Förbannad.

Jag såg en av den sorten härom dagen när jag var ute i vinterhelvetet. En ung grabb, kanske runt tjugo, kom rullande. Först flinade jag till och trodde att han höll morsan i handen och tänkte, vad sött. Den djupa kyssen fick mig att inse att så inte var fallet. Det var som om han höll någon satans trofé i handen när dom fortsatte Hornsgatan bort.

Jag ser ju inte på skit-TV, vet knappt vad dom billiga kanalerna heter. Men det skulle inte förvåna mig om dom dyker upp där i ett mysprogram med sin ovanliga kärlek och tindrar med ögonen. Helst ska hon komma från Ekerö och han från Kista men så var det inte i det här fallet. På grund av damens ålder tror jag inte heller att det blir aktuellt med någon söt liten avkomma att visa upp för omvärlden. För det verkar vara det maximala beviset på att dom har monterat av sina hjul, slängt dom i någon återvinningscontainer och blivit en ”normal”. Hand i hand med en dräglande unge i knät. Frågan är hur dom tar sig fram utan hjul? Det är kanske så att dom svävar fram på kärlekens vingar eller någon koffeinläsk? Fast koffein i alla former är väl otänkbart för en ansvartagande förälder.

Jag blir förbannad på alla som vill följa med den stora flocken och smälta in i samhällets duma lallande dröneri. Föresten, hoppas jag av hela mitt hjärta att ni är lyckliga i er dansbandsvärld. Alla har rätt att leva på sitt sätt. Därför har jag befogenhet att sitta här framför datorn och vara förbannad. Jag håller näven knuten i fickan men ingen ska få min smocka. Dom gånger min knutna näve kommer fram ska den höjas mot skyn.

- Jag mot alla, jag mot allt!