Jag har Asperger syndrom och Dyslexi. Egentligen har jag ADD också. Min mamma har lungsjukdommen KOL och slutar inte röka. Min mormor dog för två år sedan i samma sjukdom för att hon inte slutade röka. Mamma är på väg åt samma håll. Jag har fortfarande ett så stort behov av min mamma trots att jag är 34 år snart på grund av mina funktionshinder, så jag kommer inte vara någonting längre den dagen min mamma inte finns. Kan inte tänka mig ett liv utan henne. Ingenting kommer betyda någonting när jag inte har mamma. Jag är skräckslagen inför mammas bortgång och det kommer ske inom det närmsta 3 åren om hon inte slutar röka. Mamma är nu 52 år och kommer förmodligen bara bli 55 år om ens det. Jag vägrar se min mamma på dödsbädde precis som jag såg min mormor. Jag är livrädd inför det och det här går jag dagligen och tänker på och oroa mig för. Även hur jag kommer ta dödsbeskedet och för hur jag ska klara mig ensam. Finns ingen i hela världen som kan ersätta min mamma och ge mig det stödet hon ger mig och den kärleken. Min flickvän Jennie får jag mycket stöd av och hon har sagt att hon kommer finnas hos mig när den dagen kommer och det är jag tacksam för. Min sambo betyder allt för mig. Känns som jag redan går och sörjer min mamma fast hon inte dött ännu. Kan man göra det? Vet någon om man på något sätt kan förbereda sig på en anhörigs bortgång så det inte blir så jobbet när den dagen kommer? Någon annans som känner igen sig och som har förlorat sina anhöriga och blivit lämnade ensamma kvar i livet med sina problem och funktionshinder?

Redigerat 2007-09-13 22:16

*kramar* Känner med dig!

Jag är, till viss del pga mitt funktionshinder, otroligt nära min mamma. Bara tanken på att en dag tvingas leva utan henne är jävligt skrämmande. Hon jobbar även som min assistent, och får aldrig gå i pension!
Tack och lov är hon väldigt frisk och ungdomlig!

Vad tror ni andra, blir man tightare med sina föräldrar pga funktionshinder?

Tightare, nja det där är nog välldigt olika. Jag är inte så tight med min mamma.
Men det kan bero på att hon alltid ringer mig och frågar hur det är ( mest för att ha kollen på mig). Då är jag nog mer lik min pappa, han o jag kommer bra överens. Han har alltid tyckt att jag ska klara det mesta själv medans mamma är tvärtom.
Sen jag själv blev mamma har jag lovat mig själv att inte vara daltig mot min dotter.

Men skulle min mamma gå bort,..jag vet inte....jag kan inte svara på det.

Både ja och nej för min del får jag säga! Det känns för min del som dom har gjort så man ska vara "beroende" av dom. För att dom varit och är till viss del fortfarande rädda för att dom ska mista kontrollen över mig. För innan jag fick mitt körkort så var jag mycket beroende av dom för att kunna göra något på fritiden och just när det gällde att komma på läkarundersökningar och sådant.

Sedan ett tag när jag flyttade hemifrån så kom mor och far alltid och städade varannan vecka hos mig. Men det satte jag stopp för så småningom. För jag tyckte dom kunde komma och bara fika eller äta middag med mig någon gång bara istället för att alltid bara komma när något skulle uträttas. Det var jobbigt för dom i början.

Men sedan kändes det som dom tackade mig för det. För det var ju inte min mening att såra utan jag tänkte bara att dom ska ej behöva göra sådant som jag kan få hjälp från annat håll med.

Sedan tror jag som sagt också att det beror mycket på hur man är som person om man ej kan riktigt släppa taget om sina föräldrar.

För som sagt annan hjälp går att få från annat håll.

Redigerat 2007-09-14 16:22

Ninnie skrev: Vad tror ni andra, blir man tightare med sina föräldrar pga funktionshinder?

Näääää jag är väldigt otight med mina föräldrar

Jag tror många funktionshindrade blir lite väl tighta med föräldrar eller rättare sagt föräldrarna får en för nära relation till sina funktionshindrade barn som gör det svårt för dem att släppa taget och/ eller acceptera barnens frigörelse.

DET beror npg helt o hållet på vilka personligheter man har för i mitt eget fall hade jag nog bättre kontakt med min mamma när jag var frisk eftersom jag inte tolererar att folk pjåskar med mig o jag MÅPSTE få vara så självständig som möjligt men detta är en omöjlighet när min mor är i närheten eftersom hon enbart bromsar mig trots att jag aldrig rusat iväg o gjort nått som inte varit genomtänkt så nu har jag gett upp o ber henne mest att hålla sig undan om hon inte kan behandla mig som nandra människor gör!!!

Jag är också livrädd inför tanken att det kommer att komma en dag när inte min mor finns längre. Tänker på det ibland - senast igår faktiskt! - men tvingar mig själv att förtränga det hela; vill/vågar inte inse det oundvikliga.

Egentligen är vi inte särskilt nära varandra, men hon är min mamma och hon kan mig utan och innan. Hjälp vad jag kommer att sakna henne!!

// A E

Anna, tror du att du är extra rädd pga ditt fh?

Ninnie skrev: Anna, tror du att du är extra rädd pga ditt fh?

Nej, faktiskt inte(!).
Jag tror det ligger i min personlighet att vara "mammig" och med stor sannolikhet hade jag även utan funktionshinder varit enormt rädd för att förlora min mamma. Fast det klart, jag hade kanske haft ett val på ett annat sätt som icke funktionshindrad: att aktivt kunna välja att inte vara mammig på ett helt annat sätt. Bara be henne fara och flyga när man var 14 år, nu var ju det lite svårare i min situation... Jag har ju en väldigt förnekade far (tror faktiskt aldrig att han har tagit ordet "cp-skadad" i sin mun!) och utan mammas stöd och engagemang skulle livet sett ruggigt annorlunda ut!

Oj, vad jag älskar min mamma och allt hon har gjort för mig - jag måste bara säga det!

// A E

Marisan skrev: Jag har Asperger syndrom och Dyslexi. Egentligen har jag ADD också. Min mamma har lungsjukdommen KOL och slutar inte röka. Min mormor dog för två år sedan i samma sjukdom för att hon inte slutade röka. Mamma är på väg åt samma håll. Jag har fortfarande ett så stort behov av min mamma trots att jag är 34 år snart på grund av mina funktionshinder, så jag kommer inte vara någonting längre den dagen min mamma inte finns. Kan inte tänka mig ett liv utan henne. Ingenting kommer betyda någonting när jag inte har mamma. Jag är skräckslagen inför mammas bortgång och det kommer ske inom det närmsta 3 åren om hon inte slutar röka. Mamma är nu 52 år och kommer förmodligen bara bli 55 år om ens det. Jag vägrar se min mamma på dödsbädde precis som jag såg min mormor. Jag är livrädd inför det och det här går jag dagligen och tänker på och oroa mig för. Även hur jag kommer ta dödsbeskedet och för hur jag ska klara mig ensam. Finns ingen i hela världen som kan ersätta min mamma och ge mig det stödet hon ger mig och den kärleken. Min flickvän Jennie får jag mycket stöd av och hon har sagt att hon kommer finnas hos mig när den dagen kommer och det är jag tacksam för. Min sambo betyder allt för mig. Känns som jag redan går och sörjer min mamma fast hon inte dött ännu. Kan man göra det? Vet någon om man på något sätt kan förbereda sig på en anhörigs bortgång så det inte blir så jobbet när den dagen kommer? Någon annans som känner igen sig och som har förlorat sina anhöriga och blivit lämnade ensamma kvar i livet med sina problem och funktionshinder? Redigerat 2007-09-13 22:16

Med den sjukdomen din mamma har, så kommer inte hennes frånfälle ske plötsligt. Det är helt normalt att sörja redan under denna tid,

*kramar om jag oxå* Jag känner mycket väl igen mig själv i det du skriver om! För ganska exakt 1½ år sedan gick min mamma bort p g a ALS. När vi döttrar fick beskedet om hennes sjukdom knappt ett år innan hon dog, tänkte jag hela tiden bara på att "snart finns inte mamma längre" och jag var jättedeppig. Jag frågade mig, precis som du, hur ska jag klara av detta, jag kommer inte att klara mig utan mamma...lite psykologiskt sådär... Åtminstone jag försökte att på något sätt förbereda mig för den dagen när samtalet skulle komma från mina systrar att mamma hade dött. Men man kan nog inte förbereda sig så mycket, för ändå blir det nästan som en chock när väl det händer, hur mycket man än försöker. Jag var också rädd och osäker inför hur jag skulle reagera när dödsbudet kom och även rädd inför det faktum att det faktiskt inte skulle finnas någon att ringa på det nummer hon hade o s v.

Både när mamma hade fått sin diagnos (=dödsdom...?) och fram till strax efter att hon hade dött, hade jag väldigt konstiga och starka drömmar där hon var med och hjälpte mig med tips och råd i olika situationer. Jag drömde även konstiga, roliga drömmar om saker som inte hade hänt i verkligheten, att hon inte var döende, att hon plötsligt hade blivit frisk etc. Önsketänkande!

Idag, när jag ser tillbaka på 2005/2006, så tänker jag självklart väldigt mycket på mamma, hon finns i mina tankar 24 timmar om dygnet nästan. Jag tillhör den kategorin människor som tror på att man lever vidare efter döden, särskilt nu när jag har sett en massa dokumentärer om det på TV. Jag "pratade" med mormor (som dog 1989) och morfar (som dog när mamma sjäv var barn, så honom har jag aldrig träffat) bara typ 2-3 dagar innan mamma dog, för jag ville att de skulle möta henne och visa henne till "ljuset" som det pratas så mycket om bland medier. Och jag är helt övertygad om att hon "ser" och "vet" vad jag har för mig o s v, så vad jag menar är att jag inte behöver känna mig ensam och övergiven p g a hennes bortgång.

Förlåt att jag svamlar, jag kanske hamnade utanför ämnet, men jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam om att vara/ha varit med om detta!

Jag har mist båda mina föräldrar, min far i hjärtinfarkt nov -94, och även om vi var lite förberedda att det kunde ske, så var det en chock när det väl hände.
Min mor är den som var vår stora trygghet i livet. När hon fick tillbaka sin bröstcancer började vi alla sakta inse att hon kanske inte skulle klara sig, och vi skulle därmed bli föräldralösa. Det var hjärtskärande att ta till sig vetskapen att hon inte skulle få finnas bland oss så länge till. Mamma levde endast i 2 1/2 månad efter sitt cancerbesked. Hon dog i nov 04..
Vi tog vara på varje liten stund, gjorde saker som vi visste att mamma ville göra. Hon var med ute på dansställen, på halloweenfest, ja allt vad hon orkade såg hon till att göra.... Det var nog bara två önskningar vi inte kunde genomföra. Fotbollsresan till England och hennes önskan om att få 10 år till att leva (för att även få se barnbarnen växa upp....).
Vi hade turen att ha en levande mamma ända in till sista veckan som var lite tyngre med sjukhusvistelse och smärtor.
Min mamma var en oerhört stark person. Jag är tacksam att vi kunde prata öppet om döden, hur smärtsam det än var.
Sorgen och saknaden är så personlig, man vet nog aldrig riktigt hur hårt eller lindrigt den intar en person.
Min mamma kommer alltid att vara nära mig. Jag kan aldrig mer se eller krama henne fysiskt i detta liv, däremot för jag en inre dialog med henne, och känner hennes närvaro väldigt väl. Kanske har det gjort att jag kunnat gå vidare i livet och accepterat att hennes jordeliv är färdiglevt..
Vi pratar mkt om mamma och våra andra anhöriga som vi mist på olika sätt. De kommer alltid vara en del av vår vardag.......
Anette

Besök gärna min blogg på Internet. http://marisans.blogg.se där skriver jag mycket om min mamma, mina tankar, känslor, rädslor och om livet och döden.

Jag miste min mormor och morfar (Växte upp hos dem så de var mina "riktiga" föräldrar när jag var 13 och 17 år, då fick jag flytta till min mamma och även hon dog i bröstcancer när jag var 20 år, då hade jag ett nyfött barn och var själv sjuk i njursten samt sviter efter kejsarsnittet så jag fick aldrig tid att sörja. Stängde in alla känslor och överlevde helt enkelt.
De kom många år senare, när barnen växt upp och jag inte längre behövde vara den starkaste, då kom sorgen efter dem alla tre, sorgen efter att de dött innan vi pratat färdigt med varandra, helt enkelt. Jag tillät mig att känna mig övergiven och sviken, ensam och utsatt (jag kände så eftersom jag helt plötsligt var tvungen att kunna klara allt själv utan någon att fråga).
Har alltid haft våldsam dödsångest och är säker på att det kommer från allt som hände när jag var ung, men samtidigt kan jag nog säga att jag inte skulle vara så trygg i mig själv som jag blivit av att klara av allt själv.
Man fixar det, man överlever och man blir stark av att klara sig själv, men man måste tillåta sig att sörja och sakna annars far man illa.

Till sidans topp