Jag har börjat inse att jag kanske måste leva med att vara funktionshindrad, stolen har blivit en del av mig och det har ibland varit svårt jag har svurit sparkat och lagt saker över den för att slippa använda den. Jag är envis och har gått istället för att använda stol och då fått jätteont eller blivit sämre. Nu har det varit en skittuff period, jag får inte någon sjukgymnastik för att sjukgymnasten är rädd att jag ska bli sämre, villket jag blivit när vi testat att träna. När vi åkte till norrland på bröllop så satte jag på handtagen och tippskyden som innan bara legat och dammat. Handtagen fick jag mycket nytta av då jag inte kunde rulla i snön utan var tvungen att få knuffhjälp. Det gav mig en bild av hur det kan vara om jag blir sämre, jag kände mig så isolerad. Tippskydden hade jag inte mycket nytta av men provade ändå eftersom jag har tippat och fallit ett par gånger den senaste tiden, dem var bara ivägen nu. Så dem åkte av direkt när vi kom hem, extra tyngd behöver jag inte på stolen. Nu satt jag och sambon och pratade taktik inför mötet med arbetsterapeuten. Jag MÅSTE få en stol i rätt storlek som inte är halvtrasig. Han tycker jag ska ha något där jag kan ha handtag och tippskydd på, jag hatar tippskydden och vägrar ha på dem, det är bara extra vikt. Visst dem dagar jag är jättesvag och behöver knuffhjälp kan det vara bra med tippskydd och handtag för säkerhtesskull, men att bli knuffad och att ha dessa saker på känner jag gör mig så jättehandikappad. Att inte klara sig själv längre. Jag har tränat och idrottat hela mitt liv, varit ute i skogen med scouter och hemvärn. Inget av detta går längre, dåliga dagar är jag glad om jag orkar rulla inomhus. jag har tappat massa vänner eftersom jag inte kan delta längre. Ni som blivit skadade/sjuka eller blir sämre hur accepterar man det? Jag vet att sambon bara vill mitt väl, men jag blir nästan arg på honom. Jag vill inte tänka tanken att jag inte kan ta mig ner på stan. Hans tanke om att ha stol där man kan sätta på tippskydd och handtag om jag behöver vill jag inte ens tänka. Det kommer inte hända. Ta det inte fel nu, men jag vill inte vara så handikappad, jag kan själv. Om jag fick bestämma själv skulle jag ha en stol med inga tillbehör och en med allt på, eller elstol att ta dem dagar jag inte kan köra själv. Min dröm just nu är att kunna ta mig upp i skogen här och köra i joggingspåren för att få lite egen tid och få se lite träd. Nu kan jag ta mig några hundra meter från busshållplatsen... Sambon kallar det jag har för "nyskadedepression" han kanske har rätt. Önskar bara jag hade någon att snacka med som fattar hur det är att inte kunna göra det man gjort innan. Hur ska man inse att man blir sämre? Hoppas ingen tar sig illa vid det jag skriver, jag har många vänner med funktionshinder som klarar sig sämre än mig men ändå har bra liv. Men för mig är det en jättekris nu. Jag vägrade tom att åka pensionärsstol från planet till bagaget dit min stol hamnat, jag gick trots att jag var skittrött och hade ont. Orkar inte se mig som så handikappad att jag behöver knuffas.
Det du går igenom är en sorgeprocess, done that been there, det blir bättre. Jag blir sådan, rädd, ledsen och förtvivlad varje gång jag märker att det är ytterligare en sak jag inte klarar. Sist var hos AT när vi hämtade glidlakan, är ju ingen stor grej precis, men för mig innebar det att jag inte längre kan vända mig i sängen själv överhuvudtget. Efter ett tag har man vant sig och lärt sig leva med det och LIVET får ta plats igen, ett tag till nästa sak händer. Att du sen måste slåss med näbbar och klor för din överlevnad i den här situationen är fruktansvärt, du skulle fått det du behöver och få ha tid att ta hand om din sorg.
Det är verkligen en sorgeprocess när funktionerna försvinner , man måste ha mer hjälpmedel mer assistans osv Det underlättar ju jättemkt då när man har myndigheterna på sida får man slåss mot dem oxå så blir man ju helt knäckt emellanåt Jag trodde nog aldrig att jag skulle klara av att leva mitt liv som jag gör i dag när jag klarade mig bättre själv typ för flera år sen, men sorgearbetet pågår hela tiden men för min del så har lösningar på problemen gått att lösa som tur är
jag är bara så rädd att vården ska säga att allt är psykiskt om jag visar och berättar hur jag mår nu. Att det är fördjälvigt att inse att jag kanske aldrig mer kan gå i skogen eller öva med hemvärnet eller idrotta på den nivå jag gjorde innan. Dem har redan bitit 2 gånger för jag har kontakt med psyk pga. min sprutfobi, som nu är behandlad och pga. min ADHD-utredning. Dem ser i datorn att jag gått på psyk... JAg tror inte att läkarna och arbetsterapeuten har någon som hellst förståelse för det jag går igenom nu. Vågar inte ta diskussion om hjälpmedel på ett bra sätt med at:kärringen. Då kommer jag få tunga klumpiga saker när jag väl får något. Det jobbigaste är nog allt stul med hjälpmedlen, jag var så glad när jag fick badbrädan och handtagen. Så självständig jag kände mig. Men nu när jag behöver mer stöd och inte får det så blir det en rädsla istället. Tänk om jag blir ännu sämre osv... Jag måste vara självständig, när sambon har krampat så finns det ingen som kan hjälpa mig. Nu har han haft en tung period med anfall varje dag i ca 1 vecka och sover mest på dagarna. Igår ville jag duscha men valet var att testa själv, kanske ramla och bli liggandes, eller skita i det... jag sket i det. Tog bussen till statoil och köpte färdigmat istället. Det var 2 trevliga chafförer den här gången. Skönt att höra från andra att det är normalt, som sambon sa igår när vi pratade det spelar nog ingen roll vad han säger att det är ok osv. Han kommer aldrig förstå vad det är jag går igenom på samma sätt som andra som blir sämre eller skadade. Hela min identitet har varit den där som springer runt och fixar saker, kör folk till grejer, idrottar som en tok, fixar hajker och annat i skogen. Hjälper ungar med funktionshinder att känna sig "normala" och kunna var med på saker utan sina föräldrar osv. Så blir jag själv beroende av andra... Vi snackade igår om att kolla up möjligheterna att flytta tillbaka till min barndomsstad där jag har alla mina vänner, där det finns handikappidrott även för sånna som inte spelar basket på elitnivå, där jag har kämpat så att folk i stol kan delta i scouting osv. Tror att det stödet är viktigt nu och i framtiden. Här har jag knappt några vänner, alla jag hade var inom aktiviteter jag inte längre kan delta i. Vi ska åka ner någon vecka och träffa folk snart, tror jag behöver det.
Hej! Tycker att du blir så märkligt bemött! Vad är det för människor som inte vill kännas vid dig, om du nu har blivit så dålig så snabbt? Som jag förstått det så har du ju gått från fullt frisk till helt beroende av rullstol och hjälpmedel på bara något år och det är ju alarmerande om något. Du kanske har något som går att behandla och då kanske du vare sig behöver rullstol eller hjälpmedel i framtiden. Mötet som dina vårdgivare skall ha borde väl egentligen handla om att skynda på utredningen av vad som är fel? Har aldrig hört talas om något liknande! Varför vill inte neurologen kännas vid dig? Kan du inte få någon annan?
Jag brukar ge de som har svårt att förstå hur det är att sitta i en stol som inte passar bra en liknelse med att ha ett par skor i fel storlek och sedan gå en hel dag med dom! Be din At att prova det!
tack lilleman, så underbart du skriver och så rätt du träffar. Ska fråga Atn om hon verkligen behöver ha luft i sin bil eller om hon måste ha skor på sig osv. Det är så svårt att acceptera när jag inte vet om jag kanske kan bli frisk, jag har inte gett upp den tanken, vet inte vad som är fel än. Men jag måste börja tänka tanken att jag kanske bara blir sämre. Jag har ändå kommit fram till att jag ska tjata och bråka så jag inte får massa extrasaker på stolen eller att jag får en tung sak. Ronny på panthera sa en vettig sak när vi träffade honom vid sambons utprovning. Att varje liten sak man sätter på ger flera ton i längden när man ska lyfta grejerna in och ut ur bilen. Kände idag när jag rullade att tom min U2 är väldigt tung, var en liten uppförssluttning från statoil och jag fick ta i massor. Tror att ger jag mig och låter dom köra över mig med fel saker så kommer jag ge upp. Låg och tänkte på mötet at, sjukgymnast någon läkare och så ska ha om mig. Om det ens nämns att jag antingen får klara mig utan hjälp eller att jag ev. kan få prova en 18kg stol så kommer jag bli rasande.
Till sidans topp
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh