En mörk oktoberkväll i början på oktober 2008 lyckades jag köra vilse med min permobil. Jag hade ätit middag hos mina föräldrar. När jag åkte dit trodde jag att den kvällen skulle vara som de flesta andra kvällar och flyta förbi utan att det hände något speciellt. Bara det att jag missade att köra in på nästa väg när jag skulle hem var speciellt, för den här gången berodde det inte på mina medfödda orienteringssvårigheter. Det berodde på att mina ögon svämmade över av glädjetårar. Några timmar tidigare hade jag fått reda på att jag skulle bli moster.

Ibland när jag var på jobbet var jag tvungen att gömma mig i kopieringsrummet så att ingen skulle se att jag grät. När jag tänkte på hur stort och underbart det kändes kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag är väldigt känslosam av mig och tiden innan jag blev moster innebar inte enbart att jag nästan sprack av lycka. I bakhuvudet fanns en svag oro som då och pickade lite extra på hjärnan. Jag fick tankar om att en moster i rullstol skulle bli otillräcklig, att jag som barnets enda moster inte skulle duga. Mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar och alla de andra kan göra mycket mer än vad jag kan. När jag slogs av den sanningen stack det till i hjärtat och jag undrade om jag ens skulle klara av att hålla bebisen när den kommit.

När jag äntligen hade den fem dagar gamla prinsessan Molly i famnen ville min kropp skaka. Det kändes som att benen var beredda att skjuta upp mig i rymden. CP-armen var mer olydig än den någonsin varit förut och jag såg oroligt på det sovande pyret i mina armar. Att Molly är min systerdotter glömde jag nästan bort i det ögonblicket. Jag var så fokuserad på att hålla kroppen stilla för att det inte skulle hända henne något. När jag hade hållit henne en stund vande den sig. Då ville jag inte lämna ifrån mig henne, för då fick jag tid till att förstå att det faktiskt var min systerdotter jag höll och att jag älskar henne helt galet mycket.

Jag har ett superviktigt uppdrag. Jag är min favoritgummas enda moster och det innebär att jag har många funktioner att fylla. Jag behöver egentligen inte vara ledsen för att jag inte kan kasta upp henne i luften eller springa omkring och jaga henne tills jag bara måste sätta mig ner och vila. Jag glömmer att det allra viktigaste är att just vara moster och att ingen kan vara en bättre sådan än jag. Bara jag tänker på det kommer jag att fixa det mesta. Oftast kan jag koppla bort alla bekymmer om hur min kropp funkar. Det måste jag även göra när jag umgås med Molly och det går bättre och bättre.

Molly är snart ett och ett halvt år och oron över att vara otillräcklig försvinner längre och längre bort. När hon var nyfödd kunde jag inte ana att det skulle komma en dag då hon sträckte fram armarna mot mig och ville upp i mitt knä. Det var dags att läsa pixibok. Jag började nästan gråta av glädje för det fanns ju så många utan rullstol som hon kunde sitta hos, men hon satt hos mig. Att beskriva glädjen jag kände då är omöjligt. Lika toklycklig blev jag när hon sa ”Ina” för första gången . Jag fattar inte hur jag någonsin kunnat tro att jag skulle bli en dålig moster.

Har man världens bästa systerdotter, blir man automatiskt världens bästa moster.