Jag läste på Klotterplanket och såg att en mamma till en liten tjej skrev där och kallar sig CPmorsan. Jag kommer också att tänka på en föreläsning jag närvrade vid som hölls av en anan mamma till ett barn med en cp-skada och den kvinnan kallade sin familj CPfamiljen.

Jag förstår ju att det är en tanke att erövra detta ordoch göra det till sitt iställe för att det skall vara ett skällsord men ....

... jag kan inte låta bli att tycka att det känns fel. Jag hade stypt min mamma om hon hade kallat sig Tetra-mamma. Vad tycker ni?

Moon skrev: Jag läste på Klotterplanket och såg att en mamma till en liten tjej skrev där och kallar sig CPmorsan. Jag kommer också att tänka på en föreläsning jag närvrade vid som hölls av en anan mamma till ett barn med en cp-skada och den kvinnan kallade sin familj CPfamiljen. Jag förstår ju att det är en tanke att erövra detta ordoch göra det till sitt iställe för att det skall vara ett skällsord men .... ... jag kan inte låta bli att tycka att det känns fel. Jag hade stypt min mamma om hon hade kallat sig Tetra-mamma. Vad tycker ni?

Ja, hade min morsa kallat sej för OI-mamma, så hade jag blivit vansinnig.

Sunshine skrev: Ja, hade min morsa kallat sej för OI-mamma, så hade jag blivit vansinnig.

Kan bara hålla med! Vart tog integreringen vägen då? Då vill man ju vara i ett speciellt fack verkar det som.

Moon skrev: CPmorsan. CPfamiljen.

Jag har sett det och ...nej jag gillar det inte.
Min mamma är "Annas mamma" mer är att hon är mamma till nåt cp...

Okej, jag förstår deras andemening - att inte skämmas - men vaddå? Att inte skämmas är inte samma sak som att TOTALidentifiera sig med något.

// A E

_Anna_ Elisabeth skrev: Att inte skämmas är inte samma sak som att TOTALidentifiera sig med något.

Vad är det som säger att de här personerna TOTAL-identifierar sig med epitet som anspelar på en speciell funktionsnedsättning?
De kanske anspelar på sitt eget eller sitt barns diagnos just bara i sammanhang där funktionsnedsättningen är relevant -- t.ex. på ett sånt här forum.

Det här forumet är ju till just för FH-relaterade diskussioner.
I just det här sammanhanget kan det väl vara högst relevant att markera en speciell diagnos.
Att kalla sig för t.ex. CP-mamman kan då fylla en viktig funktion,
nämligen att det är lättare att hitta den gemensamma nämnaren.
Kanske har CP-mamman mer intresse av att ha kontakt med andra föräldrar vars barn har just CP-skador. Hon är förmodligen mindre intresserad av att få kontakt med utvecklingsstörda 65-åringar med reumatism och DAMP.
I andra sammanhang kanske CP-mamman kallar sig något helt annat,
som anspelar på det som är aktuellt i just det sammanhanget.

Att TOTAL-identifiera sig med en diagnos är en sak.
Att låta diagnosen eller funktionsnedsättningen vara en viss del av identiteten är något helt annat.


Jag vet att vissa personer tycker att det är helt irrelevant vilken funktionsnedsättning man har. Men är inte det minst lika konstigt, att förneka sin funktionsnedsättning helt och hållet. Liksom en mängd andra faktorer så är ju funktionsnedsättningen en del av ens vardag.

Om man sedan låter funktionsnedsättningen vara den enda identitet man har,
så är det ganska sorgligt.
Men att se funktionsnedsättningen som en "egenskap" bland alla andra behöver inte vara något negativt.

Anonym skrev: Vad är det som säger att de här personerna TOTAL-identifierar sig med epitet som anspelar på en speciell funktionsnedsättning? De kanske anspelar på sitt eget eller sitt barns diagnos just bara i sammanhang där funktionsnedsättningen är relevant -- t.ex. på ett sånt här forum. Det här forumet är ju till just för FH-relaterade diskussioner. I just det här sammanhanget kan det väl vara högst relevant att markera en speciell diagnos. Att kalla sig för t.ex. CP-mamman kan då fylla en viktig funktion, nämligen att det är lättare att hitta den gemensamma nämnaren. Kanske har CP-mamman mer intresse av att ha kontakt med andra föräldrar vars barn har just CP-skador. Hon är förmodligen mindre intresserad av att få kontakt med utvecklingsstörda 65-åringar med reumatism och DAMP. I andra sammanhang kanske CP-mamman kallar sig något helt annat, som anspelar på det som är aktuellt i just det sammanhanget. Att TOTAL-identifiera sig med en diagnos är en sak. Att låta diagnosen eller funktionsnedsättningen vara en viss del av identiteten är något helt annat. Jag vet att vissa personer tycker att det är helt irrelevant vilken funktionsnedsättning man har. Men är inte det minst lika konstigt, att förneka sin funktionsnedsättning helt och hållet. Liksom en mängd andra faktorer så är ju funktionsnedsättningen en del av ens vardag. Om man sedan låter funktionsnedsättningen vara den enda identitet man har, så är det ganska sorgligt. Men att se funktionsnedsättningen som en "egenskap" bland alla andra behöver inte vara något negativt.

Nu kallar ju hon sig Cpmamman i sin blogg och det har ju knappast så mkt med fh.se att göra. Hur hon annars identifierar sig vet vi ju inte så mkt om men hur skulle man som te x 8 åriga Eva-Lotta med en CP skada känna sig om mamma har en blogg med det namet?

Det är väl knappast någon här som anser det irrelevant vilken funktionsnedsättning man har men det är ju sällan det primära när man talar om tillgänglighet, bemötande, arbetstillfällen etc etc.

Moon skrev: Nu kallar ju hon sig Cpmamman i sin blogg och det har ju knappast så mkt med fh.se att göra. Hur hon annars identifierar sig vet vi ju inte så mkt om men hur skulle man som te x 8 åriga Eva-Lotta med en CP skada känna sig om mamma har en blogg med det namet?

Eva-Lotta kanske inte alls gillar det.
Men hon kan lika gärna inte bry sig, eller tycka det är roligt, eller något annat.

Vid en viss ålder tycker alla att föräldrarna är pinsamma.
Oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte.

Det enda jag vill säga är att man inte automatiskt måste utgå från att det är dåligt och negativt att kalla sig själv för ett CP eller en CP-mamma.

Det beror mycket på hur man själv förhåller sig till sin eller sin anhörigas funktionsnedsättning.

Om jag ogillar min diagnos, eller tycker det är världens största katastrof att mitt barn fötts med en funktionsnedsättning, ja då är det väl ett negativt laddat ord att använda.

Men om man tvärtom tycker att funktionshindret är en positiv sak,
eller man tycker att det faktiskt kvittar, för att man inte går och önskar att man egentligen var "frisk",
kanske kan man t.o.m. skoja om sitt funktionshinder och inte ta allt på största allvar och skylla alla motgångar och svårigheter på funktionshindret...

ja, då kanske man heller inte har några problem med att kalla sig CP eller på annat sätt associera med diagnosen i fråga.

Anonym skrev: Eva-Lotta kanske inte alls gillar det. Men hon kan lika gärna inte bry sig, eller tycka det är roligt, eller något annat. Vid en viss ålder tycker alla att föräldrarna är pinsamma. Oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte. Det enda jag vill säga är att man inte automatiskt måste utgå från att det är dåligt och negativt att kalla sig själv för ett CP eller en CP-mamma. Det beror mycket på hur man själv förhåller sig till sin eller sin anhörigas funktionsnedsättning. Om jag ogillar min diagnos, eller tycker det är världens största katastrof att mitt barn fötts med en funktionsnedsättning, ja då är det väl ett negativt laddat ord att använda. Men om man tvärtom tycker att funktionshindret är en positiv sak, eller man tycker att det faktiskt kvittar, för att man inte går och önskar att man egentligen var "frisk", kanske kan man t.o.m. skoja om sitt funktionshinder och inte ta allt på största allvar och skylla alla motgångar och svårigheter på funktionshindret... ja, då kanske man heller inte har några problem med att kalla sig CP eller på annat sätt associera med diagnosen i fråga.

Läst och tagit del vill jag skriva..
Ligger mycket i vad du skrev Anonym!
Man kan fantisera mycket runt vad verkligheten/bakgrunden egentligen ligger runt detta..

Anonym skrev: ....Men om man tvärtom tycker att funktionshindret är en positiv sak, eller man tycker att det faktiskt kvittar, för att man inte går och önskar att man egentligen var "frisk", kanske kan man t.o.m. skoja om sitt funktionshinder och inte ta allt på största allvar och skylla alla motgångar och svårigheter på funktionshindret... ....

Så är det såklart ..... *host*

Enligt din logik så om man inte tar sitt/andras funktionshinder på allvar - då skojar man till det och kallar sig CP-Bettan men om man skäms och skyller allt eländes elände på sitt funktionshinder kallar man sig bara för Bettan.

Alla andra identiteter som jag, du andra har då? Skall vi kallas oss vid dem också för att visa att vi inte skäms? Eller är det bara funktionshindret som anses så känsligt?

Moon skrev: Jag läste på Klotterplanket och såg att en mamma till en liten tjej skrev där och kallar sig CPmorsan. Jag kommer också att tänka på en föreläsning jag närvrade vid som hölls av en anan mamma till ett barn med en cp-skada och den kvinnan kallade sin familj CPfamiljen. Jag förstår ju att det är en tanke att erövra detta ordoch göra det till sitt iställe för att det skall vara ett skällsord men .... ... jag kan inte låta bli att tycka att det känns fel. Jag hade stypt min mamma om hon hade kallat sig Tetra-mamma. Vad tycker ni?

Mmm, jag tycker det är ett dåligt sätt att kompensera.

Håller med om att det är ett dåligt sätt att kompensera. Men det är ju rätt vanligt, "jag är allergiker/reumatiker/valfritt" istället för "jag har allergi/reumatism/valfritt".

Louise skrev: Men det är ju rätt vanligt, "jag är allergiker/reumatiker/valfritt" istället för "jag har allergi/reumatism/valfritt".

Att det är vanligt kan ju också bero på att man själv inte bryr sig om skillnaden mellan att "vara något" eller "ha något".

I handikappolitiska kretsar är det ju tydligen "fel" att säga att man är CP, eller ryggmärgsskadad eller amputerad.
Det politiskt korrekta är istället att säga att man är en person som har en CP- eller ryggmärgsskada.

Vi är dock ganska många som skiter i vad som är politiskt korrekt att säga.
För oss är det inte laddat att förknippas med våra funktionshinder.
Vi fokuserar på andra saker än det exakta ordvalet.
Kanske fokuserar vi på saker som inte har ett dugg med funktionsnedsättningar att göra. Alltså spelar det mindre roll om vi är eller har det ena eller det andra.

Anonym skrev: Att det är vanligt kan ju också bero på att man själv inte bryr sig om skillnaden mellan att "vara något" eller "ha något". I handikappolitiska kretsar är det ju tydligen "fel" att säga att man är CP, eller ryggmärgsskadad eller amputerad. Det politiskt korrekta är istället att säga att man är en person som har en CP- eller ryggmärgsskada. Vi är dock ganska många som skiter i vad som är politiskt korrekt att säga. För oss är det inte laddat att förknippas med våra funktionshinder. Vi fokuserar på andra saker än det exakta ordvalet. Kanske fokuserar vi på saker som inte har ett dugg med funktionsnedsättningar att göra. Alltså spelar det mindre roll om vi är eller har det ena eller det andra.

Visst kan man säga så och det tror jag också många av oss gör men det är inte det som är intressant ... vad vi säger utan hur andra uppfattar "oss".

Det är tyvärr fortfarande mkt vanligt att alla personer med funktionshinder klumpas ihop i en stor opersonlig homogen gröt där vare sig kön, ålder, yrke, civilstånd, intressen. Då är det bra att tydligt markera detta.

Det är över huvud taget förkastligt att använda en beteckning på ett funktionshinder som beteckning/beskrivning av en person. Om man identifierar sig med det ser man mest problem och minst möjligheter

Rosetta skrev: Det är över huvud taget förkastligt att använda en beteckning på ett funktionshinder som beteckning/beskrivning av en person. Om man identifierar sig med det ser man mest problem och minst möjligheter

Man kanske inte ser sitt funktionshinder som ett problem med lite möjligheter?
Man kanske inte tycker det är laddat eller negativt alls att använda epitet som är kopplat till sitt funktionshinder?
Man kanske accepterar sitt funktionshinder och ser det som en utmaning.

Jag tycker inte att man ska generalisera.
Var och en har rätt att kalla sig vad som helst utan att andra ska bestämma vad JAG lägger in i begreppet.

Anonym skrev: Man kanske inte ser sitt funktionshinder som ett problem med lite möjligheter? Man kanske inte tycker det är laddat eller negativt alls att använda epitet som är kopplat till sitt funktionshinder? Man kanske accepterar sitt funktionshinder och ser det som en utmaning. Jag tycker inte att man ska generalisera. Var och en har rätt att kalla sig vad som helst utan att andra ska bestämma vad JAG lägger in i begreppet.

Oavsett hur man ser på sitt funktionshinder måste man ha en otroligt liten syn på sig själv m det utgör ens signatur. Är jag bara AMC-Karin så är jag inte mycket alls, det är ju bara en liten del av det som är jag och att presentera det som mitt jag skulle aldrig falla mig in, och jag bryr mig inte så mycket eller stör mig på mitt funktionshinder, snarare tvärtom, det är en del av mig men det är inte mitt JAG.

Anonym skrev: Man kanske inte ser sitt funktionshinder som ett problem med lite möjligheter? Man kanske inte tycker det är laddat eller negativt alls att använda epitet som är kopplat till sitt funktionshinder? Man kanske accepterar sitt funktionshinder och ser det som en utmaning. Jag tycker inte att man ska generalisera. Var och en har rätt att kalla sig vad som helst utan att andra ska bestämma vad JAG lägger in i begreppet.

Klart att man har rätt att kalla sig vad som helst, vill man presentera sig som CP-Bettan, Damp-David eller MS-Nicklas så skall man naturligtvis också göra det.

Men vad du och alla andra som gör det måste räkna med att detta kommer att tas emot av mottagaren och tolkas av denne. Det är ju så vi människor kommunicerar med varandra. Vi visar genom hur vi klär oss och hur vi har håret, målar oss, talar, vad vi heter - vem vi är eller vem vi vill vara. En man med kostym, slips och kort hår blir sedd på ett sätt medan en man i trasiga jeans, piercing och mohawk, blir sedd på ett annat sätt. Troligen är de bägge medvetna om vad de vill sända ut för budskap och problem blir det väl först när mannen i kosym vill spela galen rock med de andra svartklädda kidsen.

Du kan ju fundera på vilket budskap Elisabet sänder ut när hon presenterar sig som CP-Bettan istället för sitt förnamn.

Moon skrev: ... problem blir det väl först när mannen i kosym vill spela galen rock med de andra svartklädda kidsen...

Om man ser ett problem med att en kostymklädd man vill spela "galen rock"
så säger det mer om allmänna fördomar än om mannen i fråga.
Måste man vara svartklädd för att gilla rock?

Anonym skrev: Om man ser ett problem med att en kostymklädd man vill spela "galen rock" så säger det mer om allmänna fördomar än om mannen i fråga. Måste man vara svartklädd för att gilla rock?

*ler lite* Ja visst borde vi ha ett samhälle där alla är öppna för alla utan fördomar och förutfattade meningar.

Jag uttryckte mig kanske klumpigt ovan men min tanke var att kallar man sig eller sin familj för t ex CP-familjen eller Damp-Lars så ger man signaler till andra att uppfatta en som just som man presenterar sig. Sedan spelar det nog mindre roll om man ser sitt funktionshider som en härlig utmaning eller ej. Utan det är vad man ger för intryck på personerna man möter.

Men det är klart att man gör som man vill men man skall vara medveten om konsekvenserna och inte klaga på att man får ett konstigr bemötande.

För mig är det lika provocerande i sånt fall att kvinnan som trådstartaren syftar på kallar sig CPmorsan.

Det stör mig kopiöst när någon som händelsevis råkar vara mamma, titulerar sig som det och sen är det stopp.
Jag vet par, där de kallar varandra inför varandra(alltså inte bara inför barnen) för mamma och pappa.
Man är lika lite sitt föräldraskap som man i så fall är sitt funktionshinder(UTAN vidare jämförelser i övrigt).

Jag tycker också att det går till överdrift ibland. Att det känns som om en del skriker ut sina funktionshinder och gör det till sin identitet. Visst är det en del av ens personb, men det är inte HELA personen! När man gör på¨det här sättet så avdramatiserar man inte orden, tvärtom!

Jag tycker det är mycket tragiskt när en förälder kallar sig för cpmorsan eller handikappförälder. För det ger bilden av att de har identifierat sig som just det, ochg inte bara som förälder. Att de gör en jättestor grej av att deras barn är funktionshindrade och att det är så synd om dem. Det påverkar barnen negativt också när de gör så! Jag har ju en morsa som säkerligen utan att blinka skulle kunna kalla sig för handikappförälder elle cpmorsa, och det känns inte kul!

Redigerat 2009-03-26 16:28

Till sidans topp