Telefonen ringde hemma hos Marianne en morgon i början av maj. En produktionsassistent från Deal or no Deal meddelade att hon vunnit en plats i programmet och därmed en chans att vinna fem miljoner kronor. Marianne blev självklart glad och full av förväntan. Kanske skulle drömmen om en lägenhet på Gotland äntligen bli till verklighet?
Mariannes personliga assistent svarade i telefonen denna morgon. Hon berättar om första samtalet med produktionsassistenten Kalle Möller.
- Jag förklarade att Marianne inte kan tala själv på grund av sitt funktionshinder. Detta skulle dock inte vara några problem utan lösas på bästa sätt.
När det framgick att Marianne använder rullstol och har en CP- skada blev det helt annat ljud i skällan och ett mycket sämre bemötande.
- En rullstol får tydligen inte plats på läktaren i studion. Det var helt omöjligt för Marianne att sitta där och det gick inte att ändra på, berättar Mariannes assistent.
Jag frågar Marianne vad hon tänker om detta och hon svarar lite finurligt:
- Martin Timell som är programledare i Deal or no Deal är ju så himla händig i andra program. Han borde väl kunna snickra till en plats åt mig!?
Trots Mariannes leende kan jag tydligt se ilska och besvikelse i hennes ögon.
-
Jag känner mig diskriminerad och kränkt. Visst, jag är född med en CP- skada men jag är ju inte dum i huvudet för det!
Konsekvensen av TV4:s ovilja att se Marianne som en tävlingsdeltagare på samma villkor som andra blev att hon tvingades ge bort sin plats till en personlig assistent som tävlade i sitt eget namn den 13:e maj. Marianne fick sitta i publiken. Alternativet hade varit att ge upp platsen helt.
Tävlingen är baserad på kunskap och allmänbildning i första steget, och på inget vis slumpartad. Det kan tyckas märkligt att Marianne inte fick använda sina egna kunskaper utan helt tvingades lita på någon annans. Hade assistenten vunnit pengar så hade Marianne likväl inte fått ta del av dessa, utan fått hoppas på assistentens goda vilja.
I ett extremt fall skulle detta ha kunnat medföra att Marianne gett bort fem miljoner kronor.
Jag frågar om Marianne känner sig nöjd med denna lösning. Hon blir tydligt upprörd och säger med hjälp av sin ordtavla:
- Absolut inte! Och jag tror faktiskt inte ens att det handlar om praktiska svårigheter, utan om fördomar och motstånd till att visa rullstolsburna i TV-rutan. Jag kan inte veta säkert att det är så, men det är min känsla.
På TV4:s hemsida finns en ganska omfattande information om programmet Deal or no Deal. Det står ingenting om att personer med funktionshinder icke göre sig besvär, för då skulle ju detta vara en skriftlig diskriminering.
Inte ens efter ”problemet Marianne” har man lagt till någon sådan information. Kanske blir det för svårt att specificera vilka funktionshinder som är okej och var de sätter gränsen? Talsvårigheterna var inga problem, men med något så synligt som en rullstol blev det tvärstopp.
Marianne har inte anmält detta till handikappombudsmannen eftersom det finns så mycket annat i hennes liv som kräver energi.
- Man får välja sina strider, men detta är ett solklart fall av diskriminering. Man kan ju tycka att jag borde få någon form av kompensation av TV4, eller åtminstone en ursäkt.
