gjort så mycket". Jag har lärt mig att planering, idéer och projekt är bra men utan att göra förändringar i praktiken så förändrar man ingenting. Ofta tycker jag att handikapprörelsen går på dessa finter ganska enkelt. Vi är nöjda bara politikerna pratar om oss. Men har de något att säga egentligen? Det är ju det vi bör fråga oss. Ett annat tydligt exempel är det här med kärlek. Jag tror inte att tjejer väljer bort mig som kille med en funktionsnedsättning pga av just funktiosnnedsättningen. Men jag har sämre utgångsläge då de ställen där folk ofta möts och lär känna varandra ofta är stängda för personer med funktionsnedsättning pga av dålig tillgänglighet. Så jag tycker nog att man kan hävda att det andra alternativet bör få en större betydelse.
Såg ett inlägg på Klotterplanket om företräde på banken pga funktionshinder. Jag är emot. Jag vill bli sedd som en medborgare som har samma rättigheter och skyldighet som alla andra. Jag är inte en stackare som behöver få gå före i några köer eller bli befriad från att betala toa (som Kista Galleri)
Håller helt med, har fyllt i formuläret dem la ut. Men det är väl lättare att låta oss stackare gå före i kön istället för att anpassa så vi kan vänta och ta oss in på samma sätt som alla andra. Man kompenserar dålig tillgänglighet med att vi får andra fördelar. Jag vill inte stå och vråla ut att jag tycker det är skitjobbigt att vänta i en rörig miljö, eller att jag håller på att falla ihop i en hög för att benen inte orkar stå. Räcker med alla blickar och kommentarer man får på bussen om jag frågar snällt om någon kan lämna plats. Tycker det är lite jobbigt när man väntar i toakön och det är lång kö så folk använder handikapptoan men släpper före mig så fort jag kommer i närheten. Brukar säga till att jag heldre väntar på min tur istället, om det inte är superakut.
Hej, och tack för att ni intresserar er för vår enkät! Först vill vi bara påpeka att arbetet som resultaten kommer att användas i är i första hand av matematisk art. Det handlar om att simulera ett kösystem med vissa förutsättningar, och en uppgift man kunde välja var just detta att handikappade får förtur i bankkön. Vi tycker dock att det är viktigt att även presentera de sociala perspektiven, och att diskutera frågor såsom de i enkäten och de som diskuteras här. Vi hoppas att det är okej med alla andra här att vi är här främst av detta syfte. Om det finns något som ni inte vill diskutera öppet får ni väldigt gärna skicka ett mail! Vi är väldigt tacksamma att ni vill hjälpa oss med detta, det har visat sig vara svårt att komma i kontakt med människor med olika sorters handikapp. MVH Linus och Jonatan Studenter vid Uppsala universitet
Jag tycker att klotterplanket är ett dåligt ställe. Jag brukar aldrig läsa där. Tycker att länken till er undersökning istället borde ligga under t.ex. Funktionshinderrelaterat - Kontakt sökes. Som rullstolsåkare tycker jag absolut inte att det finns någon anledning att gå före på banken. Vi har ju t.o.m. garanterad sittplats när vi väntar. Däremot tycker jag att en förälder, som har ett barn med t.ex. autism eller ADHD, skulle kunna få gå före. Under förutsättning att barnet har svårt för att vänta eller befinna sig bland en massa okända människor. Jag jobbade länge med barn och tonåringar som hade dessa diagnoser. För deras skull hade jag ibland gärna velat gå före i köer eftersom de flippade ut ibland i folksamlingar och av att behöva vänta. Er idé om förtur är alltså inte en dum idé rakt över. Det beror helt på vilken typ av handikapp det gäller. Ett handikapp i sig är absolut ingen anledning till förtur, och det ska inte vara ett substitut för god tillgänglighet. Men vissa personer, framförallt barn, klarar inte av att trängas och vänta länge. Det är en svår gränsdragning här. Vilka som egentligen skulle vara berättigade att gå före. Men för de flesta handikapp finns det ingen anledning till förtur. Redigerat 2008-05-16 17:43
Hej! Något som också skrämmer mig är tanken på var gränsen skall dras. Det kan ju bli rent krig på banken om människor själva skall avgöra om de har ett funktionshinder eller inte. Tycker att det är nog redan nu med människor som tex anser sig ha rätt att parkera på handikapprutor utan tillstånd för att de har ont i fötterna, eller som använder handikapptoan på bion för att det är kortare kö dit. Ungar kan vara besvärliga i bankkön utan att ha ADHD osv. Så även jag säger NEJ TACK!
Då är det nog bättre att fråga om man får gå före istället. Det har jag gjort vid något tillfälle när jag inte hade rullen och benen inte bar längre. Hade så ont så jag nästan föll ihop i kön på ica, och då fick jag gå före 2st och betala direkt. För frågar man snällt och har en orsak så är det inte många som inte låter en gå före, förutom i bussen där alla verkar ha ont i benen och inte kan stå.
Jag och Christina Renlund ska föreläsa för 70 ST- läkare som ska specialisera sig på pediatrik. Hur upplevde ni smärtsamma behandlingar när ni var barn? Var det sjukvårdspersonal eller era anhöriga som "utsatte" er för smärtan? Vad var bästa trösten? Fick ni info om att det skulle komma att göra ont?
ja, det var drän de med... men att anta att man inte har känsel i ryggen, är ganska korkat utan att fråga. De gjorde ju d utan bedövning...
Vid flera tillfällen ignorerades mina önskningar om att dom skulle lyfta mej försiktigt för det gjorde ont. Jag fick sällan advekvat smärt lindring, jag blev avkläd och blev hålld i stående läge inför ett rum med läkar kandidater. På instutionen var respekten för min smärta lika obefintlig lika så i mitt hem.
Tack Vejron och Sunshine. Det är verkligen ledsamt att höra om era upplevelser... Jag har själv inte så mycket erfarenhet av just smärtor, men det känns som ett skitviktigt ämne att ta upp när man har chansen. Christina bad mig att fråga här... Så vi är tacksamma för era historier!
Tack från mig också. Jag undrar också om vad ni tycker vi ska ta upp med blivande specialistläkare i barnpediatrik. Vi tänker fokusera på "prata med barnet" om barns delaktighet. Ge oss gärna konkreta exempel, tankar och tips. På bra bemötande och brister.
Det finns många saker att ta upp för egen del och nämner några här. Läkare: Det jag tycker har varit mest jobbig vid besök är nog att läkarna har viljat lyssna på mig/min åsikt medans jag har viljat att mamma ska prata och dem har vänt sig till mamma när jag har vilja säga min åsikt/tanke. Jag tycker att dem ska vara bättre på att känna in läget vid sådana tillfällen. Dem ska INTE lova saker när dem inte vet att det kan hålla det. Jag blev som 6-åring lovad att kunna gå en vacker dag... mmm,bullshit!! Nu sitter jag här med "raka"knän men har fruktansvärd värk istället bara för att jag har varit försökskanin känns det som. De har opererat "sönder" mig som barn och nu går det inte att göra något åt det. Att dem inte ska vara så präktiga och inte vilja låta andra läkare kolla på patienten om dem själva inte kan göra något åt. SSK: Dem ska vara lyhörda och undersöka det patienten säger. Efter en op. (sågat av både över och under knäna och vridit dem raka) fungerade inte morfinpumpen. Den angav att jag hade fått doser men så var det inte. Det tog långtid innan dem riktigt förstod att det inte stod rätt till. Tillslut skickade dem dit smärtläkare och alla möljiga men ingen förstog vad som var fel. Sedan kom dem på att det var fel på den. Minns inte hur men jag fick utstå onödig smärta för att dem misstrodde mig. USK: Dem måste verkligen lära sig att vara lyhörda och inte att göra allt i rutin.
Jag har igen egen erfarenhet men min vän har berättat om sina sjukhusvistelser. Bla. en sak som hon har haft stora problem med i efterhand. Hon opererade sig som liten, men efteråt hade hon jätteont berättade det för läkarna som inte trodde henne, hon fick dålig med smärtlindring "för man har inte så ont efter den här sortens operation" Efter att dem tog av gipset, upptäcktes att något var fel. Minns inte exakt vad det var, men dem fick göra om allt. Då förstod vården att hon måste ha haft fruktansvärt ont. Så det här med att lita på barnet, att det den säger är deras upplevelse. Barn har inte mindre ont för att dem inte är vuxna. Det är nog superviktigt att inse.
Jag kan bara hoppas och önska att det är bättre nu än när jag var barn, men efter att ha läst era inlägg är jag rädd att det är ungefär likadant. Har efter en massa övergrepp på 50 och 60 talet fortfarande en obeskrivlig sjukhusskräck, är ju som bekant rätt kaxig i allmänhet men ska jag på sjukhus dyker det lilla vettskrämda skändade barnet upp i mig och den ångesten går inte att kontrollera. Så det viktigaste av allt är att respektera barnets känslor och åsikter. Att alltid ge sig tid att lyssna på barnet och alltid förklara vad som ska hända och varför. Att ta smärta på allvar, barn gnäller i regel mindre än vuxna (de vågar inte). Att förstå att oro och rädsla ökar smärta. Att låta barnet bearbeta trauman i terapin t.ex. Och att ALDRIG behandla barnet respektlöst, det är nog det som sätter värst spår, liksom Vejron har jag suttit som förevisningsföremål inför en massa läkare och landidater och det är så fruktansvärt eftersom man som barn är fullkomligt utlämnad.
Tack för era inlägg. Vi tar med oss. Jag funderar på att skriva ut era olika inlägg och konkreta exempel - anonymt - och ge vidare till läkarna. Bra att fundera över olika konkreta situationer. Ska nu till utvecklingsråd på Socialstyrelsen - tema Att samtala med barn med funktionsnedsättning. Finns mycket att säga både när det gäller sjukvård, socialtjänst och LSS. Finns en funderinga att barns ställning ska stärkas i LSS, förtydliga att man ska beakta barnets bästa. Regeringen kommer sannolikt uppdra åt Socialstyrelsen att ta fram arbetssätt och metoder för att säkerställa att barns och ungas inställning kommer fram, står det i inbjudan.
Jag vet inte om det är försent men jag provar och hoppas.. Det var två viktiga saker som jag missade igår. Det som har hänt massa gånger i mitt liv, och jag vet många fler som har upplevt samma sak, är att inte läkarna tror på en. Det känns liksom att bara för att man har ett funktionshinder så kan man inte ha andra ("normala" promlem utan antingen så tror läkarna att det är "normalt" för funktionhindret och på så sätt försöker dem komma på en naturlig förklaring till problemet. Vet inte om ni förstår mig riktigt, inte så bra formulerat kanske. Men i stora drag så känns det inte som att man kan/får vara sjuk eller ha ett problem som inte är knutet till ens funktionshinder. Och det bästa av allt... >>>LEKTERAPIN<<< Varje gång jag åker till Östra sjukhuset i Gbg så måste jag ta svängen om lekterapin för att åter uppleva de gamla minnena där. Som barn tyckte man ju att det var jätteroligt där men nu när man är vuxen förstår man verkligen hur viktigt det egentligen var/är med lekterapin!! I LOVE IT FORTFARANDE!!
Air France verkar tycka det är mycket besvärligt att hjälpa en kvinna som behöver rullstol mellan flighterna - dåligt tycker jag. http://www.expressen.se/resor/1.1135698/cattis-far-ingen-hjalp-fran-flyget
Fy f--- vad arg jag blev när jag såg "Uppdrag granskning" i går om misshandel av begåvningshandikappade personer i Uppsala kommun! En man avled av misshandeln men förundersökninhgen lades ned. Det mest beklämmande är att bevittna de ansvarigas försvarstal. Den kvinna i ansvarig ställning som likt en papegoja upprepade att en flicka med Downs syndrom ¨"utvecklats" av behandlingen var patetisk. På journalistens fråga hur hon själv skulle reagerat på liknande kränkning svarade hon att "det var svårt för henne att föreställa sig, eftersom hon har en normalt fungerande hjärna. Tillät mig att ifrågasätta berörda kvinnas självkännedom! Har hon inte vett att skämmas? Kan hon inte få sparken på grund av personlig olämligghet för tjänsten?? KBT är en innegrej som kan missbrukas. Jag är dessutom besviken på professor Olle Westlund som varit min lärare i ämnet. Att han inte vågrar sig upp och diskutera "behanslingsmetoderna"! Ynkligt! Redigerat 2008-03-27 16:12 Redigerat 2008-03-27 16:14 Redigerat 2008-03-27 16:14
Ja att detta kan få hända.Debbat tar upp detta denna torsdag kväll.Nu i skrivande stund Debatt går dock i repris 30/3 och den 1/4 Uppdrag granskning i kväll 27/3 kl23.25 och den 30/3
Undrar vad som skulle hända om man misshandlade henne och andra bland personalen på anstalten i fråga en aning. Ja, alltså, i rent utvecklingssyfte...
Om någon skulle bete sig mot mig på samma sätt som personalen betedde sig mot den där lilla tonårsflickan så lovar jag att någon - antingen jag eller den som angriper mig - lämnar rummet i horisontalläge... Det var ju flickans protest som var det enda sunda agerandet vid de där situationerna! Har man en någorlunda fungerande hjärna så förstår man ju detta! Redigerat 2008-03-28 01:58
Fy, så vidrigt. Jag missade denna nyhet. Flickans föräldrar borde överklaga domen (jag tolkade det som att detta anmäldes men att det ej ledde till verkställande dom).
Rosetta! Jag sitter i Spanien och har kort om tid. Vill Du vara snäll och överklaga på Statens bekostnad. Ett dödsfall får inte enligt lag behandlas så av en statlig administratör. Föräldrarna har förhandsrätt men det går via Handikapp ombudsmannen om de inte gör det! snälla.. Jorm
Vi ansöker hos dagrehab att min fru skall få en Permobil. Efter alla formulär och frågor är avklarade och formulären behandlade och godkännda så är det dags för första provkörningen.. resultat kuggning. (Tänk nu körkort) Efter kuggningen så frågar jag ifall det finns möjlighet att på sjukhuset få träna och övningsköra? Nix! Min fråga är hur kommer det sig att en frisk person får träna och övningsköra samt att bli kuggad månad efter månad tills man blir godkänd.. men har man ett funktionshinder så ska den möjligheten inte finnas? Kuggad och aldrig mer.. är det så det ska va?
Är väl inte övningskörning det gäller, utan de kollar om man kan köra pga. kognitiva skl, dvs. inte är en fara för sig själv eller andra. Om man inte klarar att köra själv ute så kan man få permo med slingsysten inne i sitt hem, då kan man ta sig fram där och känna frihet men ute måste man ha någon annan som kör, finns permobiler med "vårdarstyrning" (det heter så även om vi inte gillar ordet). Jag fick testa några timmar när jag fick min hos AT, men det var mest för att se hurdana backar man kunde köra i och hur man tog trottoarkanter. Körkort och övningskörning känns dumt, kan man lära sig köra så tar det typ 20 minuter tills det sitter i ryggmärgen, sen kan det bli fel ibland men det blir det för gående med, de snubblar och trampar fel. Redigerat 2008-03-19 09:34
Jag tycker också som du att man borde få övningsköra innabnn AT bestämmer sig. Det kan ju variera hur fort o vänjer sig. Att man är en fara för andra är väk en annan fråga som masn får ta ställning till senarre när man har fått en chans att hantera permobil, För mig var det tveksam att jag skulle få el-moppe pga jag kan plötslig rycka till. Efter 5 timmar körning med sjukgymn blev det klartecken.
Det är det dom kollar redan nu, om man konstaterar att det finns risk att man kan vara en trafikfara så får man ingen permo.
Moon har säkert haft en poäng i det hon fantiserar om har stämt.. Hur kan en bedömmare på Dagrehab veta vad jag här har skrivit.. och framförallt det jag skrivit efter "kuggningen". Låt det dras in i alla trådar för min del.. det enbart pekar på hur dom som drar in det utan att ta tag i sakfrågan istället uppfattas.
Du har en poäng där.. men dagrehab behöver inte upplysas och få bilden. Personalen på dagrehab kallar jag inte folk.. jag kallar dom personal. Tillbaka till ämnet hur är det nekas man övningskörning i övriga landet också?
Jag fivk övingsköra i 5 timmar.....
Det var jag själv som hade bett om attt få övningsköra men även sjukgymn eftersom jag kan plötslig få kraftiga ryckningar och jag var livsrädd att bli ansvarig för trafikslyckor men det visade sig att det gick bra om jag tar eget ansvar att ej köra när jag är trött. Det var inget mot mig eller så. Det vsar Trelleborgs vuxenhab och Region skånes hjälpmedelcebtral. Jag klarar ej av att köra permobil bara el-moppe.
Tack Atetos74 för ditt svar.. jag tar det med mig nästa vecka då det blir en "tur" med dagrehab
För att svara på frågan så får man även i Helsingborg prova med olika joystick eller andra styrmedel för att se om det funkar, men det är alltså inte fråga om att övningsköra, utan under några timmar får man testa om man kan köra överhuvudtaget och därefter prova ut vad som är bäst, om man är väldigt spactisk i armarna kan man få manöverpanelen till fötterna eller hakan. De som är hjälpmedelskonsulenter och som jobbar med elrullar är oftast mycket duktigare än vanliga AT och ser rätt snabbt vad som kan funka. Som exempel kan jag nämna att när jag provade ut e-motions hjulen så satt jag helt fel i deras stol, körde i zickzack och var säker på att jag aldrig skulle få sådana men hon såg helheten, att i rätt stol, med rätt inställning på hjulen skulle det fungera. Hur länge jag än provat i deras stol hade jag aldrig kunnat bli bättre på att köra eftersom den ju inte passade mig.
När jag var yngre, i kanske 10-11-årsåldern, fick jag övningsköra med min första permobil, på en skolgård tillsammans med en arbetsterapeut. Men det var inte alls många gånger, och jag tyckte att det kändes lite larvigt för min egen del...jag tyckte ju att jag kunde! När min mamma blev sjuk fick hon väldigt snabbt en permobil, den kunde hon dels köra själv, men hade även s k "vårdarstyrning" på. Hon blev ju svagare och svagare med tiden, och den blev inte använd så många gånger, men när hon väl gick ut på "permonad" (permobilpromenad alltså) så körde hon på långsammaste hastigheten själv. Hon fick inte särskilt mycket träning, vad jag vet. Det är ju faktiskt en variant, att man kanske kan få en permobil mot att man kanske kör där det inte är så mycket folk etc, kortare promenader och så...? Och dessutom kan man ju som sagt ändra hstigheten och få en mer trögstyrd joystick om det är så att man är väldigt spastisk...
Det här var ju närmare 20 år sen men... Jag fick låna en liten elrullstol när jag var typ 3,5 år. Föräldrarna fick ta ansvar för övningskörningen, vi fick låna en elrullstol för att träna och sen visade jag att jag kunde köra och så fick jag en egen. Några år senare var det dags för en mycket större variant som gick fortare och "var farligare". Då var det övningskörning med arbetsterapeut eller sjukgymnast (kommer inte ihåg, allt var ganska rörigt med roller på min habilitering, så alla gjorde lite allt möjligt). Det var ju inga problem, så nån timme senare fick jag "köra upp" på en snitslad bana. Som avslutningsprov skulle vi köra i trafiken, så vi åkte ut på en tur några kilometer, AT:n till cykel och jag i elrullstolen. Sen fick jag faktiskt ett inplastat körkort, men det var nog bara nåt som gjordes för alla barn
Ja så var det dags för Dagrehab då.. inskolning idag och jag tog upp kravet att få övningsköra. Men det var tji.. beslut om att min fru inte klarade provet för tre månader sedan står fast.. Nytt beslut i frågan om övningskörning kan tas upp efter denna period på fem veckor är över. Nu får hon en Vårdarmanövrerad eldstol så länge.
Men ge er nu, straffa inte hans fru för vad han säger. Gissar att ingen av oss här har en aning om fruns kunskaper i att köra stol, nu har dem ju tydligen tagit beslutet att hon inte är lämpad. Så hjälp istället dem med bra råd. Alla är inte lämpade att köra elstol så är det bara, men det kan vara svårt att ta det belutet. Själv anser jag att man borde få testa lite och övningsköra, men som med allt annat så är det väl ekonomin som spelar in. Sm2aye: hoppas din fru får dem hjälpmedel hon behöver, om det nu är en vårdarstyrd eller egenstyd elstol. Kan bara beklaga dem påhopp du får här och hoppas du orkar vara kvar ändå.
Som jag förstår är "vårdarstyrning" ett tillval på olika el-stolar. Lycka till nu
Man kan ju ha både samtidigt. Så man kan ta över om det behövs.
Helt sjuk! Jag tycker att man ska det lilla möjlighet att köra själv lite tex på det lägsta hastighet under övervakning borde ej vara en störrekostnad för att ha både kontroller. Man kan ju spärra den ena.
Rent tekniskt så tycker jag att det inte borde vara så svårt att montera som en skyddssarg runt permobiler. Om en brukare tappar kontrollen över stolen och kör in i något så kan en dylik skyddssarg fungera som en strömbrytare som slår ifrån driften på samma sätt som många andra maskiner som har "död-mans-grepp". Redigerat 2008-03-26 17:13
Se möjligheterna CHBL.. vi har för mycket folk där ute som inte ser nått alls.. och det är synd att sjuka ska drabbas som i detta fall. Jag är själv teknisk kunnig och skulle kunna ta på mig ansvaret att koppla till och från Joysticken.. och justera den så att den blir bättre an vad HMC klarar av.. jag är ju alltid med och kan justera den från dag till dag ifall det behövs.
Hittade lite info om vad som gäller i östergötland ang. elstolar. Står bla "Checklistan innehåller ett antal olika moment och övningar som ska gås igenom och som brukkörträningen kan avslutas." Låter ju som om man ska få övningsköra endel moment, men vad som står på pappret och vad som sker i verkligheten är 2 olika saker. http://www.lio.se/templates/Page.aspx?id=40900 Om någon vill läsa.
Snyggt DodeN bästa hitintills.. nu har jag något bra att gå efter.. ska nu kolla ifall Västerbottens Landsting har nått liknande. (Följande rader har tillfogats inlägget sedan start) Var in och kollade och hittade inget likvärdigt.. så jag skickade ett email till Landstinget i Västerbotten gav dom länken du angav, samt frågade ifall jag kunde följa länkens beskrivning här i Västerbotten. Säger dom nej så får dom skicka vad som gäller då.. tycker jag. Redigerat 2008-03-27 10:34 Redigerat 2008-03-27 10:35
Nedanstående är kopierat från Skånes landsting, man får uppenbarligen övningsköra här vid behov, hoppas du kan ha nytta av det. Vid utprovningen bedöms om person med funktionshinder funktionellt klarar av att hantera rullstolen. Det är viktigt att han/hon får tillfälle till körträning, för att kunna uppvisa tillräcklig körförmåga och omdöme. Speciellt viktigt är det att förstå faran med att köra på andra personer eftersom rullstolen på grund av sin tyngd och motorstyrka kan orsaka skador. När rullstolen körs utomhus skall gällande trafikregler följas. Vid färd med gångfart skall reglerna för gångtrafikanter följas. När en eldriven rullstol körs med en hastighet över gångfart jämställs den med cykel och då skall regler för cyklister gälla. När det gäller möjlighet för person med utvecklingsstörning eller hjärnskada att lära sig hantera och använda eldriven rullstol, med eller utan slingstyrning, är träningens uppläggning och omfattning av avgörande betydelse. En längre periods pedagogiskt tillrättalagd träning i den egna hem- eller skolmiljön är oftast nödvändig. Träningen skall dokumenteras och en utvärdering skall göras efter i förväg överenskommen tid. Slingstyrd elektrisk rullstol kan ordineras till person med funktionshinder som inte klarar fri körning. Denne ska själv kunna använda joystick/kontakt utan medverkan av personal och medvetet kunna starta/stanna när han/hon vill. Målsättningen är att utvecklas till en självständig elrullstolsanvändare
Det låter ju ganska vettigt tycker jag.
Jag har ungefär samma erfarenhet. Min misstanke är att denna dom integår att överklaga och gäller resten av mitt liv. Jag iundrar vad som blir följden om jag köper en för egna pengar och det inträffar en olycka där någon gör illa sig. På vilket sätt hade det förändrats om neurorehab hade godkänt mig?
Vet inte om detta inlägg ligger i rätt kategori men... Jag är nyfiken på hur ni här upplevt läkares och annan personals information om ert/ert barns funktionshinder? När jag var liten fick vi veta att jag hade en cp-skada och en synnedsättning, och de gjorde ju regelbundna kontroller och skrev rapporter. Vi fick veta litegrann allmänt vad jag hade och hur det påverkade mig, men inte tillräckigt. När jag blev äldre läste jag mina rapporter från Tomteboda (där jag var på årliga besök p g a min synnedsättning) och det var väldigt intressant att se hur de hade förändrats från första till sista utlåtandet. Vad gäller rörelsehindret tyckte jag att jag fått en massa "sanningar" kastade i ansiktet på mig som inte jag upplevde stämde. Troligen hade jag sämre motorik när jag var liten vilket väl är ganska naturligt? Lärde mig knyta skorna väldigt sent t ex. Men det där har förföljt mig upp i åren. Linda har dålig handmotorik punkt slut. det blir nästan som ett mantra. På det hela taget upplevde jag det som att alla som hade mina diagnoser var likadana, och jag skulle ha det eller göra si, för det hade de lärt sig på någon kurs eller läst i en bok. Nu kanske detta blev lite rörigt, men jag har svårt att sluta skriva när jag väl kommer igång... Summan av detta svammel är iallafall att jag upplever att de inte lyssnat så mycket på mig, eller på mina föräldrar heller för den delen. Utan bara sett det de vill se, myckat snack som ingen begriper, dåliga jämförelser när de skulle försöka förklara etc. Känner ni igen er? Ni som upplevt detta och är vuxna idag, hur tror ni det har påverkat er och er syn på funktionshindret? Jag syftar inte bara på läkare nu, utan alla runt omkring; pedagoger, konsulenter och lärare. Redigerat 2008-03-12 17:12
Men, det är väl bara att gratulera er alla, för ni alla verkar ju ha haft fantastiska kontakter inom både läkarkår och skola. Det var inte illa! Trodde faktisit att denna tråden skulle bli livligt dskuterad... Men jag tolkar det som att det inte behövs då, konstigt?...
Öh, jag förstår lite av hur du känner. Själv frågesatte jag aldrig det läkarna sade, jag hade inställningen att även om de inte visste allt så visste de kanske mer än jag själv. Såhär i efterhand begriper jag att man inte kan få allt rätt. CP är ju typ ett paraplybegrepp för en mängd grejer som alla har att göra med "hjärnförlamning" i större eller mindre utsträckning. Och allt som har med hjärnan att göra är ju än idag bara ett stort jäkla mörker. Jag har ingen aning vad du menar med att de inte lyssnat, hur menar du att de skulle gjort? Kanske hade du att göra med dåliga läkare. Jag vet inte om jag kan sympatisera riktigt, jag förstod att de flesta försökte hjälpa mig bara. Vissa gjorde det bättre än andra, jag frågesatte faktiskt aldrig riktigt något. Jag hade fullt upp med att hänga med.
Igår var jag och sambon på en bilresa nedåt landet, vi stannade bla. på ett McDonalds och undertiden sambon rökte så gick jag in och köpte kaffe. Vi parkerade självklart på en handikappplats eftersom jag har tillstånd och jag gick in istället för att slita fram stolen. Precis så jag ska göra kortare stunder. Brevid oss i andra handikapprutan står en taxi, sambon kollar, inget tillstånd. När jag går in ser jag taxigubben, en medelålders väldigt överviktig man. När han kommer ut till bilen så frågar han sambon ilsket om VI har tillstånd att stå där. Sambon pekar på lappen, det är ju jag som har det så om han skuttar runt bilen och har sig spelar ju ingen roll. Sambon frågar tillbaka om taxichaffören vet om att det är böter att stå på hkp-parkeringar utan tillstånd och om han har tillstånd. Då blir han skitsur säger något muttrande smäller igen dörren och drar därifrån. Att han hade mage att ifrågasätta oss när han själv stod fel. Självklart borde vi upplyst honom om hur han kan ansöka om tillstånd, får göra det nästa gång *obs* iron i den sista meningen.
Ja man ser hur dom beter sej tyvärr är det nog inte sista gången du råkar ut för det. Här i Jönköping råkar jag och min son ut för detta titt som tätt. Min son övningskör och jag har tillståndet så han kan inte släppa av mej. Han är alltid med mej och handlar t ex jag går på kryckor för det mesta men ska jag ha en vagn när jag handlar går jag de få metrarna som kan vara till dessa. Alltså det jag ville ha sagt är att min son tröttna på alla omogna komentarer han fick när vi skulle parkera och nån stod där som inge tillstånd hadde som han då nartuligtvis sa till att man ska inte stå där utan tillstånd. En kille sa hotfullt att han skulle stoppa upp nåt där solen inte skiner och då skrev han sin insändare där han påpeka att det är brottsligt att stå på platsen utan tillstånd och att dom lär sina barn att bli kriminella dom borde föregå med gott exempel. Man klagar på ungdommar så fort dom gör något men vilka lär dom sej av?
Min sambo som har arbetat som parkeringsvärd (=lapplisa) säger att på gatumark utfärdas det böter och på tomtmark, dvs parkeringar som inte är på gatan, skrivs det kontrollavgift. De hade ingen pardon när det gällde folk som stod utan tillstånd på hkp-platser, även i något fall när tillstånd fanns. De unga pigga gossarna i bilen som skulle spela tennis hade nämligen ingen likhet med den gamla dam som hade tillståndet och inte skulle hon hämtas där heller
Det handlar om kommunalägd mark där McDonalds har sina parkeringar i anslutning till sin verksamhet. Parkerings bolag/vakter kan bötfälla.
jag skiter i vem som äger marken och om det realistiskt går att bötfälla folk. Jag ser det som att om dem parkerar på en handikapp-ruta på ett ställe så är risken stor att dem gör det på andra med. Dvs. lathetssyndromet, finns enhel del sådana. Bla. vid vårat stora ICA så finns det 2 platser som ofta är upptagna av folk som inte orkar köra till framsidan och ställa sig och gå 100m uppför en liten backe. I mitt fall om jag måste ställa mig där så skiter jag i att handla, kommer inte upp för backen själv. Gåendes så är det inte någon stor backe alls, men med hjul så blir det så mycket svårare. När det nu finns så få handikapp-rutor så borde kanske vi öppna käften och påpeka det för dem som ställer sig där utan något rörelsehinder. För att hjälpa oss själva. Har folk ingen respekt för det så behöver inte komunerna göra fler rutor eller ens ge ut tillstånd. På bussen finns det oftast en eller ett par platser reserverade för rörelsehindrade, där behövs inget tillstånd men nästan alla jag råkat på flyttar sig om jag ber dem om det. Samma borde gälla vid parkeringar.
Nog finns det lata människor. Ska nu säga att jag inte har vare sig kör&bil. Men såg en händelse för 1-2 års Några handikapp plaster in till ett affärscentrum här i Lidköping. Hör en upprörd kvinna på peka till en man att han minnsan inte har rätt att ställa sig på den handikapp platsen.P-platser in till i massor men han orkade inte gå kanske 10-15 m extra utan själ en p-plats från någon med rörelsehinder kunde behöver Egentligen skulle man gott fram till bilen ,fram med mobilen o ringt .Polisen eller kontaktat ansvarig bolag för affärscentrum Då ange bilens reg.nr Man är ju förstås efter klok. Mannen hade inget tillstånd att stå på en Handikapp plats
dem flesta människor tänker nog till om dem får en tillsägelse, många jag har pratat med som bara är lata och ställer sig inser inte att det faktiskt finns folk som behöver platserna. "men det står ju aldrig någon där så då kan jag stå där" är ett argument jag hört från flera. Kanske står det inte någondär just för att den "lata" tar platsen... Man kan alltid påpeka på ett trevligt sätt, är dem uppkäftiga tillbaka är det nog bäst att själv låta det vara. Har hört om folk som blivit hotade för att dem påpekat att andra stått fel.
Själv har jag ringt parkeringsbolag med gott resultat och under en period hade min käre make en packe med egenhändigt utskrivna A-4sidor som han lappade alla felparkerade med. Stor och tydlig text som kunde läsas av alla, där det stod: Är du medveten om att du stjäl en plats från en rörelsehindrad? Inte för att jag tror att just den åtgärden hjälpte så mycket, men åtminstone blev det skämmigt för bilägaren När det gäller större butiker med kundtjänst, kan man alltid be dem ropa upp registreringsnummer i högtalaren och be folk flytta på sig.
Jag hade klisterlappar (med hårt klister), med texten: Du har tagit min parkeringsplats, vill du ha mitt funktionshinder också?
Jag hade upp det till förslag inför det lokala DHR men fick nobben.. (Att trycka upp A4 med info om vad den som tagit en Handikapp plats ställt till med) att sätta på vindrutan. Att förse det med klister då har man nog gått förlångt.. bestraffa folk är min stil.. men att informera kan inte vara fel.
När jag ser uppenbart friska personer utan handikapptillstånd "tjuvparkera" på handikappplatser så känner jag alltid för att gå fram och fråga i vilken kroppsdel funktionshindret sitter...
Jag kan inte ha dem på vare sig Pantheran eller elrullen. På den tiden (för 100 år sedan) när jag ibland använde en cross gick det att sätta fast dem, men de är ju alldeles för små, man får ju knappt plats med någonting på dem. När jag fortfarande kunde gå använde jag vanliga vagnar, de var stadiga och lagom höga att hängs på m man blev trött, nu är jag förvisso rätt kort, annars kanske det varit svårare. Dessutom är själva korgarna hörge upp så det är svårare att få upp saker i dem om man har problem med armarna. Önskar att de hade varit djupare korg, större och lägre kant, samt passat på alla stolar, då hade de varit suveräna. Redigerat 2008-03-28 16:31
inte för att vara sån men nu börjar tråden spåra ut väldigt. Frågan om kundvagnarna, som är en intressant fråga kanske ska tas i en annan tråd.
På tal om kontroll så idag när vi var i Jönköping och stod på parkerningen vid A6 så kom en vakt och lappade bilar som stod fel. Så på vissa ställen bryr dem sig. Är kanonbra, dem tog även bilar som stod helt knasigt.
Lappar om att dom står fel och att man måste söka tillstånd för att stå där har vi i Jönköping som vi använder sen använder vi tidningens insändar sidor samt att jag varit ute i radion och pratat om vikten av att vi som behöver platsen får använda för att vårt funktionshinder inte ska förvärras. Sonen som övningskör ställer sej endast där endast om jag ska med in i affären. Eftersom vi ofta får säga till de som står där så är detta lite av en hjärtefråga för både mej och sonen.
Men problemet är ju egentligen otroligt mycket större. Dels har vi ilegala/stulna parkeringstillstånd som används. Men det förekommer också att tillståndsinnehavare lånar ut sina tillstånd till släktingar och vänner utan att själva åka med i fordonet. Vi kan ej heller bortse från att läkare ger utlåtanden som motiverar tillstånd för att vara vän/snäll emot patienten.
Måste nog erkänna att jag ibland stannar kvar i bilen, är för mycket krångel att ta loss permon och snirkla sig ut för att t.ex. hämta ut pengar eller köpa en hamburgare, speciellt på vintern. Men ställer mig ändå på hk-platser för att inte känna mig instängd, parkerar man på en vanlig så kan jag inte få ut rampen och ta mig ut om något skulle hända. Fast det händer kanske 3 gånger per år, gubben ställer sig aldrig på hk-platser när han kör ensam.
Har tyvärr ingen bild men ska se om jag kan få tag i en så ska jag skicka den på din mail så snart jag kan.
När vi var uppe i solna på tennisläger sist så blev vi lite sena och det pågick en mässa samtidigt så parkeringsplatsen var full. Men vi som var med på lägret fick parkera vid ingången där det fanns ett par platser, så vi skulle slippa släpa rullstolarna på grusplanen och de 150m till entren. Nu kunde inte vi köra in där för någon blockerade den infarten, så vi körde ett varv till och hittade en liten plats. Släpade ur 4 rullstolar och började ta oss mot enten. Då kom mannen som har hand om lägret för han såg att vi inte kom in. Han började "skälla" på kvinnan i bilen så vi rullade frammåt, då bestämde hon sig för att backa och vägen var så smal att en bil+ en rullstol inte gick att mötas. Så hon fick köra frammåt igen så vi kunde ställa oss bättre. Aldrig att jag tänkte vända och rulla 100m tillbaka. Mannen vrålade till kvinnan i bilen "ja, ska du inte passa på att köra över dem oxå!" Hon var skitstur... sen fick vi reda på vad det handlade om. Kvinnan körde sin unge som skulle in på tennisträning och han fick inte gå de 150m till entren. Man ser hela vägen från parkeringen så hon behövde inte köra in för den sakens skull. Villka curlingföräldrar det finns. Man får inte köra in där det är förbudsskylt, men stackars lilla kalle som ska spela tennis orkar inte gå 150m in... Sånt gör mig så trött, speciellt då när man blockerar så folk inte kan komma förbi heller. Ok om ungen hade varit skadad men nu skulle han in och träna...
Min At ringde idag och gjorde klart att några hjälpmedel får jag inte, för hon kan inte göra den bedömningen trots att hon kan skriva ut... Dem ska ha ett möte om mig, min at, sjukgymnast, läkare osv... Jag fick redogöra för villka vårdkontakter jag hade och gav nummer till neurologen etc. Sa att det inte fanns fler kontakter. "men lilla X jag ser här i datorn att du träffar en annan arbetsteraepeut" Jag tänkte och kom på att det är ju den på psyk jag träffar för min ADHD, vi håller på att utreda villka kognitiva hjälpedel och taktiker jag kan använda mig av för min ADHD, främst för att organisera och klara skolarbetet. Sa det till ATn som ringde och verkade inte tro mig direkt, sa att den ATn måste vara med på mötet då för att dem ska få en sammlad bild av mina svårigheter. Det tycker jag är kanon för den ATn har hjärna och är vettig... tillskillnad mot alla andra jag träffat. Sen säger hon i telefon att dem även måste blanda in ATn på psyk så att dem kan ta del av mina journaler där, fast det kan dem redan göra. Är det sant? Kan dem göra så utan att jag säger att det är ok? Jag har journaler där sedan 3år tillbaka när jag hade en depression pga. mina gamla levnadsförhållanden. Den är jag frisk från nu men jag har till dem på psyk sagt massor om att jag mår dålig av den behandling eller ickebehandlign jag får av primärvården. Jag vill INTE att mina journaler ska läsas av andra än dem på psyk som har mitt fall. Är så rädd att dem ska se att jag har historia från psyk och sen skita i att hjälpa mig och ge mig massa antidepp istället. Psykfolket jag har haft kontakt med det senaste året under min ADHD utredning har flera gånger sagt att jag inte är i behov av hjälp från dem förutom med ADHD:n. Men ser en läkare att det står psyk så blir man ju stämplad som idiot direkt. Om jag säger att dem inte får läsa något som inte har med min ADHD och dem kognitiva problem jag har kan dem göra det ändå? Kändes verkligen som om Atn i telefon hotade med att hon faktiskt kan se vart jag går och inte går, som om jag skulle undanhålla det.
Hmm...nä, jag tror inte att de får gå in i dina journaler och läsa hur som helst, särskilt inte om du verkligen säger nej! Det finns nån sån lag har jag för mig, att du har rätt att läsa dina egna journaler, men vårdfolket måste ha din tillåtelse att gå in i dina journaler, oavsett om din AT och andra inom vården har tillgång till samma journalsystem som dina läkare använder eller ej. Det kan hända att det är ännu mer "speciellt och strikt" med psykvårdens journaler, det anses vara känsligare uppgifter i dem. Det kan vara ett litet gissel det där med att flera vårdgivare har tillgång till en och samma journal om en och samma patient, just p g a sekretessen. Så nä, jag tycker att din AT gör fel! Redigerat 2008-02-20 17:51
Sambon blev rasande när han hörde vad ATn sa så han ringde psyk och frågade. Dem sa att om ATn inte kommer med ett papper där jag skrivit på att hon får ta del av saker så lämnar dem inte ut något alls utan kickar ut dem från mottagningen. Sköterskan på psyk blev aningen irriterad att dem på rehab överhuvudtaget sagt som dem gjorde till mig. Det lät som om det inte var första gången. Sambon ska ringa min sjukgymnast och berätta vad arbetsterapeuten sagt samt ta kontakt med enhetschefen och fråga vad dem sysslar med. Känns som att bara för att jag är sjuk så måste jag utlämna allt om mig som dem vill veta... dröjer väl inte länge förrens dem ska ha reogörelse för mitt sexliv och liknande.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
