Funktionshinder.se logotyp.
Klicka för att komma till startsidan!
Anpassa utseendet på Funktionshinder.se. Fråga Fh:s panel. Se de senast publicerade texterna indelade i olika kategorier. Till forumet. Se de senaste medlemstexterna och information från administratörerna. Klottra på planket. Sök på Funktionshinder.se efter texter, medlemmar, länkar eller foruminlägg. Länkarkiv - Sök efter länkar till andra sajter.
Sponsra Funktionshinder.se. Kontakta oss som driver Funktionshinder.se. Hjälp / Vanliga frågor. Prylshoppen. utfyllnadsbild
 
fh sponsorer Besök Atlas Assistans AB Besök Livihop Besök Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) ledig sponsorplats
 

 

Jag hatar dig -du ständige följeslagare!

Dikt av: Marie Andersson
Publicerad: 2008-09-01

Tecknad person med rygg- och benvärk.
Du går vid min sida, vart jag än går, vad jag än gör.
Ibland mer än vanligt, beror på vilken aktivitet det är jag gör.
Jag står inte ut med ditt sällskap! Ändå finns ett leende på mina läppar.
Jag döljer dig, skäms för dig, vill vara som alla andra.

Du går vid min sida, var jag än går, vad jag än gör.
Ibland mer än vanligt, beror på vilken aktivitet det är jag gör.
Jag står inte ut med ditt sällskap! Ändå finns ett leende på mina läppar.
Jag döljer dig, skäms för dig, vill vara som alla andra.

Ibland växer du dig starkare – Du kväver mig.
Du nästlar dig in i min kropp, likt en cancersvulst,
som sprider metastaser ut i hela min trasiga kropp.

Men vad gör jag?
Jag blundar, kämpar vidare och låtsas att du inte existerar.
Jag har lärt mig alla knep som finns för att lära mig att tränga undan dig, bort från mitt medvetande.
Men du finns kvar.
Det går inte att ignorera dig längre.
Men jag måste mota bort dig ur mina tankar, spela en roll.
En roll om att allt är som förut, en roll där tårar blir glädje och sorg blir till skratt.
Annars orkar jag inte…

Ditt namn är "Värk" och du kommer i olika skepnader.
Du har benämns med många dubbelnamn;
Huvud-Värk, Muskel-Värk, Rygg-Värk, Fog-Värk och Ben-Värk.
Tränings-;Värk, Mens-Värk, Växt-Värk och Tand-Värk.

De flesta har haft dig som gäst någon gång i livet, och hos andra är du stamkund mot folks vilja.
Du är inte välkommen här, vill jag säga, men du lyssnar inte.

Du klär ut dig i olika skepnader hos olika människor, och du upplevs på olika sätt.
Men du är aldrig en välkommen gäst.
Jag hatar Dig, vill jag skrika, men rösten kvävs i min strupe
och allt som kommer ut är ett skratt, ett leende.

Du arma medmänniska, du gör mig illa, men du vet inte om det.
Dina välmenta klappar när du träffar mig värker,
men jag säger inget, för jag vill inte såra dig.
Jag vet att du inte är ute efter att åsamka mig smärta,
och därför ler jag och försöker vara trevlig.
Jag borde säga något, men allt händer så snabbt,
träffas, dunkelidunk på axeln eller en välment klapp.
När jag ler kan ingen se min smärta. Det gör att det aldrig blir någon
skillnad.
Hur ska folk veta vad som gör ont när dem ej fått veta det.
Det blir en ond spiral.
För smärtan syns inte utanpå.
När jag träffar dig du lilla medmänniska är sminket ofta på och även
skrattet.
Jag har maskerat dig. Du får inte synas, du elake vän.

Värken är nedtryckt och förpassad till källarplanet i mitt inre.
Jag kämpar hårt för att visa hur pigg jag är och intalar mig att jag är
det,
fast än mitt inre skriker av smärta.
Jag måste det. Jag är inte falsk, det är bara mitt sätt att hantera det.
Följden blir oförståelse. Du tror att du kan räkna med mig, att göra
vanliga saker,
som för mig är som ett oöverstigligt berg, där jag aldrig kan passera.

Jag är slav under dig, du elaka, ständigt hatade följeslagare.
Du är inte välkommen, men jag behöver vara vän med dig för att överleva.
Du styr mitt liv. Allt måste planeras i minsta detalj, samtidigt som jag
inte kan planera någonting alls.
Jag vet aldrig hur stark du är i morgon. Vet inte vilket väder det blir.
Du blir snällare av lite solsken,
och vind, åska, regn gör dig vidrigare,
starkare, hemskare och mer outhärdligt.

Du går vid min sida, var jag än går, vad jag än gör,
du ständige förhatliga följeslagare.
Jag står inte ut med ditt sällskap! Ändå finns ett leende på mina läppar.
Ett leende, för att folk inte ska se, men ett leende som gör att dem inte
förstår.

Vad ska jag göra, du ständige elaka följeslagare, du har blivit min vän,
Men jag hatar dig!

Om Marie Andersson:
Marie är en tvåbarnsmamma som gillar datorer, film, musik och att umgås med sina barn.


Skriv ut texten Skriv ut Tipsa en vän om denna text Tipsa en vän



Kommentar:
Super bra dikt!! Kram Linnea.

Inskickat 2008-10-26 Kl 23:05 av:Askungen
Kommentar:
visst är det så!kram annlej

Inskickat 2008-09-21 Kl 16:03 av:Annlej
Kommentar:
Så igenkännande. Mycket bra!

Inskickat 2008-09-02 Kl 00:37 av:Morticia
Kommentar:
Kan bara hålla med Ninnie, hur många tror du inte
känner som du och kan känna igen sig i det du
skriver? *tummen upp*

Inskickat 2008-09-01 Kl 16:37 av:Helna
Kommentar:
Starkt! Mycket starkt!

Inskickat 2008-09-01 Kl 16:27 av:Ninnie

 

Artikelpush, rubriklogo

Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – tio år senare
Livet fullt ut!
Inbjudan till konferens 12-13 mars 2016 på temat Livet fullt ut!
Läs mer--> 4306 läsare


Anneli signerar en bok.
Vilma och Loppan, böcker att känna igen sig i!
- Jag har alltid tyckt om att skriva och när barnen var små gjorde jag ofta berättelser för dem u...
Läs mer--> 13276 läsare


Vad hände sedan?
I januari kommer den, "Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk - tio år senare"!
Läs mer--> 5921 läsare


Spännband
Privatisering, till vilket pris?
Sambandscentralen för färdtjänsten i Stockholm ska försvinna. Nu ska man ringa till de enskilda f...
Läs mer--> 14410 läsare


Kemiska flaskor.
Personlig assistans utan personkemi.
Du verkar vara bra,
men någonting är inte som det ska.
Det går inte att ta på,
något har gått ...
Läs mer--> 11867 läsare

 

© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se
Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh