Dörren skall vara öppen för alla.

Dörren skall vara öppen för alla är titeln på den bok som ordföranden för IFKF (institutet för kurder med funktionshinder i Sverige) Farhad Jahanmahans har skrivit. Den 21/9 var det en konferens om boken som jag deltog i, och dagen började med att författaren hade en presentation av boken.

Boken handlar om hur det saknas information för funktionshindrade kurder om deras rättigheter. Det tas upp flera exempel på familjer och personer som faller mellan stolarna därför att de inte känner till det Svenska samhällsystemet. Jamie Bolling talade sedan om "Disability research”, och efter det talade Ann Bjellert och Helena Rojas om Botkyrkas arbete mot diskriminering och för tillgänglighet. Vi hade samlats i Mångkulturellt centrums lokaler i Fittja för att diskutera bokens innehåll och mening. Lunchen gav mycket intressanta möten och efter lunchen samlades vi i grupper efter ett nummer som vi fått innan. Där diskuterades bland annat hur vi tyckte att man borde förändra samhällets system och vilka trösklar det finns att röja ur vägen.

Svaren blev väldigt olika, vissa tyckte att man skulle börja tidigt, redan i skolan, med inlärning av det Svenska systemet för invandrarfamiljer. Andra tyckte att det skulle erbjudas information, och själv tycker jag att en speciell fristående informationsmyndighet borde kunna upprättas. Myndigheten bör arbeta jämsides med handikapporganisationer med flera så att de får information om hur läget ser ut för dessa människor och inte vidhåller det system som finns idag. Det vill säga att man bara är en siffra och ett ärende. Mänskliga rättigheterna bryts kraftigt i alla de fall som författaren tar upp i sin bok, vilka visar tydligt på hur man blir rättslös och därigenom maktlös.

Efter att ha läst alla berättelser så blir jag väldigt illa berörd av att vi i Sverige inte har kommit längre än till pappret. De finns fina ord om hur "människorättsvänligt" Sverige är men när det kommer till verkligheten så är den en helt annan. Alla handläggare följer nämligen inte varje individs rättigheter och behov som det är tänkt på pappret. Kränkningen av individens rätt uppstår när handläggaren lägger egna värderingar i sina beslut och inte tar hänsyn till den utsatta människans behov.

Aminas historia vittnar starkt om detta i boken, hon får motstånd ifrån sin handläggare när hon säger att hon nu vill bli vuxen och flytta hemifrån! Handläggaren tycker att hon ska bo kvar hemma där hon har hjälp av sina föräldrar, vilket är en grov kränkning av människors ovetskap om sina självklara rättigheter. Hade Amina inte stått på sig i det här fallet så hade hon förmodligen fortfarande bott hemma, utan sin självklara rätt till att bli vuxen.

Varför inte lyssna på de människor som ber om samhällets hjälp? Ingen vill hamna i den positionen att behöva be om hjälp. Intressant tycker jag också är att spekulera kring varför den här informationen ofta döljs? Jag tror att det beror på att kostnadsaspekterna skulle bli alltför många om man faktiskt informerade människor om deras rättighet och därför så låter man helt enkelt bli att informera. Därmed dumförklarar man ibland de här människorna. Det glöms att vissa människor är tvungna att be om hjälp och det har de all rätt att få, genom att vi har ett skattesystem som kommunerna är skyldiga att efterfölja och det enligt lag. Måste säga att jag skäms över att vara Svensk ibland, när jag ser hur de som har makten över andras liv inte är inställda på att göra det som faktiskt krävs för att alla ska få det som de behöver. Handläggare tolkar lagen alltför ofta på ett icke- medmänskligt sätt, jag tycker att man måste tolka lagen för det som den är ämnad. För mig handlar det om ett att skapa medmänskligt samhälle där alla får sin röst hörd. Ett citat av Paulo Frerie som Farhad tar upp i sin bok som jag inte nog kan understryka vikten av i det här sammanhanget: "Vem är bättre förberedd att förstå den fruktansvärda innebörden av ett förtryckande samhälle än de förtryckta? Vem lider mer förtryckets följder än det förtryckta? Vem kan bättre förstå nödvändigheten av befrielse?"

Jag ingick i panelen som var sist på dagordningen med anledning av min egen medverkan i boken men också för att representera funktionshinder.se. Tyckte att jag fick fram sajtens budskap och engagemang i de här frågorna på ett positivt sätt. Tycker också att alla funktionshindrade har blivit trampade på gång på gång med uttalanden som att vi måste öka "empowerment" känslan hos funktionshindrade och att vi redan har lagar i det här landet som stödjer medborgarrätten. Det är att förringa de här människornas behov och understödja en fortsättning på problemen som författaren tar upp. Problemet med Sveriges medborgarrätt är att myndigheter och kommuner håller varandra om ryggen. Det krävs redan att man är stark och det krävs dessutom en otrolig empowerment känsla av funktionshindrade, för att orka stå upp för sina rättigheter gång på gång är sannerligen inte lätt. Jag vill vara så fräck att påstå att de handläggare som uppför sig som beskrivs i boken vet om att människor inte orkar kämpa hur länge som helst för sina rättigheter. Myndigheter använder sig av en uttröttningsmetod som är väldigt effektiv. Det säger sig självt om man som myndighet redan har bestämt utgångsläget så är det omöjligt för vem som helst att tränga igenom. För vem kan orka strida i flera år för sin rätt när man är sjuk eller är i en utsatt situation?

Beställ och läs boken för den är mycket läsvärd!