Funktionshinder.se logotyp.
Klicka för att komma till startsidan!
Anpassa utseendet på Funktionshinder.se. Fråga Fh:s panel. Se de senast publicerade texterna indelade i olika kategorier. Till forumet. Se de senaste medlemstexterna och information från administratörerna. Klottra på planket. Sök på Funktionshinder.se efter texter, medlemmar, länkar eller foruminlägg. Länkarkiv - Sök efter länkar till andra sajter.
Sponsra Funktionshinder.se. Kontakta oss som driver Funktionshinder.se. Hjälp / Vanliga frågor. Prylshoppen. utfyllnadsbild
 
fh sponsorer Besök Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) Besök Atlas Assistans AB Besök Livihop ledig sponsorplats
 

 

När mirakel sker.

Krönika av: Ninnie Wallenborg
Publicerad: 2010-02-02

Ninnie i Permobil med sonen Liam i knäet.
Snart har det gått två år. Tänk… Två år har nästan passerat sedan den där dagen då allt förändrades, sedan hela livet vändes upp och ner. Alla prioriteringar kastades om och allt jag trott var sant omvärderades. Det var den dagen då jag blev mamma till Liam.

Beslutet att bli mamma, trots min muskelsjukdom som gett mig omfattande funktionsnedsättning, fick många att höja på ögonbrynen. Jag som är så liten och klen, och med assistans dygnet runt? Och andningen, och förlossningen och amningen?

Efter mer än fyra års kamp kom så äntligen det efterlängtade plustecknet på stickan! Min graviditet skapade stor oro i omgivningen och det var oerhört få som kunde tro att det skulle gå så bra som det gjorde. Själv var jag fullkomligt lugn och trygg i situationen, vilket jag nu i efterhand har svårt att förstå. Graviditeten var fantastisk, bemötandet på Specialistmödravården och hos barnmorskan likaså. Jag har nog egentligen aldrig mått så bra! Tiden flög fram, och i vecka 35 av 40 var det dags för det planerade kejsarsnittet.
Ut kom en liten groda, som hade svårt att andas eftersom han bajsat i fostervattnet, men som återhämtade sig ganska snabbt. En riktig kämpe, med tydlig vilja redan från start.

Efter nio långa dagar på BB var det dags att åka hem. Liams pappa och jag var så spända, trötta och lyckliga att vi glömde köpa modersmjölksersättning på hemvägen. I våra huvuden fanns bara det lilla, lilla livet som kommit till oss som genom ett mirakel.

De första veckorna undvek vi att blanda in mina personliga assistenter så mycket som möjligt. Vi ville hitta våra roller och lära känna vårt barn i lugn och ro. Det var ett klokt beslut. Våra familjer hjälpte till och det funkade ganska bra, trots utmattning och en kamp att behålla (!) de få kilon jag hade kvar på kroppen.

Jag upplevde en stor oro i att vara ensam med Liam. Tänk om han skulle börja gråta och jag kan inte hålla honom mot axeln? Hur ska assistenterna hjälpa mig på bästa sätt? Tänk om folk ”på stan” tror att assistenten är mamman, hur reagerar jag då?
All oro var obefogad, jag och min lille prins hittade metoder vartefter det uppstod bökigheter. En specialsydd amningskudde, en bilbarnstol som kunde fästas framför rullstolen, vetekuddar att stötta upp med och en genomskinlig BB- plastbalja att sova i första tiden är exempel på lösningar. Och inte minst – att prata med andra föräldrar i liknande situation!

Den stora biten, folks attityder, har varit en kamp. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur sårbar man är som förälder, och hur överanalytisk man är. Och var kommer alla hjärnspöken ifrån? I takt med att månaderna har gått har jag blivit tryggare i min mammaroll och bättre på att ta plats. Min värld rasar inte samman om någon tror att assistenten är Liams mamma, då skrattar jag bara och säger ”Nähä du, han är minsann MIN!”. Jag tror inte längre att alla tycker synd om Liam som har fått en mamma i rullstol eller att alla betvivlar min omsorgsförmåga.
Men det fanns en tid, en lång tid, då jag var otroligt osäker och rädd. Vändpunkten var då jag beklagade mig inför en vän (som inte har någon funktionsnedsättning) och hon sa: ”Men Ninnie, sådär känner ju alla mammor. Det har ju inget med din rullstol att göra, osäkerheten finns hos oss alla!”

Liam står på Permobilens fotplattor och pussar mamma.
Nu har vi en livlig kille som springer och klättrar, som har en vilja av stål och som själv kommer fram och hämtar närhet hos mig. Jag inser att min oro aldrig kommer att försvinna, och i dagsläget handlar den om att använda assistenterna på ett så bra sätt som möjligt. Att de kan hjälpa mig att göra allt jag vill med Liam, utan att de tar för stor plats. Jag längtar efter att han ska bli mer verbal, och förstå bättre hur allt hänger ihop.

Någon frågade nyligen hur man orkar ha barn, när man har så mycket med sig själv i ett liv med funktionsnedsättning. Svaret är enkelt: Barnet gör att man orkar!




Att bli mamma är det största, finaste och mest fantastiska som hänt mig! Det är långt ifrån okomplicerat – men vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Faktaruta:
Följ vår vardag i bloggen på http://www.ninnies.se

Om Ninnie Wallenborg:
Är administratör på FH. Engagerad i frågor kring personlig assistans och familjeliv i synnerhet, men är nyfiken på det mesta!


Skriv ut texten Skriv ut Tipsa en vän om denna text Tipsa en vän



Kommentar:
att läsa vad du beskriver värmer så helt otroligt
i hjärtat!

Inskickat 2010-02-06 Kl 01:29 av:Kusin
Kommentar:
Jag har idag på förmiddagen lyssnat på dig i min
iPod. Med tårar rinnande nerför kinderna - av
glädje för lyckan att ha fått föda barn. Och nu är
jag lycklig mor-/farmor till 3 livliga ungar.
Visst fick också jag, med min nedsatta
rörelseförmåga uppleva fördomar från omgivningen
hur jag skulle klara av att sköta en familj - och
det känns sannerligen kränkande. Kram på er alla
och god fortsättning med allt ni företar er.

Inskickat 2009-12-25 Kl 18:32 av:Majapii
Kommentar:
din livsjublande text värmer ända in i märgen &
jag känner mig både så genuint lycklig för er
familj som blev till & med vilken bravur, ni
själva fick denna lilla prins!

ren glädje att ha fått följa med på färden av både
rädslor & tvivel som dyker fram ibland. ni
handskats sunt med både känslor & lösningar tycker
jag & glädjen i era liv syns strålkastarklart -
man blir varm & glad & full av tillförsikt inför
livet!

de underbara bilderna talar precis samma språk!

Inskickat 2009-12-23 Kl 02:49 av:Kusin
Kommentar:
härligt. Håller med dej om att bli mamma är det
största, finaste och fantastiska som finns kram

Inskickat 2009-12-08 Kl 21:33 av:Pontus__mamma
Kommentar:
Vackert så jag också vill ha barn!

Inskickat 2009-12-07 Kl 10:37 av:S-Express
Kommentar:
Hej Ninnie

Så bra skrivet Jag blir väldig barnsugen, En kan
jag säga att du är en jätte bra förebild och du är
en bra mamma. Kram ayan

Inskickat 2009-12-04 Kl 11:02 av:Ayan
Kommentar:
Hejsan Ninnie!
Jag känner igen mycket av det du skriver. Om oron,
om hur man oroar sig vad andra skall tycka. Men
att sedan faller sakerna sakta på plats.

Och jag håller med dig.... Barnen gör verkligen
att man orkar

Jätte kramar från Tess

Inskickat 2009-11-12 Kl 13:09 av:Tess_1978
Kommentar:
Underbart!!!!! Blir alldeles varm i kroppen

Inskickat 2009-11-10 Kl 20:14 av:LadyJuliet
Kommentar:
Helt underbar läsning. känner igen mig i en del du
skriver. Ha det bäst! Anna Wilma och Axel

Inskickat 2009-11-10 Kl 16:21 av:Anna
Kommentar:
Väldigt fin text! Du är en väldigt bra mamma och
en förebild för alla med ett funktionshinder som
tvekar att skaffa barn!

Inskickat 2009-11-08 Kl 19:25 av:Pluttsan
Kommentar:
Bra skrivet vännen min. Man blir nästan barnsugen
själv när man ser dig och din son för inte visste
jag att man kan bli gravid fast man sitter i
rullstol

Inskickat 2009-11-08 Kl 11:14 av:Mia78
Kommentar:
Superbra skrivet vännen, fast det var så många år
seden som mina var små så käner jag igen varenda
känsla du beskriver och varje tanke du tänkt, men
ändå, trots all oro och allt som bli extra tungt
när man har en funktionsnedsättning så är barnen
det absolut bästa jag haft i mitt liv, möjligen
förutom nu då när jag har barnbarn. Kram till er
alla.

Inskickat 2009-11-07 Kl 22:22 av:KarinSch
Kommentar:
Underbar!

Inskickat 2009-11-07 Kl 21:11 av:Morticia
Kommentar:
Alltid lika trevligt och bra skrivet av dig, blir
rörd och så glad för er skull. Lycka till i
fortsättningen, det kommer provningar hela tiden
för oss alla. Anna/

Inskickat 2009-11-07 Kl 19:30 av:AnnaBär
Kommentar:
Saknar dig och Prinsen(Nåja, Kungen också såklart
;) )

Inskickat 2009-11-07 Kl 18:06 av:Vejron
Kommentar:
Jag blir så glad när jag läser detta. Jag tror på
förebilder,dvs att fler m "våra" diagnoser vågar
om man läser detta detta, tack ninnie o stefan o
liam
/lotta

Inskickat 2009-11-07 Kl 15:27 av:Lotta
Kommentar:
Bra artikel Ninnie.

Inskickat 2009-11-07 Kl 15:00 av:Sunshine
Kommentar:
Underbar text av en underbar mamma till en
underbar kille!

<3 er!

Inskickat 2009-11-07 Kl 14:50 av:Jessma

 

Artikelpush, rubriklogo

Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – tio år senare
Livet fullt ut!
Inbjudan till konferens 12-13 mars 2016 på temat Livet fullt ut!
Läs mer--> 4294 läsare


Anneli signerar en bok.
Vilma och Loppan, böcker att känna igen sig i!
- Jag har alltid tyckt om att skriva och när barnen var små gjorde jag ofta berättelser för dem u...
Läs mer--> 13260 läsare


Vad hände sedan?
I januari kommer den, "Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk - tio år senare"!
Läs mer--> 5907 läsare


Spännband
Privatisering, till vilket pris?
Sambandscentralen för färdtjänsten i Stockholm ska försvinna. Nu ska man ringa till de enskilda f...
Läs mer--> 14399 läsare


Kemiska flaskor.
Personlig assistans utan personkemi.
Du verkar vara bra,
men någonting är inte som det ska.
Det går inte att ta på,
något har gått ...
Läs mer--> 11853 läsare

 

© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se
Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh