Förbundet Unga Rörelsehindrade protesterar mot assistans- propositionen.

Mitt namn är Emelie Felderman och jag är språkrör i Förbundet Unga Rörelsehindrade. Jag företräder barn och ungdomar med rörelsehinder från hela landet.

Eftersom jag fick en CP-skada vid födseln, sitter jag i rullstol. Mitt grava funktionshinder gör mig totalt beroende av praktisk hjälp från personliga assistenter. Jag är egen arbetsgivare och tycker att det fungerar väldigt bra, både för mig och mina anställda. Dock blir jag väldigt rädd när jag läser er proposition, ”Kostnader för assistans” (prop.2007/08: 61). Den kommer att försvåra mitt och andra assistansberättigades liv väldigt mycket. Livet, det är precis vad personlig assistans handlar om. Utan mina assistenter kommer jag ingenvart, och då kan jag, som ni säkert förstår, inte leva.

Ni föreslår att assistansersättningen inte ska kunna sparas i mer än ett halvår, att det som blir över ska betalas tillbaka till Försäkringskassan. Vi i Unga Rörelsehindrade tycker att det verkar väldigt ogenomtänkt från er sida! Kanske förstår ni inte hur det kommer att påverka våra liv, men det kan jag berätta för er.
Vi kommer inte att kunna resa, varken på semester eller i arbetssyfte. Kostnaderna blir ofta skyhöga för oss, eftersom vi måste ha med våra assistenter, som är våra armar och ben. De summorna är omöjliga att spara ihop till på sex månader. Alltså blir vi väldigt låsta, får svårigheter att arbeta, tvingas leva inaktiva och meningslösa liv, som vi inte själva kan styra. Detta var inte lagens intentioner!
Vi har fått rådet att söka extra timmar hos kommunen vid tillfälliga behov, men då har ni missuppfattat hur assistansen fungerar. Det är skillnad på att ansöka om timmar, och pengar för t.ex. resor och logi. Erfarenheten är att kommunerna väldigt sällan beviljar det sistnämnda. Dessutom vore ett sådant system, att gå tillbaka i tiden. Det gör oss väldigt beroende av kommunernas goda vilja. Ingenting blir självklart, vi tvingas tigga och be, stå med mössan i handen, som om vi vore andra eller tredje klassens medborgare. Det vore fruktansvärt!
I övriga sammanhang talas det alltid om vikten av att planera och spara. Det verkar ologiskt att ni vill ta den möjligheten ifrån oss.

Ni vill att vi ska spara kvitton på till exempel restaurang, bio och teaterbesök, och redovisa dem till Försäkringskassan, detta för att de ska kunna kontrollera att assistansersättningen används på rätt sätt. Det känns för oss väldigt kränkande att behöva göra detta, eftersom det i så fall blir våra privatliv som kontrolleras! Det assistenterna gör i tjänsten, gör de ju tillsammans med oss, och på vårt initiativ. Våra privatliv är redan så begränsade, p.g.a. våra funktionshinder och det hjälpbehov vi har. Skulle ni själva vilja spara kvitton på allt ni gör privat, och redovisa dem?

Ert förslag, kommer också att göra personlig assistans till ett lågstatusyrke med dåliga villkor, sämre än vad de redan är. Som arbetsgivare vill man inte riskera att hamna i arbetsrättsliga konflikter, då det krävs en buffert för att lösa sådana. Detta kommer troligtvis leda till att assistenterna anställs under otrygga arbetsformer med låga löner och dåliga arbetsvillkor. Arbetsgivaren har skyldighet att ta arbetsmiljö- och rehabiliteringsansvar, men detta omöjliggör ni. Under vissa perioder kommer det ju inte att finnas några pengar!
När en ny assistent börjar, måste hon/han ofta gå bredvid en annan, för att lära sig arbetet. Denna utbildningskostnad är omöjlig att planera och förlägga då det finns pengar. Kort sagt är en buffert absolut nödvändig för att allting ska fungera.

Från början var propositionen, vad jag förstår, tänkt som ett sätt att lösa problemet med oseriösa assistansanordnare, som betalat ut s k trivselpengar. Jag förstår mycket väl att det på något sätt måste göras, men felet med denna proposition, är att ni låter oss vanliga assistansanvändare lida för deras fusk, och det är inte rättvist!

Vi, i Förbundet Unga Rörelsehindrade, kräver att denna kollektiva bestraffning inte får genomslag, utan att ni tar fram ett mer genomarbetat och humant förslag som inte urholkar assistansreformens goda intentioner, om valfrihet, jämlikhet, självbestämmande och personlig integritet!
Låt oss fortsätta styra våra egna liv, annars kan vi inte leva!

Emelie Felderman, språkrör i Förbundet Unga Rörelsehindrade