Snart börjar jag grina. Jag vill inte ha, vill inte behöva en lösvagina. Men ibland känns det så. För jag tror inte att det på ett praktiskt och lätt sätt helt plötsligt ur tomma intet kan komma en förstående, snäll och vänlig kvinna som utan att gnälla och gnata bara förstår och är sig själv och vi gemensamt kan ha ett trevligt och utvecklande samliv. Jag känner mig splittrad och frustrerad på samma gång. Hur kan det komma sig att människor inte klarar av att leva med varandra, men är i stort behov av andra människor. Ibland bara rent fysiskt, alltså rent sexuellt att bara bli tillfredställd utan att några undergrävande krav finns där. Sen är det ingenting mer. Jo, förresten, man kanske också vill vakna upp eller somna in med en annan människa tungt andandes bredvid. Men ibland är det riktigt skönt att vara själv, att få göra precis som man vill utan att någon annan har andra åsikter. Man väljer själv när man ska byta kanal på TV:n eller om man bara vill lyssna på radio eller en kassettbok. Man kan också helt själv utan några protester gå upp och ta sig en nattmacka och det är inte heller någon som klagar på att det är smulor i sängen.
Det är också skönt att som frånskild få vara med sina barn precis på det sätt man själv väljer. Att man får bestämma takten själv, hur man gör med frukost, vem och vad som ska prioriteras först just vid det eller det tillfället. Att man kanske inte alltid gör på ett konventionellt sätt utan man väljer det tillvägagångssättet som just vid detta tillfälle fungerar och passar en. Och det är jag själv som också måste ta alla dispyter och dessutom alla bråk barnen emellan, men att jag får själv välja hur jag ska lösa detta, utan att någon annan hänger över axeln på en och tycker och tänker en massa saker som både blir opraktiskt och tråkigt för alla parter.
Men så återigen kommer denna längtan och när jag hör ordet "längtan" i
huvudet så händer det att jag blir illamående. För jag förstår att hur jag än tycker och tänker och vill lösa saker så finns den där obestridliga kåtheten. Det vore ibland så himla skönt om man skulle slippa att känna sig som ett träd om hösten som tappar blad efter blad och som är tvungen att hålla fast sig i marken då olika vindar drar och sliter i en. Det vore så skönt om den där vitblåa Iprenmannen bara kom inspelande och löste detta ibland minst sagt prekära tillfälle.
Jag vet inte hur många gånger jag har onanerat utan att få utlösning, inte kunnat somna, försökt igen och till slut blivit så jävla utled på att jag ska behöva begagna mig av pornografisk film eller litteratur för att somna. Ibland har jag bara somnat en kort stund och sen står den igen!? Vad fan gör man då? När jag hade förhållande behövde jag begagna mig av att hon faktiskt både tyckte om det och ville ställa upp. Ja det där lät ju väldigt torftigt, men är det inte så ibland? Att man hjälper varandra både till att slappna av, bli tröstad eller att få en sexuell upplevelse, oavsett om den ene eller den andre egentligen var upphetsad. Jag tror att det ofta är så. Det är bara det att vi inte pratar om det.
Känslan av att vara otillräcklig
Jag tycker inte att mitt liv är svårt med att behöva hjälpa mina barn eller gå till jobbet, hinna med en tunnelbana eller kunna betala hyran och räkningar i tid, om allt flyter det vill säga. Det som är svårt är att känna sig otillräcklig. Inte som människa för jag vet att jag är både snäll, trevlig och att många människor tycker om mig. Men som livspartner eller bara som partner.
Jag kan inte komma på många tillfällen då jag är eller har varit en självklar del i en grupp eller ett sammanhang. Jag har antingen själv varit den personen som har varit ledare eller lett en grupp eller så har jag varit den som sist blivit vald, och till slut fått komma med. Jag vet inte varför det är så, men jag har alltså antingen varit längst fram i skidspåret eller på demonstrationer och stuckit ut huvudet lite längre än alla andra eller så har jag varit längst bak för att jag stuckit ut på ett eller annat sätt. Hur som helst har det då alltså varit svårt att hitta någon som dels förstår mig och dels också är som jag utan att vi drar åt olika håll.
Vem förstår ens längtan?
Dessutom är det också så att det är svårt att hitta någon som förstår ens längtan och behov av att behöva gång efter annan gå genom sitt tidigare liv. Antingen helt och fullt eller bitvis. Jag är också en sådan person som fastnar i känslor eller upplevelser och behöver mala och mala för att till slut inte ha något kvar att mala och då är jag klar med det. Den person som kommer att välja leva med mig kommer att vara tvungen att låta mig bara vara det där trädet som gång på gång tappar löv efter löv. Och när jag gör det kommer också min stabilitet att svikta. Det är svårt att veta om att man är så här men det är min stora livsuppgift att leva med det.
