Jag vet inte hur ni har det men jag har varit funktionshindrat i ganska exakt 3 år nu.

En neurologisk sjukdom.
Läkare har talat om för mig att jag måste reagera på ngt sätt men jag har bara accepterat saken och skakat av mig allting och gått vidare.

Ända till nu, jag har tappat bort mig själv helt och hållet.
Visst går jag med värk varenda dag som gör mig sämre men jag vet inte vem jag är längre.

Arg ledsen och allting på en gång.

Hur har ni det?

Låter som du gått från ett paralyserat chock tillstånd, och nu ramlat med dunder och brak in i en sorge period.

Att bli sjuk och få veta att man bara kan gilla läget blir en chock och sen en sorg...
Samma som om man förlorar en nära anhörig. Du har förlorat din hälsa, din styrka.
Klart du måste sörja.

Jag har mina perioder där jag mår skit för att jag inte kan det jag en gång kunde.

Först är det svårt att ta in, själen försvarar sig genom att fatta trögt helt enkelt, men till slut förstår man hela innebörden och då hamnar man i chockfasen. Den kommer och går under lång tid, blir man suggsesivt sämre får man perioder av sorg varje gång man inser att ens kropp sviker en.
Jag har med perioder då jag vill skita i allt och köra rakt in i en bergvägg av frustration att inte kunna göra det jag kunde för något år sedan, men efter någon dag ljusnar det igen och livet är meningsfullt och roligt igen. Tillåt dig att vara ledsen och förbannad men stanna inte kvar i det utan bearbeta det du känner och upplever och gå vidare.

Tack för era svar det är nog sant som ni alla skriver och jag känner igen mig i det.

Det stämmer nog att det går några dagar som allting är jobbigt skillnaden är nog att nu har jag tillåtit mig själv att sörja och gråta massor.
Förut har jag hittat på massor att göra för att slippa känna efter, nu är det semester och jag kan inte bara gömma allting längre.

Hoppas att det blir bättre snart....

Hej!

Jag känner också igen mig i din beskrivning. Fick min diagnos för länge sedan, men dippar fortfarande i perioder. Det värsta för för min egen del var nog när jag tvingades ge upp det ordinarie arbetslivet. All min identitet låg i mina prestationer och det var en ofattbar smäll att inse att det inte fungerade längre. Jämför mig ständigt med andra och ser av någon anledning bara personer med större funktionshinder än jag som orkar/klarar att prestera mer och bättre. Även vid försämringar så tar sorgen fart. Ibland tänker jag att det kanske är bättre att drabbas av en skada, då kan man förhoppningsvis bearbeta och sedan gå vidare. Men så är det ju naturligtvis inte. Alla har sina bördor att bära och hur man reagerar kan man ju aldrig veta i förväg. Men när kroppen gradvis försämras och tappar sina funktioner känns det som om det aldrig tar slut.

Oj, vad det här ser deppigt ut, det var inte meningen. Passade nog på att skriva av mig på kuppen. Men livet har ju sina ljusa stunder också!

Knuttan71 skrev: Hoppas att det blir bättre snart....

"smilar lite" Vet precis hur du menar, på jobb är allt ok, man klarar av det man ska, är duktig och duger men frustrationen kommer ofta hemma för det är där det märks mest hur mycket man tappat. Och man får så mycket tid att tänka, jobbigt.
Men njut istället, tänk vad skönt att verkligen få vila på semestern, hur många gör det. Man får jobba på att tänka positivt men även tillåta sig att vara ledsen.

Knuttan71 skrev: Tack för era svar det är nog sant som ni alla skriver och jag känner igen mig i det. Det stämmer nog att det går några dagar som allting är jobbigt skillnaden är nog att nu har jag tillåtit mig själv att sörja och gråta massor. Förut har jag hittat på massor att göra för att slippa känna efter, nu är det semester och jag kan inte bara gömma allting längre. Hoppas att det blir bättre snart....

Det du känner är alltid legitimt. Att kontrollera sina känslor är omöjligt, och därmed blir det helt meningslöst att söka validitet av sina känslor från andra. Du har tagit ett kliv nu och det bästa du kan göra är att fortsätta stega, i din takt. Vägen kan vara lite konstig och framförallt snårig, men det finns alltid en väg att gå. Att gråta, sörja och fundera är viktigt. Men det är också viktigt att hela tiden försöka inspirera sig, på det sätt som känns bra. Med böcker t.ex., böcker som du tror kan hjälpa dig. Har du ingen i din närhet som kan följa dig och som du på riktigt kan prata med kan det vara bra att söka upp en sådan. Det är inte för inte det finns folk som jobbar med sådant. Vill du att läget ska förändras kommer det att göra det också. Du måste dock inte göra precis allting alldeles själv om du inte vill, kom ihåg det.

Thomas skrev: Det du känner är alltid legitimt. Att kontrollera sina känslor är omöjligt, och därmed blir det helt meningslöst att söka validitet av sina känslor från andra. Du har tagit ett kliv nu och det bästa du kan göra är att fortsätta stega, i din takt. Vägen kan vara lite konstig och framförallt snårig, men det finns alltid en väg att gå. Att gråta, sörja och fundera är viktigt. Men det är också viktigt att hela tiden försöka inspirera sig, på det sätt som känns bra. Med böcker t.ex., böcker som du tror kan hjälpa dig. Har du ingen i din närhet som kan följa dig och som du på riktigt kan prata med kan det vara bra att söka upp en sådan. Det är inte för inte det finns folk som jobbar med sådant. Vill du att läget ska förändras kommer det att göra det också. Du måste dock inte göra precis allting alldeles själv om du inte vill, kom ihåg det.

Jag har underbara mäniskor omkring mig i sjukvården och framförallt min sjukgymnast.
Grejen är att alla har sagt åt mig under 3 års tid att jag borde reagera på allting som händer för jag har bara accepterat och skakat av mig det och gått vidare.
Men nu med nästan all min tid i rullen och i semstertider = att jag inte pratar av mig hos sjukgymnasten varje vecka gör sitt till.

Jag provade att arbetspröva och fick en provanställning men vi hann inte mer än skriva papper så gick jag in i ett skov som gjorde mig så mycket sämre så chefen avslutade min anställning och detta har nog gjort att jag mår ännu sämre och verkligen måste fundera på hur jag vill leva mitt liv som jag är idag och inte som jag var förut.

Jag ser alltid möjligheter i allting jag gör.....bra eller dåligt det skiftar nog kan jag tänka mig.

Knuttan71 skrev: Jag har underbara mäniskor omkring mig i sjukvården och framförallt min sjukgymnast. Grejen är att alla har sagt åt mig under 3 års tid att jag borde reagera på allting som händer för jag har bara accepterat och skakat av mig det och gått vidare. Men nu med nästan all min tid i rullen och i semstertider = att jag inte pratar av mig hos sjukgymnasten varje vecka gör sitt till. Jag provade att arbetspröva och fick en provanställning men vi hann inte mer än skriva papper så gick jag in i ett skov som gjorde mig så mycket sämre så chefen avslutade min anställning och detta har nog gjort att jag mår ännu sämre och verkligen måste fundera på hur jag vill leva mitt liv som jag är idag och inte som jag var förut. Jag ser alltid möjligheter i allting jag gör.....bra eller dåligt det skiftar nog kan jag tänka mig.

Mmm. Du verkar vara über-stressad och osäker på framtiden. Du vill också vara riktigt duktig flicka som försöker övertyga sig om att när huvudet hamnar under vatten kan man fortsätta som vanligt, ja för vatten kan man ju också andas. En sak ska du ha klart för dig; ingen kommer att tacka dig för att du drunknar. Jag ska ställa dig en retorisk fråga som avslutning (för jag tror inte jag kommer skriva mer i denna tråd): Varför svarade du på mitt inlägg och vad var poängen med det du skrev?

Vad konstigt det är med detta forumet för så fort man svarar på ngt inlägg så får jag frågan VARFÖR svarade du på mitt inlägg och vad menade du.

kanske förklarade jag ngt mera för dig Thomas som du inte ser inte vet jag.

Knuttan! Jag förstår vad du menar! !
Jag känner som du ibland här på forumet också!

Knuttan71 skrev: Vad konstigt det är med detta forumet för så fort man svarar på ngt inlägg så får jag frågan ...vad menade du. ...

Det är väl inte konstigt att man vill ha en längre förklaring till ett resonemang som man känner sig främmande inför. Det ökar ju faktiskt chansen att man börjar se saker och ting på ett annat sätt än vad man gjorde från början.

Bra att du har en person, din sjukgymnast, att tala med när det gäller hur du upplever din försämring. Det är ngt jag tror är oerhört viktigt. Att känna hur kroppen - en själv - sviker är en ruggig upplevelse.

Moon skrev: Det är väl inte konstigt att man vill ha en längre förklaring till ett resonemang som man känner sig främmande inför. Det ökar ju faktiskt chansen att man börjar se saker och ting på ett annat sätt än vad man gjorde från början. Bra att du har en person, din sjukgymnast, att tala med när det gäller hur du upplever din försämring. Det är ngt jag tror är oerhört viktigt. Att känna hur kroppen - en själv - sviker är en ruggig upplevelse.

Det var ju just det jag gjorde...en längre förklaring och fick en konstig fråga tillbaka.

Skit i samma.

Nu mår jag bra igen efter en gråtdag och jag har tagit till mig era rader för att förstå bättre vad som händer.

Så tack för det

Till sidans topp