Den Handikappvänlige gubben Pettson.

Jag menar faror, rädslor, smärta är ju någonting som är naturligt och en del av det vuxna livet. Varför låter man inte barnen undan för undan lära sig det istället för att först skydda barnet från någonting som är läskigt och farligt och sedan ska man slängas ut i en vuxenvärld som är kantad av dessa?

Jag minns väl en sen höstdag då vi besökte Junibacken. Förutom vår lilla skara kanske huset gästades av 10 familjer. Ja, det kändes nästan tomt och öde. Jag och mitt ex hade nyligen skilt oss och hon skulle denna eftermiddag flytta ut sina saker ur lägenheten. Det passade ju ypperligt med denna utflykt, så sagt och gjort, vi åkte dit. Som de flesta vet så får man åka sagotåget en gång och normalt brukar det vara väntetid, inte bara på Barnbokens torg utan man kanske helt enkelt måste vänta ytterligare en halv timma eller en timma för det är så mycket människor, men den här gången var Barnbokens torg helt öppet. Det var bara vi och två familjer till, så barnen kunde utan att jag kände panik springa runt på torget och titta i alla fönster och på alla uppbyggda miljöer.

Sagofiguren hjälpte pappa med permon
De som då var skådespelare på Junibacken hade ju inte så mycket att göra, så när vi gick förbi den då uppbyggda gubben Pettsons hus stack han ut huvudet och frågade om vi var den familj som behövde hjälp på sagotåget. Jag svarade ”ja” och gubben Pettson, som för mina barn påstod att Findus var ute och fiskade, visade oss vägen till Barnbokens torg och sagotåget.

För oss som sitter i rullstol eller i permobil kan man rulla på tåget bakom en vägg så att inte någon behöver stå och glo. Detta tycker jag och tyckte jag var himla skönt även om den här dagen var det väldigt tomt. De lyfter helt enkelt bort en av sittbänkarna i tåget. Storögt tittade min son på när Pettson och hans granne farbror Gustavsson lyfte bort vår bänk. Efteråt berättade han med stor inlevelse för ett antal människor, att Pettson hjälpt pappa med permon ombord på sagotåget.

Sen började resan och Astrid Lindgrens välkända röst säger: ”Hej, alla barn. Nu ska vi åka runt på en liten tur och hälsa på en del andra barn som jag tror att ni känner.” Och sen följer Emils värld, Nils Karlsson pyssling med råttans stora svans. Vi flyger också över Vasastan och upp till Karlsson på taket. Rakt igenom hans hus och vidare ut i Mattisskogen för att sen hamna hemma hos bröderna Lejonhjärta och får se när Skorpan dör och hur han flyger genom himlarna till Nangijala där han vid ån ser Jonathan sitta och meta. Vi får sedan följa brödernas kamp i de två gröna dalarna och sen slutligen hur de försöker rädda Orvar ur Katlagrottan.

Tar bort möjlighet att trösta - på lika villkor
I slutet av resan får man se den skräckinjagande draken Katla och många barn har skrikit lika mycket som både Jonathan och Skorpan när de har sett henne. Jag tycker att detta är bra för är det någonting läskigt, så är det det och sagan om bröderna Lejonhjärta är inte direkt snäll, gullig och trevlig. Den handlar om död, sorg och den mörka sidan av världen, vilken vi dagligen försöker skydda oss ifrån. Nu 10 år efter har draken slitit så mycket så att hon fallit isär, men då har man beslutat sig för att göra en snällare variant. Detta gör mig ytterst upprörd.

Hur kan man göra något vidrigt till snällt? Antingen så har man draken med allt vad det innebär eller också inte. Jag vet att jag har varit tvungen att hålla min dotters ansikte gömt, tryckt mot bröstet då vi åkt förbi Katla, men samtidigt så är det enligt mig ett av de få tillfällen som jag som funktionshindrad förälder har varit på lika villkor tvungen att trösta mitt barn och detta kändes stort. Nu kan ni kanske tycka att jag är en känslokall, vidrig farsa som inte bryr sig om vad hans dotter känner, men så är ju inte fallet. Jag bara konstaterade min egen känsla av att få göra någonting på lika villkor.