Hej! Håller på med lite rekognisering inför ett föredrag och undrar om det är någon som känner till hur anställningsmöjligheter och arbetsliv fungerar för funktionshindrade i andra länder än Sverige? Här i Sverige så har vi ju det berömda lönebidraget och lite annat, är vi långt framme i jämlikhetens tecken jämfört med andra länder, eller är det tvärtom?

Vore jätteglad om någon som vet har lust att ge mig lite feedback!

skriv till Nicoletta Zoannos på Independent Living Institute, nicoletta.zoannos@independentliving.org

hon kanske kan hjälpa dig, då hon just nu arbetar med ett EU-projekt inom arbetsområdet.

Tack för tipset! Skall jag skriva på engelska?

Nej det behöver du inte alls göra, Institutet finns i Stockholm och Nicoletta pratar svenska.

Redigerat 2007-05-14 15:03

Vejron skrev: skriv till Nicoletta Zoannos på Independent Living Institute, nicoletta.zoannos@independentliving.org hon kanske kan hjälpa dig, då hon just nu arbetar med ett EU-projekt inom arbetsområdet.

Kanske Nicoletta vill berätta här? Vi är många nyfikna... Du kan ju tipsa henne om det när ni ses?!

Ninnie skrev: Kanske Nicoletta vill berätta här? Vi är många nyfikna... Du kan ju tipsa henne om det när ni ses?!

Hej! Tack för tips! Har nu skrivit till Nicoletta och även bett henne skriva till oss här på forumet. Väntar med spänning på svar!

I Frankrike är funktionshinder lika med förtidspension. Förtidspension och få möjligheter till aktivering typ praktikplatser och liknande.

När jag studerade i Frankrike tog jag kontakt med en lokal förening för unga med rörelsehinder. Samtliga medlemmar var förtidspensionerade och hade bara _en_ sysselsättning i veckan: att gå på föreningens veckosammankomst... Flera stycken var deprimerade pga av att de hade blivit lovade praktikplatser av staten, men flera år hade hunnit passera och man bara fortsatte att tvingas gå hemma...

Merparten av de som var rullstolsburna bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar dessutom.

// A E

Det kallar jag att slänga människors kunskap och potential i soptunnan.

Invandrare verkar inte heller ha det lätt på arbetsmarknaden i Frankrike. Tror det leder till mycket frustration och missnöje. Ett uttryck för det var ju kravallerna 2005.

Redigerat 2007-05-14 23:32

Redigerat 2007-05-14 23:33

Till sidans topp

http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/ar
ticle?AID=/20070508/HASSLEHOLM/105080865/1020

Jag läste artikeln som du länkar till.

Så här lyder inledningen:
"Den handikappade Hässleholmskillen Christian Cederholm är expert på hur man vänder negativa upplevelser till positiva."


Nu till min fråga:
Läste du igenom artikeln innan den trycktes?
Oavsett vilket;
tycker du att artikeln ger en bra/rättvisande bild av dig som person?


Jag skulle personligen ha blivit väldigt irriterad om jag i första hand blev omskriven som "den handikappade Stockholmstjejen",
men du kanske inte är lika känslig med ordvalet?

Redigerat 2007-05-10 17:57

Anonym skrev: Nu till min fråga: Läste du igenom artikeln innan den trycktes? Oavsett vilket; tycker du att artikeln ger en bra/rättvisande bild av dig som person?

Jag tycker också att artikeln är lite förnedrande, eller åtminstone förminskande. Det känns som Christian ÄR "den handikappade killen" framför allt, inte "Christian, som har ett handikapp..." - alltså mer som lite tilläggsinformation än att betona handikappet, ÄVEN om artikeln ska handla om detta.

Att sen en politisk korrekt journalist dessutom hade skrivit "funktionshinder" istället, är en annan femma...

// A E

Jag är väl kanske inte helt nöjd med artikeln....men det jag inte var nöjd med hoppas jag blir bättre imorgon när Norra Skåne publicerar artikeln om mig...*ler*
De intervjuade mig idag.
Jag ska länka till den imorgon så kan ni säga vad ni tycker sedan...*ler*

Vill med STOLTHET meddela er att även jag har genomgått samma form av "transplantation". Mobbad, kränkt, återigen mobbad, förttryckt, nedvärderad and so on. Idag är jag mer självsäker än många kan ana.
Det märker de flesta som argumenterar mot/med mig dessutom.

Jack worm skrev: Vill med STOLTHET meddela er att även jag har genomgått samma form av "transplantation". Mobbad, kränkt, återigen mobbad, förttryckt, nedvärderad and so on. Idag är jag mer självsäker än många kan ana. Det märker de flesta som argumenterar mot/med mig dessutom.

Dito, men det var innan jag blev sjuk. Nu kan ingenting få mig nertryckt (om man bortser från torra sandstränder).

Till sidans topp

Hej! Om du fick bestämma, hur skulle "drömsamhället" se ut vad gäller arbete och studier för funktionshindrade?

Lise skrev: Hej! Om du fick bestämma, hur skulle "drömsamhället" se ut vad gäller arbete och studier för funktionshindrade?

Mitt drömsamhälle är ett samhälle där alla har lika värde, samma möjligheter oavsett hudfärg, fh, religion, sexuell läggning mm.

Kan bara. Alla skulle ha samma möjligheter att på samma villkor och efter samma bedömninggrunder som alla andra få möjlighet till, studier arbete och familjebildning.

Håller fullständigt med er båda! Visst vore det underbart med total jämlikhet.! Någon som har någon idé om hur man skulle kunna nå dit, åtminstone en bit på vägen?

Lise skrev: Håller fullständigt med er båda! Visst vore det underbart med total jämlikhet.! Någon som har någon idé om hur man skulle kunna nå dit, åtminstone en bit på vägen?

Ett första steg vore att Sverige antog en tillgänglighetslag.

och att man kanske att allt nygbyggt och det som renoveras måste byggas så att det blir tillgängligt (fast kanske skulle ingå i en sådan lagstiftning?).
Men även arbeta med lärare och arbetsgivares attityder. Det är inte så roligt att kunna komma in och fram i skolan, men hela tiden bli ifrågasatt varför man valt att läsa den utbildning man har och om man verkligen kommer att klara av det. Många tappar nog sugen p.g.a. sådant där, även om själva byggnaderna är tillgängliga.

Lise skrev: Hej! Om du fick bestämma, hur skulle "drömsamhället" se ut vad gäller arbete och studier för funktionshindrade?

Jag håller med de övriga inläggen men vill tillägga att jag önskar att arbetsförmedlingen jobbar mer med funktionshinderfrågor. Handläggarna har ingen kunskap om hur verkligheten ser ut. Det är viktigt för ett korrekt bemötande att handläggaren har en förståelse för att man inte är så positiv till arbetsmarknaden när man under kanske hela sitt liv stått utanför den.
Det behövs tips, peppning och stöd - inte bara krav och hot om indragen A-kassa.
Som funktionshindrad blir du ofta hänvisad till någon annan handläggare på det kontoret som har lite bättre kunskap om funktionshinder. Varför är det så att man som funktionshindrad ska behöva ställa sig i en annan kö för att få svar på sina frågor? Redan där är det diskriminering.

Jag tycker också att man inte ska få sänkt A-kassa efter 100 dagar om man kan visa på att man sökt de jobb som man kan ta och när man ändå inte varken blivit hänvisad ett arbete från arbetsförmedlingen eller ens blivit kallad till någon uppföljning. Ändå straffas jag personligen.

Arbetsförmedlingens dåliga kunskaper om funktionshinder gör också att man börjat pilla på lönebidragen och ersätta dem med mycket sämre alternativ. I alla andra direktiv som arbetsförmedlingen får uppifrån kan de själva direkt se var felet ligger och protestera. Men det görs inte när det handlar om funktionshindrade. Istället ska jag, som arbetssökare, ge handläggarna en AHA-upplevelse i hur deras verksamhet diskriminerar funktionshindrade.
I mitt fall tog de ifrån mig lönebidraget så att jag inte kunde fortsätta ett arbete där jag var önskad och behövd. istället erbjuder de mig att ingå i nystartsjobben vilket inte är i närheten av att vara ett fullvärdigt alternativ.

Som funktionshindrad har man dessutom också många frågor som man kanske inte vill ta upp i de stora "söka jobb"-kurserna. Det kan t.ex. handla om man ska vara ärlig med sitt funktionshinder i en ansökan eller försöka mörka det.
Här ser jag en brist hos många med funktionshinder eftersom de tror att ärlighet varar längst och därför skriver många också vad de INTE klarar av. Detta är ett stort "söka jobb"-misstag som lätt kan undvikas om bara funktionshindrade fått samma råd och stöd som andra.

Mina sista år som yrkesverksam tillbringade jag på Arbetsförmedlingen som assistent till yrkesvägledare och där ledde jag även en del söka jobb-kurser. Af hade då, mitten på 90-talet, _mycket_ att lära sig om bemötande av sökande med f-hinder. Jag hoppas det har blivit bättre.... men jag tror ändå att "vi som grupp" behöver stampa foten i golvet o kräva ett rättvist o jämlikt bemötande. Framför allt behöver Af lära sig att möta olika grupper på ett seriöst sätt, vare sig det gäller fh, hudfärg eller kön mm.

Det är verkligen tid att sätta foten i golvet. Vi har en diskrimering inom arbetslivet utan like. Icke attraktiv är ofta både helt ny i arbetslivet och 40+, för att inte tala om funktionshindrad, kvinna i fertil ålder, invandrare osv..... Snacka om resursslöseri. Givetvis kan inte alla arbeta, men många som skulle vilja göra något meningsfullt hindras till detta genom klumpigt bemötande, fördomar och ett konstigt regelverk. Anledningen till att jag har ställt frågan överhuvudtaget är att jag tänker engagera mig i det här problemet framförallt då för oss med funktionshinder och ville ha lite "input" från er andra.

Lilleman - är det så att man har dragit in lönebidragsmodellen helt? Eller är det just dig man jäklas med? Skulle vara glad om du hade lust att utveckla detta!

Må så gott!

Jag tror att det handlar om attityder, om alla människor såg alla som fullvärdiga medborgare så skulle vi med automatik få ett drömsamhälle. Om man inte klappade funkisar på huvudet och bestämde att vi nog inte kan bli psykologer eller tågmästare utan tog för givet att säger vi att vi kan det så är det väl upp till oss att visa det, som för alla andra. Om en läkare från Iran kommer hit ska vi väl förlita oss på att han kan vara läkare här med när han lärt sig språket och inte behöva jobba som leg. pottömmare bara för att han inte är svensk.
Om alla knepiga attityder och överförmynderi försvann skulle det vara självklart att samhället var tillgängligt eftersom allt annat vore otänkbart.
Se på amerikanska filmer, det finns rullstolsbundna advokater och massmördare, inte så ofta men det kan ju bero på att vi faktiskt bara är en viss procent av befolkningen, skulle bli lika knepigt om alla satt i rulle eller var hörselskadade.

KarinSch skrev: Jag tror att det handlar om attityder, om alla människor såg alla som fullvärdiga medborgare så skulle vi med automatik få ett drömsamhälle. Om man inte klappade funkisar på huvudet och bestämde att vi nog inte kan bli psykologer eller tågmästare utan tog för givet att säger vi att vi kan det så är det väl upp till oss att visa det, som för alla andra. Om en läkare från Iran kommer hit ska vi väl förlita oss på att han kan vara läkare här med när han lärt sig språket och inte behöva jobba som leg. pottömmare bara för att han inte är svensk. Om alla knepiga attityder och överförmynderi försvann skulle det vara självklart att samhället var tillgängligt eftersom allt annat vore otänkbart. Se på amerikanska filmer, det finns rullstolsbundna advokater och massmördare, inte så ofta men det kan ju bero på att vi faktiskt bara är en viss procent av befolkningen, skulle bli lika knepigt om alla satt i rulle eller var hörselskadade.

Du har rätt i att det handlar om attityder. Jag har också lagt märke till att det i amerikanska filmer figurerar läkare, advokater och inte minst skådespelare i rullstol. Men det är i USA. De har en helt annan lagstiftning. Ett helt annat diskriminerings- och mångfaldstänkande. I Sverige är man inte på långa vägar att uppnå samma mål. I Malmö står det t.ex. i jobbannonser till kommunala tjänster att Malmö Stad satsar på mångfald och därför gärna ser sökande med invandrarbakgrund och olika kön. Man har alltså begränsat mångfalden till att bara handla om kön och invandrarbakgrund.

I USA blir du skadeståndsskyldig om du behandlar någon felaktigt. Du har inte råd att göra fel. I Sverige föregår inte ens stat och kommun med gott exempel.
Det är snarare där det mesta av det felaktiga bemötandet och den bristande servicen ligger. Det går aldrig att hitta någon ansvarig eftersom det alltid finns någon uppifrån man kan skylla på.

Så visst handlar det om attityder.

Jag skulle också vilja säga något om "att sätta ner foten". Vad kan jag göra som arbetssökare för att de anställda på arbetsförmedlingen ska förstå att de inte har den kunskapen som krävs eller erbjuder rätt hjälp? Varför ska jag som privatperson behöva lägga ner ideellt arbete och energi på att berätta för politiker och tjänstemän sånt som de själva, genom sina rådgivare, skulle kunna ta reda på och som de också får betalt för? Ibland känns det som att vi funktionshindrade helt enkelt inte är en potentiell väljargrupp då vi inte ens förtjänar något röstfiske. Inte i en enda mening hörde jag funktionshinderfrågor nämnas inför valet. Politiker tillsätter utredningar för att försöka förstå konsekvenserna av sina förändringar i bidragssystemet, i alkoholpolitiken, i invandrarfrågor, osv. Men när det kommer till funktionshinderfrågor så förlitar man sig helt på en splittrad handikapprörelse där de flesta jobbar på ideell basis. Det handlar alltså om att värdesätta människor och att visa att en grupp inte är bortprioriterad. Jag engagerar mig i kommunala handikapprådet, idellt i FUB, i Folkpartiet, etc. Jag kan mycket väl svara på frågor, tycka till och komma med förslag. Men av principskäl tar jag inte själv fram några helhetslösningar förrän jag är lika välbetald som de som egentligen har det som sina arbetsuppgifter.

Så ja, det är helt klart en attitydfråga. Men vi attackerar den på ett lite fel sätt idag tycker jag.

Lise skrev: Det är verkligen tid att sätta foten i golvet. Vi har en diskrimering inom arbetslivet utan like. Icke attraktiv är ofta både helt ny i arbetslivet och 40+, för att inte tala om funktionshindrad, kvinna i fertil ålder, invandrare osv..... Snacka om resursslöseri. Givetvis kan inte alla arbeta, men många som skulle vilja göra något meningsfullt hindras till detta genom klumpigt bemötande, fördomar och ett konstigt regelverk. Anledningen till att jag har ställt frågan överhuvudtaget är att jag tänker engagera mig i det här problemet framförallt då för oss med funktionshinder och ville ha lite "input" från er andra. Lilleman - är det så att man har dragit in lönebidragsmodellen helt? Eller är det just dig man jäklas med? Skulle vara glad om du hade lust att utveckla detta! Må så gott!

Regeringen hade år 2006 beviljat för många lönebidrag av anledningar som alkoholism för 10 år sedan, "gått in i väggen" och t.o.m om man varit sjukskriven en längre tid. Det klassades också som ett funktionshinder. Helt orättvist eftersom dessa grupper har betydligt större möjligheter än mig som funktionshindrad att ingå i en arbetsmarknadsåtgärd. Följderna blir ju att kostnaderna nästa år blir för stora. Nu ska regeringen i princip halvera arbetsmarknadsåtgärderna och där ingår lönebidragen. Tills dess beviljar man inga nya lönebidrag. Det är för att man vill "rensa ut" de som egentligen inte borde fått något lönebidrag från första början. Men alla blir drabbade.

Ersättningen enligt arbetsförmedlingen heter nystartsjobb. Har du ett lönebidrag på 80 % så får du då för det första sänkt till 30 % eftersom nystartsjobbet täcker arbetsgivaravgiften och sociala avgifter som ligger på ungefär 30 %. Det tas dock ingen extra hänsyn till att man är funktionshindrad vilket inte bara innebär en nackdel jämfört med andra som har nystartsjobb men i praktiken också kan innebära att arbetsgivaren hellre väljer någon som kan jobba 100% effektivt istället för mig där han har chansen att få arbetsgivaravgiften betald. Det är alltså inte på långa vägar ett likvärdigt alternativ. Jag har nu insett att den enda chansen för funktionshindrade att få jobb i framtiden är att utbilda sig. Jag har därför sökt till att bli fritidspedagog och tror att jag kommer in på Malmö Högskola. utan en examen är alla funktionshindrade rökta på arbetsmarknaden nu. Det är dessutom en stor nackdel för funktionshindrade att studera jämfört med andra eftersom man ofta tvingas ta ett större lån med sämre chanser att få arbete än andra - dock mycket bättre än utan utbildningen. Det var alltså ganska orättvist att man tog bort möjligheten att kunna behålla sin aktivitetsersättning under utbildning. Det blev i princip omöjligt redan på sossarnas tid. Glädjande är dock att man nu SKA få lov att ha lite mer kvar av bostadsbidraget och jag tror även aktivitetsersättningen under tiden man arbetar.

Hursomhelst, lönebidraget är lagt på is men jag tror inte de är beredda att ta bort det. Men konsekvenserna för de som är i behov av det NU är katastrofala. Dock ser jag att förändringarna kanske kommer att leda till något gott i framtiden om man slutar upp med att omorganisera och ändra om hela tiden. Resultaten tar åratal att se nämligen.

Lilleman skrev: I Malmö står det t.ex. i jobbannonser till kommunala tjänster att Malmö Stad satsar på mångfald och därför gärna ser sökande med invandrarbakgrund och olika kön. Man har alltså begränsat mångfalden till att bara handla om kön och invandrarbakgrund.

Där har du fel, jag tackade precis nej till ett jobb jag fått som vårdbiträde i Malmö. Om man är bra på att argumentera för varför man klarar av jobbet lika bra som någon annan så är chansen lika stor att man får det fastän man har ett fh. Visst krävs det att man är mycket bra på att föra fram positiva aspekter gällande den egna förmågan jämfört med andra och att man vet exakt vad man klarar av. Men jag tror inte att det är svårare att få jobb om man har ett fh än om man har ett utländskt namn.

Våra egna attityder till vår egen förmåga tror jag är en av de större syndarna till att det är svårare att få jobb. Istället för att säga "... och ... klarar jag inte av" tror jag att man kommer längre genom att säga "... och ... klarar jag av, men jag gör det på ... och ... sättet eller med hjälp av ... hjälpmedel".

Ofta får arbetsgivaren en chock över att jag sökt jobbet när jag kommer på intervjun (obs jag har ändå nämt att jag är rullstolsburen i min ansökan), men genom att jag fokuserar på de saker jag är bra på och berättar hur jag klarar av de saker arbetsgivaren inte tror man kan fixa som rullstolsburen, så är det mindre problem för mig att få jobb nu än då jag var gående. Jag blir kallad till intervju nästan varje gång jag sökt ett jobb.

Terinon skrev: Där har du fel, jag tackade precis nej till ett jobb jag fått som vårdbiträde i Malmö. Om man är bra på att argumentera för varför man klarar av jobbet lika bra som någon annan så är chansen lika stor att man får det fastän man har ett fh. Visst krävs det att man är mycket bra på att föra fram positiva aspekter gällande den egna förmågan jämfört med andra och att man vet exakt vad man klarar av. Men jag tror inte att det är svårare att få jobb om man har ett fh än om man har ett utländskt namn. Våra egna attityder till vår egen förmåga tror jag är en av de större syndarna till att det är svårare att få jobb. Istället för att säga "... och ... klarar jag inte av" tror jag att man kommer längre genom att säga "... och ... klarar jag av, men jag gör det på ... och ... sättet eller med hjälp av ... hjälpmedel". Ofta får arbetsgivaren en chock över att jag sökt jobbet när jag kommer på intervjun (obs jag har ändå nämt att jag är rullstolsburen i min ansökan), men genom att jag fokuserar på de saker jag är bra på och berättar hur jag klarar av de saker arbetsgivaren inte tror man kan fixa som rullstolsburen, så är det mindre problem för mig att få jobb nu än då jag var gående. Jag blir kallad till intervju nästan varje gång jag sökt ett jobb.

Har du något annat exempel att relatera till än dig själv? Det är bara att gratulera till dina framgångar men jag tror knappast att de är talande för funktionshindrade som helhet.
Jag ser att du har en bra utbildning vilket många funktionshindrade fattas.
Min poäng är också att många funktionshindrade inte ÄR bra på att argumentera och visa sina fördelar. Det är just därför jag anser att handläggare på arbetsförmedlingarna måste vara mer medvetna om situationen kring den funktionshindrade.

En arbetsgivare tänker ekonomiskt. Han har större fördel av en anställd som kan jobba 100% effektivt än någon som bara kan jobba 40% effektivt. Då har alltså arbetsgivaren varit berättigad till lönebidrag för högst 80 % (i det här fallet då 40%) för att kompensera de arbetshinder som den anställde bedömnts ha. Är då lönebidraget borttaget och ersatt med det s k nystartsjobbet så går arbetsgivaren med förlust. Väldigt få arbetsgivare skulle anställa en person med funktionshinder bara för den goda sakens skull.

Sen håller jag med om att de egna attityderna spelar en stor roll. Men därför är behovet desto större av specialkompetens på Arbetsförmedlingen som bör bli obligatorisk för alla handläggare att kunna. Det behövs t.ex. någon som direkt avråder funktionshindrade från att skriva, som jag har förstått att man ofta gör, vad man INTE kan. Då hjälper det inte att man skrivit vad man KAN. Nämns ordet "inte" i en arbetsansökan så hamnar den i papperskorgen direkt.

Vi har färre arbeten att söka än andra och vi blir mycket sällan kallade till intervju. En invandrare kan i princip ta vilket jobb som helst. Ett funktionshinder anses negativt på arbetsmarknaden när andra "minoritetsgrupper" börjar klassas som en merit. Allt handlar om att funktionshinder inte tas upp som en del i den berikande mångfalden.

Så nej, jag är inte beredd på att göra avbön på min uppfattning om funktionshindrades situation i arbetslivet baserat på dina personliga erfarenheter. Jag gratulerar dig till dina framgångar men samtidigt måste man tänka ett steg längre än bara till sig själv. Jag själv har jobbat inom turismbranschen och det var tack vare den arbetsgivarens initiativ att utse en personalansvarig som jag har fått veta vilka "fel" jag gör när jag söker jobb. Den informationen får alla andra människor från arbetsförmedlingen.
Nu har jag dock insett att min enda chans att få jobb är att skaffa mig en examen. Därför ska jag till hösten börja utbilda mig till fritidspedagog. DÅ har jag, precis som du har nu, en bättre förutsättning att få jobb eftersom en arbetsgivare inte får ge jobbet till någon annan om jag har bättre utbildning. Jag vill dock inte påstå att jag har lika goda förutsättningar som andra med likvärdig utbildning men chanserna ökar avsevärt.

Lilleman:
Jag känner en del andra med fh som också klarar sig mkt bra på studie- och arbetsmarknaden utan lönebidrag. Jag valde att enbart nämna mitt fall eftersom jag inte ville hänga ut någon annan. Att kräva att det tas specialhänsyn till funktionshindrade ser jag faktiskt som diskriminering. Ständigt pratas det i fh-kretsar om att man vill ses som person och inte som sitt fh, varför då kräva att omvärlden ska gå specialkurser för att "förstå sig på oss".

Att många med fh inte har bra utbildning har de inte andra än sig själva att skylla. Numera kan man läsa programutbildningar på distans på flera ställen i landet, kurserna går att anpassa till både halv och kvartsfart och universitetens handikappsamordning är i allmänhet mer generösa med att erbjuda hjälp än den på grundskole och gymnasienivå.
- Även städjobb kräver utbildning på vissa håll i landet och det är ju faktiskt ingen som sagt att utbildning enbart fås på universitet/högskolor

Vem har sagt att man ska anställa funktionshindrade bara för den goda sakens skull? Jag vill räknas som vilken sökande som helst till ett jobb även om det i vissa lägen innebär att man är överkvalificerad, men det gäller inte enbart funktionshindrade, även invandrare är i många lägen överkvalificerade. Många taxiförare och städare är läkare, ingenjörer mm. men får inte jobba som det här i Sverige.

Arbetsgivare vill inte alltid ha heltidare, många föredrar deltidare som jobbar bra under sin arbetstid och det oavsett om det är pga fh, småbarn hemma, fritidsintressen osv.

Terinon skrev: Lilleman: Jag känner en del andra med fh som också klarar sig mkt bra på studie- och arbetsmarknaden utan lönebidrag. Jag valde att enbart nämna mitt fall eftersom jag inte ville hänga ut någon annan. Att kräva att det tas specialhänsyn till funktionshindrade ser jag faktiskt som diskriminering. Ständigt pratas det i fh-kretsar om att man vill ses som person och inte som sitt fh, varför då kräva att omvärlden ska gå specialkurser för att "förstå sig på oss". .

Jag håller med dig till viss del, för oss som kan klara vanliga jobb bör det inte anställas med lönebidrag, jag har bara haft ett jobb med lönebidrag men då för att det var en ideéll organisation som behövde hjälp ekonomiskt med att ha råd att anställa någon alls, så vi tre som arbetade där hade alla någon form av funktionshinder men fick trots det marknadsanpassade löner, lönebidraget blev till hjälp för föreningen inte för att de var "snälla" och anställde oss.
Däremot finns det människor med funktionshinder som inte kan arbeta lika fort eller med alla arbetsuppgifter inom sitt jobb och då är det viktigt att arbetsgivaren får hjälp att kunna anställa denna person eftersom de kanske måste anställa en halvtidare till, dessutom är många funkisar även sjuka, dvs har en sjukdom utöver sitt funktionshinder och är hemma myckett, har mindre ork osv. Och arbetsgivare vill ju ha vinst eller i alla fall arbetet gjort.
Jag tycker att alla ska anställas på lika villkor, om sen det märks att den funktionshindrade inte kan utföra sitt jobb som det är sagt, skulle man kunna kalla in arbetsförmedlingen eller någon annan, aldrig arbetsgivaren, som kunde bedöma att arbetsgivaren förlorar på att ha denna person anställd och då kunde arbetsgivaren fått ett bidrag men det skulle inte inverka på den anställdes lön eftersom denna utför sitt arbete så gott det går.
Tack för igår och för all hjälp

KarinSch skrev: Däremot finns det människor med funktionshinder som inte kan arbeta lika fort eller med alla arbetsuppgifter inom sitt jobb och då är det viktigt att arbetsgivaren får hjälp att kunna anställa denna person eftersom de kanske måste anställa en halvtidare till, dessutom är många funkisar även sjuka, dvs har en sjukdom utöver sitt funktionshinder och är hemma myckett, har mindre ork osv. Och arbetsgivare vill ju ha vinst eller i alla fall arbetet gjort. Jag tycker att alla ska anställas på lika villkor, om sen det märks att den funktionshindrade inte kan utföra sitt jobb som det är sagt, skulle man kunna kalla in arbetsförmedlingen eller någon annan, aldrig arbetsgivaren, som kunde bedöma att arbetsgivaren förlorar på att ha denna person anställd och då kunde arbetsgivaren fått ett bidrag men det skulle inte inverka på den anställdes lön eftersom denna utför sitt arbete så gott det går.

Det håller jag fullständigt med om, du förklarade det bara så mycket bättre (mitt förra svar skrev jag då jag var på väg ut genom dörren, så det hade sina brister).

Det viktigaste är i alla fall att se till människan bakom sjukdomen eller skadan eller vad det nu än är och inte främst ekonomin (dvs eventuella bidrag).

Hade jag varit en arbetsgivare hade jag troligtvis mått bättre av att veta att jag anställd en människa som har sina styrkor och svagheter än att bara se eventuella pengar personen kan inbringai form av bidrag.

Att plocka bort lönebidragen är inget förnuftigt sätt att öka människors delaktighet på arbetsmarknaden, att med hjälp av bidrag kunna se till att personen i fråga får en rättmätig lön fastän arbetet inte alltid utförs perfekt eller i samma tempo som andra ser jag som en självklarhet, men det får inte missbrukas som det görs i nuläget.

Lilleman skrev: Har du något annat exempel att relatera till än dig själv? Det är bara att gratulera till dina framgångar men jag tror knappast att de är talande för funktionshindrade som helhet. Jag ser att du har en bra utbildning vilket många funktionshindrade fattas. Min poäng är också att många funktionshindrade inte ÄR bra på att argumentera och visa sina fördelar. Det är just därför jag anser att handläggare på arbetsförmedlingarna måste vara mer medvetna om situationen kring den funktionshindrade. En arbetsgivare tänker ekonomiskt. Han har större fördel av en anställd som kan jobba 100% effektivt än någon som bara kan jobba 40% effektivt. Då har alltså arbetsgivaren varit berättigad till lönebidrag för högst 80 % (i det här fallet då 40%) för att kompensera de arbetshinder som den anställde bedömnts ha. Är då lönebidraget borttaget och ersatt med det s k nystartsjobbet så går arbetsgivaren med förlust. Väldigt få arbetsgivare skulle anställa en person med funktionshinder bara för den goda sakens skull. Oj vad rätt du har! Fast, med tanke på det är det mer eller mindre kört för mig yrkesmässigt. Eftrersom jag är tvungen att genomgå avancerade hjärnoperationer då och då, vilka leder till MINST en månads vila leder det till att jag inte kan arbeta lika bra som min eventuella arbetgivare önskar. Jag har bivit tillfrågad att ordna förtidspension pga alla problem jag har. Jag har däremot tackat nej, och "ge arbetslivet en chans innan jag kastar det i soptunnan". MIN drömvärld är således den att var och en får arbeta så gott var och en kan. Att för mig argumentera om vad jag är duktig på eller inte saknar betydelse helt, iom att jag är kroniskt nervsjuk. Deal with it...

Terinon skrev: Jag känner en del andra med fh som också klarar sig mkt bra på studie- och arbetsmarknaden utan lönebidrag. Jag valde att enbart nämna mitt fall eftersom jag inte ville hänga ut någon annan. Att kräva att det tas specialhänsyn till funktionshindrade ser jag faktiskt som diskriminering. Ständigt pratas det i fh-kretsar om att man vill ses som person och inte som sitt fh, varför då kräva att omvärlden ska gå specialkurser för att "förstå sig på oss". Att många med fh inte har bra utbildning har de inte andra än sig själva att skylla. Numera kan man läsa programutbildningar på distans på flera ställen i landet, kurserna går att anpassa till både halv och kvartsfart och universitetens handikappsamordning är i allmänhet mer generösa med att erbjuda hjälp än den på grundskole och gymnasienivå. - Även städjobb kräver utbildning på vissa håll i landet och det är ju faktiskt ingen som sagt att utbildning enbart fås på universitet/högskolor Vem har sagt att man ska anställa funktionshindrade bara för den goda sakens skull? Jag vill räknas som vilken sökande som helst till ett jobb även om det i vissa lägen innebär att man är överkvalificerad, men det gäller inte enbart funktionshindrade, även invandrare är i många lägen överkvalificerade. Många taxiförare och städare är läkare, ingenjörer mm. men får inte jobba som det här i Sverige. Arbetsgivare vill inte alltid ha heltidare, många föredrar deltidare som jobbar bra under sin arbetstid och det oavsett om det är pga fh, småbarn hemma, fritidsintressen osv.

Jag pratar inte om folk som inte kan jobba heltid. Jag pratar om folk som inte har 100% arbetsförmåga. Utan lönebidrag riskerar funktionshindrade att få det mycket svårare att få jobb.

Vem diskriminerar jag om jag efterfrågar funktionshinderskunskap på Arbetsförmedlingen? Och om detta saknar betydelse, hur kan det då komma sig att jag blev hänvisad till en annan handläggare som enligt uppgift hade den kunskapen istället för, att som alla andra, få hjälp direkt?

Specialhänsyn ÄR diskriminerande OM någon annan missgynnas. Här handlar det ju om en "specielhänsyn" som inte är önskvärd och därför diskriminerande. Dessutom har jag varken fått eller efterfrågat så värst mycket hänsyn på arbetsförmedlingen. Men jag vill ha samma förutsättningar som andra att söka ett jobb och jag tycker att man ska se till det individuella behovet - oavsett om du är funktionshindrad, invandrare eller svensk. Det var ju faktiskt det här individuella bemötande jag gick miste om när jag inte fick hjälp av handläggaren direkt utan hänvisades till någon annan.

När det gäller utbildning skriver du: "universitetens handikappsamordning är i allmänhet mer generösa med att erbjuda hjälp än den på grundskole och gymnasienivå."

Ja, här har du helt rätt och det här är också en stor bidragande orsak till varför inte många funktionshindrade är behöriga att söka till unviersitet och högskolor.

Sen skulle jag gärna vilja att du beskrev ditt eget funktionshinder. Har du ett fysiskt funktionshinder? De personer som du hänvisar till när du påstår att andra funktionshindrade får jobb utan lönebidrag, vad för sorts funktionshinder har dem? Det är egentligen inte helt intressant eftersom dina bekantskapskretsar antagligen inte utgör en majoritet av alla arbetslösa funktionshindrade och eftersom det är en uppgift som för mig är omöjlig att kolla upp.

Terinon skrev: Det håller jag fullständigt med om, du förklarade det bara så mycket bättre (mitt förra svar skrev jag då jag var på väg ut genom dörren, så det hade sina brister). Det viktigaste är i alla fall att se till människan bakom sjukdomen eller skadan eller vad det nu än är och inte främst ekonomin (dvs eventuella bidrag). Hade jag varit en arbetsgivare hade jag troligtvis mått bättre av att veta att jag anställd en människa som har sina styrkor och svagheter än att bara se eventuella pengar personen kan inbringai form av bidrag. Att plocka bort lönebidragen är inget förnuftigt sätt att öka människors delaktighet på arbetsmarknaden, att med hjälp av bidrag kunna se till att personen i fråga får en rättmätig lön fastän arbetet inte alltid utförs perfekt eller i samma tempo som andra ser jag som en självklarhet, men det får inte missbrukas som det görs i nuläget.

När jag läser ditt svar på "KarinSch" inlägg så blir jag väldigt fundersam. Du säger ju nu precis tvärtom. Nu helt plötsligt är det bra med lönebidrag och nu helt plötsligt så vill du se till individen. Som jag förstod i ditt förra inlägg så tyckte du att det var diskriminering mot alla andra?!

Jack worm skrev: Oj vad rätt du har! Fast, med tanke på det är det mer eller mindre kört för mig yrkesmässigt. Eftrersom jag är tvungen att genomgå avancerade hjärnoperationer då och då, vilka leder till MINST en månads vila leder det till att jag inte kan arbeta lika bra som min eventuella arbetgivare önskar. Jag har bivit tillfrågad att ordna förtidspension pga alla problem jag har. Jag har däremot tackat nej, och "ge arbetslivet en chans innan jag kastar det i soptunnan". MIN drömvärld är således den att var och en får arbeta så gott var och en kan. Att för mig argumentera om vad jag är duktig på eller inte saknar betydelse helt, iom att jag är kroniskt nervsjuk. Deal with it...

Ja, det visar ju på hur stor betydelse lönebidraget har. Att vara verksam i arbetslivet är utvecklande. Att gå i förtidspension kan ge en känsla av passivitet, en större känsla av att man är sjuk, osv. När, åtminstone jag, arbetar så känner jag mig mer frisk än sjuk. Mer icke-funktionshindrad än funktionshindrad. Jag kan bara föreställa mig hur jag skulle må om den känslan togs bort från mig helt.

Det borde finnas en lösning för dig där du kan arbeta i perioder, vila upp dig, och sen komma tillbaka - utan att det behöver bli merkostnader från arbetsgivaren. På så sätt får din arbetsgivare fortfarande ha kvar din kompetens men du får den tid du behöver att tillfriskna. Men min hela poäng är att arbetsmarknaden och framförallt arbetsförmedlingen är en verksamhet som inte har inkluderat funktionshinderproblematiken. Det är nödlösning på nödlösning. En arbetsmarknad som redan från början inkluderar människor som inte kan jobba 100% effektivt. Vi var på väg dit men min erfarenhet är att det försvann igen.

Mina vänner har fysiska fh precis som jag. De har dessutom universitetsutbildning och jobbar utan lönebidrag.

På AF får man också byta handläggare om man börjar söka jobb inom ett annat yrke än man gjorde först eller om handläggaren inte har tid osv. Jag märker ingen skillnad på AF´s bemötande nu och för 3 år sen då jag var fullt frisk, men det är hur jag blivit behandlad, jag vet inte hur det är för andra. för min del har jag i alla fall inte mötts på något annorlunda sätt annat än att folk är mer hjälpsamma (utom vid dörren som saknar dörröppnare).

Lilleman skrev: Ja, det visar ju på hur stor betydelse lönebidraget har. Att vara verksam i arbetslivet är utvecklande. Att gå i förtidspension kan ge en känsla av passivitet, en större känsla av att man är sjuk, osv. När, åtminstone jag, arbetar så känner jag mig mer frisk än sjuk. Mer icke-funktionshindrad än funktionshindrad. Jag kan bara föreställa mig hur jag skulle må om den känslan togs bort från mig helt. Det borde finnas en lösning för dig där du kan arbeta i perioder, vila upp dig, och sen komma tillbaka - utan att det behöver bli merkostnader från arbetsgivaren. På så sätt får din arbetsgivare fortfarande ha kvar din kompetens men du får den tid du behöver att tillfriskna. Men min hela poäng är att arbetsmarknaden och framförallt arbetsförmedlingen är en verksamhet som inte har inkluderat funktionshinderproblematiken. Det är nödlösning på nödlösning. En arbetsmarknad som redan från början inkluderar människor som inte kan jobba 100% effektivt. Vi var på väg dit men min erfarenhet är att det försvann igen.

Om jagf uppfattade dig korrekt menade du att jag bör hitta någon arbe4tsgivare som inte ENBART tänker på det ekonomiska planet, utan mer på det individuella planet?

"Det borde finnas en lösning för dig där du kan arbeta i perioder, vila upp dig, och sen komma tillbaka - utan att det behöver bli merkostnader från arbetsgivaren. "

Jag har läst naturvetenskapliga linjen, såsom det hette när jag gick gymnasiet. Det är ju den bredaste grundutbildningen som fanns då åtminstone, för att sedan få söka sig vidare till ett universitet som chanser fanns att komma in på. Det i sig innebär ju att jag har en ganska god kunskapsbas, om än mycket är bortglömt i dagsläget. Detta leder som sagt till att jag har en speciell kompetens - I GRUNDEN, vilket många inte vill räkna in, eftersom jag är kroniskt sjuk. Sad but true...

Lönebidrag bör finnas kvar, men det bör inte vara den huvudsakliga anledningen till varför man anställer en person med fh istället för någon annan. På många ställen är kraven på lönebidragstagaren de samma som alla andra och det är det jag vill komma åt och så snart det är risk för att lönebidraget försvinner eller fasas ut så får personen sparken eftersom lönsamheten då försvunnit. Det jag trycker på i hela inlägget är att lönebidraget inte får utnyttjas för ekonomisk vinning vilket det gör, jag har aldrig sagt att man ska plocka bort det helt och hållet.

Arbetsförmedlingens bemötande anser jag inte har ett dugg med lönebidragsfrågan att göra. Att se till individen innebär inte något specialbemötande, utan bara att man utgår från vad personen vill och kan, det är de samma sakerna som man ser till hos alla arbetslösa på AF så det är inget specialbemötande, att skicka varenda funktionshindrad till FK så snart man kommer innanför dörren till AF anser jag däremot vara specialbemötande.

Terinon skrev: Mina vänner har fysiska fh precis som jag. De har dessutom universitetsutbildning och jobbar utan lönebidrag. På AF får man också byta handläggare om man börjar söka jobb inom ett annat yrke än man gjorde först eller om handläggaren inte har tid osv. Jag märker ingen skillnad på AF´s bemötande nu och för 3 år sen då jag var fullt frisk, men det är hur jag blivit behandlad, jag vet inte hur det är för andra. för min del har jag i alla fall inte mötts på något annorlunda sätt annat än att folk är mer hjälpsamma (utom vid dörren som saknar dörröppnare).

Vi kan bara konstatera att vi har olika erfarenheter och olika syn på hur situationen för funktionshindrade ser ut på arbetsmarknaden. Men jag tror att det handlar om vad man utgår ifrån, vilket funktionshinder, vilken ålder, osv.

När det gäller byte av handläggaren så var personen i fråga inte ens min handläggare. Jag kanske uttryckte mig lite klumpigt där. Jag hade ingen handläggare utan gjorde ett första besök för att få reda på hur jag skulle göra nu när jag skulle bli arbetslös. Då fick jag veta att han, bakom disken, inte hade koll på handikappfrågorna så jag blev hänvisad till en annan person - ett annat datum. Där menar jag att bemötandet brast. Jag borde kunna få hjälp där och då, som alla andra.

Jack worm skrev: Om jagf uppfattade dig korrekt menade du att jag bör hitta någon arbe4tsgivare som inte ENBART tänker på det ekonomiska planet, utan mer på det individuella planet? "Det borde finnas en lösning för dig där du kan arbeta i perioder, vila upp dig, och sen komma tillbaka - utan att det behöver bli merkostnader från arbetsgivaren. " Jag har läst naturvetenskapliga linjen, såsom det hette när jag gick gymnasiet. Det är ju den bredaste grundutbildningen som fanns då åtminstone, för att sedan få söka sig vidare till ett universitet som chanser fanns att komma in på. Det i sig innebär ju att jag har en ganska god kunskapsbas, om än mycket är bortglömt i dagsläget. Detta leder som sagt till att jag har en speciell kompetens - I GRUNDEN, vilket många inte vill räkna in, eftersom jag är kroniskt sjuk. Sad but true...

Det jag menar med merkostnader är inte för dig personligen utan för den tid (de perioder) du inte kan arbeta.

Terinon skrev: Lönebidrag bör finnas kvar, men det bör inte vara den huvudsakliga anledningen till varför man anställer en person med fh istället för någon annan. På många ställen är kraven på lönebidragstagaren de samma som alla andra och det är det jag vill komma åt och så snart det är risk för att lönebidraget försvinner eller fasas ut så får personen sparken eftersom lönsamheten då försvunnit. Det jag trycker på i hela inlägget är att lönebidraget inte får utnyttjas för ekonomisk vinning vilket det gör, jag har aldrig sagt att man ska plocka bort det helt och hållet. Arbetsförmedlingens bemötande anser jag inte har ett dugg med lönebidragsfrågan att göra. Att se till individen innebär inte något specialbemötande, utan bara att man utgår från vad personen vill och kan, det är de samma sakerna som man ser till hos alla arbetslösa på AF så det är inget specialbemötande, att skicka varenda funktionshindrad till FK så snart man kommer innanför dörren till AF anser jag däremot vara specialbemötande.

Jag håller med dig om att lönebidraget oftast används på fel sätt. Jag tror att det är de administrativa kostnader som hindrar Arbetsförmedlingen från att göra verklighetstrogna bedömningar inför varje enskilt arbete som faktiskt skulle behövas.
Man får ju förmoda att arbetsgivaren tycker att man kan klara av jobbet om man blir anställd. Jag tycker inte att man ska få jobb med lönebidrag i en verksamhet som inte har råd att anställa en person utan lönebidrag.

Så givetvis ska man inte plocka bort det. Men för de som behöver det innebär det en katastrof om inte man får det. Att då höra att andra inte behöver det och klarar av sina arbeten hjälper inte mycket.

Till sidans topp

I kvällens Nya Drömjobbet på SVT har funktionshinder och arbete diskuterats

Hälften av alla rörelsehindrade är utan arbete. 29-åriga Joachim Kåhlman är blind och arbetar som It-tekniker. Han sökte runt 900 arbeten innan han kom dit han är idag. Gäst i programmet är Signhild Arnegård Hansen, vice ordförande för Svenskt Näringsliv. Hon ger tips och råd hur man som funktionshindrad ska komma in på arbetsmarknaden.

http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id
=16389&uri=http://www.ur.se/id/134062&cmd=viewseri
esdetails&content=center

Redigerat 2007-04-29 22:43

Men... det verkar inte gå att titta på i efterhand eller...? Hittade ingen länk på ur´s hemsida och på svt´s hemsida stod det inget om det...

På följande länk finns de avsnitt av nya drömjobbet som går att se på webben. Vet inte hur länge de ligger kvar.
http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id
=16389&uri=http%3A%2F%2Fhttp://www.ur.se%2Fid%2F13
4062&static=false&expand=http%3A%2F%2Fhttp://www.u
r.se%2Fid%2F134066&cmd=viewseriesdetails&content=c
enter

Till sidans topp

Nu kan ni kika in på min hemsida igen..*ler*
http://www.dunderbar.com

Jag har grejat lite mer med en nu, lagt upp omdömen med mer...

Atjoo skrev: Nu kan ni kika in på min hemsida igen..*ler* http://www.dunderbar.com Jag har grejat lite mer med en nu, lagt upp omdömen med mer...

Nu är vi några stycken som tycker att du gör lite väl mycket reklam för din sida. Forumet på Fh.se är inte tänkt att fungera som reklampelare för diverse hemsidor som man har eget intresse i. Vill du göra reklam för din sida här på Fh.se föreslår jag att du köper en sponsorplats eller ber om att få med din adress i vårt länkarkiv.

/ Jörgen
Moderator och vikarierande administratör

Till sidans topp

Nu har jag kommit lite längre med min hemsida om att jag är ute och föreläser...
Fått upp en del omdömen med mer.

http://www.dunderbar.com

Till sidans topp

Jag har en fundering som ni gärna får berätta era erfarenheter kring. Jag undrar hur såg det ut när ni som hade FH då ni gick i grundskolan då ni hade idrott/gymnastik lektioner? Var ni delaktiga i det mesta, blev ni befriade ifrån idrott, blev ni hänvisade till att träna styrketräning på egen hand, var ni med som lärarens hjälpreda eller hur var det? Jag gick i grundskolan utan FH så jag har ingen egen erfarenhet. Har hört andra berätta men skulle vilja veta mera då detta ämne intresserar mig.

Hej jag har alltid varit ensam med min cp i de skolor jag gick i så det var självklart att jag skulle vara med i gympan....var med i samma villkor men i vissa grenar tex gymnastikmomenter där man ska springa, hoppa och rulla över olika hindrar o bockar slapp jag. Lagsporter, joggning osv där det fungerade för mig var jag med i. När jag ej kunde vara med tränade jag på egen hand tex cykla på motionbcykel eller jogga runt eller spela bordtennis...Jag har aldrig skolka i gympalektionen för jag tyckte det var kul.....när det gäller simning och skidoskor fixade gympaläraren nån som kunde vara med mig. Fick betyg som alla andra. Igrundskolan fivck jag bråka med de vuxna för att få vara med min klass i gympan började när jaG var 12-13 år....innan var det sjukgymn MVH Marie

Så du var "befriad" eller kanske mer lämpligt ord avvisad från de ordinarie idrottslektionerna ända upp till 12-13 år, helt otroligt dumt! Fick du träna sjukgymnastik under tiden då de andra hadde idrott på schemat?

Så toppen bra att du kunde vara med på idrotten i övriga utbildningar på ett givande sätt.

Man har väl idrott på schemat för att man anser att eleverna mår bra av detta? Skulle en FH inte må bra av motion och rörelse och allt annat som idrotten ger? Undantag finns säkert men merparten borde ju kunna få vara med ut efter sina förutsättningar. Med fantasi och vilja kan man göra mycket.

Jodå men jag började att kunna gå själv vid 10 årsåldern...så det var sjukgymn som gällde...så jag missade lite av den sociala biten som man får när man leka på gympan som liten.....men idag ångrar jag mig att jag själv valde att sluta med sjukgymn när jag var 11-12 år....resultet blir ju att jag går tillbaka till att vara behov av hjälpmedel igen pga belastningar i benen....har sjukgymn nu igen men på vuxenhab nu....

Det är ju alltid lättare att vara efterklok, tyvärr.

Jag badade 2 ggr i v istället för "vanlig" gympa

Jag var nöjd med detta

Under högstadiet hade jag en extra gympalärare som var med mig på gympa timmarna. Jag var med de andra i klassen så mycket som möjligt men det gånger jag inte kunde vara med så hittade vi och jag på saker som jag kunde göra. Han fanns alltid där även om jag kunde vara med på lektionen som vanligt.

det lät som en bra lösning

I grundskolan hade jag gympa med klassen och var med på det jag kunde, sen hade jag specialgympa med egen lärare där jag antingen var ensam eller vi var några till med fh. På idrottsdagar var jag med och tävlade på samma villkor som alla andra, vilket för mig betydde att jag kom ca 2 minuter efter alla andra i mål eller stötte kula en halv meter medan de andra stötte 4 meter...detta var inte alls kul-det påvisade bara de tillkortakommanden som jag faktiskt hade/har jämfört med gående. Det slutade i alla fall med att jag resten av grundskolan fick dela ut bullar o saft vid idrottsdagar. På gymnasiet hade jag uteslutande gympa med klassen. Vi hade två gympalärare och när de andra kanske hade redskapsgymnastik eller spelade fotboll så spelade jag badminton, vilket jag älskar! Idrottsdagarna var också annorlunda på gymnasiet. Hade vi orientering t ex så gjordes en bana för mig som jag kunde genomföra efter mina förutsättningar.

Redigerat 2007-04-17 10:52

under min skoltid hade jag ingen diagnos, utan fick göra vad de andra gjorde. Det gick inte alltid så bra...
Kan man knappt springa blir man ALLTID vald sist vid stafetter & dyl.
Bollsporter var roliga, även om jag inte var så duktig gillade och gillar jag fortfarande det!

De allra jobbigaste situationerna var vid frilutsdagar då vi skulle tex cykla, gå, springa längre sträckor, då jag har problem med uthålligheten..... För mig tog det självklart mkt längre tid än andra..... Tack & lov att det fanns justa vänner som gjorde det i min takt!!!!!

Friidrottslektionerna och redskapslektionerna var inte heller mina favoriter... (Hade ingen spänst, muskelstyrka
& uthållighet)......

Värst var det när jag kom till gymnasiet. Där fick vi en lärare som satte betyg efter ur högt mankunde hoppa höjd, hur snabbt man kunde springa en viss sträcka, hur långt man kunde hoppa längd osv.... även om jag var med på varje lektion skulle det bara ge en 1:a i betyg!
Då som först gav jag upp!!! Jag fortsatte att vara med på idrotten, men vägrade att göra sådant jag visste inte skulle ge mig något possitivt.....

Mina tjejer har haft diagnos, men det har inte alltid hjälpt dem. Jag har fått stångas lite med att försöka att få idrotten att fungera. Med mina tjejer har andra problem uppstått istl.
Ibland känns det som om idrotten blir alldeles för tävlingsinriktad även i skolan.....

Anette

Var befriad helt, satt oftast och tittade på. Var domare vid tävlingar och annat. Hade sjukgymnastik på fritiden en gång i veckan. På högstadiet fick jag bassängträning en gång i veckan och slapp därmed historia och geografi.

jag var med på det jag kunde vara med på. Jag har alltid älskat att röra på mig och tränade mycket på fritiden innan sjukdomen tog överhanden. Jag körde fullt ut så mycket jag kunde, och försökte mer trots stopp. Under perioder med träningsförbud slapp jag gymnastiken, men min lärare tyckte att jag var lat då. Jag försökte simma istället då kroppen inte orkade den vanliga gymnastiken, och först på gymnasiet föreslog min gymnastiklärare att jag inte skulle medverka på den ordinarie gymnsatiken. När de andra hade löpträning så brukade jag köra rullträning och fick använda hjälpmedlen för att kunna vara med så mycket som möjligt. Detta gjorde att jag ofta kom före de andra, och jag var den som alltid var närvarande. Detta ledde till att jag faktiskt fick högsta betyg. Högstadiet och gymnasiet hade jag bra gymnastiklärare som lyssnade till min vilja rätt mycket. På låg- och mellanstadiet var jag bara löjlig tyckte hon.

Även jag är intresserad i ämnet. Jag gick i hörande skola hela skolgången, och behövde aldrig, och fick inte för den delen, avstå eller göra något annat under gymnastiklektionerna. Det enda jag har sluppit är att göra lumpen. Det är jag väldigt nöjd med måste erkännas. Finns ingen stööre anledning att "leka krig", när det ändå inte finns något krig i skandinavien av idag. (Mig veterligen)

Jag skadade mig när jag var 15år hade innan dess mvg i idott och bra kontakt med läraren. Efter att jag hamnat i rullstol (hög ryggmärgsskada) så sa läraren att det kanske vore enklast om jag och min ass skötte idrotten själv. Detta resulterade i att jag aldrig hade någon kontakt med läraren och att han i princip satte mitt betyg utan att ens veta om jag haft idrott under hela gymnasiet eller ej. Mitt mvg blev plötsligt ett G som bidrog till att jag sänkte mina betyg. Kräv att ha idrott på samma villkor som alla andra!

När jag gick i grundskola och gymnasium fick jag sjukgymnastik istället för att vara med klasskompisar på gymnastiken. Fick vara ensam men sjukgymnast i en annan lokal

Till sidans topp

Finns det någon här som vet något om färdtjänstresor till och från arbetet?
Någon som har arbetsuppgifter här och där utanför kontoret?
Om man åker och träffar kunder t.ex., kan man då få färdtjänst även för dessa resor, eller är det strikt att färdtjänsten bara kör mellan hemadressen och arbetsplatsen?

Wheelchair-biatch skrev: Finns det någon här som vet något om färdtjänstresor till och från arbetet? Någon som har arbetsuppgifter här och där utanför kontoret? Om man åker och träffar kunder t.ex., kan man då få färdtjänst även för dessa resor, eller är det strikt att färdtjänsten bara kör mellan hemadressen och arbetsplatsen?

I min kommun är ftj-en inte uppdelad i arbetsresor o fritidsresor mm... utan vi har obegränsat antal resor och kan flänga och fara som vi vill, oavsett om det är i jobbet eller på fritiden.

Ja så är det iaf inte i Sthlm... Här måste man ansöka på särskild blankett om arb.resor resp. fritidsresor om man vill ha utökade för fritidsaktivitet. Då måste man ange exakta tider och från- och tilldatum. Vet inte hur det är för dem som reser med ftj i tjänsten, men jag har hört att det kan vara riktigt krångligt för en del. De jag känner är gravt synskadade och har i sina jobb ofta med sig skrymmande och ömtåliga prylar. De har fått tjata och redogöra varför de ska åka färdtjänst... att de inte själva har möjlighet att köra bil, och inte kan släpa dessa saker på tunnelbanan p g a risk att skada grejorna, det är inget tillräckliga argufment enligt ftj-handläggarna

MissIndependent skrev: ....De jag känner är gravt synskadade och har i sina jobb ofta med sig skrymmande och ömtåliga prylar. De har fått tjata och redogöra varför de ska åka färdtjänst... att de inte själva har möjlighet att köra bil, och inte kan släpa dessa saker på tunnelbanan p g a risk att skada grejorna, det är inget tillräckliga argufment enligt ftj-handläggarna

Du menar att de borde beviljas ftj för att slippa skada grejer på tunnelbanan?
Isåfall håller jag med handläggarna - det är inget bra argument, snarare uselt.

Hon kanske menar dyra hjälpmedel?? I så fall är det väl ett argument.

Men... som rullstolsburen som beh buss här i sthlm är det obegränsat med alla resor...

Jessma skrev: Hon kanske menar dyra hjälpmedel?? I så fall är det väl ett argument. Men... som rullstolsburen som beh buss här i sthlm är det obegränsat med alla resor...

Ja, om det är hjälpmedel som menas är det en helt annan femma.

Nej nej, alltså jag menar såhär: Den ena tjejen har en massagebänk som hon måste ha med sig då hon jobbar som massör och åker till företag. Vem annars släpar en massagebänk på t-banan och bussen? Om hon hade sett hade hon kört bil! Och de andra jag

känner är musiker och reser således med mycket ömtåliga, tunga och ibland skrymmande instrument som keyboard. De hade också kört bil om de hade kunnat.
P g a att de inte ser något, är de ju extra utsatta för att bli påsprungna, snubbla, gå in i saker och smälla i och således skada grejorna. Det kan förvisso även hända om man har syn, men det är ju inte lika troligt! Man går knappåast in i en dörr om man ser den, eller???

I såfall så är det lika fel att beviljas riksfärdtjänst för att man sitter i rullstol, det går faktiskt att åka tåg!

MissIndependent skrev: I såfall så är det lika fel att beviljas riksfärdtjänst för att man sitter i rullstol, det går faktiskt att åka tåg!

Nej, det är inte lika fel att beviljas riks-ftj.
Personligen pallar jag inte att åka tåg till ex Stockholm, det tar alldeles för lång tid, min kropp orkar inte. Att då flyga med riks-ftj är enda lösningen pga mitt funktionshinder.

Det är milsvid skillnad på det och att behöva ha med sig en massagebänk!

Det är alltid funktionshindret som ska avgöra när det handlar om ftj - inte hur mycket packning man har med sig.

Redigerat 2007-04-14 12:08

"Min kropp orkar inte, det är för långt" säger du. Men det går ju snabbare att åka tåg än färdtjänst, iaf om man tar x2000!!! Men skit samma, det var inte det jag skulle diskutera, utan jaa självklart funktionshindret är avgörande, men har du inte läst ordetnligt?

"P G A ATT DE HELT SAKNAR SYN LÖPER DE STÖRRE RISK FÖR ATT SMÄLLA I OCH GÅ IN I SAKER"

Alltså, JAG klarar att ta en keyboard på t-banan eller bussenb för jag kan se och därför akta mig för att snubbla eller gå in i saker. Så för mig är det alltså no problems. Fattar ni inte skillnaden?

MissIndependent skrev: "Min kropp orkar inte, det är för långt" säger du. Men det går ju snabbare att åka tåg än färdtjänst, iaf om man tar x2000!!! Men skit samma, det var inte det jag skulle diskutera, utan jaa självklart funktionshindret är avgörande, men har du inte läst ordetnligt? "P G A ATT DE HELT SAKNAR SYN LÖPER DE STÖRRE RISK FÖR ATT SMÄLLA I OCH GÅ IN I SAKER" Alltså, JAG klarar att ta en keyboard på t-banan eller bussenb för jag kan se och därför akta mig för att snubbla eller gå in i saker. Så för mig är det alltså no problems. Fattar ni inte skillnaden?

Inte för att det har med saken att göra, men flyget tar mig snabbare mellan punkt A och B än vad tåget gör i just detta fallet.

Jo, jag har läst ordentligt - och jag vet att de helt saknar syn, ingen anledning att skrika alltså.
Vad jag menar är att med ex ledsagare skulle det funka att resa utan riks-ftj. Observera att jag bara spekulerar, har ju ingen insyn i ärendet mer än det du skrivit.
Jag missunnar heller ingen att åka riks-ftj... jag bara klurar på en lösning på proiblemet.

Jo jag fattar hur du menar. Ledsagare har ju många, men jag har för mig att det är svårt att få ledsaga i arbetet, dvs om man ska från punkt a till b i arbetet är det väl tänkt att någon anställd ska följa med eller nåt istället... typ. Arbetsbiträden har jag hört talas om men vet inte hur det funkar...

Det jag först åsyftade till var vanliga färdtjänstresor inom staden eller kommunen, antar att det var det som var frågan?

Har man buss så har man ju obegränsat med resor men det har ju som sagt inte vi andra...

Hjulia skrev: Nej, det är inte lika fel att beviljas riks-ftj. Personligen pallar jag inte att åka tåg till ex Stockholm, det tar alldeles för lång tid, min kropp orkar inte. Att då flyga med riks-ftj är enda lösningen pga mitt funktionshinder. Det är milsvid skillnad på det och att behöva ha med sig en massagebänk! Det är alltid funktionshindret som ska avgöra när det handlar om ftj - inte hur mycket packning man har med sig. Redigerat 2007-04-14 12:08

Jag tycker nog ändå de har rätt till färdtjänst. De är synskadade och behöver färdtjänst för att kunna ta med prylar som behövs i arbetet. Om de inte var synskadade så hade de kunnat ta med prylarna i kollektivtrafiken eller egen bil.

Redigerat 2007-04-14 13:22

MissIndependent skrev: Jo jag fattar hur du menar. Ledsagare har ju många, men jag har för mig att det är svårt att få ledsaga i arbetet, dvs om man ska från punkt a till b i arbetet är det väl tänkt att någon anställd ska följa med eller nåt istället... typ. Arbetsbiträden har jag hört talas om men vet inte hur det funkar... Det jag först åsyftade till var vanliga färdtjänstresor inom staden eller kommunen, antar att det var det som var frågan? Har man buss så har man ju obegränsat med resor men det har ju som sagt inte vi andra...

LSS
Ledsagarservice
Den som inte har personlig assistans kan istället ha rätt till ledsagarservice. Ledsagarservice ska vara en personlig service, anpassad efter individuella behov som ska kunna underlätta för den enskilde att delta i samhällslivet.
LSS gäller bl a för personer som till följd av andra stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder, som uppenbart inte beror på normalt åldrande, har betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och omfattande behov av stöd och service.

Socialtjänstlagen

7 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin
livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och
att leva som andra.


De allra flesta kommuner har utefter det som står i socialtjänstlagen utarbetat egna policys för hur exakt insatserna ska se ut i just den kommunen. Det finns dock ingenting i själva lagen som är ett hinder för att den person du pratar om skulle kunna få ledsagning från punkt A till punkt B, även om det är arbetsrelaterat. Det är bara att söka och överklaga om man får avslag. Det verkar ju finnas goda argument för insatser.

Redigerat 2007-04-14 19:21

I Skåne är arbetsresor strikt arbetsresor, om man ska resa inom tjänsten så påpekar de att arbetsgivaren ska stå för det. Däremot kan jag ändra adress, om jag gör hembesök så kan jag få åka därifrån och hem utan att betala extra.

KarinSch skrev: I Skåne är arbetsresor strikt arbetsresor, om man ska resa inom tjänsten så påpekar de att arbetsgivaren ska stå för det. Däremot kan jag ändra adress, om jag gör hembesök så kan jag få åka därifrån och hem utan att betala extra.

I Lund kan man tyvärr INTE ändra adress annat än vad som står på månadskortet (inte ens om det är på vägen).

I Uppsala funkar det så att det är ett kort för arbetsresor och ett annat för privatresor. Fast o andra sidan betalas en egenavgift på 30% för varje resa också

I Gbg löser man ett månadskort för 500 kronor. I dessa ingår eventuella arbetsresor samt fritidsresor. Vi är bara strax under 300 personer i stan som har arbetsresor, anmärkningsvärt få tycker jag. Men förhoppningsvis är det många som kör med egen bil. Egentligen är det bara två resor per dag som man har men de verkar flexibla om man står på sig och argumenterar för att man gör flera arbetsresor på samma dag. Man kan också göra resorna till/från olika adresser. Men så helt plötsligt är det någon på beställningscentralen som får för sig att man bara får resa mellan A-B och så bråkar man lite och så funkar det igen. Däremot är resor utanför kommunen svåra att få som tjänsteresor. Då får man fixa riksfärdtjänst och så får arbetsgivaren betala.

Wheelchair-biatch skrev: Finns det någon här som vet något om färdtjänstresor till och från arbetet? Någon som har arbetsuppgifter här och där utanför kontoret? Om man åker och träffar kunder t.ex., kan man då få färdtjänst även för dessa resor, eller är det strikt att färdtjänsten bara kör mellan hemadressen och arbetsplatsen?

Min färdtjänst hämtar mig var jag vill, och kör mig dit jag vill. Det enda som skiljer är priset. Som golftönt åkte jag till golfbanan för en intervju med shopinnehvaraen en gång för ett skolarbete. Det gick bra, men jag måste betala hiskliga 20 spänn extra för att komma dit, samma sak när jag ville hem. Men det funkade bra åtminstone.

Redigerat 2007-05-01 23:26

Till sidans topp

Atjoo skrev: Jag anser att handikappkunskap skulle bli en obligatorisk kurs i grundskolan. Man får lära sig att göra en skärbräda i slöjden, att baka bullar på hemkunskapen, att stå på händer i gympan osv. En del i denna kurs skulle då enligt mitt tänk vara att få möta några personer som vet hur det är att leva med tex ett rörelsehinder en synskada, utvecklingsstörning, hörselskada och doldt funktionshinder. Att få testa idrott för funktionshindrade och diskutera bemötande måste ju vara ett viktigt ämne även för skolan kan man tycka. Kanske kunde man få bort fördomar och få en bättre tillgänglighet snabbare om man införde detta.

Lilleman: Jag har varit inne på lite samma sak men vill utveckla det lite. Idag finns det så många olikheter i Sverige. I Malmö pågår ett projekt som kallas för Mångfaldsinformatörerna. Jag gick själv utbildningen. Den handlar om att erbjuda arbetsplatser (däribland skolan) coachning om hur man bygger upp ett accepterande klimat på arbetsplatsen för olika sorters olikheter. Genom övningar och diskussioner visar de värdet av olikheterna.
Den diskrimineringen som människor pga olikheterna utsätts för beror på att samhället inte är accepterande för de som finns utanför "normen". Det finns en "norm", en medelsvensson, som samhället utgår ifrån när man planerar skolan, arbetsmarknad, bostadsmarknad, osv. Kunskapen om det som ligger utanför "normen" är låg och därför får diskrimineringen fortsätta. Det är egentligen bara sättet vi diskrimineras på som skiljer sig åt. Känslan av att vara diskriminerad är samma för den som är homosexuell, invandrare eller funktionshindrad. Alla diskrimineras av en enda anledning - att man inte passar in på "normen".

Diskrimineringen kommer sig av att vi, helt naturligt, känner mer förtroende och trygghet för det vi känner till och är vana vid. Därför är också diskrimineringen som störst bland lågutbildade.

Därför anser jag att vi ska bilda ett ämne i omvärldskunskap. I detta ämne bakar man in kultur, religion, samhällskunskap, handikappkunskap och en del andra ämnen som har med människor att göra. Detta skulle isf behöva ersätta flera av dagens delkurser. Fördelen är att man ser sammanhanget mellan olika företeelser i samhället och kan hitta likheter och olikheter mellan varandra.
Ett exempel: Att en kristen person kan ha svårt att acceptera homosexuella kanske har att göra med vad man vet om hur Bibelns innehåll förhåller sig till historien. I detta sammanhang finns tre olika ämnen: homosexualitet/sexualitet, historia och religion.

I ämnet omvärldskunskap får eleverna förutsättningar att kunna fungera som grupp/arbetsplats. Samtidigt sätter man stopp för gamla fördomar som sprids från generation till generation. Man lär sig också värdefull kunskap om olika ämnen som man har lärt sig att sätta i relation till verkligheten i kontrast till strikt teoretisk inlärning.

Detta anser jag vara det bästa för vårt samhälle. Ingen yrkesgrupp, ingen människa präglas av ett enda skolämne. Allt vi gör påverkas kanske av 4-5 olika ämnen i ett och samma påstående.
Dagens skolsystem gör att vi känner till ganska mycket om många ämnen. Men vi har svårt att tänka kritiskt och hitta egna lösningar. Det ser man i alla debattprogram i TV och på alla insändarsidor. Att ifrågasätta, hitta lösningar och kunna argumentera, lär man sig genom att kunna sätta olika ämnen i relation till varandra - att kunna ta det till nästa nivå.

Sen när vi ändå pratar om skolan så vill jag gärna se att vi har en årskursförflyttning som inte är beroende av tid utan av mått av skolan. Ingen ska kunna flyttas upp en nivå utan att ha Godkänt betyg. Med detta ska det också erbjudas extrahjälp oavsett om man har någon form av diagnos eller inte. På detta viset går alla ut med Godkänt i alla ämnen ur grundskolan, alla får den hjälp man behöver, undervisningen bli individanpassad där den som har lätt för att lära inte behöver vänta på de andra eleverna och den eleven som behöver ta mer tid på sig tillåts göra det.
sen har jag också synpunkter på vad, inom olika ämnen, som man verkligen behöver lära sig på en basnivå. Idag är det för mycket "korvstoppning" och man ställer genom betygen och kraven eleverna mot varandra på ett sätt som bara kan tolkas som att man försöker urskilja ideal-eleven från de övriga. Om man tänker efter utgår inte skolan idag ens från den typiske elevens förutsättningar.

Det viktiga är att man får bukt med fördomar och att skolan aktivt arbetar med detta. Att göra som jag föreslog och införa handikappkunskap som ett obligatoriskt ämne innebär att man helt enkelt inte kan missa den delen. Det finns säkert bitar som man kan föra samman som diskriminering osv men faran är att våra problem med tillgänglighet bla skulle drunkna i alla andra stora bitar.

Även människor med olika sexuellläggning, olika trosbekännelser från olika kulturer osv skulle dra nytta av handikappkunskap. Att få möta det okända ger kunskap och förståelse som kan öppna dörrarna för det egna tänkandet och i bemötandet med människor som själva lever med olika FH.

Lena K skrev: Det viktiga är att man får bukt med fördomar och att skolan aktivt arbetar med detta. Att göra som jag föreslog och införa handikappkunskap som ett obligatoriskt ämne innebär att man helt enkelt inte kan missa den delen. Det finns säkert bitar som man kan föra samman som diskriminering osv men faran är att våra problem med tillgänglighet bla skulle drunkna i alla andra stora bitar. Även människor med olika sexuellläggning, olika trosbekännelser från olika kulturer osv skulle dra nytta av handikappkunskap. Att få möta det okända ger kunskap och förståelse som kan öppna dörrarna för det egna tänkandet och i bemötandet med människor som själva lever med olika FH.

Jag kanske hade fel i vem det var som skrev inlägget jag citerade från första början?

Jag tror att man får bukt med problemet OM man lär barn att samarbeta och att olikheter är något positivt och nödvändigt. Det är viktigt att det framgår att handikappkunskapen inte är den enda olikheten utan att det sätts i ett större sammanhang. En invändning kan förstås vara att de andra olikheterna redan får uppmärksamhet inom de redan befintliga ämnena på ett sätt som funktionshinder inte får.
Dock så är just tanken med omvärldskunskap att olikheterna ska sättas in i ett sammanhang. En lektion i handikappkunskap är inte lika lätt att ta till sig om man inte kan identifiera sig med funktionshinder på något sätt. Men genom att dra exempel från olika grupper där man visar på att diskriminering egentligen är samma sak oavsett vem som råkar ut för den så skapar man en större medvetenhet.

Ditt oro vad gäller t.ex. tillgänglighet är obefogad då t.ex. homosexuella och invandrare faktiskt också, men av andra anledningar, stängs ute från olika miljöer. Meningen är ju inte att vi ska gå in på detalj och göra barn till tillgänglighetskonsulter. Vad ska de göra med den kunskapen? Men de ska lära sig att se att känna igen diskrimineringen - hur den än ser ut. Ska man öka förståelsen för barn så måste man få barn att förstå att pga att samhället inte är tillgängligt så kan inte funktionshindrade alltid deltaga i samhället 100% - precis samma problem alltså som för invandrare och homosexuella. Våra problem ÄR diskrimineringen. Och vill vi komma åt diskrimineringen så kan vi inte bara utgå från oss själva. Det finns kanske också lösningar från andra grupper att hämta genom att samarbeta. Som det är nu framför inte bara funktionshindrade en egen version av diskriminering utan också olika funktionshindersgrupper kräver förståelse i jämförelse med andra funktionshindersgrupper. Jag hade inte blivit så mycket klokare av att veta varför kurderna känner sig mer diskriminerade än somalierna. För mig är de båda en minoritet i Sverige som tyvärr utsätts för diskriminering för att de avviker från den rådande normen - inte egentligen för att de är somalier eller kurder.

Jag håller med dig Lilleman i att alla sorters diskriminerade personer bör vara med annars fokuserar vi åter på att just funkisar är en grupp för sig, en speciell sorts människor som det måste tas extra hänsyn till och ha en extra utbildning om. Vad säger vi då, jo just att de där funkisarna är verkligen annorlunda.
Är vi det? Nä, inte så väldigt mycket när allt kommer omkring, jag tror inte att det finns något annat sätt än att vi är med i samhället, naturligtvis även i skolan, där vi berättar om våra problem med otillgänglighet och diskriminering, men även om våra vardagsliv, att vi har andra intressen än just våra funktionshinder. Många unga tror ju helt enkelt inte att vi är så kul att umgås med eftersom vi inte är med dem, att det beror på otillgänglighet och kanske sämre ork vet ju inte de.
När jag föreläser brukar jag börja med att presentera mig.
-Jag heter Karin, är 50+. sambo med en HD åkare, har tre vuxna barn, ett barnbarn, gillar att köra bil, scrappa, göra kort, har stor örtträdgård och älskar engelska deckare, och sen råkar jag sitta i rullstol.
Vad som är kul är att när jag sen frågar om de har några mer undringar om mitt privatliv så brukar frågan bli - Vad är att scrappa?
Vi måste finnas i skolor och i samhället som individer, inte som invalider.

KarinSch skrev: Jag håller med dig Lilleman i att alla sorters diskriminerade personer bör vara med annars fokuserar vi åter på att just funkisar är en grupp för sig, en speciell sorts människor som det måste tas extra hänsyn till och ha en extra utbildning om. Vad säger vi då, jo just att de där funkisarna är verkligen annorlunda. Är vi det? Nä, inte så väldigt mycket när allt kommer omkring, jag tror inte att det finns något annat sätt än att vi är med i samhället, naturligtvis även i skolan, där vi berättar om våra problem med otillgänglighet och diskriminering, men även om våra vardagsliv, att vi har andra intressen än just våra funktionshinder. Många unga tror ju helt enkelt inte att vi är så kul att umgås med eftersom vi inte är med dem, att det beror på otillgänglighet och kanske sämre ork vet ju inte de. När jag föreläser brukar jag börja med att presentera mig. -Jag heter Karin, är 50+. sambo med en HD åkare, har tre vuxna barn, ett barnbarn, gillar att köra bil, scrappa, göra kort, har stor örtträdgård och älskar engelska deckare, och sen råkar jag sitta i rullstol. Vad som är kul är att när jag sen frågar om de har några mer undringar om mitt privatliv så brukar frågan bli - Vad är att scrappa? Vi måste finnas i skolor och i samhället som individer, inte som invalider.

Ja, jag kan väl också erkänna att jag inte heller har någon aning om vad man gör när man scrappar.

Jag håller med dig i det du skriver. Det jag menar är inte att man inte ska våga berätta hur det verkligen är. Men ska ta exempel och göra jämförelser genom grupper. Det tror många av oss funktionshindrade inte går men jo, när det gäller diskriminering vill jag faktiskt hävda att det gör det. Vi diskrimineras för att vi avviker från normen - precis som invandrare och homosexuella. Sen kan diskrimineringen se olika ut och här ser jag gärna att man disskuterar olika uttryck för diskriminering i ett sådant ämne, men att man gör det genom jämförelser mellan grupper. På så vis så kan ett barn bättre relatera till hur det är att vara diskriminerad.
Går man in för djupt i varje ämne så är risken att det blir för teoretiskt och inte egentligen tjänar syftet - nämligen att man ska förstå sin omvärld, bli mer uppmärksam på orättvisor, vara mindre fördomsfull genom att man får kunskap och att man vågar lita på andra. Det sistnämnda blir allt svårare i ett tuffare samhälle.

En intressant sak är att vi gärna kallar invandrare som säger dumma saker om svenskar för omvänd rasism. För mig är det "helt vanlig" rasism. Tror man att rasism bara sker mot invandrare av svenskar så vet man inte vad rasism är. Lika rasistiskt är det egentligen att säga att smålänningar är snåla, stockholmare är dryga och att en del inte tycker att man ska prata skånska i skånes lokalradio för att de norrlänningar som bor i Skåne inte förstår. Samtidigt så kräver vi av invandrare att DE ska lära sig språket.
Det finns tusentals av sådana här exempel på motsägelser som tillsammans kan få en att förstå vad rasism är. Dessutom är kulturen ett viktigt ämne i omvärldskunskap eftersom man troligen blir mindre rädd för andra kulturer om man känner till sin egen. Rasisterna brukar ju vara rädda för att den svenska kulturen urholkas men då brukar jag fråga vad svensk kultur egentligen är? Köttbullarna är från Tyskland.

Kultur betyder "att odla". Det är en företeelse, symbol eller en sak som en grupp människor identifierar sig. De flesta saker i Sverige som vi anser är svensk kultur härrör från andra kulturer. Med den vetskapen borde man inte bli rädd när nya kulturinslag dyker upp i det svenska samhället.

Jag menar inte att man från skolan sida ska tuta i barnen en massa åsikter. Ämnet ska vara faktabaserat som vilken annat ämne som helst. Genom att kasta fram påstående och lära barn att ta ställning, i tidig ålder, så blir man en motpol mot det negativa generationsarv som sprider diskrimineringen från vuxna till barn. Och det måste börjas i väldigt tidig ålder.
Givetvis ska åsiktsfriheten även gälla på dessa lektioner. Som med allt annat acceptansarbete i samhället så måste det första steget mot att uppnå förståelse vara att man är ärlig och lägger alla korten på bordet.

Därför, slutligen efter en lång utläggning, så delar jag din uppfattning om att vi inte är speciellare än andra människor. Någonstans måste vi bestämma oss om det är särbehandling och extrainsatser vi vill ha eller inkludering. Alla de särskilt anordna insatserna från samhällets sida, t.ex. färdtjänst, som kom till som ett alternativ på diskrimineringen inom kollektivtrafiken, innebär sämre valfrihet än andra, ökade kostnader för oss resenärer, osv.
Vi måste sluta tänka vi och dom och se till att få ett samhälle som inkluderar alla. Men fortfarande byggs bussar otillgängliga och samhället planerar fortfarande för utanförskap. Därför är det viktigt att redan nu ändra attityden hos morgondagens chefer.

Lilleman och KarinSch, jag kan hålla med er i det mesta men jag tror ändå att någon form av handikappkunskap är av vikt. Jag är själv ute i och föreläser tillsammans med handikappidrotten och ger då också tillfälle att få prova på olika idrotter, som tex Goalball, rullstolsbasket och femkamp.

Dessa dagar brukar vara oerhört uppskattade och man vill ha mer av detta på skolorna. Vi har inte ekonomi att åka ut till alla skolor i länet, men hade gärna gjort det om medel fanns. Jag skulle också gärna se att man i samband med en sådan här dag också hade mera tid att prata om attityder, bemötande, tillgänglighet osv...

Om sokolan sedan vill jobba för att prata om diskriminering i ett större perspektiv så är ju det bara bra.

Sedan är det väl lika självklart för mig som för er att mitt funktionshinder inte är mitt liv men det är en del av mitt liv som inte går att blunda för. Vill vi nå en förändring i attityder och tillgänglighet så måste vi våga inse att det finns problem. För mig är det inte okej att folk använder CP som ett skällsord. För mig är det inte okej att man bygger om restauranger med etager osv.

När jag föreläser så brukar jag berätta lite om mitt liv före olyckan, olyckan och livet därefter. Jag blandar allvar med humor och lycka med kris och det är väl så livet ser ut. Att gå och föreläsa enbart om mina intressen och i förbifarten bara nämna att jag sitter i rulle skulle kännas mindre bra. jag sätter inte min identitet i mitt FH men jag blundar inte heller för det.

Jag vill att mina föreläsningar ska ge en inlick hur det kan vara när livet förändrar sig och hur jag kan fortsätta att älska livet trotts motgångar. Jag vill att människor förstår att vem som hellst kan bli FH och det kan gå på ett ögonblick. Jag vill att människor ska känna att FH är något som berör alla. Inte att man ska tänka på oss som är FH som "små stackare" och inte heller som "super människor" utan som olika individer som är som vem som hells men som har begränsningar av olika slag.

Lena K skrev: Lilleman och KarinSch, jag kan hålla med er i det mesta men jag tror ändå att någon form av handikappkunskap är av vikt. Jag är själv ute i och föreläser tillsammans med handikappidrotten och ger då också tillfälle att få prova på olika idrotter, som tex Goalball, rullstolsbasket och femkamp. Dessa dagar brukar vara oerhört uppskattade och man vill ha mer av detta på skolorna. Vi har inte ekonomi att åka ut till alla skolor i länet, men hade gärna gjort det om medel fanns. Jag skulle också gärna se att man i samband med en sådan här dag också hade mera tid att prata om attityder, bemötande, tillgänglighet osv... Om sokolan sedan vill jobba för att prata om diskriminering i ett större perspektiv så är ju det bara bra. Sedan är det väl lika självklart för mig som för er att mitt funktionshinder inte är mitt liv men det är en del av mitt liv som inte går att blunda för. Vill vi nå en förändring i attityder och tillgänglighet så måste vi våga inse att det finns problem. För mig är det inte okej att folk använder CP som ett skällsord. För mig är det inte okej att man bygger om restauranger med etager osv. När jag föreläser så brukar jag berätta lite om mitt liv före olyckan, olyckan och livet därefter. Jag blandar allvar med humor och lycka med kris och det är väl så livet ser ut. Att gå och föreläsa enbart om mina intressen och i förbifarten bara nämna att jag sitter i rulle skulle kännas mindre bra. jag sätter inte min identitet i mitt FH men jag blundar inte heller för det. Jag vill att mina föreläsningar ska ge en inlick hur det kan vara när livet förändrar sig och hur jag kan fortsätta att älska livet trotts motgångar. Jag vill att människor förstår att vem som hellst kan bli FH och det kan gå på ett ögonblick. Jag vill att människor ska känna att FH är något som berör alla. Inte att man ska tänka på oss som är FH som "små stackare" och inte heller som "super människor" utan som olika individer som är som vem som hells men som har begränsningar av olika slag.

Då har du nog inte förstått vad jag menar med omvärldskunskap. Omvärldskunskap innefattar mycket av det som handikappkunskap gör. Skillnaden är att den knyter an till andra minoritetsgrupper. En invandrare kanske inte förstår hur det är att vara diskriminerad som funktionshindrad. Men när jag säger att det känns lika taskigt som när han inte får ett jobb för att han har utländskt efternamn, så begriper han vad jag menar. Handikappkunskap är svårt att ta till sig utan förkunskaper. Det är inte omvärldskunskap. Därför lämpar sig förstås handikappkunskap på vissa högskoleprogram men inte på grund- och gymnasienivå - på samma sätt som att prata om invandrares rätt i samhället eller homosexuellas som en enskild företeelse.

Att du föreläser ideellt är ju positivt men det jag skrev ovan handlade om en vanlig, lärarledd undervisning.

Men hallå Lena, självfallet är jag ute och håller föredrag om mitt funktionshinder, men jag börjar alltid med att presentera den jag är som människa, det är poängen, att få människor att se mig, en alldeles vanlig människa fast sittande i rullstol.
Att sen öppna en dialog om diskriminering som fenomen är för mig det riktiga - fråga om de vet vad det innebär, om de känner någon som diskriminerats och hur de tror den kände. Eftersom inte alla känner någon funkis men de flesta känner någon invandrare eller homosexuell så är det mycket lättare att få dem att förstå från det hållet, deras egna känslor alltså. Sen kan man gå vidare och prata om just vad som är diskriminerande för oss.
Som att bygga restauranger i etage, det kan man fixa med ramp och då kommer vi in men kanske inte min färgade vän, man måste lära dem helheten i samhället, annars blir vi bara gnälliga och krävande egoister i deras ögon och det vinner vi inget på.
Sen pratar jag ju aldrig om handikappidrott, dels för att jag är totalt ointresserad men även för att jag märkt att det ökar avståndet mellan oss och icke funktionshindrade. Deras tänk blir lätt - Så bra att det finns idrott för dem - då behöver vi inte anpassa de vanliga ställena så att de kan vara delaktiga. Det gör att fotbollsarener och omklädningsrum inte anpassas, inte för att jag tänkt spela fotboll men för att jag kanske har barn som spelar och jag vill vara delaktig. Sånt ska finnas men vi får inte berätta för unga som inte tänker som vi och som inte har den insynen i tillvaron än om sånt utan vi måste visa att vi vill vara med på alla ställen och aldrig nöja oss med utvalda funkis saker.
Om vi tittar i samhället så tror de flesta att vi inte har ett liv, vi äter, skiter, sover och blir duschade en gång i veckan, typ. Att ta hål på den illusionen är otroligt mycket viktigare för mig, det är då vår kommande generation kan förstå att vi behöver göra det här samhället tillgängligt.

Då tänker vi nog ganska lika men du har fel angående Handikappidrott. För att kunna spela tex basket som rullstolsbrukare så måste man ta sig in i hallen, man måste ha fungerande toaletter, hiss till läktaren (om man ska titta på matcher också), dörr öppnare osv. Jag kan direkt peka på hallar som blivigt anpassade pga att det startats upp idrott för rörelsehindrade där. Ett exempel är på orten där jag bor. Man utövar ju idrott rom FH på vanliga hallar, gräsplaner, badhus, skidbackar osv så vart du fått dina uppg om detta vet jag inte.

För övrigt är jag med dig när det gäller att få människor att se att man som FH är en vanlig unik människa

Från ställen där jag bott. I Malmö utövas handikappidrott på antingen Parkmökkan eller tidigare på Kockums friskvårdsanläggning, de enda ställen som var anpassade.
I Hbg och Ängelholm finns också bara skolgymnastikhallar och bowlinghallar som används, förvisso är en del av Olympiahallen anpassad med toaletter men det är mest för besökare till mässan inte för aktiva utövare. Ingen av simhallarna har liftar, funkisar får simma på sjukhuset.

Lilleman skrev: Då har du nog inte förstått vad jag menar med omvärldskunskap. Omvärldskunskap innefattar mycket av det som handikappkunskap gör. Skillnaden är att den knyter an till andra minoritetsgrupper. En invandrare kanske inte förstår hur det är att vara diskriminerad som funktionshindrad. Men när jag säger att det känns lika taskigt som när han inte får ett jobb för att han har utländskt efternamn, så begriper han vad jag menar. Handikappkunskap är svårt att ta till sig utan förkunskaper. Det är inte omvärldskunskap. Därför lämpar sig förstås handikappkunskap på vissa högskoleprogram men inte på grund- och gymnasienivå - på samma sätt som att prata om invandrares rätt i samhället eller homosexuellas som en enskild företeelse. Att du föreläser ideellt är ju positivt men det jag skrev ovan handlade om en vanlig, lärarledd undervisning.

Jag har inget emot dina idéer om det du kallar för omvärldskunskap Lilleman men jag vågar påstå att någon form av handikappkunskap skulle lämpa sig väl i grundskolan. Kanske redan i mellanstadiet när man är mer formbar. Kanske skulle man lägga detta ämne som jag vill ha i anslutning till gymnastik och samhällskunskap. För det ger ganska mycket att själv få prova på att tex köra rullstol eller testa att göra något aktivt med bindel för ögonen.

Jag menar inte att denna form av handikappkunskap skulle vara enbart lärarled. Detta då det inte på långa vägar skulle ge den trovärdighet som mötet med en människa som verkligen vet vad det innebär att vara tex rullstolsbrukare gör.

Du skriver att handikappkunskap är svårt att ta till sig utan förkunskaper. Det är just därför man behöver kunskap. Med kunskap suddas fördomar ut och det är väl bra om det kunde ske redan på grundskolan, eller.

Det bästa hade nog varit om fler lärare var funktionshindrade (jag pratar inte bara om rullstolsburna), mycket tror jag handlar om att barnen sällan möter funktionshindrade i sin vardag. Jag tror inte det hjälper i längden om det kommer nån utifrån och berättar som sedan försvinner igen. Det är bättre att man träffar på personen varje dag i korridorerna eller i klassrummet.

Vi pratar om integrering, men glömmer lätt bort att det inte alltid räcker att komma och hålla föredrag eller låta banen prova stolar/rollatorer/ögonbindel och käpp eller vad man annars tänkte visa.

Den sk. handikappkunskapen bör dessutom komma in i både so och no i grundskolan, precis som andra mångfaldsfrågor bör och inte göras till något specialämne. Jag trodde ju faktiskt att meningen med hela frågan var att visa på att vi är helt vanliga människor.

KarinSch skrev: Från ställen där jag bott. I Malmö utövas handikappidrott på antingen Parkmökkan eller tidigare på Kockums friskvårdsanläggning, de enda ställen som var anpassade. I Hbg och Ängelholm finns också bara skolgymnastikhallar och bowlinghallar som används, förvisso är en del av Olympiahallen anpassad med toaletter men det är mest för besökare till mässan inte för aktiva utövare. Ingen av simhallarna har liftar, funkisar får simma på sjukhuset.

Det bidrivs nog idrott för FH på fler ställen än så i Malmö. Kolla in den här länken http://www.malmo-open.com/

Terinon skrev: Det bästa hade nog varit om fler lärare var funktionshindrade (jag pratar inte bara om rullstolsburna), mycket tror jag handlar om att barnen sällan möter funktionshindrade i sin vardag. Jag tror inte det hjälper i längden om det kommer nån utifrån och berättar som sedan försvinner igen. Det är bättre att man träffar på personen varje dag i korridorerna eller i klassrummet. Vi pratar om integrering, men glömmer lätt bort att det inte alltid räcker att komma och hålla föredrag eller låta banen prova stolar/rollatorer/ögonbindel och käpp eller vad man annars tänkte visa. Den sk. handikappkunskapen bör dessutom komma in i både so och no i grundskolan, precis som andra mångfaldsfrågor bör och inte göras till något specialämne. Jag trodde ju faktiskt att meningen med hela frågan var att visa på att vi är helt vanliga människor.

Det vore ju mycket bra om det fanns fler skolpersonal som själva hade olika funktionshinder, som du skriver Terinon. Meningen från min sida med handikappkunskap har jag väl klar gjort ganska väl. Att stoppa huvudet i sanden och tycka att jag är som alla andra så det behövs inte någon mera kunskap kring FH känns fegt. Det blir ett struttsbeteende och vågar vi inte stå upp för att vi har vissa behov som andra inte har då är vi fega. Sedan skiljer sig inte vi från andra när det gäller andra frågor men är man som jag rullstolsbrukare så kan jag inte traska upp för trappor tex. Har man som en del andra en CP-skada så är det förmodligen inte så upplyftande att höra detta som skällsord.

terinon skriver att det inte räcker i längden att det kommer någon utifrån och sedan försvinner igen. nej det hade så klart varit bäst om det fanns skolpersonal som själva har FH. Jag är dock övertygad om att bra möten med det okända kan leda till minnen för livet. Jag kan själv träffa människor som kommer fram till mig och berättar att de varit på föreläsning med mig många år efter åt. Så är det säkert för fler.

Lena K skrev: Det bidrivs nog idrott för FH på fler ställen än så i Malmö. Kolla in den här länken http://www.malmo-open.com/

Malmö Open är en tävling, som hålls varje år i februari. Malmö Open handlar sådeles inte om "vardagssportande".

// A E

Lena K skrev: Att stoppa huvudet i sanden och tycka att jag är som alla andra så det behövs inte någon mera kunskap kring FH känns fegt. Det blir ett struttsbeteende och vågar vi inte stå upp för att vi har vissa behov som andra inte har då är vi fega.

Jag menar inte att man ska stoppa huvudet i sanden och låtsas som om man inte har specialbehov (eftersom vissa menar att de har det), men vad skulle det vara för behov? Vissa behöver bara hjälp för att klara av de samma behoven som andra klarar själva.
Att det behövs mer kunskap kan jag hålla med om, men jag tror inte att majoriteten av de vuxna i samhället minns exakt vad en föreläsning med frågestund de var på för låt oss säga 15 eller fler år handlade om och samhället förändras fort precis som människorna som lever i det samhället. Man minns lättare en person man träffat flera gånger.

Lena K skrev: ...men är man som jag rullstolsbrukare så kan jag inte traska upp för trappor tex. Har man som en del andra en CP-skada så är det förmodligen inte så upplyftande att höra detta som skällsord.

Glasögonbärare är ju egentligen funktionshindrade, de har ju också "specialbehov" genom sina glasögon/kontaktlinser, men inte ser vi dem som annorlunda längre. Det är samma sätt vi ska göra för vår egen del, vad jag vet har det inte kommit in nån med glasögon i skolklasserna för x antal år sen för att låta folk ställa frågor och fortsatt göra det år efter år, istället har det blivit allmänt accepterat och man har en smula optik på NO-undervisningen på högstadiet och har haft det i ett antal år.

Jag tror inte många normalfungerande människor tror att rullstolsburna kan köra i trappor, men de glömmer bort att det finns hjälpmedel som ramper och hissar.

Men om vi ska jobba med fördomar ska vi väl skicka in en lesbisk funktionshindrad invandrar-singeltjej som är troende muslim i skolklasserna, men det tror jag inte särskilt många här skulle tycka var representativt.

Det var bästa någon har skrivit här på länge

Terinon skrev: Men om vi ska jobba med fördomar ska vi väl skicka in en lesbisk funktionshindrad invandrar-singeltjej som är troende muslim i skolklasserna, men det tror jag inte särskilt många här skulle tycka var representativt.

Det där sätter fingret på spiken.
Fördomar finns verkligen lika ofta mellan olika minoritetsgrupper, som mellan Det Normala Samhället och minoritetsgrupperna.

Fifh har skaffat annat ställe, de var de som tidigare höll till på Parkmöllan och Kockums, nu heter det Fifh hallen istället, fortfarande finns man på Latinskolans gympasal och man kan fortfarande inte simma som funktionshindrad i Malmö, och det är 17 år sedan jag flyttade, jag är inte imponerad.
Malmö Openhade man redan när jag var ung, har t.o.m. spelat Boccia och kommit tvåa med mitt lag i denna årliga tävling,(ja, jag vet, pinsamt stt någon så totalt ointresserad av sport erkänner detta, men jag var ung) spelade för FIFH då på Baltiska hallen. Säkert inte mer integrerat i vanliga världen nu än vad det var då.

Lena K skrev:
Jag har inget emot dina idéer om det du kallar för omvärldskunskap Lilleman men jag vågar påstå att någon form av handikappkunskap skulle lämpa sig väl i grundskolan. Kanske redan i mellanstadiet när man är mer formbar. Kanske skulle man lägga detta ämne som jag vill ha i anslutning till gymnastik och samhällskunskap. För det ger ganska mycket att själv få prova på att tex köra rullstol eller testa att göra något aktivt med bindel för ögonen.

Jag menar inte att denna form av handikappkunskap skulle vara enbart lärarled. Detta då det inte på långa vägar skulle ge den trovärdighet som mötet med en människa som verkligen vet vad det innebär att vara tex rullstolsbrukare gör.

Du skriver att handikappkunskap är svårt att ta till sig utan förkunskaper. Det är just därför man behöver kunskap. Med kunskap suddas fördomar ut och det är väl bra om det kunde ske redan på grundskolan, eller.


___________________________________________

Lilleman: Vi har nog olika åsikter om handikappkunskapens betydelse. Det som behöver formas är folks medvetande om orättvisor, folks tro på sin egen kraft att påverka och alltid ifrågasätta.
Problemet med all form av diskriminering är ju att den får fortsätta. Jag lyssnade på Karlavagnen häromdagen där en gubbe tyckte att funktionshindrade skulle sluta gnälla och anpassa sig till samhället. Jag frågade hur jag som funktionshindrad ska kunna anpassa mig till en trappa. För en sådan attityd som den mannen hade hjälper inte handikappkunskap. Han behöver fler exempel och fler referenspunkter för vad som är diskriminering så han berörs personligen. Inget argument om tillgänglighet kan förändra hans attityd så länge han tycker att det är vi som ska anpassa oss.

Det som är viktigt är att vi alla hjälps åt att upptäcka diskriminering och reagerar mot den - oavsett om den är riktad mot oss själva eller en invandrare eller homosexuell. För att få den förmågan måste man veta hur det känns att bli diskriminerad - man måste bli personligt berörd.

Jag anser inte att handikappkunskap (jag utgår då från det redan existerande ämnet handikappkunskap/handikappvetenskap) lämpar sig för barn och ungdomar. Förmågan att kunna se likheter och olikheter, olika förhållanden i samhället, måste komma innan djupkunskapen. De har annars ingenstans att göra av sin kunskap och den kommer att falla i glömska.

Men det ska ingå som en delkurs så att läraren har egen utbildning på innehållet och så man slipper anlita ideella föreläsare. Det måste bli ett riktigt ämne så att elevers kunskap inte behöver vara avhängande på ideell verksamhet.
När du sen börjar göra paralleller med gymnastik och samhällskunskap så inser du nog att även du har halkat in på omvärldskunskapen och lämnat den rena handikappkunskapen.

Det är sant att fördomar suddas ut av kunskap men "fel" kunskap kan också öka på fördomarna.

Problemet med ideella föreläsare är att de sällan kan förhålla sig objektiv till frågorna vilket jag anser är väldigt viktigt på grundskolenivå.


Redigerat 2007-04-14 11:56

Terinon skrev: Det bästa hade nog varit om fler lärare var funktionshindrade (jag pratar inte bara om rullstolsburna), mycket tror jag handlar om att barnen sällan möter funktionshindrade i sin vardag. Jag tror inte det hjälper i längden om det kommer nån utifrån och berättar som sedan försvinner igen. Det är bättre att man träffar på personen varje dag i korridorerna eller i klassrummet. Vi pratar om integrering, men glömmer lätt bort att det inte alltid räcker att komma och hålla föredrag eller låta banen prova stolar/rollatorer/ögonbindel och käpp eller vad man annars tänkte visa. Den sk. handikappkunskapen bör dessutom komma in i både so och no i grundskolan, precis som andra mångfaldsfrågor bör och inte göras till något specialämne. Jag trodde ju faktiskt att meningen med hela frågan var att visa på att vi är helt vanliga människor.

Helt riktigt. Det är precis det jag menar med omvärldskunskap.

Terinon skrev: Jag menar inte att man ska stoppa huvudet i sanden och låtsas som om man inte har specialbehov (eftersom vissa menar att de har det), men vad skulle det vara för behov? citat> Vad jag menar med att vi som FH kan ha andra behov än de utan FH är tex. Behov av hjälpmedel, behov av assistans, behov av smärtlindring, behov av rehabilitering osv. och det var kunskap kring dessa behov med mera jag syftade på. Jag hade väl aldrig trott att det skulle finnas ett så stort motstånd till att öka kunskap bland barn på skolan kring FH. Jag trodde vi var fler som aktivt ville arbeta för att minimera fördomar. Har man inte fått upp ögonen att det finns diskriminering så kan man inte heller arbeta för att få bort den. Visst kan man skicka in en muslimsk, lesbisk, invandrar tjej med FH att prata om fördomar, inte mig emot. Vad jag menar är att vi FH måste våga ta vårt ansvar om sedan andra minioritetsgruper också vill arbeta för att få bukt med fördomar så är det bara bra.

Lilleman skrev: ___________________________________________ Lilleman: Vi har nog olika åsikter om handikappkunskapens betydelse. Det som behöver formas är folks medvetande om orättvisor, folks tro på sin egen kraft att påverka och alltid ifrågasätta. Problemet med all form av diskriminering är ju att den får fortsätta. Jag lyssnade på Karlavagnen häromdagen där en gubbe tyckte att funktionshindrade skulle sluta gnälla och anpassa sig till samhället. Jag frågade hur jag som funktionshindrad ska kunna anpassa mig till en trappa. För en sådan attityd som den mannen hade hjälper inte handikappkunskap. Han behöver fler exempel och fler referenspunkter för vad som är diskriminering så han berörs personligen. Inget argument om tillgänglighet kan förändra hans attityd så länge han tycker att det är vi som ska anpassa oss. Det som är viktigt är att vi alla hjälps åt att upptäcka diskriminering och reagerar mot den - oavsett om den är riktad mot oss själva eller en invandrare eller homosexuell. För att få den förmågan måste man veta hur det känns att bli diskriminerad - man måste bli personligt berörd. Jag anser inte att handikappkunskap (jag utgår då från det redan existerande ämnet handikappkunskap/handikappvetenskap) lämpar sig för barn och ungdomar. Förmågan att kunna se likheter och olikheter, olika förhållanden i samhället, måste komma innan djupkunskapen. De har annars ingenstans att göra av sin kunskap och den kommer att falla i glömska. Men det ska ingå som en delkurs så att läraren har egen utbildning på innehållet och så man slipper anlita ideella föreläsare. Det måste bli ett riktigt ämne så att elevers kunskap inte behöver vara avhängande på ideell verksamhet. När du sen börjar göra paralleller med gymnastik och samhällskunskap så inser du nog att även du har halkat in på omvärldskunskapen och lämnat den rena handikappkunskapen. Det är sant att fördomar suddas ut av kunskap men "fel" kunskap kan också öka på fördomarna. Problemet med ideella föreläsare är att de sällan kan förhålla sig objektiv till frågorna vilket jag anser är väldigt viktigt på grundskolenivå.

Lilleman; Jag menar inte handikappkunskap som högskolemämne i grundskolan utan som ett helt nytt ämne. De ska kanske inte ens heta handikappkunskap men det ska ge kunskap om människor som lever med FH.

Du skriver att du ser det som ett problem med att föreläsare sällan kan hålla sig objektiva till frågorna vilket du anser viktigt i grundskolan. Självklart ska en föreläsare berätta om sig själv och sina egna upplevelser, dumt vore annars. Att vara objektiv när man gör en personlig föreläsning känns ju ganska bortkastat. Men som föreläsare måste man naturligtvis påtala att jag upplevde det så här, eller jag anser så här osv. Det ser också olika ut beroende på vilket typ av FH man har, vart i länet man bor osv ingens liv är helt likt någon annans. När det kommer till ren fakta tex vad kostar en rullstol, vem kan få personlig assistans osv så måste man som föreläsare hålla sig till sanningar eller tala om att jag är osäker på just denna frågan men kan återkomma med svar.

Vi har inte olika syn, jag menar också att detta ämne vad det nu borde heta ska öka medvetandet om orättvisor osv.

Lena K skrev: Vad jag menar med att vi som FH kan ha andra behov än de utan FH är tex. Behov av hjälpmedel, behov av assistans, behov av smärtlindring, behov av rehabilitering osv. och det var kunskap kring dessa behov med mera jag syftade på.

Alla de sakerna du pekar på som speciella behov är inget som inte den normala människan kan ha. Behovet av smärtlindring har alla människor när de har smärta - det är inget som enbart är förunnat funktionshindrade, behovet av hjälpmedel har alla människor inom olika saker, bara när det gäller elprylar i köket ex. diskmaskin, så har många från början varit hjälpmedel för funktionshindrade. Assistansen är för att kunna göra det samma som alla andra dvs äta, skita, klä på sig osv. dvs samma saker som alla andra människor också behöver.

Inga av dessa saker handlar om oss som människor, men bara funktionshindret. Vad jag vet efter att ha läst i andra trådar var det inte så många som ville identifieras med sitt funktionshinder. Det är inte vi som individer som har de behoven du nämnde, det är våra funktionshinder som behöver lite extra hjälp att klara av de säll samma behoven som andra.

Vilken grupp räknar du då den där tjejen jag drog upp som exempel? är hon funktionshindrad eller lesbisk eller invandrare eller muslim? Det viktiga är inte att det kommer in en mängd folk som bara ser sin egen lilla näsa, det viktigaste är att man ser personen som en människa. Vad jag tror så har du främst uppfattat några av de andra orden än just funktionshindrad när det gällde henne.

Terinon skrev: Alla de sakerna du pekar på som speciella behov är inget som inte den normala människan kan ha. Behovet av smärtlindring har alla människor när de har smärta - det är inget som enbart är förunnat funktionshindrade, behovet av hjälpmedel har alla människor inom olika saker, bara när det gäller elprylar i köket ex. diskmaskin, så har många från början varit hjälpmedel för funktionshindrade. Assistansen är för att kunna göra det samma som alla andra dvs äta, skita, klä på sig osv. dvs samma saker som alla andra människor också behöver. Inga av dessa saker handlar om oss som människor, men bara funktionshindret. Vad jag vet efter att ha läst i andra trådar var det inte så många som ville identifieras med sitt funktionshinder. Det är inte vi som individer som har de behoven du nämnde, det är våra funktionshinder som behöver lite extra hjälp att klara av de säll samma behoven som andra. Vilken grupp räknar du då den där tjejen jag drog upp som exempel? är hon funktionshindrad eller lesbisk eller invandrare eller muslim? Det viktiga är inte att det kommer in en mängd folk som bara ser sin egen lilla näsa, det viktigaste är att man ser personen som en människa. Vad jag tror så har du främst uppfattat några av de andra orden än just funktionshindrad när det gällde henne.

Det känns märkligt om man som FH inte kan inse att tex assistans eller hjälpmedel är ett behov. Är det inte ett behov så kan man ju avstå detta?! Självklart är assistans ett behov, varför behovs prövas det annars? Lika självklart är det att man med assistans kan få just assistans att tillgodo se andra behov.

Jag är en av den som inte vill identiferas med mitt FH men vad har det med denna tråden att göra? Denna tråd handlar om att ge tillfälle att öka kunskap för att sudda ut fördomar. Även om jag inte har min identitet i mitt FH så finns det fördomar och en mängd okunskap och det finns många platser som ej är tillgängliga. Detta har inget med min identitet att göra. Jo kanske om det är så att jag intalat mig själv att jag har inget FH och jag behöver ingen speciell tillgänglighet men livet blir onödigt bökigt då.

Lena K skrev: Jag menar inte handikappkunskap som högskolemämne i grundskolan utan som ett helt nytt ämne. De ska kanske inte ens heta handikappkunskap men det ska ge kunskap om människor som lever med FH. Du skriver att du ser det som ett problem med att föreläsare sällan kan hålla sig objektiva till frågorna vilket du anser viktigt i grundskolan. Självklart ska en föreläsare berätta om sig själv och sina egna upplevelser, dumt vore annars. Att vara objektiv när man gör en personlig föreläsning känns ju ganska bortkastat. Men som föreläsare måste man naturligtvis påtala att jag upplevde det så här, eller jag anser så här osv. Det ser också olika ut beroende på vilket typ av FH man har, vart i länet man bor osv ingens liv är helt likt någon annans. När det kommer till ren fakta tex vad kostar en rullstol, vem kan få personlig assistans osv så måste man som föreläsare hålla sig till sanningar eller tala om att jag är osäker på just denna frågan men kan återkomma med svar. Vi har inte olika syn, jag menar också att detta ämne vad det nu borde heta ska öka medvetandet om orättvisor osv.

Jag är tveksam till vilken nytta föreläsningar av det personliga slaget är i för tidig ålder. Tyvärr har jag sett många föreläsningar som mer är terapiverksamhet för den som föreläser. Jag är inte helt emot föreläsningar på grund- och gymnasienivå men jag anser inte att det är viktigt att berätta om hur mycket en rullstol kostar, osv. Det är den sortens information jag tycker är onödig och jag önskar att man kunde byta ut mot omvärldskunskap.

Egna erfarenhet anser jag däremot vara ovärderligt på högskoleprogram.

Lilleman; Då måste du varit på dåliga föreläsningar om du inte kan se nyttan med att elever får en bra chans att lyssna till människor som med inlevelse och trovärdighet kan berätta om hur livet kan te sig som FH.

Du ansåg att det var onödig information hur mycket en rullstol kostar. Den frågan har jag fått av både barn, ungdomar och vuxna. Om folk frågar så anser inte jag det onödigt att svara så gott man kan och inte säga. Tyvärr denna frågan är onödig men ställ gärna frågor om omvärldskunskap Tror du fattar vad jag menar. Kan hålla med om att det finns saker som man själv känner som viktigare men det är inte upp till oss att avgöra vad folk funderar på.

En fundering. Vem avgör om en föreläsning är bra eller ej? Gör du det eller gör den som är målgruppen det? Jag kan nog tycka själv ibland när man varit på föreläsningar att denna var riktigt bra eller denna var inte så lyckad men är det jag som själv lever med FH som ska avgöra detta?

Lena K skrev: Lilleman; Då måste du varit på dåliga föreläsningar om du inte kan se nyttan med att elever får en bra chans att lyssna till människor som med inlevelse och trovärdighet kan berätta om hur livet kan te sig som FH. Du ansåg att det var onödig information hur mycket en rullstol kostar. Den frågan har jag fått av både barn, ungdomar och vuxna. Om folk frågar så anser inte jag det onödigt att svara så gott man kan och inte säga. Tyvärr denna frågan är onödig men ställ gärna frågor om omvärldskunskap Tror du fattar vad jag menar. Kan hålla med om att det finns saker som man själv känner som viktigare men det är inte upp till oss att avgöra vad folk funderar på. En fundering. Vem avgör om en föreläsning är bra eller ej? Gör du det eller gör den som är målgruppen det? Jag kan nog tycka själv ibland när man varit på föreläsningar att denna var riktigt bra eller denna var inte så lyckad men är det jag som själv lever med FH som ska avgöra detta?

De ideella föreläsningar jag har sett har varit av dålig kvalité. Det förekommer säkert bra föreläsningar men jag menar att barns undervisning ska inte skötas ideellt och inte så djupgående att man inte kan redogöra för alla perspektiv på problemet som finns genom de olika intresseföreningarna. En del har inte råd att föreläsa och så länge vissa ställer upp gratis så kommer man inte värdesätta informationen på skolorna.
Att ta betalt är ett mått på sin proffessionalitet. Tar man inget betalt så visar det att man inte har så mycket att säga egentligen. Det behövs ett eget ämne för att undervisningen ska bli objektiv och seriös. När man sen lyckats förmedla en basförståelse så kan man gå in djupare på varje ämne men inte bara förlita sig på egna erfarenheter av ideella föreläsare.

Givetvis ska man prata om de frågor som kommer upp men man bör själv inte lägga lektionen på den nivån i för tidig ålder.

Lilleman; Jag har aldrig pratat om gratis föreläsningar. Håller med dig, har man något bra att erbjuda så kan man ta betalt. Jag föreläser som jag redan nämnt ihop med vårt handikappidrottsförbund och vi tar betalt.

Lena K skrev: Lilleman; Jag har aldrig pratat om gratis föreläsningar. Håller med dig, har man något bra att erbjuda så kan man ta betalt. Jag föreläser som jag redan nämnt ihop med vårt handikappidrottsförbund och vi tar betalt.

Jag tror vi pratar om två olika saker. Jag är egentligen inte emot föreläsningar men jag gillar att provocera

Jag föreläser själv men numera gör jag det bara på högskolan och genom en biståndsförening som jag har ett projekt genom. I övrigt har jag inte tid. Dock har jag sett alldeles för många dåliga föreläsningar. De största felen man gör är att man generaliserar för mycket eller att man gör rent pedagogiska misstag.

Men jag kan gärna se att man bjuder in gästföreläsare i ett ämne som omvärldskunskap. Dock ska man nog ändå försöka ha det på en ganska ytlig nivå och dra exempel från andra grupper så det blir grepp-bart för andra än bara de som kan relatera till funktionshinder.

Lilleman skrev: Jag tror vi pratar om två olika saker. Jag är egentligen inte emot föreläsningar men jag gillar att provocera Jag föreläser själv men numera gör jag det bara på högskolan och genom en biståndsförening som jag har ett projekt genom. I övrigt har jag inte tid. Dock har jag sett alldeles för många dåliga föreläsningar. De största felen man gör är att man generaliserar för mycket eller att man gör rent pedagogiska misstag. Men jag kan gärna se att man bjuder in gästföreläsare i ett ämne som omvärldskunskap. Dock ska man nog ändå försöka ha det på en ganska ytlig nivå och dra exempel från andra grupper så det blir grepp-bart för andra än bara de som kan relatera till funktionshinder.

Vad är det för projekt, berätta gärna om du har lust?

Grejen med att vara personlig och kunna berätta med både inlevelse och förståelse gör att deltagarna kan leva sig in och förstå på ett bättre sätt än att tex läsa i en faktabok. Det är förståss aldrig fel att relatera till annat också.

Fick en förfrågan en gång om att föreläsa för en klass på gymnastiet "Barn & fritid" där inga föreläsningar funkat dvs en rörig klass. Jag tackade ja och tog med en kompis utan FH. Min uppg var att tala om attityder och detta startade jag med att komma in i klassrummet och köra ett drama med min kompis och läraren som var förberedda på detta. Eleverna visste inget, de trodde allt var äkta. Min kompis körde över mig totalt och lät inte mig få prata något i stort sett. Till slut började eleverna tycka att detta kändes jobbigt och där bröt jag och sa, då gör vi om entrén. Jag och kompisen kom in på nytt och vi kunde med hjälp av dramat och den uppmärksamhet vi skapat få en mycket lyckad lektion kring attityder. I själva dramat gjorde uppträdde min kompis som om jag var mindre vetande, la ord i min mun, tog över när jag försökte säga något, pratade om mig som om jag vore ett barn och i tredje person. Så illa har förhoppningsvis ingen blivigt bemött i verkligheten men helt omöjligt är det ju inte. Ibland får man ta i lite extra och det hjälpte ju just i detta tillfälle. Jag har använt mig av drama vid fler tillfällen där jag föreläst om attityder men då vet eleverna redan vem jag är och att det är ett drama.

Lena K skrev: Vad är det för projekt, berätta gärna om du har lust? Grejen med att vara personlig och kunna berätta med både inlevelse och förståelse gör att deltagarna kan leva sig in och förstå på ett bättre sätt än att tex läsa i en faktabok. Det är förståss aldrig fel att relatera till annat också. Fick en förfrågan en gång om att föreläsa för en klass på gymnastiet "Barn & fritid" där inga föreläsningar funkat dvs en rörig klass. Jag tackade ja och tog med en kompis utan FH. Min uppg var att tala om attityder och detta startade jag med att komma in i klassrummet och köra ett drama med min kompis och läraren som var förberedda på detta. Eleverna visste inget, de trodde allt var äkta. Min kompis körde över mig totalt och lät inte mig få prata något i stort sett. Till slut började eleverna tycka att detta kändes jobbigt och där bröt jag och sa, då gör vi om entrén. Jag och kompisen kom in på nytt och vi kunde med hjälp av dramat och den uppmärksamhet vi skapat få en mycket lyckad lektion kring attityder. I själva dramat gjorde uppträdde min kompis som om jag var mindre vetande, la ord i min mun, tog över när jag försökte säga något, pratade om mig som om jag vore ett barn och i tredje person. Så illa har förhoppningsvis ingen blivigt bemött i verkligheten men helt omöjligt är det ju inte. Ibland får man ta i lite extra och det hjälpte ju just i detta tillfälle. Jag har använt mig av drama vid fler tillfällen där jag föreläst om attityder men då vet eleverna redan vem jag är och att det är ett drama.

Projektet är ett utbytesprojekt med Serbien. Deltagarna är utvecklingsstörda och aktiviteterna har inriktning på kultur. Läs gärna mer på: http://www.fubmellanskane.com

Jag har haft dramainslag på en av mina föreläsningar. Det var arrangörerna som ville det trots att jag protesterade. Mina invändningar var att det skulle bli förvirrande och otydligt. Du är säkert bättre än mig på drama så jag tror inte att du hade samma problem. Men i min publik satt då 340 personer och med olika bakgrunder. Då skulle vi göra improvisationer om olika situationer som vi kunde råka ut för.
En diskussion i det läget hade gett mer. Men det beror på vad man har för publik. I min publik satt förmodligen mest skol- och habiliteringspersonal. När det gäller ungdomar tror jag drama kan vara ett bra sätt att fånga någons intresse. Givetvis måste man, som alltid annars, ha en plan för det man gör och det man vill uppnå. Det var nog det jag saknade i mitt framträdande.

Jag hade dramaundervisningen som en aktivitet under projektet. Meningen var att Ika Nord skulle hålla i det från början. Men hon ringde och sa att hon tyvärr inte kunde medverka just då. Annars så är hennes mim-föreställningar och ansiktsintryck idealistiskt för att bygga broar mellan utvecklingsstörda från två olika länder där man inte förstår varandras språk. Ersättaren är jag också välidgt nöjd med. En utbildad danskonsulent och dramapedagog som heter Hugo Tham och bor i Halmstad.

Jag vet inte var han fick att jag skrev det där, men jag har inget minne av att jag skrev det där alls....
Är du säker på att jag skrev det där Lilleman?

Lilleman skrev: Atjoo skrev: Jag anser att handikappkunskap skulle bli en obligatorisk kurs i grundskolan. Man får lära sig att göra en skärbräda i slöjden, att baka bullar på hemkunskapen, att stå på händer i gympan osv. En del i denna kurs skulle då enligt mitt tänk vara att få möta några personer som vet hur det är att leva med tex ett rörelsehinder en synskada, utvecklingsstörning, hörselskada och doldt funktionshinder. Att få testa idrott för funktionshindrade och diskutera bemötande måste ju vara ett viktigt ämne även för skolan kan man tycka. Kanske kunde man få bort fördomar och få en bättre tillgänglighet snabbare om man införde detta.

Atjoo skrev: Jag vet inte var han fick att jag skrev det där, men jag har inget minne av att jag skrev det där alls.... Är du säker på att jag skrev det där Lilleman? Lilleman skrev: Atjoo skrev: Jag anser att handikappkunskap skulle bli en obligatorisk kurs i grundskolan. Man får lära sig att göra en skärbräda i slöjden, att baka bullar på hemkunskapen, att stå på händer i gympan osv. En del i denna kurs skulle då enligt mitt tänk vara att få möta några personer som vet hur det är att leva med tex ett rörelsehinder en synskada, utvecklingsstörning, hörselskada och doldt funktionshinder. Att få testa idrott för funktionshindrade och diskutera bemötande måste ju vara ett viktigt ämne även för skolan kan man tycka. Kanske kunde man få bort fördomar och få en bättre tillgänglighet snabbare om man införde detta.

Jag minns inte. Jag kanske har blandat ihop vem som skrev det. Har för mig att jag skickade ett inlägg till där jag sa att var fel citat till fel person. Men det verkar inte ha kommit in. Jag önskar att man kunde göra om forumet till lite mer som Lunarstorm där man får skickat till sig det inlägg som man ska svara på från rätt person. Det här är svårt. Ber om ursäkt om jag citerade fel person.

Lilleman skrev: Jag minns inte. Jag kanske har blandat ihop vem som skrev det. Har för mig att jag skickade ett inlägg till där jag sa att var fel citat till fel person. Men det verkar inte ha kommit in. Jag önskar att man kunde göra om forumet till lite mer som Lunarstorm där man får skickat till sig det inlägg som man ska svara på från rätt person. Det här är svårt. Ber om ursäkt om jag citerade fel person.

Det var jag som skrev i en tråd av Atjoo

Till sidans topp

Hur pass fult är det att studera samtidigt som man är arbetslös, om man väljer att inte blanda in CSN?

A) Jättefult!

B) Ganska fult

C) Inte så fult

D) Skit samma/Ingen aning

Ganska dumt när man väl åker dit. Eller som en god vänn (invandrare av arabiskt ursprung) sade ; Man blir inte straffad för att man gör något men för att man gör det så man blir upptäckt!

Jorm skrev: Ganska dumt när man väl åker dit. Eller som en god vänn (invandrare av arabiskt ursprung) sade ; Man blir inte straffad för att man gör något men för att man gör det så man blir upptäckt!

Vad har hans arabiska ursprung med någonting att göra?

Synen på rätt är grundad på etik och moral som i detta fallet är arbisk , det ingen ser ser inte gud, gud ser allt så akta dig. Enligt vår moraletik fick jag inte ihop det men som han sade hänvisa till att det är arabiskt
J

Anonym skrev: Hur pass fult är det att studera samtidigt som man är arbetslös, om man väljer att inte blanda in CSN? A) Jättefult! B) Ganska fult C) Inte så fult D) Skit samma/Ingen aning

C) Med motiveringen att du inte försöker sno åt dig dubbla ersättningar samt att du kan sluta plugga i samma sekund du får ett jobb, du kan ju mycket väl stå till arbetsmarknadens förfogande och samtidigt ha något meningsfullt att göra på dagarna.

Inte fult alls. Att jobba vid sidan om är vanligt. Tänk på pensionen (den höjs om man arbetar mer)! Det man arbetar ger extra pluspoäng i slutändan! Dessutom gör CSN bara stickprov... vilket är bra för oss "fuskare". Fråga 2: Är vi fuskare? Den som betalar tillbaka på studielånet är ju vi själva (fysisk person- inte samhället), samt. om CSN "kommer på oss", så är det ju vi själva som ska betala tillbaka (enligt min mening dagis-regel), för att vi har tjänat in för mycket skatt åt staten (dvs: vinst åt samhället)? (eller?)

Anonym skrev: Inte fult alls. Att jobba vid sidan om är vanligt. Tänk på pensionen (den höjs om man arbetar mer)! Det man arbetar ger extra pluspoäng i slutändan! Dessutom gör CSN bara stickprov... vilket är bra för oss "fuskare".

Jobba vid sidan om? Poängen var ju att man är arbetslös och pluggar ändå, utan CSNs inblanding. Och CSN kan ju knappast jaga studenter som inte har bidrag eller lån från dom.

Inte det minsta fult eftersom ingen får reda på det, men som du själv sa, blanda inte in CSN.

Ett tips för att undgå upptäckt: använd inte poängen från studierna i meritförteckningar i AF´s CV-bank och säg inte vad du gör till nån du inte litar till 110% på.

Uppbär du A-kassa eller Alfa-kassa är det ett klart A.
Dels utnyttjar man systemet på ett otillbörligt sätt och dels så uppfyller man inte de egentliga kraven för att kunna få dessa ersättningar. Att vara heltids arbetssökande. Och är man heltidsarbetssökande går det inte att kombinera med studier.

Trampe skrev: Uppbär du A-kassa eller Alfa-kassa är det ett klart A. Dels utnyttjar man systemet på ett otillbörligt sätt och dels så uppfyller man inte de egentliga kraven för att kunna få dessa ersättningar. Att vara heltids arbetssökande. Och är man heltidsarbetssökande går det inte att kombinera med studier.

Nyfiken fråga: varför inte?

Att vara heltidsarbetssökande innebär just att man faktiskt ska söka arbete på heltid. Om man hårddrar det ska man söka jobb i 8 timmar per dag. Därför finns det inget utrymme att studera i alla fall på dagtid.

Trampe skrev: Att vara heltidsarbetssökande innebär just att man faktiskt ska söka arbete på heltid. Om man hårddrar det ska man söka jobb i 8 timmar per dag. Därför finns det inget utrymme att studera i alla fall på dagtid.

Jag har varit arbetslös och var då MYCKET aktivt arbetssökande, men det är inte möjligt att söka jobb 8 timmar om dan, för så många jobb finns inte att söka - i alla fall inte om man som jag har vissa fysiska begränsningar och därför inte kan söka precis alla jobb som finns. Jag sökte i snitt 5 jobb om dan och det tar inte 8 timmar det kan jag säga.

Nä, men det är 8 timmar per dag AF kan kräva att man ska delta i olika aktiviteter som tex söka jobbkurser mm mm.

Trampe skrev: Nä, men det är 8 timmar per dag AF kan kräva att man ska delta i olika aktiviteter som tex söka jobbkurser mm mm.

Ja och då slutar man ju såklart plugga om det är det man håller på med, men jag anser inte att man försöker lura till sig perngar, det handlar om att man vill se mer än sina egna fyra väggar. Ansöker man däremot om ekonomiskt stöd från CSN samtidigt som man uppbär a-kassa så är ju det bedrägeri.

Ja, det är bedrägeri, helt klart. Men det är även bedrägeri att studera med A-kassa.
Vill man studera får man göra som alla andra som är arbetslösa och vill studera. Alltså söka CSN och meddela AF och A-kassan om detta.

Till sidans topp