Jag pratar med Kerstin Stolt, en kvinna i 30- årsåldern. Hon är gift och mamma till Selma som är två och ett halvt år. Hon har varit personlig assistent hos samma person i åtta år och säger att jobbsituationen gör att hon kan jobba nästan heltid men ändå ha mycket tid för sin familj och sina intressen. Vi samtalar om hennes yrkesval och synen på assistans.

Kerstin berättar att hennes man arbetat som personlig assistent och att det var så hon fick upp ögonen för yrket. Hon beskriver en viss osäkerhet över att arbeta med någon med omfattande funktionshinder men säger med ett skratt att alla de känslorna försvann när hon träffade sin brukare.

-Sen har det bara blivit bättre och bättre i åtta år, säger hon. Men jag har också arbetat hos andra brukare som vikarie och vet att det här arbetet kan se väldigt olika ut. Man kan inte jämföra olika arbetsplatser med varandra.

Genomgångsyrke
Men om yrket är så fantastiskt, varför är det då så ofta ett genomgångsyrke? Jag ställer den frågan till Kerstin, som genast blir eftertänksam och hon tystnar en stund innan hon svarar.

-Jag vill verkligen poängtera att det är ett yrke, ett riktigt jobb och en utmaning. Vem som helst är inte en bra assistent! Jag vet att min brukare inte är ”min bästa kompis”, och brukaren får inte tro det om mig. Oavsett hur bra vi fungerar tillsammans…

Det Kerstin säger är viktigt och vi pratar vidare om relationen mellan brukaren och assistenten. Vi enas snabbt om att denna fråga ibland kan vara nyckeln till att en assistent slutar eller blir avskedad.
Hur hittar man balansen då? Inte vara bästa kompis, men vad ska man vara?

Förhållningssätt
-Om man som personlig assistent bara får höra att man är någons ”armar och ben” osv. så tror jag inte att det blir särskilt eftersträvansvärt. Vem vill jobba som en kroppsdel? Jag tror på ett samspel mellan brukare och assistent. Om jag får känna mig värdefull och behövd på mitt arbete så trivs jag bättre och gör ett bättre jobb! Som i vilket yrke som helst…

Ordet kommunikation återkommer ofta i vårt samtal. Vikten av att brukaren eller arbetsledaren ger både positiv och negativ feedback tas upp, och även hur viktigt det är att känna sig trygg i sin arbetsroll. Den tryggheten uppnås genom samspel, regelbundna samtal och att brukaren är tydlig och rak, menar Kerstin. Jag frågar vilket ansvar hon som assistent har för att samspelet fungerar.

- Jag känner att jag har ett stort ansvar! Jag försöker tänka på, att hur jag är och vad jag gör påverkar omgivningen. I detta fall brukaren. Sen tänker jag ofta mig in i brukarens situation så gott det går och ställer frågor till mig själv. Vad skulle jag tycka om att ha folk inpå mig hela tiden? Hur skulle jag känna om mina assistenter satt i grupp och diskuterade om mig? Om någon annans mobiltelefon ringde hela tiden?

Osäker anställning
Vi skrattar åt hennes exempel, och jag berättar att jag känner igen dem väl. Kerstin blir sedan allvarlig och kommer in på frågan om anställningsformerna som assistent. Hon berättar att Kommunal skickat henne ett brev gällande möjligheten att få a-kassa när hon är tillfälligt arbetslös, alltså om brukaren reser iväg eller hamnar på sjukhus exempelvis.

- Då måste min brukare säga upp mig om jag ska få ersättning, för att sedan återanställa mig efter resan eller sjukhusvistelsen. Hur många vill ha ett jobb där man blir uppsagd flera gånger om året? Hur ser det ut i pappren när man söker bostad eller lån? Jag tänker att sådana här saker kan vara en anledning till att folk byter jobb till något som är mer ”säkert”.

Världens bästa yrke
Efter att ha sagt dessa ord ler Kerstin mot mig, och berättar om varför hon tycker att personlig assistent är det bästa yrke som finns. Hon brinner när hon talar om detta.

-Arbetet som personlig assistent innebär en unik möjlighet att utvecklas som människa, arbeta på att bli mer lyhörd, lära sig att läsa av olika situationer och att anpassa sig. Yrkesmässigt måste man gilla att träda tillbaka och sätta någon annan i centrum. I privatlivet är jag ganska framåt och gillar att ta plats, men det funkar inte på arbetstid. Det köper jag! Jag tycker att mitt jobb medför en fantastisk möjlighet att ge en annan människa en bättre fungerande tillvaro.

När vi skiljs åt är mitt huvud fyllt av tankar, det finns så många fler frågor att ventilera. Jag kan konstatera att en bra personlig assistent måste kunna reflektera över sitt yrke, fundera över situationer – och ta ställning!