Jag är på rehab nu & nästan alla är så vänliga! Det är vissa man tyr sig till! Patienter som personal. Men det är en av vådrarn ajag inte pratar med för hon vsr ptrevlig samm dag så är den en patient som oxå är ganska otrevlig men annrs är det på topp.
Funkar det bra med själva rehabiliteringen då? Känner de till din diagnos och så?
Diagnosen är ju ovanlig men hon som bråkade med mig fivk en chock för jag började krampa & hon blev rädd! Men det var ju inte min mening! Min neurolog har ju förklarst så gott det går
Men träningen är bra?
Ja delar av den! Mina ben var inte bra igår men de måste vara det idag! jag ska med ungdomarn apå grönan
Jag ska på rehab i tre veckor from 1 augusti! Jag har varit där tusen gånger Det är alltid kul! Visst blir man sur på personalen ibland, efter förra årets kurs föreslog jag bland annat att assistenterna skulle få utbildning i organisation och ledarskap, innan de började jobba. Jag upplevde att det blev kaos så fort något oväntat inträffade, t ex regnväder. Spännande att se om det är bättre i år! Men hallå, det mesta är positivt, jag brukar få bra träning och det finns en hel del snyggingar att titta på Med vänlig hälsning Esmeralda
Till sidans topp
Har ni sett att Projekt Teo inbjuder till seminarier. Teo är ett samarbetsprojekt mellan Föreningen Furuboda, Förbundet Unga Rörelsehindrade, Bräcke Diakoni och Sveriges Muslimska Råd. Har fått pengar från Allmänna arvsfonden för att driva ett projekt om sambandet mellan erfarenheter av att leva med funktionshinder och tros- och livsåskådningsfrågor. I projekt Teo vill man diskutera vilka tros- och livsåskådningsfrågor som aktualiseras av liv med funktionshinder. Tänker att det är vad alla inlägg på muskelforum handlar om på ett eller annat sätt. Tänker också att boken Jag har en sjukdom och avsnittet Stora frågor är precis detta. Kanske är detta ett projekt för några av er att vara aktiva i? I varje fall behöver de info om at muskelsjuk finns. Första nyhetsbrevet från Teo har gått ut. Ni kan beställa det och kolla vidare. Projektet vänder sig till kyrkor, samfund, ekumeniska- /samarbetsorganisationer, handikapporganisationer, politiker och myndigheter. Under hösten 2005 inbjuder Projekt Teo till tre seminarier kring sambandet mellan erfarenheter av liv med funktionshinder och tros- och livsåskådningsfrågor. Seminarierna är inriktade på att diskutera frågornas relevans när det gäller erfarenheter av liv med funktionshinder. Tid och plats Seminarierna har samma upplägg men arrangeras på tre platser i landet. Seminarierna ges mellan 10.00 – 15.00 med en lunchpaus. Det serveras kaffe och te med tilltugg från klockan 9.30 och efter seminarierna. • 13 oktober, Göteborg Bräcke Diakoni, • 9 november, Umeå HSO, Storgatan 76 • 25 november Stockholm Liljeholmen, Förbundets Unga Rörelsehindrades kansli Katrinebergsvägen 6 Seminarieavgift 300 kronor inkl lunch 200 kronor endast kaffe och te Avgiften betalas i samband med seminarierna. Anmälan Anmälan senast två veckor före seminariet till Veronica Svensk, e-post: veronica.svensk@furuboda.se, postadress: Furuboda, 296 86 ÅHUS.
Fler än jag som vill gå? *laddar upp med visitkort*
Jag har inte råd
Hej på er alla! Det är viktigt att barn, ungdomar och vuxna med sjukdom och funktionshinder finns och syns i samhället. Att man räknas med på ett vanligt sätt. Ta som ett exempel när det nu är psykiatrivecka i Stockholnm i november så finns människor med funktionshinder inte med alls. När man ser barn i reklam är det inga söta ungar i rullstol, fast det vimlar av sådana. Jag vet att Anneli försökt. Alltså hur nå ut? Cp-magasinet var ett sätt. Det här forumet är ett annnat. Kan vi hjälpa till och se till att http://www.muskelforum.se blir mer känt? Lobba í lokalpress? Ut i tidningar? Få hjälp av Handikappombudsmannen? Andra nya och okonventionella vägar? När det gäller barn och unga med funktionshinder måste vi nå ut mer och att nå ut är att beröra, komma nära, väcka känslor. Vad säger du Xappoline som är lite i informationsbranschen? Vad säger ni andra?
Jag försöker på alla vis jag kan att fronta Kevin och hans situation med funktionshinder. Jag driver hans hemsida, och min likaså, delvis med lite extra glöd för att visa att Det här är livet! Jag vet inte varför, men jag har i alla fall omkring 350 besökare per dag som SER Kevin och hans liv så som det verkligen är, bortom myter. Jag tar en del bilder, som glad amatör, och kanske kan bilderna komma att användas någon gång för att visa upp en glad pojke i rullstol. Det är ändå förvånansvärt många gånger som företag, folk, organisationer och dylikt velat ha mina bilder på den ganska löjliga och håriga hunden Hobby som jag delar hushåll med... Jag är ganska aktiv på ett forum för föräldrar med barn jämnåriga med Kevin och jag skriver för att få folk att förstå att vi finns. Att Kevin är en pojke, som andra pojkar. Jag gjorde den där broschyren, som kanske en dag kan bli verklighet, om alla inblandade är villiga då såklart, för att det ska finnas mer mer mer information om funktionshinder. Jag talar om den här sidan så mycket jag kan med så många jag kan. Ni är mina idoler här inne! Den här sidan är verkligen guld värd! Ändå är det svårt att komma åt folks tankar. De är ganska svårfångade! Kanske kan man frilansande skriva till ungdomstidningar och på så vis tala för den här sidan eller för funktionshinder? Jag tänker mig Glöd, Chili och alla de där andra som finns på alla skolor. Och kanske Julia, Frida och de andra för unga fröknar. Motsvarigheter hos killar känner jag faktiskt inte till...?! Man får skriva till TV där det görs reportage. Lilla Sportspegeln borde ägna sig åt funktionshindrades sportliga verksamhet exempelvis. Ett annat sätt är att skriva en bok, du kanske har förslag på det Christina Äh, jag ber om ursäkt, det här är fel dag att försöka vara smart på. Ingen röd tråd så långt ögat kan se... Jag har precis skrivit en "kort" komplettering till mitt examensarbete enligt opponeringen. Jag höll inte med om förändringarna de ville ha gjorda, så det var extra svårt och hjärnjobbigt att utföra det! Jag ska försöka återkomma en annan dag i ämnet, en dag då jag fungerar där uppe!
Man måste faktiskt inte ha en röd tråd jämt. Det är helt okej att bara brainstorma. Så det så!
Både som liten och nu så tycker jag att jag kan märka att det är sådana personer som anses vara utslagna i samhället, alkoholister eller värstingar, som behandlar mig bäst och mest naturligt. I synnerhet i skolan var det så, nåde den som petade på mig inför någon av skolans värsting.Nu för tiden är det mest alkoholist i Nynäshamn som ser mig som deras bästa vän. De vill alltid beskydda mig. De värsta är egentligen damer i päls som gärna tränger sig i köer eller släpper en dörr på en. Har vi samma erfarenheter? Någon teori om vad det kan bero på?
Jajamensan helt klart . Alla typer av udda människor, som i det stora flertalets ögon helst inte skulle synas eller finnas, där finner man mest värme och bäst kontakt. Kan det bero på ett visst mått av igenkännande? Sen kanske vi, pga olika svårigheter vi mött, är mer öppna för personer som inte faller in i normen. Accepterar udda människor på ett mer självklart sätt eftersom vi på nåt sätt själv är udda. Tja, vem vet
Ja! Dom dörr damerna och herrarna möter jag ibland på t-banan. Och dom kan diskret tränga fast mig. Nu är ju däcken rätt skitiga så man kan ju "råka" stöta mot dom lite mer. Dom mer utslagna har inget att förlora på att se funktionshindrade, andra utslagna som människor. Medan en finare dam kanske tror sig få dåligt rykte om hon är normalt vänlig. Tänk vad ska grannarna säga om jag hälsar på en sån där... Vore faktiskt intressant att få veta varför. Hur den tänker just när den väljer att inte flytta sig så jag kommer ut lätt och smidigt. Att jag ska klara mig själv, jag har ju valt att resa som andra, och får då ta mig ut brevid som en vanlig hade klarat? För en del anser att vi som väljer vanliga för "normala" människor får faktiskt anpassa oss. Sen har dom missat att det är totalt omöjligt i vissa läge.
Häromdagen var jag och Stefan i Sthlm för att hämta vår 9-åriga lilla kompis på ett kalas. Han är ganska blyg och försiktig av sig, sådär rädd att inte passa in bland kompisar osv... När vi kom med vår anpassade bil och han skulle hoppa in i framsätet, så ropade han dit alla sina kompisar. "Kolla liksom, de har typ värsta rymdskeppet!!!" Barnen tittade storögt när vi fällde ut rampen. Där inne satt jag. "Varför har ni en sån häääär cool bil?" undrade en pojke. Hmm... Är det inte ganska uppenbart, tänkte jag? Men nej, för barn tänker inte som vi. Våran bil är inte en handikappanpassad skröppelbil - den är ett rymdskepp. Och vår pojke log ganska stort när jag sa att jag kan vara R2D2 (robot i Star Wars)...
med ett rymdskepp är det lättare att vara lite modig!
Vilken härlig historia. Kanske du kan använda i samband med föreläsningar.... Jag samlar alltid på berättelser. Just nu om små barn för ny bok. Har ni exempel på det där att vara modig som liten. Och hur man som liten kunde utmana rädslan? Vad gjorde ni? Tänkte? Vad var rädslan och var kom den ifrån? Tänker få förskoleåldern
Jag minns en gång då jag kanske var 5-6 år... Jag och pappa åkte bil, sen skulle han stanna hos en kompis och lämna av nån grej. Jag satt kvar i bilen, och han var kanske borta 5 minuter. SOM jag grinade och skrek på honom. Minns paniken fortfarande men inte vad jag var rädd för egentligen. Han var helt förvånad när han kom tillbaka, men tröstade förstås. Det hände aldrig nåt liknande igen, jag undrar vad det handlade om.. Helt panikslagen, och jag kan känna känslan fortfarande när jag tänker på det....
Min säng (Bedco) var också ett rymdskepp när jag var liten...
*ler* Känner igen det där. Har ofta ett gäng - oftast småkillar - som tittar när vi lyfter ut Nicoles elis ur bilen med kranen. Att sedan dörrarna kan öppnas genom att bara trycka på en knapp gör vår bil mycket speciell, eller som en av killarna frågade: Hur har ni haft råd att köpa en sådan häftig bil? Nicole får ofta "demonstrera" sin elrullis för dem och det gör hon oftast med glädje, men säger tydligt ifrån när hon inte vill eller har lust att svara på frågor. Som när ett par killar ropade på säkert 30 meters avstånd: Varför sitter hon i den? - Ska du svara, frågade jag. - Neeej. - OK,då kan de få någonting att fundera på. På kvällen när hon skulle gå och lägga sig sa hon: Nu är de nog nyfikna! - Vilka då, undrade jag. - ja, de där killarna som undrade varför jag har en rullis.
*bara ler* Hon är så himla klok, din lilla sötnos...
Hörde några ungar på gården diskutera något, sen rullade jag förbi och så förklarar min granne att "hennes ben är olydiga" och att jag har "såna snurriga band på min dörr inne". (krusade paketband i lila och svart som gardin för en dörr) Det är därför vi har en backe vid dörren, och dom började grubbla på om det går att åka nerför (6 cm)
I dagens Aftonblad finns en artikel om lastbilar som är felaktiga och an av dess chaufförer har skadats allvarligt. I artikeln omnämns han som invalid, vilket är uselt ordval. Artikeln i sin helhet: http://www.aftonbladet.se/vss/bil/story/0,2789,654441,00.html Jag mejlade journalisten och så här skrev jag: Hej Caroline! Jag läste din artikel om de felaktiga Volvolastbilarna och fastnade för ett mycket dåligt ordval i mina ögon. Det är år 2005 och jag trodde verkligen att ordet invalid sedan länge var bortglömt och definitivt borta som benämning på oss som är funktionshindrade från födseln eller som av olika anledningar förvärvat skador som ger oss livslånga funktionshinder. Ordet invalid signalerar hjälplöshet och en smula oduglighet. Det betackar "vi" oss för. Med vänlig hälsning Pernilla xxxxxxx, funktionshindrad som varken är invalid eller oduglig ------------ Svaret, som jag verkligen förväntar att jag får, lägger jag här sen.
Hej Pernilla och tack för ditt mejl. Jag beklagar att det blivit så här. Tidningen Transportarbetaren, som talat med chauffören, skriver efter chaufförens egen berättelse att han blivit invalidiserad. Tyvärr blev han därför också invalid. Detta ska nu vara ändrat till invalidiserad, vilket är vad källan själv säger. Vänliga hälsningar, Caroline Olsson -------------- Mitt svar: Hej igen! Det var just ordet invalid jag vände mig emot. Eftersom du skrivet att det nu ska vara ändrat till invalidiserad undrar jag vad som skrevs från början? Som jag kan se det kan det inte ha varit ett värre ord iallafall. Det är bara att beklaga och vi får väl iskallt konstatera att vi får dras med den här stämpeln. Mvh Pernilla
*applåderar* LYSANDE Pernilla!!
Tack!
Instämmer med Ninnie Bra Hjulia. Skribenter, journalister och övriga som publicerar sina ord behöver få påpekningar när dom väljer ord som inte är rätt.
Ja, vi får ta på oss ansvaret att "upplysa folket".
Upplys gärna även mig! Jag vill absolut använda ord som trivs bra för er invalida Nej, men alltså, jag använder ord mycket, och jag har en hemsida med ganska många besökare och jag är liksom helt ny, eller hur man säger, när det kommer till muskelsjukdomar. Jag försöker att fundera väl över ordval, men om någon någon gång läser något som jag skriver som inte känns som riktigt rätt språkval, så säg till! Jag vill veta!
Oj, jag anser att jag har räätt att kalla mig skröppel. Och säga störd om min ausitiska _störning_ Men när jag skriver om andra, okända för mig, så väljer jag själklart funktionshinder Jag är en klen störd skröpplig kristen svartrockarande biflata som bor i Rinkeby sen 4 år när alla i familjen hade ett separationsår. Jag accepterar att andra säger ovan om mig. Men invalid känns dom jag inte kan något.
Jag är inte alls känslig för vilka ord man använder, men ibland känns de "kränkande" för att de är i fel sammanhang eller från fel person. Jah kallar mig invalid ibland, på skoj, men ordet är ILLA. Invalid betyder "utan värde"... Man får akta sig dock, så att man inte låter bli att benämna olika funktionshinder alls, av rädsla att säga fel. Vi får alla hjälpas åt. Det som är okej för mig är helt galet för nån annan, och vice versa.
Jag kan själv kalla mig alla möjliga saker när jag pratar om mig själv, eller personer som jag vet inte tar illa upp. Det som stör mig är när tidningar etc. väljer fel ord. För jag säger det ju med glimten i ögat, men andra anser ju kanske att så faktiskt är fallet.
Jag vet inte, men man kanske kan dra en parallell till icke-svenskar, som själva kan kalla sig "svartskallar" och "blattar". När nån annan gör det så låter det mycket sämre... För mig, iaf.
Just det. Tidningar ska ha korrektur, även webtidningar. Det mesta på min faktadel på min webplats är korrat + faktakollat 3 ggr. Jag plus två andra, innan det kommit upp. Visst tar det tid. Men en korr borde aftonbladet ha tid med... Finns bra ställe på nätet för rätt ord. Som mediafolket har tillgång till. Finns även moduler till deras jobbprogram som markerar svordomar etc. I alla fall till deras amerikanska marknad. Men tills dom orkar kolla får vi, och andra (att jag är annan i alla andras värld får jag _inte_ glömma!) maila redaktionerna och göra en "Hjulia"
Yes, upp på barrikaderna! På dem!
För mig är balansen mellan min mentala och fysiska energi helt ojämn. Jag vill 180% och kanske klarar 50%. Det måste jag lära mig att hantera... Flera av er med muskelsjukdomar känner säkert igen detta?! Hur blir ni bemötta i den frågan? Av partner/familj osv... Respekterar folk energibrist?
Jag tänker mycket på det som du beskriver. Vår dotter är ju bara två år så hon kan ju inte ännu uttrycka med ord precis hur hon känner det, jag skulle så himla gärna vilja förstå. Man vill ju peppa henne men inte driva om du förstår hur jag menar. Hur tror du att man som barn vill bli bemött, hur ville/vill du bli bemött?
Självklart vill man bli peppad men också accepterad. Det ska vara okej även om man inte klarar av en sak den dagen. När formen går upp igen så kan man göra mer. Min erfarenhet är att om man klarar av en sak så gör man den automatiskt, för vem vill egentligen ha assistans? Som exempel tar jag den gången när jag märkte att jag kunde lyfta en plastmugg utan att stödja armen. Då gjorde jag det bara! Och sedan tänkte jag: Wow, kunde jag det här! Och inte stödjer jag armen nu heller! Nä nu lyfter jag fritt! Varför skulle jag inte liksom?
Jag har svårt att förklara för myndigheter m.fl. att jag kanske orkar en gång. Men inte dom 67 gånger som krävs för att ett kläderna etc ska vara klart. Och mina handläggare anser att kan man en gång så ska man ej ha assistans. Och att jag lever är ju bevis på att dom har rätt! *suckar* När mamma är på besök så är det sammma. Vi träffas så sällan p.g.a. långt avstånd, att jag ej kan resa då jag ej har assistans, att hon hinner glömma. Hon minns var jag kunde för 15-20 år sen. När jag bodde hemma. Och jag vill inte tjata, utan hoppas naivt att det räcker att förklara en gång. Men det blir bråk. Hon har lite svårt att förstå hur trött, klen jag kan bli. Och är väldigt ledsen över mina sjukdomar. Hon kan tycka vi ska göra 3-4 olika saker samma dag. men jag klarar max 2. Men hon orkar träffa faster, min bror, handla och resa till stan samma dag.
Jag gör en sak per dag. Alltså om jag ska åka någonstans. Jag åker inte till två ställen på samma dag. Jag tycker att alla ska ta hand om sig och inte slita ut sig! Man ska må bra!
Exakt! Det är ju ingen som tackar mig för att jag sliter på en massa resurser jag inte hsar. Det enda resultat det ger är en ambulansfärd till intensiven - och det klarar jag mig utan i fortsättningen.
Håller med...orkar inte alls flänga runt som jag vill
För mig är ut och handla och inom apoteket tillräckligt. Eller till stan, men då brukar jag behöva vila dagen efter. Men när jag ska vara dotter blir det svårt.
Jag skulle önska att vuxna kunde bemöta mig med samma självklara nyfikenhet som finns hos barn. Förstår ni hur jag menar då?
Ja. "hadde du den i magen, säger flickan frågande och så pekar hon (bor någon port mor centrum) på rullstolen"
Med tanke på att jag hade långa naglar och rev mamma på insidan så är hon nog glad jag väntade med rullstolen... *skrattar*
Jaaaa förstår precis. Den ärligheten o rakt framheten som kommer från barn är underbar.
...nej, det vore väl ändå för sorgligt. Då skulle man ju inte kunna rulla en meter utan att få helt sjuka frågor. Jag kanske missuppfattar dig men jag tycker inte att det är självklart att barn ska få komma fram och droppa vilka frågor som helst till mig, why lixom? Har inte föräldrar ett ansvar att informera sina barn om om långa, korta, handikappade, gula, svarta osv. Varför anses det så jävla självklart att en funktionshindrad ska vara så tillgänglig för nyfikna frågor?
*ler* Bra tanke, men nyfikenhet innebär inte automatiskt att man faktiskt ställer frågorna man har i huvudet. Jag gillar inte hymlande och "gå-som-katten-kring-het-gröt"- syndromet, och sånt har barn sällan. Bra poäng att det är föräldrars/vuxnas ansvar.
"Bra tanke, men nyfikenhet innebär inte automatiskt att man faktiskt ställer frågorna man har i huvudet" Det är iof sant men just "fräcka frågor eller kommentarer" är det första man tänker på och jag tycker sällan att "dom" är ok.
Det är sant, det är verkligen olika... Individuellt, menar jag, hur man förhåller sig till sånt. Jag personligen svarar hellre på 10 intima frågor än har nån ståendes och stirrar undrande.
Själv vill jag hellre att folk frågar. Vill jag inte svara så säger jag det. Håller med Ninnie alltså.
men Varför? Om man går till sig själv så skulle aldrig jag vilja ställa frågor till okända människor på stan bara för att man undrar varför "den där tjejen har hängpattar" eller "varför den gubben har värsta fyllkranen" det hör ju till allmänt hyfs och folkvett
Nämen du kanske är en osedvanligt hyfsad person? Skämt åsido, i en utopi skulle folk inte stirra på "oss". Men om jag får välja mellan stirrande och frågande, så...
jo, dom som känner mig vet att jag har en osedvanligt god taktkänsla och ett otroligt sinne för hyfs
När någon bara står å glor så ska man säga " Har du ingen TV hemma?" Jo, varför undrar du det säger han/hon "nä men du glor ju så jävla mkt"
ja, när man var femton så var man ju ständigt "på" men nu ids man inte längre bry sig. Enda gången jag blir riktigt lack är när det kommer en riktigt gammal människa och glor som f*n. Av någon anledning så kan deras blickar vara grymt nedlåtande.
Jag stirrar. Jag är nästan löjligt besatt av att glo på rullstolar, helst de eldrivna. Varför? Jo för jag håller på med en privat marknadsundersökning inför den dag då Kevin ska få en egen! Ibland känner jag mig dum när jag står där och glor. Men jag glor av samma anledning som jag glor på folks skor när jag köpt nya egna. Jag är helt enkelt intresserad just nu.
Känns igen... Och ibland är man nästan oförskämd. Men när jag kommer på att jag stirrar så brukar jag förklara för personen varför (om det finns möjlighet).
*ler* Helt rätt. Jag stirrar också. Måste hålla mig uppdaterad! Fast jag har snyggaste rullen i stan så än är det lugnt! Svart snygg Panthera modell S2. Rätt ren...
Jo, jag tillhör också dem som stirrar..och av samma anledning, för att kolla in olika modeller, tillbehör etc. Känner jag att någon står och glor för mycket på dottern min brukar jag numera tänka att han/hon har säkert någon avlägsen släkting som det spanas modeller åt. Just nu stirrar jag ju mer än vanligt, eftersom jag sett bild av några av er på presentationssidan och vissa bor ju inte så långt ifrån oss, så nu måste jag ju stirra för att se om det kan vara Rally-Anna, Jessma eller Mortricia..
Isåfall måste du ju hälsa!
Ja, det måste du verkligen göra!
Japp, det ska jag göra. Var i Skarpnäck idag, men ingen Rally-Anna i sikte... Annars är vi rätt så lätta att känna igen..en liten söt tjej i en röd Koala oftast sjungandes (just nu är det "Värsta grymma tjejen" som gäller) och en till sötnos som antingen sitter i hennes knä eller skuttar brevid
En del tror att man ser ner på den man tittar på. Men jag vara ser! Av nyfikenhet, eller för blicken fastnar. Är van vid nyfikna barn som frågar och tittar. Och svarar på lämpligt sätt. "Olydiga ben" Det accepterar barn. Olydig vet dom vad är. Och sen varför den har sånt där... (Ekerskydd) och varför jag har såna (tipphjul) Jag har en svart manuell Panthera modell S2 http://www.panthera.se Trivs bra i den. Har högt ryggstöd 40 cm, vilket anses ovanligt högt för en aktivstol. Men jag tycker det känns bra. Min rygg behöver det. Dom som jobbar med mig älskar mina höj och sänkbara körhandtag!
Jag var nog på jobbet då...Brukar ni vara i Skarpnäck? Ska hålla utkik efter er
Jo, min syster bor där och så har mormor kolonistuga på Listudden
Aha Vi är relativt nyinflyttade, har bott här en månad bara. Kanske ni vill komma förbi o fika nångång om ni ändå är här?
Det kan det säkert bli tid för när sommaren snart är här
Hej Peet här om du vill kan du gå inpå Attityder/bemötande och se vad jag skrivet om elrullstol ett tips mvh Peet
Hej kolla på Attityder/bemötande om rullstol mvh Peet
Jag satt på tunnelbanan en gång när en kille i 7-årsåldern frågade varför jag hade så smala ben. Jag förklarade för honom att det var för att jag inte kan använda benen så musklerna inte växer. Då kavlade han resolut upp sitt byxben o sa: Mina ben, dom är jättetjocka... Rätt charmigt tyckte jag
Gulligt, och det säger en hel del om hur enkelt saker är för barn. Vi vuxna har en del att lära när det gäller att inte komplicera saker.
Hej! Tar upp det här ämnet igen, för det finns mycket att säga här. Alltså, tycker ni att det är ok att folk ställer vilka frågor som helst till er? Jag tycker också att det är bättre att folk frågar än stirrar, men har man verkligen rätt att ställa vilka frågor som helst bara för att man sitter i rullstol?? Jag tycker nog inte det och kanske är jag också för väluppfostrad..men jag skulle aldrig ställa vilken fråga som helst till någon funktionshindrad jag bara såg på stan. ( Till Ninnie eller någon annan, är en annnan sak... ) Härom veckan träffade jag ett gäng tjejer. Några är mina bättre vänner andra känner jag inte alls. Vi har alla små barn och några är nog rätt så sugna på ännu ett. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan frågan skulle komma och mycket riktigt gjorde den det: Jaha, men om ni skulle skaffa ett barn till, skulle ni kunna ta reda på om det har SMA då, eller? Jag tycker att det är en mycket känslig fråga och ingenting jag diskuterar med gneti och pleti, mycket med respekt för min dotter. Återigen kan jag känna: Får man verkligen ställa vilka frågor som helst...
Tycker inte att man behöver fråga allt. Denna fråga som du fick är ju otroligt känslig och kanske inte ngt man vill diskutera utanför sin familj
Manska absolut inte fråga allt - och så får "vi" lära oss att markera tydligt om vi inte vill svara.
Jag känner en kille, Erik, som ofta är ute o föreläser för vårdpersonal, lärare o "annat löst folk". Vid ett tillfälle fick han frågan om vad som är det värsta med att sitta i rullstol. Han funderade ett tag... Sen plockade han loss ena sidoskyddet (han kör Panthera), håller upp det för publiken och säger helt iskallt: - Det värsta med att sitta i rullstol är att sidoskydden blir så jäkla smutsiga! Först blev alla knäpptysta - sen bröt skrattet ut. Alla insåg att det värsta med att rulla faktiskt inte måste vara just att man rullar!
När jag började plugga här i Umeå så hörde jag av personalen att en kille hade varit på stan å hade möte en mamma med sin son då han hörde följande barnet -"mamma mamma, den lever" mamman -"Nä han går på batteri" HAHA gud vad jag skratta när jag hörde detta första gången.
Hahahaha, hur underbart som helst. *fniss* Min mest annorlunda fråga är... Full kille: - Ahaaaa, du har såndär lift i taket, kan man knulla i en sån? Full Ninnie: - Visst, om man har den läggningen, så...
Dottern: "Mamma där är en sån rullstol" Mamman ignorerar dottern. Dottern med högre röst: Mamma där är en sån där rullstol Mamman tittar på mig så där... Och jag hälsar på dottern och frågar om min rullstol är snygg. Och ler lite. Dottern nickar och ser nöjd ut. Mamman viskar till dottern att så säger man inte. Dottern frågar mamman med förvirrad röst "vaddå får man itne tycka en rullstol är snygg"
vem gick på batterier? Jag har pluggat på folkhögskolan där uppe
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
