Det jag saknar är det jag kan ana att jag missar.

Jag får inte heller uppleva det där trista, gråa, vardagliga springet uppför trappor, nerför rulltrappor, kunna välja att ta den sista vagnen i tunnelbanan eller att kunna sitta på trekvarten utanför Konserthuset och ta mig en lunch.

Fönstershoppa är inget svårt, men att snabbt kika in i en liten obskyr butik kräver både tid, mod och oftast assistans. För det mesta så spelar det där ingen roll för mig eftersom jag vant mig vid min vardag och min lunk och mitt sätt att snabbt kunna göra någonting även om det kanske inte går så snabbt. Jag har varit tvungen att välja bort många små pittoreska restauranger eller lokala småhandlare där det är trappor upp eller trappor ner och jag har varit tvungen att handla på de stora kedjorna eller gå på sådana ställen där jag vet att det finns utrymme eller handikapptoalett. I värsta fall att det finns ett ställe att kunna kissa utanför.

Och tiden har gått. Och det har liksom fått fungera. På senaste tiden har jag tagit mig vissa kvällspromenader runt om i den stadsdel där jag bor. Jag har då insett att jag är väldigt, väldigt begränsad. Jag kan se ställena, jag kan känna lukten av maten eller höra skratten, men det är inte ofta jag skulle över huvudtaget sätta min fot på de ställena. Hur mycket jag än vill. Och jag vill inte heller sitta ensam på en uteservering mitt i smällkalla vintern eller regnig höst där jag i alla fall knappt kan sitta p.g.a. min permobil. Det är inte så att jag tycker synd om mig själv utan det har istället blivit en fundering hur upplever ni gående människor det? Hur känns det att gå med skor över kullerstensgatorna eller trippa med högklackat uppför backarna mot Mosebacke?

Jag kan ibland känna mig som apan kung Louis när han ville lära sig om eld. Han är en figur som anses vara lite speciell, knasig och knäpp. Han är full av livsglädje trots att han upplever ett utanförskap. Det är precis så som jag kände mig den dagen jag skulle vänta på mina barn efter att vi hade varit och sett på bio. De hade tagit trapporna upp och jag hissen till Medborgarplatsen. Båda ungarna insåg att de var kissnödiga och frågade om det var OK att de sprang ner igen och kissade innan vi gick hem. Givetvis var det det. Eftersom det var kallt beslutade jag och min assistent oss för att ställa oss innanför dörrarna i den där inglasade ingången till bion. Tänk - sa jag till assistenten - här har jag aldrig varit, jag har varit på Medborgarplatsen tusentals gånger och så även bio, men just här har jag aldrig varit. Jag har varit utanför, gått förbi den, men inte härinne. Är inte det konstigt? Och sen sa jag med lägre röst: Och vad jag önskar att jag kunde kuta nerför trapporna!