Graven.

- Varför vill du åka ända till Fårö på hösten bara för att besöka Bergmans grav? Han är
ju stendöd.

- Jag ska visa en stor man min vördnad och be om några grejor.

Med en mjuk gungning kommer taxin i väg, jag lutar mig bakåt, låter det karga landskapet omsluta och ge mig styrka. Här har olika länder försökt att få lag och ordning i årtusenden och misslyckats. Jag känner mina händer njutningsfullt knytas. Okej, nu är det någorlunda civiliserat runt Visby men här på landet händer det förhoppningsvis många spännande grejor än, här i sjörövarland.

Efter många mil ser jag färjans gula uppenbarelse. Det går inte att hålla tillbaka ett lågt garv när taxichauffören upplyser om att färjepersonalen just har tagit lunch, så vi får vänta. Motorn slås av, taxins innelugn med radions låga mumlande gör att ögonlocken blir tunga och jag somnar.

Yrvaken med unkenhet i käften ser jag upp på den vita kyrkan. Stod det inte på nätet att dom byggde om det här hallelujahuset 1858 och att den ser ut som vilken småländsk ladukyrka som helst. Jaha, vem fan vet hur en sån ser ut? Jag har knappt varit i närheten av en kyrka sen jag döptes. Ögonbrynen höjs när jag ser den lilla skylten som hänger vid grinden med vägbeskrivning till Bergmans grav. Inte leka hitta grav här inte. Men det kan jag förstå, för många har väl klampat omkring på andras viloplatser i ivern efter Bergmans. Vinden kommer med doften av havets friska kraft och leker ett tag med en björk innan den fortsätter vidare. Mina hjul börjar knastra mot dom krattade gångarnas grus och pulsen ökar. Jag borde ha tagit på mig en kavaj eller i alla fall köpt en blomma. Där är den!

Bruna plattor, en liten rund sten med inskriften Ingrid Bergman 1915-1982, Ingemar Bergman 1918-2007.

Jag gör en huvudrörelse till Janne att gå och titta på utsikten en stund.
Min blick borrar sig in i stenen och söker kontakt.

Janne flinar och börjar köra ut från kyrkogården.

- Nå, fick du någon känsla av hans närvaro och vad bad du om?

- Det gamla vanliga men skit i det. Kör mig till stranden där och korka upp flaskan i ryggan. Han sa tydligt att jag skulle bli full för konstens skull. Dessutom vill jag höra viskningar och rop från havet och beskåda det sjunde inseglet sakta stäva in mot land.

Nu sitter jag här i oktobers svarta natt. Känner mig stark och orden väller fram ur min brinnande näsa. Tankarna driver mig hungrigt framåt. Det tackar jag dig för och hoppas att du har träffat din Ingrid där vid grinden som du sa att du skulle. Jag tror att du får vila vid henne och pusta ut efter ditt värv. Nu tar jag vid.