Det är mycket med det jordiska när allting ska fungera.
Vardagens väg är väldigt smal mellan alla hotande sidor.
Batterier som ej är laddade, trottoarer som är för höga, hissar som ej fungerar, ryggar som ej orkar....
Men vägen är också väldigt vacker när vi kan hålla oss på den.
Den skimrar av ljus av liv och av lycka.
Den är ofta lite våt av lyckotårar och andra tårar som runnit utmed sidorna.
Men jämnt utblandat blir det skimrande, bedövande vackert.
Det är mycket med det jordiska, men i reflexer i det fuktiga ser jag att det är mycket himmelskt också.