Analys av boken Mitt liv i mina händer.

Bokmal som jag är, var jag än en gång på biblioteket för att hitta nåt kul att läsa. Jag hamnade vid ställningen med biografier och fick syn på Alison Lappers bok på nedersta hyllan. Först gick jag bara vidare och tänkte att; Jaha ännu en "åh vad jag är fantastisk som kan leva ett normalt liv trots att jag är handikappad”- berättelser. Såna är jag ganska trött på. Men ändå tog nyfikenheten överhanden, och när jag åkte hem riktigt längtade jag efter att få kura ihop mig i soffan och läsa den.

Boken heter "Mitt liv i mina händer". En klämkäck titel, eftersom kvinnan inte har några händer... Men boken är inte speciellt klämkäck (vilket böcker av funktionshindrade hjältar tenderar att vara). Den är tvärtom ganska tragisk stundtals. Mer än halva boken handlar om hennes vistelse på barnhem. Det är deprimerande läsning, men berättelsen genomsyras ändå av en livsglädje. Gemenskapen mellan barnen och alla tokiga upptåg som retade gallfeber på personalen.
Efter barnhemstiden flyttade hon till ett center där handikappade tränades i att klara sig själva. Precis allting skulle de lära sig att fixa på egen hand. Någon hjälp från assistenter eller hemhjälp kom aldrig på fråga. Det var först när hon fick barn som assistansen kom in i hennes liv som avlastning.

Det är såklart beundransvärt hur hon och hennes vänner kämpade för att kunna utföra vardagssysslor på egen hand. Sånt som många handikappade har assistanshjälp till. Visst måste de ha blivit enormt utmattade av allt slit, annat vore väl konstigt? På den tiden fanns inte den assistansreform som vi har idag. Jag kan inte låta bli att tänka tanken: Om Alison hade vuxit upp ett par decennier senare och inte varit på de här institutionerna och fått lära sig bli självständig, hur hade hennes liv sett ut då?

Visst är det hemskt att man lämnade bort sina handikappade ungar på hem och det är en himla tur att det inte är så idag. Men i gengäld så ser jag alltför många exempel på hur föräldrar och andra runt omkring formar sina barn till osjälvständiga och ibland håglösa individer. Deras liv blir på något sätt också institutionsliknande. Jag hävdar också att många med assistans blir förslappade och lata. Jag känner flera, och när vi diskuterat detta antyder de att visst vore det härligt att kunna vara mer självständig, bli starkare och få mer rörlighet mm. Men å andra sidan är det inte så viktigt just nu. Jag lever ett bra liv med mina assistenter och det funkar utmärkt, så varför ändra på det, liksom.
Jag blir ganska illa berörd när jag tänker på det. Många har fler assistanstimmar än vad de egentligen skulle behöva om de ansträngde sig. Samtidigt läser man om hur besvärligt många andra har det. På något sätt är det de som har de sämsta förutsättningarna att klara sig själva; de svårast handikappade och de mest utsatta, som inte får någon hjälp. De får kämpa sig blodiga och ofta blir de ännu sjukare på kuppen, men inte fan får de någon assistans för det!

Detsamma gäller arbetslivet. En massa unga människor sitter hemma och lyfter pension och klagar på att de har så lite pengar, men hävdar samtidigt bestämt att de inte kan arbeta. Och visst, krasst (och sorgligt) nog finns det, och kommer nog alltid att finnas, en liten skara människor som p g a komplicerade och omfattande sjukdomar inte kan sköta ett arbete med lön, och därför är i behov av sin sjukpenning livet ut. Men de allra flesta kan faktiskt arbeta med något, det gäller bara att vara lite envis och påhittig och pröva olika vägar och metoder. I detta avseende är arbetsförmedlingen tyvärr ofta en bromskloss, som nog bidrar till stor del i att människor sätter sig hemma med armarna i kors och hopplöshet i blicken.

Men visst levde Alison också på sjukpension i början, jag har faktiskt ingen uppgift om hon gör det i någon form idag också men hon är ju så framgångsrik och har tydligen gott om pengar. Jag har själv pension idag, så jag är absolut inte emot det. Hade inte dessa pengar funnits vet jag inte hur det skulle gå för många människor. Vad jag menar är att det ska vara en tillfällig försörjning och att man i likhet med socialbidrags- och akassetagare är skyldig att ta sig vidare under tiden, så att man ska kunna koma ut i egen försörjning. Om det tar tre månader eller tre år är inte så viktigt egentligen. Om det inte lyckas så värst bra så har man iallfall försökt så mycket man kan. Jag beundrar människor med kämparanda och drivkraft, oavsett om de är funktionshindrade eller ej. Det är de lata, parasiterna, de som bara sitter still i sin lilla kuddhörna och kräver att alla ska anpassa sig efter dem, som jag föraktar. Alison hade aldrig varit där hon är idag om hon inte hade kämpat. Simple as shit.

Språket i boken är rakt och mycket vackert. Vackert, utan att det på något sätt är förskönande. Hon skriver rakt och årligt. Ibland provokativt och hon ger en och annan känga till både mamman som lämnade bort henne och till samhällets syn på handikappade.

Det känns ibland som om orden var skrivna av mig och jag känner en stark samhörighet med henne och att våra liv är lika på något sätt. Fast ändå olika. Hon är född på 60-talet i England. Jag är född på 70-talet i Sverige. Hon har inga armar och benstumpar. Jag har alla mina kroppsdelar, men blev ändå rörelsehindrad. Hon växte upp på institution medan jag fick växa upp hemma hos mina föräldrar och gå i vanlig skola. Hon fick tidigt lära sig att bli självständig och ta eget ansvar. Jag växte upp ganska så skyddat. Jag fick aldrig prova på de saker som de andra i min ålder gjorde och jag fick mycket tidigt klart för mig att jag var handikappad och annorlunda och därför inte kunde göra samma saker som andra. Ändå var jag relativt ung när jag flyttade hemifrån i jämförelse med många andra funktionshindrade.

Alla borde läsa boken. Speciellt de som går på i RH-klasser och riksgymnasium. Även föräldrar och lärarestudenter skulle ha nytta av boken.