Hej alla Jag har ett ganska stort problem. Jag och min brukare har i princip inlett ett förhållade. Jag har flickvän sedan ett år och hon vet givetvis ingenting om detta. Jag har aldrig haft en homo-relation tidigare. Det hela började vid intimhygien och duschande och har utvecklats från fysisk kontakt till starka känslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen då jag känner mig väldigt osäker i min yrkesroll men jag tycker verkligen om "min" kille. Vad ska jag göra, han har föreslagit att vi ska flytta ihop men att jag ska jobba kvar. Kanske nån som har upplevt nåt liknande... Jag vet verkligen inte vad jag ska gör...
Till en början med så får du nog ta upp diskutionen om din eventuella homosexuallitet, med din nuvarande flickvän.
Till sidans topp
Hej, Jag ställer en fråga för en vän som jobbar som assistent. (Jag är ju själv brukare - men hon jobbar hos en annan brukare). Nåväl. De har på denna arbetsplats ett slags rullande schema, där min vän har X antal arbetstimmar i veckan. Dessa timmar står inte, vad jag vet - regletade i nåt avtal. Hennes arbetsgivare har ganska många gånger på senaste tiden varit på resande fot - och då har min vän inte, av förklarliga skäl, kunnat jobba sina pass. Hon börjar bli lite fundersam och orolig för din ekonomi om det fortsätter såhär... ...vad har hon för rättigheter? ...har ni några tips till henne? Innan ni frågar så vet jag inte om det finns kollektivavtal på stället... och än så länge har hon inte konfronterat arbetsgivaren (dvs brukaren) i frågan... Lite knapphändiga uppgifter kanske - men har ni ändå några tips?
Är hon anställd av en brukare som är "egen" eller har brukaren sina anställningsavtal genom ass-företag?
Brukaren är "egen".
Om din vän är ordinarieanställd hos brukaren i fråga (dvs har timmar på schema) så har jag svårt att tro att arbetsgivaren (brukaren i det här fallet) bara får ta bort sin assistent från schemat bara så där utan vidare utan brukaren bör se till att din vän får byta så att h*n får andra timmar istället för dessa timmar som h*n skulle ha jobbat. Om din vän är med i facket så tycker jag att facket ska kontaktas för råd.
Jag kan svara för hur jag gör: (KFO/SKAF) mina pa är anställda så länge ass uppdraget varar enl en viss % sats men schemat kan se olika ut från mån till mån. Om jag reser bort o de inte kan få ihop sin % sats så måste de bli uppsagda för att sen kunna få stämpla under den tiden o sen återanställda igen när jag är på plats. Jag måste meddela detta minst 14 dgr innan annars får de sin lön ändå men inte sitt OB
Jag är just en sån brukare som reser mycket, och det gör ju att de av mina assar som inte reser med förlorar sina pass under denna tiden, och också då lön. Jag försöker se tilll att de får erbjudande om extrapass i det mån det går, men det är ju inte alltid det gör det. Så jag undrar lite på det du skriver om att säga upp dom under tiden du är borta. Är det inte så att om man blir uppsagd, så har man en viss karenstid innan man kan börja få pengar från A-kassan?
ALLA nyarbetslösa inleder en a-kasseperiod (300 dagar) med 5 dagars karens! (de som inte har karens, är de som fortsätter på en ingången period, dvs de har redan haft sina 5 karensdagar en gång) // A E
Vi sitter här och funderar lite på hur man ska göra med lönerna. Vi vill gärna har en "stege" med klara steg vad amn ska "kunna" för en viss lön. Men hur löser man det? Hur lönesätter du dina assistenter? Vad priorietras, tex utbildning, erfarenhet? Vad ger högre lön? Har du någon slags "lönestege"? Har alla lika lön? Vad har du som ingångslön och högstalön? Har alla som börjar samma ingånslön eller varierar den?
Hur lönesätter du dina assistenter? Hatar att lönesätta. Men har en budget att gå efter och fördelar utifrån den. Vad priorietras, tex utbildning, erfarenhet? Kunna mig är det enda jag bryr mig om. Spelar knappast roll om ass jobbat hos andra, mig kan de inte för det. Sen så kanske de lär sig mig fortare än helt nybörjare, och därigenom kommer snabbare upp i lön. Vad ger högre lön? Lång tid hos mig, samt arbetsledande uppgifter. Har du någon slags "lönestege"? Japp... med 4 steg. Har alla lika lön? Nej... Vad har du som ingångslön och högstalön? 97-109 kr i timmen exkl sem.ers och OB. Har alla som börjar samma ingånslön eller varierar den? Försöker verkligen ge alla samma ingångslön, men är det en helt toppen assistent som vill ha högre och jag inte får henne för den lägsta kan jag höja ngt.
Jag undrar lite grann hur det funkar som assistent när man jobbar hos en brukare som lever tillsammans med någon... Är det extra svårt att inte känna sig ivägen? Att ibland hamna mitt i ett "slagfält". Att inte ha nån åsikt om hur hushållsysslorna fördelas? Kan ta min egen situation som exempel... Jag och Stefan är väldigt fysiska av oss, berör varann mycket och visar vår kärlek (nej, inte typ sex på köksbordet om en assistent är hos oss, hehe). I början tror jag det kan vara svårt att veta om det är okej att stå kvar eller om man ska gå undan, men det brukar ge sig. Om vi bråkar (hmm, händer iofs nästan aldrig) eller diskuterar så vet mina assistenter att de under inga omständigheter får lägga sig i. Om jag behöver dem fysiskt så stannar de kvar, annars går de undan. Och hushållsysslorna delar jag och Stefan på - assistenten har inget att säga till om. Finns säkert de som gör på ett annat sätt hemma hos sig, åt båda hållen, men hos oss bestämmer vi. Men det har det aldrig varit tjafs om, aldrig nånsin. Har nog en ganska bra balans... Men jag är så nyfiken på hur man tänker som assistent!
Första tiden tyckte jag att jag kände mig ivägen men det "föll" liksom på plats efter ett tag. Att hamna mitt i ett slagfält det händer väl alla och ta ställning eller lägga sig i tycker jag är absolut förbjudet, jag skulle inte vilja att någon la sig i mitt krig!!! Klart att inte jag skall lägga mig i hur sysslorna är fördelade, jag menar...hos oss har alltid Peet städat och jag har tvättat ,faan ta ass om hon inte tar dammsugaren utan tvätten istället. Tvätten är min och ingen annan skall ta hand om den!!!Så har det varit sedan Peet tvättade mina vita nya fina*snyft*jeans med hans nya svarta jobbarbyxor...*hulk*.
Här hittade jag en artikel rörande arbetet som personlig assistent som inte fokuserar på det negativa, som det annars tenderar att bli....tänkte jag ville dela med mig bara... http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=216362 Redigerat 2007-03-27 10:53
Ja den här var verkligen positiv
Tack för länken En fråga bara. Det står att "numera kräver kommunen undersköterskeutbildning." Varför krävs en undersköterskeutbildning när PA inte är ett vårdyrke, utan ett serviceyrke? Är det för att kommunen anser det som ett vårdyrke, men att andra inte gör det?
Skulle tro det...det verkar omöjligt att få kommunerna att förstå konceptet "personlig assistans" trots att reformen är så gammal som den är.
Har hört att i din kommun ska man ha så lite med kommunen att göra som möjligt om man är funkis -fast det hör inte till tråden, sorry
Det är oerhört, fantastiskt, väldigt väl överensstämmande med verkligheten. Ska försöka sälja lite utbildningar till dem när jag får tid - både administrativa personalen och assistenterna!
Inte konstigt att det blir svårt för folk i allmänhet att fatta vad personlig assistans egentligen innebär, när inte ens kommunen, där det jobbas med detta dagligen, har fattat! Men nu tog ju denna tråden en negativ vändning, och det var ju inte meningen - nu är det jag som får säga sorry
Hoppas de är mottagliga för det - verkligen!
Jag skulle tro att kommunen anser att brukarna har ett så stort vårdbehov så att undersköterskeutbilning krävs. Har själv fått frågan om denna utbildning krävs trots att jag har kooperativ som arbetsgivare
Jag har faktiskt mailat journalisten och tackat....
Lite stolt att det är från mina gamla hemtrakter
En sak som jag tänkt mycket på bland de som arbetar som PA är... *klurar på formulering*... Kan man lära in allt, alltså hur man ska vara som PA, eller måste man ha en viss personlighet? Jag ställer frågan väldigt öppen nu så får vi se var vi landar. Jag har så många vinklar av detta, många olika tankebanor....
Allt kan säkert inte läras in, men ett logiskt tänkande utifrån den situation som man arbetar i borde man kunna lära sej, eller ha en naturlig läggning för.
Kan man lära in allt, alltså hur man ska vara som PA, eller måste man ha en viss personlighet? Hm,klurig fråga...Alla såna där frågor är ju svåra att svara på eftersom varje "arbetsplats" är unik, men jag tror att man har en fördel av sådana personlighetsdrag som: att man inte har för vana att alltid sätta sig själv först, att man inte ser det som en personlig förolämpning att göra vad någon annan dikterar för en och att se det som något stort och viktigt att göra andra människor glada och nöjda. Blev det alltför "flummigt" ?
Stollan... Fast det där är ganska kontroversiellt... Eller? Alltså i dagen samhälle är det väl lite "fult" att göra andra glada och nöjda utan att tänka på sig själv? Men det där med "att man inte ser det som en personlig förolämpning att göra vad någon annan dikterar för en" är jag nyfiken på! Menar du att det kan vara ett personlighetsdrag eller något man kan lära sig?
Hmm... Klart att man inte kan stänga av känslor, men man kan ju aktivt arbeta på att visa dem så lite som möjligt. Det skulle ju aldrig fungera att ha en PA som hela tiden känner,tycker och tänker om vad brukaren gör och hur brukaren väljer att leva sitt liv. Självklart att man som PA ska vara neutral. Men när vi pratar om situationer där man som PA känner sig utnyttjad istället för nyttjad menar jag att jag måste få säga ifrån.
Viss personlighet behövs säker, av samma skäl som att vissa absolut inte klarar av att jobba nära människor eller med människor överhuvudtaget. Min svärdotter är en sådan, hon ska bli byggnadsingengör, thats it. Hon skulle troligen bli en skitbra assistent för hon är snabbtänkt, empatisk, logisk och intelligent men hon gillar inte att jobba med folk överhuvudtaget. Jag är i min tur totalt tvärtom, hade dött av tristess om jag behövt sitta på ett kontor och knacka maskin hela dagen eller inte fått vara konfliktlösare och hjälpa till med sådant som är mänskliga problem.
Jag har nog ändå kommit fram till att personlighet har väldigt stor betydelse för min del. Det har funkat bäst med de assistenter som varit lite lik mig i både värderingar och lite humörmässigt. De har jag inte behövt förklara allt i detalj med för att de ska förstå. De som är för olik har jag känt mig obekväm med även fast de har gjort nästan allt "som dom ska".
Berghman - Nä, jag är inte alls kompis med mina assistenter men jag tycker det är viktigt att man kan ha kul och skoja ändå för då går allt så mycket lättare. Jag hade till exempel en assistent en gång som nog var lite rädd för mig för hon förstod inte när jag drev med mig själv och då blev allt plötsligt så allvarligt. Jag är mycket noga med att dom bara tar den platsen som är nödvändig och att de respekterar min integritet och mitt privatliv. Redigerat 2007-03-19 08:10
Hela livet går ut på att lära sig saker. Visst kan man lära in mycket,MEN man måste ha ett gediget intresse, för människor och för att lära nya saker hela tiden. Som PA hade vi aldrig kommit in i brukarens liv om han inte fått ett funktionshinder. PA ät till för brukaren. Att vara osynlig, samtidigt som synlig men inte för... Det är en konst.Aldrig sätta sina egna behov i fokus. Men visst värna om egen integritet också. Men allt detta fungerar om man är ärliga mot varandra. Är man inte det, så fungerar inte sammarbetet i längden.
En undran bara: Kan man ha sitt eget barn på 13 år anställd som ass ibland ? Detta gäller inte mej personligen, jag har inte behov av PA.
Vet inte hur det är hos andra men tror att lägsta åldern för barn att arbeta är 15 år, hos oss måste man fyllt 18 år. Vi har gjort någon dispans för 17 åringar men då av väldigt speciella skäl. Detta gäller både egna barn och utomstående anställda.
18 år är det som gäller i mitt kooperativ oavsett anhörig eller utomstående. Sedan tycker jag personligen att man ska vara restruktiv när man anställer anhöriga. Hur sätter man annars gränser när det är ass eller arbete som utförs just för att man är anhörig?
Angående arbete för minderåriga står det om i arbetsmiljölagen. Iom att arbetet ofta är på obekväm arbetstid, tungt etc så tvivlar jag på att det går att anställa någon under 18. Definitivt inte under 16.
Det var precis vad jag anade, konstigt att en del kan anställa.
Tycker inte alls det är konstigt. Det finns faktiskt olika dispanser för sådant arbete när det gäller tonåringar. Och jag tror man skriver in det i så fall i det eventuella anst.avtalet VAD för uppgifter ungdomen/ungdomarna endast ska/kan göra. Synd att så många inte verkar veta mer om detta.
http://www.skatteungen.se är en bra sida för att kolla detta med arbetande ungdomar. Man kan även utläsa vad Arbetsmiljölagen säger om minderåriga/tonåringar: http://www.av.se/lagochratt/ Titta på Arbetsmiljölagen och under rubriken "minderåriga", punkt 5. Den innehåller 5 paragrafer, se speciellt §2.
På Lo´s hemsida finns det bra information om hur /när man får jobba när man är i viss ålder. http://www.lo.se/ung
Blev helt paff häromdan... ...för att sedan bli så förbannad så jag kokar! Det som retar mig mest av allt är det faktum att jag inte kan göra nåt åt saken heller...! Pratade med min förra brukares ex-pojkvän häromdagen... Fick då veta av honom att den egentliga anledningen till att jag fick sluta hos den här brukaren inte alls berodde på att "de inte hade något behov av mig längre"... Det berodde på att jag såg för bra ut. Ex-pojkvännen hade gett mig en komplimang (har för mig att han tyckte mina nya byxor var snygga för dom satt så bra...) - en vecka senare blev jag uppsagd! Fick även veta att hon sagt upp ytterligare en assistent av samma anledning som mig och även varit på väg att sparka en tjej som försovit sig vid ETT tillfället och därför blivit fem minuter försenad... Denna brukare har egen ass.firma och jag VET att det är ett evigt myglande med pengar: alltid cirkulerar diskussionerna om hur dom ska kunna få mesta möjliga bidrag och ha lägsta möjliga utgifter. Vad kan dom skriva på företaget och göra avdrag för? MÅSTE verkligen assistenterna ha friskvård eller utbildning etc... Jag jobbade där i ett år och fick aldrig vare sig friskvård eller utbildning! (Fick inget annat heller för den delen, annat än ångest över huruvida jag skulle berätta vad jag visste om företaget för fk eller om jag skulle vara tyst och få behålla mitt jobb...) På ren svenska (ursäkta ordvalet), men: VILKET JÄVLA SKITJOBB MAN HAR!!! VILKEN annan yrkesgrupp kan behandla sina anställda på det sättet och dessutom komma undan med det?! Är ärligt talat så evennerligt less på det här jobbet nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är otacksamt, dåligt betalt och hur mycket man än försöker att vara lyhörd, tillmötesgående och följa brukarens önskemål så blir man ändå bemött av suckar, missnöje och ständiga påminnelser om hur man inte ställer upp tillräckligt... Att man själv skulle kunna tänkas ha ett liv med barn och familj räknas liksom inte, utan man lever på gränsen till uppsägning om man inte lyckas trolla med dagis- och fritidstider så man kan byta arbetspass från ena dagen till den andra. Håller som bäst på att omskola mig iallafall, och när jag är färdig med min utbildning så kan jag inte direkt säga att jag kommer att sakna jobbet som assistent... (och, ja! ...jag VET att det finns jättegulliga brukare därute som ställer upp massor för sina assistenter. Synd bara att inte jag fått jobb hos någon av er...)
Ja, det låter dessvärre befogat att vara skitarg i detta fallet. Vilken idiot till arbetsgivare! Att bete sig på det viset är ju, förutom att man gör sina anställda ledsna, att skjuta sig själv i foten! Vem vill till slut jobba hos en sådan brukare!? Förhoppningsvis får sig hon en läxa snart! ...det är en klen tröst - men det sista du säger är ack så sant. Det finns snälla, bra, rättvisa, generösa och kloka brukare och arbetsgivare där ute - och jag är övertygad om att vi är en förkrossande majoritet! Hoppas att du återfår förtroendet för yrket snart! Du har haft maximal otur!
Så ledsen man blir när man hör sådant här. Önskar att de brukarna som beter sig på det här viset skulle kunna förstå hur illa de gör för sig själv och för alla andra som är beroende av assistans. Sen skulle jag ju kanske inte bli jättelycklig om min man gav komplimanger åt en assistent men det hade ju varit ett problem mellan honom och mig.
"Anonym skrev: VILKEN annan yrkesgrupp kan behandla sina anställda på det sättet och dessutom komma undan med det?! Är ärligt talat så evennerligt less på det här jobbet nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är otacksamt, dåligt betalt och hur mycket man än försöker att vara lyhörd, tillmötesgående och följa brukarens önskemål så blir man ändå bemött av suckar, missnöje och ständiga påminnelser om hur man inte ställer upp tillräckligt... Att man själv skulle kunna tänkas ha ett liv med barn och familj räknas liksom inte, utan man lever på gränsen till uppsägning om man inte lyckas trolla med dagis- och fritidstider så man kan byta arbetspass från ena dagen till den andra. " Jag skriver som de andra, vilken trist arbetsgivare och korkad! Men vad jag reagerar på är att du inte tror att det finns andra usla arbetsgivare? Klart att det finns!
Klart att det finns andra usla arbetsgivare, men ärligt: Vilken annan yrkesgrupp kan så enkelt säga upp sin personal utan att få en tuff förhandling med facket??? Samma brukare som sa upp mig hade lovat mig en tillsvidareanställning. Jag gick från timanställd till provanställd. När min tid som provanställd tog slut så fick jag veta att denna brukare inte tänkte ha någon tillsvidareanställd personal, så därför fick jag återgå till att vara timanställd (fast med ett sämre avtal än jag hade från början). Facket kunde inte göra ett skit åt saken eftersom dom har för dåliga avtal med privata vårdföretagare... Ytterligare ett exempel från samma ljuvliga (obs! MYCKET ironisk!!!) företag: Jag skulle genomgå en stor operation och därför skulle jag vara sjukskriven i ca. 1,5 månad efteråt. Detta visste min arbetsgivare om i mycket god tid, och dom visste även om när denna operation skulle genomföras (vilket var i mitten av november)! I december ringde chefen och talade om för mig att dom inte dragit någon sjuklön för mig den månad som jag gjorde operationen, så därför skulle dom inte betala ut några pengar åt mig månaden efter. Med andra ord så fick jag inte en spänn i lön i december, utan fick försöka låna ihop pengar till de absolut nödvändigaste räkningarna... Julklappar åt barnen kunde jag bara glömma och julmat likaså. Jag har fortfarande skulder pga detta, så tro mig: det kommer att ta låååååååång tid och väldigt noga övervägande (det ska praktiskt taget inte finnas något annat alternativ) innan jag skriver under ett anställningsbevis hos en privat vårdgivare igen, även om jag förstår att denna firma förmodligen är extremt usel om man jämför med andra företag i samma bransch. Men jag törs bara inte chansa på att nästa privata företag skulle vara ok... Har liksom blivit för illa behandlad för det. Redigerat 2007-01-03 22:00
Du tror inte att det finns något skäl att tro att killen blåljuger om sitt ex? Det har ju faktiskt hänt förut att fd talar illa om varandra. Så himla usel är väl inte lönen för ett jobb som inte kräver någon direkt utbildning. Med OB kan man komma upp i en hygglig lön.
Konstig inställning du har, varför i hela fridens namn ska man ha högre betalt för att man har vård eller mentalskötarutbl. om man jobbar som assistent. Det ska man väl bara ha om just den brukaren är i behov av just en assistent med de utbildningarna. Och att assistans är ett genomgångsyrke är mest kommunernas fel för de kan flytta sin personal hur som helst, ena stunden är de assistenter, försvinner det jobbet kan man bli placerad på en förskola och är då inte längre pa. Jag jobbar på ett kooperativ där vi har både friskvård, föreläsningar och kurser men alla ska vara utifrån brukarens behov. Om vag varit plåtslagare och anställt en läkare, har du samma uppfattning där, att jag då ska betala honom en läkarlön för att utföra plåtslageri. Att du sen inte hade en brå arbetsgivare är ju tråkigt men låt det inte gå ut över alla eller på fel sätt. En annan sak är att man kan ha hur goda vitsord som helst och ändå inte fungera hos just en speciell människa. Ingen av mina assistenter har slutat, vilket innebär att den som jobbat längst har varit här sen 2000 då jag fick assistans och på vårt koop finns många som jobbat sen 1993 när vi startade. Sen tror jag att det finns många dåliga arbetsgivare inom många brancher, har en kompis som jobbar som lastbilsförare och under de tio år han sysslat med det har han haft problem flera gånger per år med att få ut löner, blivit tvingad att fuska, inte fått traktamente och en massa annat.
Oj oj oj... Dina assistent-upplevelser verkar ha satt sina spår... Förstår att du är heligt förbannad, men bara för att det har blivit så för dig (vet ej hur många gånger) så försäkrar jag (som du säger själv att det faktiskt finns guldkorn.) Rätta mig om jag har fel, men det känns som att du tycker att det är ett "skitjobb" just nu, bara för att du är förbannad, sur, kränt & kanske aningen bitter?? Citerar: "(och, ja! ...jag VET att det finns jättegulliga brukare därute som ställer upp massor för sina assistenter. Synd bara att inte jag fått jobb hos någon av er...") Men om du vet det, sök ännu fler ass-jobb då... Men det verkar som du gett upp helt? Vad hade du tänkt att omskola dig till? Slutligen vill jag bara citera en sak till: "Att man själv skulle kunna tänkas ha ett liv med barn och familj räknas liksom inte, utan man lever på gränsen till uppsägning om man inte lyckas trolla med dagis- och fritidstider så man kan byta arbetspass från ena dagen till den andra." Återigen, ALLA som har ass tänker & tycker inte så... Detta är ett forum, & man ska ha möjlighet att uttrycka sina åsikter, vad man tycker & tänker. Att man ska få säga om man är glad, ledsen, sur eller förbannad. Men samtidigt trots att du förklarar det som jag citerat ovan, att du vet att det finns de som är bra, så känns det som att du drar ALLA brukare över en kam? Redigerat 2007-04-05 19:37
Det jag läser att du varit med om gör mig lessen, men jag kan ändå någon stans förstå hur du känner... Jag har assistenter och har haft väldigt länge, jag har provat både att ha kommunen och privata företag, och jag måste säga att när jag hade assar via kommun, så kunde jag många gånger uppleva att stämningen i gruppen en del gånger var väldigt fientliga.. detta tror jag kan bero på att dom fick direktiv från 2 håll1: kommun(deras arb givare) 2: från mig( deras brukare) Detta gjorde det otroligt svår drivet, många gånger fick man lösa konflikter som i mina ögon var helt i onödan, istället för att lägga den tiden på saker som Jag faktiskt ville göra i min vardag.. Nu har jag haft privat anordnare i ca 2 år, och jag ser en stor förbättring! jag och mina assar har en helt annan relation nu.. detta beror på att dom inte får "dubbla komandon". Att man som brukare inte som du säger har rätt till ett familje liv, gör mig lessen att höra.. Mina assars Fam liv är viktigt för mig också, för om dom inte mår bra hemma, så mår dom inte bra här.. Man måste som asse och som brukare kunna diskutera saker som rör alla inblandade, och jag ska ärligt säga att jag hade nog inte heller tyckt att det var roligt om min kille komenterade någons klädsel..MEN det beror på hur.. att säga en sådan sak till någon kan man göra på många sätt.. och Jag skulle ju då känna min kille så väl att jag visste hur han sa det.. Jag tycker att du ska ge yrket en ny chans, är helt säker på att du på det sättet kan avsluta din karriär på ett mer harmoniskt sätt, ta ett litet vick och se skilnaden jag lovar att det i alla fall inte kan bli värre än du redan upplevt, och med all säkerhet så skulle du kunna gå vidare med en anna inställning . Kom jätte Gärna och praoa hos mig!! jag lovar vi är ett glatt gäng som sammarbetar i stället flr att motarbeta.
Hej och jag kan bara säga att trist det som har hänt. Men en varningens ord måste jag ändå skicka till dig och i och med att du pratar om din fd brukare med en utomstående person (som hennes ex-pv har blivit) bryter du mot tystnadsplikten, kommer det fram till din fd kund så kan det innebära att hon anmäler dig för just detta lagbrott. Vill bara påminna dig och riskerna att prata om de som har behov av personlig assistans. //wolf
Efter att ha läst runt lite här på forumet så börjar jag att fundera... Har jag missförstått mitt yrke?! Min bild av mitt yrke är väldigt vid. Jag ska vara kompetent inom många olika områden. Som jag ser det så är mina arbetsuppgifter så mycket mer än att bara se till att de basala behoven, som t.ex. mat och hygien, blir tillgodosedda... Jag ska försöka ge en kortare beskrivning på hur jag ser på mitt yrke, men jag har säkert glömt att nämna massor som för mig är självklart; Jag lyssnar alltid på min brukares önskan och försöker att efter bästa förmåga leva upp till den. Tyvärr så är min situation som assistent ganska komplicerad många gånger eftersom arbetsgivarens regler och policy många gånger krockar med brukarens önskemål... Det är en ständig balansgång för att inte bryta mot regler, lagar och önskemål. Jag brukar dock försöka lita på mitt sunda förnuft och agera därefter. Allt som oftast gör jag småsaker för min brukare efter arbetstid, som att t.ex. åka på posten etc. utan att min brukare följer med, för att slippa bryta mot några regler. (vad jag gör på min fritid är ju upp till mig...) Visst är det roligt, bra och positivt om min brukare är med efter förmåga och utför det som ska göras - mitt jobb går ju (efter vad jag trott iallafall) till viss del ut på att försöka göra mig själv arbetslös... Jag ska finnas där som min brukares händer och ben, men samtidigt ska jag finnas till hands vid träning, besök på hmc etc, så i slutänden är ju målet att brukaren, oavsett grad av handikapp, ska klara sig så mycket som möjligt själv. Det är jätteviktigt att jag som assistent uppmuntrar och peppar eller kanske bara sitter och lyssnar om det behövs. Nu vet vi ju alla att för väldigt många handikappade så kommer ett liv utan PA aldrig att bli verklighet - men målet måste ändå finnas där så att man kan komma så långt det bara är möjligt! Det är för många jättesvårt att se något positivt överhuvudtaget i tillvaron då man är tvingad till ett liv med en annan människa inpå sig hela tiden, hjälpmedel för allt man ska genomföra i sin vardag och sen att bli bemött på ett sätt som får mig som icke-handikappad (har ju ingen diagnos än...) att skämmas! Mitt arbete innebär många timmars lyssnande eftersom mina brukare måste få tid till att sörja sin situation. Tid till att få ventilera sina känslor och tankar. Tid till att få förbanna orättvisor. När det väl är gjort så kan man börja se framåt istället. Då kan man ladda om med lite "jävlar-anamma" och sätta igång att "visa världen" vad man egentligen går för! Där kommer mitt jobb med uppmuntrande ord etc. in... Då ska jag peppa till att träna. Jag ska finnas där och "intyga" för fk, läkare, hmc och andra myndighetspersoner att så här är det! Det här behöver min brukare för att kanske slippa ha mig här ett par timmar... Varje minut som jag inte behövs för min brukare är en seger! För varje minut som jag inte behövs så känner jag en glädje, för det bevisar att jag gjort ett bra jobb! (Ett jobb som jag inte på något sätt ska ha beröm för eftersom det berömmet kommer in på mitt konto i slutet av varje månad!)Det bevisar att vi är på väg i rätt riktning - min brukare är på väg till ett mer självständigt liv och det är vårt mål! Jag är behövd, men hade min brukare kunna välja, så hade denne gjort allt som jag gör själv istället. *L* Har jag missat nåt; alltså hur ser du som har PA på dina assistenter? Jag vill så gärna göra ett bra jobb, men efter att ha läst om alla "dryga" assistenter med följdmeningen att "en sån skulle jag sparka direkt" så har jag ärligt talat mitt självförtroende i min yrkesroll börjat vackla... Kanske ska jag jobba med något annat? Har aldrig fått annat än uppmuntrande ord, men det kan ju lika gärna vara bara vardagligt hyfs? Ska nog inte läsa mera här på forumet... Redigerat 2006-11-18 14:36
om din brukare och du är nöjda med ern arbetsmetod har du inget att vackla i känner du att du gör ett bra jobb och gör allt du kan göra kanon.....
Vad tråkigt att du fått den uppfattningen... tycker nämligen du låter som en toppenassistent. Man får aldrig glömma att vi alla är olika, och har olika behov. Hos mig skulle du iaf få jobb...
Risken är ju på ett forum att det mest kommer fram det som är negativt, glöm aldrig att pers assistans just är... personlig. SLuta inte skriva här du behövs!! SOm ett gott ex som jag ser det som
Ninna77 --> Det där var bland det sundaste jag har läst på länge! Så, jag tycker inte att du har missförstått ditt yrke - tvärtom. Balansgången du beskriver är nog det som alla brukare och PA kämpar med...
Tycker också att du verkar ha en jättebra inställning till ditt jobb! Har själv inga egna assistenter ännu, men min mamma har och eftersom hon inte kan kommunicera så bra, så blir mitt engagemang väldigt stort. En sak är säker, (fast jag förstår att jag kommer att få mothugg) att det är definitivt inga armar och ben vi har anställt i första hand, utan tänkande människor och även om de är till för brukaren och inte tvärt om, så är det jätteviktigt att få känna mening med sitt arbete. Blir ibland mörkrädd när jag ser hur somliga beskriver sina assistenter som armar och ben utan hjärna. Vem vill ha ett sådant jobb? Enligt min och min familjs uppfattning så är det de empatiska och engagerade assistenterna som är de absolut bästa. De är inga hjälpmedel som kan ställas in i garderoben när de inte behövs. Det är inte lätt att hitta bra personer som kan tänka sig att jobba med mycket ansvar med en blygsam lön och dessutom utan fast anställning. Visst är det en balansgång!?
Precis som flera andra har svarat, så tycker även jag att du har fattat hur man skall vara som pa klockrent. Hos mig skulle du få jobb direkt.
Instämmer med övriga talare! Men du måste ha en chef som är dåligt insatt och som inte äger ditt sunda förnuft, eftersom jag antar att det är uppifrån dessa "regler" kommer ifrån? Reglerna som säger att brukaren måste vara med för att få sina ärenden gjorda, annars blir de inte gjorda, har jag uppfattat dig rätt? Du går då, som en vettig människa, och gör brukarens ärenden på fritiden, för att du vet att de måste göras och du vill inte bryta mot reglerna? Så ska det egentligen inte vara, det förstår både du och jag. Det kan bli så att du i längden inte orkar, för att du tar på dig för mycket, då du egentligen ska ha tiden att "släppa" ditt jobb. Men huvudet sitter där det ska på dig , men lite på sne för din chef, skulle jag tro! Min chef fick för en tid sen använda mycket krut på att övertyga några kunniga förståsigpåare om att det inte är möjligt för en funktionshindrad att göra sina nödvändiga ärenden i alla lägen, men det är ändå personlig assistans om pa då gör dem för dem. Det finns folk som blir sängliggande, eller för hälsans skull inte kan gå ut, men de hade svårt att tro henne. Det är väl bara benen det är fel på, tycktes de tro? Annars var det väl inte assistans? Detta var personer som spred sina "kunskaper" till andra och upprättade regler som folk måste följa! Redigerat 2006-11-19 10:35
*pustar ut* Tack snälla ni! Jag blev ärligt lite rädd där ett tag över att jag skulle ha missuppfattat min yrkesroll fullständigt... Jo, dom är roliga dom som är uppsatta... Ibland undrar man som ass om dom någonsin befunnit sig i närheten av en funktionshindrad i deras vardag, eller om deras erfarenheter begränsas till den tid ett möte tar...? Jag kan visst till viss del förstå problematiken som finns att försöka sära på begreppen "pa" och "hemtjänst", men måste man bli extrem för det?! Jag och min brukare har iallafall löst det där på ett ganska smidigt sätt. Ta t.ex. då det ska städas; Brukaren måste ju vara delaktig. Innebär det då att h*n måste åka efter mig i lägenheten som en svans då jag dammsuger? Nej. Att städa innebär ju att utföra flera moment, så vi har löst det så att min brukare t.ex. åker runt och drar ett varv med dammvippan medans jag springer med snabeldraken (detta de gånger h*n orkar och kan naturligtvis, i övrigt gör h*n det bara officiellt... ) Jo, att övertyga högre uppsatta och nämndemän kan vara nog så klurigt... Det jag som assistent kan känna är fruktansvärt frustrerande är det faktum att jag så gott som aldrig blir tillfrågad. Jag har tills jag fick föräldraledigt arbetat med en multihandikappad som inte var förmögen att föra sin egen talan. Inga anhöriga etc. Tror du att någon läkare/arb.terapeut/sjukgymnast eller liknande någonsin frågade oss ass om våra erfarenheter eller åsikter? Nej. Det var ju bara vi som träffade brukaren i stort sett dagligen och som såg förbättringar/försämringar etc... Då brukaren själv var oförmögen att kommunicera så tycker man ju att det hade varit ganska logiskt att fråga oss som stod denne närmast i och med att anhöriga saknas, men inte då... Nej, då går vi efter antika journalhandlingar etc. istället... *suck* ...och säger man något, så får man en nedlåtande blick till svar, för man är ju "bara" en assistent. Allt är så mycket enklare när man arbetar hos någon som iallafall klarar av att förmedla sin vilja själv. Då kan man liksom bara fungera som ett styrkande eko om det skulle behövas. *S*
Tycker som alla andra att du verkar ha en kanonsyn på ditt jobb, fast din chef verkar ha missat något värentligt, nämligen att ett av skälen till att man får assistans är att man inte kan själv. Att vara delaktig kan betyda att man muntligen berättar i vilken ordning man vill ha saker gjorda och när de ska göras. Jag städar t.ex. aldrig själv, det får assistenterna göra eftersom jag föredrar att använda de muskler jag har till det som är meningsfullt för mig som att laga mat och orka ha mitt barnbarn i knät, däremot berättar jag ju när det ska städas och var och hur. Jag följer inte med ut varje gång hundarna ska kissa, tar för lång tid att klä på mig och sen städa efter rullstolen när vi kommer in. Att ha assistans innebär att man orkar leva ett liv dr man får hjälp med det man inte orkar själv, om jag skulle vara tvungen att damma och vara med i allt som görs hemma så hade jag inte orkat arbeta. Det enda jag reagerade på i din berättelse var att du ska vara den som brukaren talar med när det är jobbigt, tycker inte att man som assistent ska ha det ansvaret utan där får någon med utbildning ta ansvar, assistenter har inte vare sig utbildning eller lön för att vara psykologer eller terapeuter.
Nu är det inte så att jag någonsin har sagt åt min brukare att prata av sig med mig, utan det är något som h*n har gjort av helt egen, fri vilja. Jag brukar faktiskt inte säga så mycket alls i de lägena utan sitter mest bara och lyssnar... Jag tror inte att min brukare i första hand är ute efter några "goda råd" heller, utan det viktigaste är nog att helt enkelt få ur sig det h*n grubblar på så att h*n kan gå vidare sen. Jag har, precis som du skriver, inte någon utbildning eller lön för att vara psykolog eller terapeut, men det gör ju inte att jag inte kan agera som en medmänniska och vän...? *L*
Visst kan du det, men det kan vara betungande att lyssna på någon som har det jobbigt och du ska ju inte behöva göra det eftersom det är så lätt att ta jobbet med sig hem, speciellt när någon mår dåligt och då är risken att bli utbränd stor. Var rädd om dig, vi behöver bra assistenter men ni ska inte må dåligt för vår skull.
Du har så rätt i det du skriver och det är säkert ett jätteproblem för många som arbetar inom vården just att lära sig konsten hur man lämnar jobbet på jobbet...
Det är väldigt väldigt vanligt att man, som pa, blir den som lyssnar, av olika orsaker. Det kan kännas onaturligt för människor att vända sig till en utbildad person, när man har en själ där som man redan litar på och som man vet förstår. För pa har man ju redan lämnat ut sig själv helt och hållet, så att berätta för denna, som ändå ser vredesutbrotten, sorgsenheten, irritationen och passiviteten, är inte lika konstigt som att involvera ännu en ny. (kurator el. dyl.) Jag tror sällan att de förväntar sig en psykolog eller terapeut av pa. Bara ett par öron och nån som förstår. Pa kan sällan säga till brukaren att det och det ingår inte i mitt jobb. Ännu mindre kan vi säga att det inte är vårt jobb att lyssna. För det förekommer vitt och brett. Och jag tror att det är en av de "sysslor" som aldrig blir ifrågasatta av pa!
Så sant, så sant... mina assistenter behöver jag ibland inte säga exakt vad det är som tynger mig... De kan säga självmant typ "tänk inte på x, det ordnar sig... det vet du", och det var exakt x jag tänkte på... läskigt ibland, att de känner mig så väl. Men ändå skönt.
Hej,hej!!! Jag jobbar själv som assistent och känner igen mig i dig,vi är nog tvillingsjälar vad det gäller detta,sunt förnuft etc etc och skiter man i regler och policy etc etc. Det handlar ju om att ge och ta iaf och jag tycker att det känns mycket bra om brukaren och assistent fungerar ihop och är nöjda på det sättet,då ska andra ev assistenterna,uppdragivare mfl ursäkta uttrycket skita i detta,det är iaf min uppfattning. PS.Jag har även en son som har assistenter och har även själv jobbat åt honom,så jag vet hur du känner och upplever detta. MVH Monkan
Såhär skrev Vejron i en annan tråd:
På ett helt annat forum finns det en tjej som vill säga upp sig från sitt fasta jobb (skiftarbete) för att göra nåt helt annat. Är sugen på att jobba som personlig assistent - men anställningsavtalen och lönen gör att hon tvekar... Synd, för jag tror att hon hade passat ypperligt som assistent! Och hon är helt på det klara med att det är ett serviceyrke mycket mer än ett vårdyrke! Tragiskt att lön och avtal ska skrämma bort henne. // A E
Något som sänker statusen mycket tror jag kan vara att oseriösa arbetsgivare tillåts göra hur som helst med sina anställda. Det finns inget sätt att hindra dem! Det gäller både arbetsmiljö, uppsägningstid, arbetstider, löner och ersättningar, samt behandling av personal, vilket kan vara under all kritik. Arbetsgivare, arbete och arbetsmiljöproblem kan ibland vara samma sak, och man har ingenstans att vända sig. Detta rykte förstör ju för alla seriösa, som anstränger sig för att både upprätta och följa vettiga avtal, samt säkerställa arbetsmiljön. Som tar sitt arbetsgivaransvar på allvar och som ser sina pa som levande varelser, med mänskliga rättigheter.
Visst är lönen viktig när det gäller ett yrke. MEN när det gäller personlig assistent så är det viktigaste att man tycker om människor. Det finns så många yrken som folk har nästan enbart för att det är bra lön. Det är redan många som jobbar inom omsorgen inom LSS i kommunerna som inte har jobbet för att de tycker om människor. Det märks så väl på de personerna. Har man så man klarar sig så räcker väl det?
Javisst, en del tar jobbet för att de måste ha ett jobb och här krävs ingen utbildning eller erfarenhet, även om lönen är relativt dålig. Jag menar, man tar ju inte ett jobb som pa för att lönen är så fantastisk, precis, men man har ju ändå en inkomst. "Vem som helst" kan söka som pa! Inom omsorgen finns ofta de som inte själva kan styra över sin vardag, utan de är beroende av någon annan. Om då "Vem Som Helst" blir anställd för att det är enkelt och man får en lön, så är det en väldig kvalité sänkning för de brukare som inte kan försvara sig!! Vi diskuterar just det nu. Vi har fått in två nya vikarier som är varandras motsats och ingen passar som pa! Men vi har inga att välja på. Ska vi neka?! Ja, på möte idag beslutade vi det, vi måste neka, för dessa personer arbetar inte för brukarna och det är brukare som inte själva kan avgöra vad de tycker. Men är ass.anordnaren desperat så är de! De måste ha ett namn på pappret och här har de två. Vi kan inte vara kräsna, säger de, vi har ingen annan. Häromsistens sa vi nej om en annan vik, trots ass.anordnarens vädjan och han jobbar nu hos en annan brukare. Som inte heller kan försvara sig.
Ja, det är ju av det här skälet som det står i lagen att det ska vara brukaren (företrädare) som bestämmer vem som ska jobba för honom/henne. Det som är en ovärderlig merit för en person kan vara helt ovidkommande för en annan. Om man inte kan tala för sig själv är det ju av största vikt att ha ansvarsfulla assistenter som förstår att arbeta utifrån brukarens behov och önskan. Arbetsgivaren kan aldrig tvinga någon att ta emot en viss person som assistent, så fungerar det inte så säg ifrån.
Jag kan bara säga att jag älskar mitt jobb som personlig assistent. Jag jobbar med en fantastisk liten tjej som gör mig glad och förvånad och varm i hjärtat varje dag. Hennes framsteg gör mig lycklig, hennes familj är underbar och jag har kul, även med hennes föräldrar. Yrket har låg status, men innebär ett väldigt stort ansvar. Visserligen krävs ingen utbildning, men dock krävs en väldig massa annat för att göra ett bra jobb. Jag har lärt mig mer under mina 3,5 år som pa än under hela mitt tidigare yrkesliv, tror jag (är nu 40 år). Vad som krävs för att ge yrket högre status vet jag inte. Utbildning är en möjlighet. Högre lön är förstås en annan, men det kräver ju högre ass.ersättning. Viktigt är dock, tror jag, att vi assistenter inte ser vårt yrke som ett lågstatusyrke eller ett genomgångsyrke, utan som det kvalificerade arbete det faktiskt är. Nu svamlar jag en massa, så nu slutar jag här. /Katy - med världens bästa jobb
Tänkte bidra med en liten grej som jag fick reda på när vi hade handledning på jobbet... Vår handledare hade haft möjligheten att hålla föredrag (eller om det var att han hade handledning med?) en grupp som bestod av lite högre uppsatta tjänstemän. I denna session så beskrev han en yrkesgrupp för dessa tjänstemän. Han beskrev arbetsuppgifter, ansvar etc. och bad dem sedan försöka lista ut vilket yrke han hade beskrivit. ALLA gissade att det var en högt uppsatt position med någon privat arbetsgivare, att jobbet var välavlönat med tanke på ansvar och arbetstider etc. ALLA hade fel - det var en personlig assistent han hade beskrivit... (Gissa om han var skadeglad då han berättade detta för oss ) Jag blir ärligt talat både lite ledsen och upprörd när jag ideligen möts av kommentaren att "det är inte lönen som ska vara avgörande/.../...man måste ju känna för yrket...". Jaha? Men alltså; måste jag välja? Måste jag välja antingen ett jobb som jag trivs med, tycker är givande och roligt eller ett jobb med en bra lön??? Assistansyrket är ett yrke som kräver massor av kvalitéer som sällan krävs för att kunna jobba någon annanstans. Det är synd att dessa inte uppskattas mer... Det är efter min erfarenhet kanske mest de privata assistansfirmorna som kan börja göra nåt redan nu; - De kan t.ex. se till att avtalen med facken blir bättre så att de anställda har några rättigheter. Jag skulle verkligen dra mig för att börja jobba åt någon privat något mer - jag har blivit alltför blåst för att göra om det! - Sen bara att se till att alla oseriösa privata assistansfirmor som håller på med en massa myglande av pengar kommer bort vore ju också en bra idé... - Se till så att assistenter verkligen får utbildning och friskvård, vilket det ju betalas ut pengar för att de ska kunna få. Att låta assistanserstättningen verkligen gå till det den är tänkt för är en jättebra ände att börja i och något konkret att göra redan nu... Nu säger jag inte att alla privata assistansfirmor myglar med pengar och beter sig svinigt emot sina assistenter! Tyvärr har jag råkat ut för sådana och jag tycker att även om det finns bara en, så är det en för mycket...
Svårt att kunna sätta en exakt "sak" som gör att statusen ökar, vi försöker "värdera" våra assistenters arbete genom flera saker, vi anser att det är viktigt att vi som arb.givare visar för assistenten att vi uppskattar det arbete de gör på olika sätt, bl.a. om de ställer upp och arbetar fast de egentligen tänkt göra något annat, så bjuder vi på bio för assistenten och deras partner, eller middag/fika etc. För att de inte skall ta det för givet så gör vi det när vi känner att de behöver en uppmuntran (OBS tas inte från brukarens konto utan på adminavgiften), en annan sak som vi har gjort fast vissa uppskattar det inte är att vi har infört arbetskläder, väldigt neutrala och inget som talar om att det är en assistent som följer den funktionshindrade. Vi försäker också ha samtal med PA om allt möjligt och kollar av hur de mår etc. Det är lite hur vi jobbar för att höja statusen för de som arbetar hos oss i alla fall, förresten vi anser att vi betalar ut schyssta löner oc¨ksåm de ligger mellan 95 och 117:-/tim + ob och smesterersättning. Sammanfattningsvis så tror jag att uppskattning från alla parter gör att "statusen" höjs för detta yrke, men då jag har jobbat inom några olika branscher så är detta jag känner igen, att det diskuteras inom olika yrkesroller. M.v.h. Wolf
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
