Idealbilden av världens adoptivföräldrar.

Läste Expressen på nätet häromdagen och fastnade vid en artikel som retade mig rejält. Artikeln handlade om att fler länder vägrar låta överviktiga adoptera om de hade ett BMI över 29 (låga gränsen för fetma). Själva delen med ländernas önskemål har jag inget emot, men annat. Citerar en liten del av artikeln här: "Det här sågar vi längs med anklarna. Det är på gränsen till att det handlar om diskriminering. Vad är nästa steg? Ska inte enbenta få adoptera, undrar Stefan Wallerek, press- och medieansvarig på Överviktigas Riksförbund."

Godmorgon herr Wallerek - men enbenta får inte heller adoptera, inte diabetiker, deprimerade, funktionshindrade och sjuka i övrigt heller. Nästa steg blir väl att inte heller glasögonbärare får adoptera eftersom de ju egentligen är synskadade - och synskadade är ju funktionshindrade - och funktionshindrade är det synd om - och dem det är synd om kan inte klara sig själva och bör därför dö barnlösa om de inte kan få barn på det vanliga sättet.

När jag tänker efter så får man ju egentligen knappt det heller, tvångssterilisering ligger ju inte så långt bak i historien och läkare förordar ju redan abort av foster med eventuella skador eller om mamman har funktionshinder. Jag ser inget fel i att olika länder har olika krav på adoptivföräldrar, det innebär flest svårigheter för deras egen del eftersom antalet adoptivföräldrar som passar in blir färre och färre.

I dagens samhälle måste man som presumtivt adoptivföräldrapar vara normalviktig (gärna lätt underviktig så att kläderna sitter snyggt, viktminskningen kan ju kompenseras med silikon lite här och var - vikten stannar ju kvar på det sättet), vara karriärister med höga löner samtidigt med att man har ett prydligt och väldesignat hem på strandvägen med en billig aupair från nåt östeuropeiskt land som inte kan svenska och jobbar nästan gratis med städningen och sen även barnpassningen efter adoptionen gått igenom (självklart på samma sätt som tidigare i historien dvs att föräldrarna slipper allt ansvar, skrik osv). De enda gångerna föräldrarna varit på sjukhus har varit när brösten skulle flyttas lite närmare hakan, de två ensamma rynkorna i pannan placerats i nacken eller när man magpumpats efter nattens festande med alkohol och piller på Stureplan (medveten bantning?), naturligtvis har det ju varit en privatklinik i vackra omgivningar. De åker första klass när de hämtar barnet, åker till barnhemmet med privatchaufför där de enbart stannar så länge de måste och låter på hemvägen aupairen sitta med barnet (i turistklass såklart) så att föräldrarna kan dricka champagne och njuta av stillheten. Det är alltså bättre med adoptivföräldrar som inte tar hand om sina barn än kärleksfulla föräldrar med eventuella fel och brister som har tid att följa barnets alla steg i livet och som finns där.

Om inte jag skulle lyckas få egna barn hade jag verkligen önskat att jag hade kunnat få adoptera (gärna ett barn med eget funktionshinder), men jag
är ju inte perfekt.