En missriktad proposition – Vad hände?

Låt oss påminna oss själva om vad som gjorde att 1994 års stora handikappolitiska reform behövde ses över. Det ursprungliga startskottet var signalen om att assistansersättningen användes till omotiverat höga vinster och annat än just personlig assistans. Assistansreformen är ett verktyg för funktionshindrade som ska ge möjlighet till likvärdiga förutsättningar som andra utan assistansbehov. Ett litet steg på vägen mot mänskliga rättigheter. Självklart ska pengar från denna livsviktiga reform nte hamna i vår egen ficka! Inte heller företag ska girigt kunna äta upp en större del av vår självständighet.

Många är det av oss som väntat och hoppats på LSS-kommitténs förslag. Det första delbetänkandet gav oss bilden av framtida bättre reglering av assistansersättningens fördelning, samt även välbehövlig tillståndsprövning och tillsyn över assistansanordnaralternativen. Vi skulle i högre grad kunna räkna med att assistenterna tillförsäkrades rimliga löner och att anordnarna var kompetenta, pålitliga och hade ett genuint intresse för området. Det andra delbetänkandet gav oss kanske inte samma löften men var ett försök att snabbt komma tillrätta med de problem jag nämnde ovan och vi kunde acceptera det just för att vi värnar reformen. Därför kom beskedet om den aktuella propositionens formulering som en kalldusch. Nä förresten, snarare ett abrupt dopp i en isvak.

En proposition som går stick i stäv med alla förväntningar. En proposition som både känns som en stor besvikelse, men också en stor kränkning. Inte ett ord från oss, som värnar om reformens grundtankar, verkar ha nått fram till departementet. Istället för att prioritera regleringen av assistansersättningen som helhet och försöka skapa en seriös bransch präglad av valfrihet och flexibilitet har propositionens kanoner vänts helt om. De riktas nu i första hand mot oss assistansberättigade som är egna arbetsgivare, vi som verkligen är representanter för reformens grundtankar om frihet och självbestämmande.

Assistansersättning som inte används ska för denna grupp bara kunna sparas sex månader. Eventuellt överskott ska betalas tillbaka till Försäkringskassan. Detta betyder att sparande till kollektivavtalade lönekostnader som är svåra att periodisera eller andra oförutsedda assistansutgifter blir omöjligt. Den föreslagna regeln leder till att man som egen arbetsgivare inte kommer våga ge sina personliga assistenter trygga anställningsvillkor, eftersom buffert saknas för att täcka eventuella kostnader i samband med uppsägning. Enligt uppgift har tydligen utredningen tänkt sig att de vardagliga behoven hinner jämna ut sig på ett halvår, och kostnader bli täckta. Tydligen har man en bild av att funktionshindrade är inaktiva, hemmavarande och med små och nära behov.
Tydligen har utredningen baserats på förutfattade meningar om funktionshindrade. Tydligen är inget nytt under solen.

Inte heller kan en egen arbetsgivare spara pengar till assistentens kostnader vid en resa. Även om den assistansberättigade själv har råd att resa får man finna sig i att stanna hemma på grund av sitt assistansbehov. Det blir i praktiken som ett slags husarrest för en del av befolkningen.

Som användare av personlig assistans kan man förutom att välja att vara egen arbetsgivare också välja en privat assistansanordnare eller kommunen. Rätten till denna valfrihet är betydelsefull, eftersom man som assistansanvändare inte alltid vill eller kan lägga tid på att administrera den egna assistansen. Som assistansanvändare vill man i detta läge kunna lita på att den personliga assistansen administreras på ett kompetent sätt och med rätt grundtankar. Istället för att bättre reglera vad som bör täcka olika kostnader i assistansen, samt se till att enbart pålitliga alternativ finns att välja mellan, har man ansett att hela assistansbeloppet ska förfogas av det alternativ man väljer och att den
vinst företaget i sin tur eventuellt gör beskattas på vanligt sätt.

Propositionens lösningar leder till att assistansanvändarna antingen blir begränsade i sitt liv och sin assistans eller också får en minskad kontroll över sina rättigheter.

Avslutningsvis kan man citera Bengt Lindqvist, en man som genom sitt liv är en kämpe för funktionshindrades rättigheter, men framförallt mänskliga rättigheter:

Medborgarskapet kräver ett aktivt samhälle som gör något åt de skillnader i förutsättningar som människor har att utöva sitt medborgarskap.

Är det då inte befogat att ställa frågan: Varför ser regeringen det
nödvändigt att frånta de egna arbetsgivarna någonting som är en del av
deras medborgerliga rättigheter?

Medskribent:
Alexis Gainza Solenzal jr