Att som 13-åring få veta att ens mamma är döende i cancer är troligen det värsta som kan hända. Hur hanterar man sorgen, ledsenheten och ilskan?

Johanna Thydell berättar självupplevt om detta. Om att mitt i tonårsuppror och svallande hormoner ha en sjuk mamma. En mamma som hon förstår snart ska försvinna.
Hon berättar om kompisarna, killen hon är kär i, att vilja passa in i ett sammanhang... Allt det som hör tonåren till, och vid flera tillfällen nickar jag igenkännande och ler för mig själv.

Jenna, som flickan i boken heter, får ta ett alltför stort ansvar och ges inget utrymme för att uttrycka sina känslor och sin frustration. Trots detta går hon helskinnad ur situationen, som en stark ung kvinna. I alla fall är det vad jag som läsare får intryck av.

Författaren berättar sakligt, rakt och enkelt om detta svåra ämne. Ändå förmedlar hon känslorna på ett fantastiskt vis – jag känner hennes smärta ända in i märgen, och mina tårar forsar då hennes ibland uteblir. Det är inte sentimentalt, men ändå vackert och gripande.
Johanna Thydell är född 1980 men har ett mer utvecklat språk än de allra flesta och en skrivartalang utöver det vanliga.

Att hon fick Augustpriset för den här boken är knappast en tillfällighet. Det är förvisso en barn- och ungdomsbok, men alla bör läsa den och jag rekommenderar den å det varmaste!