Jag har läst lite runt på många olika forum for brukare och assistenter, och ofta verkar stämningen på dessa forum vara ganska så aggressiv. När brukare pratar om “sina” assistenter, görs det ofta i mycket negativa ordalag. Och jag kan förstå det. Bara det att vara i en situation där man är beroende av en annan människa för att kunna göra själv de mest vardagliga och, för andra, självklara saker, måste vara orsak nog till att “hata” sin PA. Att hela tiden måste berätta hur man vill ha varje minsta lilla ting, och ofta ändå inte få det som man vill, måste ju vara olidligt! Att alltid ha en “utomstående” i sitt liv och sin vardag. ...jo, jag förstår att det absolut inte är kul, och att man vill “lufta” dessa synpunkter.

Som PA får man ju också en viss insikt i hur svårt det kan vara att vara brukare, både hemma i vardagen och i samhället annars, så vad jag vill med detta inlägget är att, i rättfärdighetens namn .... försöka förmedla en förståelse för att det inte är helt lätt att vara PA heller.

PA-yrket har en mycket låg status, liksom så många andra serviceyrken. När jag berättar att jag arbetar som PA får jag ofta reaktioner som ....men ...du med din utbildning och erfarenhet borde då kunna få ett bättre jobb än det? Ingen verkar tro att jag själv valt att jobba som PA, och att jag verkligen gillar det. Och än färre verkar förstå att det att vara PA absolut inte är något “enkelt” jobb.

Att komma in i en människas liv, hem och eventuella familj och jobb, för att jobba, är allt annat än enkelt. Det kan bland annat vara jättesvårt att hitta balansen mellan att vara "där" för brukaren, och att samtidigt vara "osynlig" för brukaren och personerna runt omkring, speciellt om brukaren själv inte är så duktig på att förmedla hur h*n vill ha det i olika situationer.

Ibland är det mycket svårt att veta hur man skall bete sig, och hur man skall göra som assistent, speciellt innan man jobbat så länge att man känner brukaren gott, och vet exakt hur denna vill ha det. Och som PA i ett assistansbolag, där man ibland blir skickat till olika brukare på stört, p.g.a. att det av en eller annan anledning fattas personal , och man har bara minimal information om brukaren och dennes situation, kan det bli extra svårt... både för brukare och PA.

Liksom det för brukare ibland krävs ett tålamod som inte liknar någonting, så krävs det samma också av PA , och i tillägg också en anpassning som heter duga. För liksom PA, så är inte alla brukare änglar *s*

Det är inte lätt att jobba så nära en människa som man gör som PA, och, antingen man vill eller inte, ta del i dennas liv, både på gott och på ont, samtidigt som man inte skall vara “där” i egenskap av en person, men ...som så ofta påpekas, vara brukarens “ben och armar”. Man måste kunna stuva bort sig själv, sina tankar och tycken, för att bli dessa “armar och ben”, en mycket självutslätande situation, inte helt olikt ett samboförhållande där den ena parten är mycket dominant och överlägsen, och den andra alltid får vara underlägsen.

Som PA måste man också kunna ändra både arbetssätt och “personlighet” som vid ett knäpptryck, beroende på vilken brukare man jobbar för, och ibland också beroende på brukarens dagsform. Ibland förväntas man vara “sällskapsdam/herre”, ibland förväntas man inte ens vara “där”. Ibland får man vara lokalvårdare, kock, elektriker, rörmokare, ibland psykolog, terapeut, massör, fotvård -och manikyr”person” , frissa, ibland översättare, uppläsare, trådgårdsmästare, bilmekaniker, bokhållare, personlig tränare, datorexpert, sekreterare o.s.v....o.s.v.

Och man måste vara lyhörd, uppmärksam, diskret, omtänksam, kvicktänkt, engagerad, intresserad, diplomatisk, ja, som PA måste man besitta vissa egenskaper , som man inte kan läsa sig till i någon bok, eller lära på någon kurs. Men även om man har alla de egenskaper som krävs, kan det vara svårt ibland när man jobbar så nära en människa, och det mesta av det man gör, rubbar denna personens cirklar

Ofta har anhöriga och andra närstående också sitt att säga till om, saker som kanske går helt emot brukarens vilja, och assistenten hamnar mellan barken och veden. Och då gäller det att man kan stå på sig, för brukarens räkning, om denna inte kan göra det själv. Att brukaren ibland inte vet vad h*n vill, gör inte saken lättare.

Som PA måste man alltså vara duktig på så många olika saker för att allt skall kunna fungera bra. Både praktiska saker och rent mentalt. Så med det jobbet vi gör, med de förutsättningarna vi har, och för den lönen .....så vore det underbart att , i alla fall ibland, få läsa några uppskattande ord. Att vi är odugliga kan vi läsa tillräckligt ofta

Alldeles rätt har du i att assistansjobbet nog är bland de svåraste man kan tänka sig. Men jag tror att du har fel i att vi hatar våra assistenter, absolut inte, vi bokstavligen älskar dem, men många av oss hatar att behöva ha assistans, vilket är något helt annat.
Ilskan rör något helt annat, vissa människors inställning, de vill vara duktiga och ta hand om, de vill vara våra änglar och de blir arga och besvikna när vi inte tillmötesgår detta, som är deras behov inte våra, utan vill att de ser det som ett arbete där vi har våra rättigheter att leva ett alldeles vanligt liv med hjälp av assistenter.
Jag arbetar med att utbilda både brukare till arbetsledare och assistenter i deras arbetsliv, vi har så många otroligt bra assistenter och bästa sättet att få ett bra arbetsklimat är att alla parter vet vad arbetet går ut på, det är inte anställda för att passa upp, ta hand om eller sköta om utan att assistera med de funktioner som brukaren inte kan göra själv. Om då assistenten vet sina rättigheter och sina skyldigheter och får handledning från "sin" brukare eller företrädaren så blir det oftast inte dessa problem.
Jag kan ju lämpligen gå till en av mina assistenter som älskar att lära mer om just assistans, hon får oftast följa med på mina kurser och vidarutbildningar om det är möjligt ur schemasynpunkt och det hade hon jättestor nytta av när hon jobbade extra inom kommunen, eftersom de utförde hemtjänst och inte assistans. Kunskap är nyckelord och har man det behöver man inte bli arg eller känna sig kränkt.

KarinSch skrev: ......Om då assistenten vet sina rättigheter och sina skyldigheter och får handledning från "sin" brukare eller företrädaren så blir det oftast inte dessa problem.

Detta är något jag har funderat på. En kollega till mig jobbar för en brukare som har ett "lindrigare" funktionshinder, såtillvida att h*n kan göra vissa saker själv vad gäller städning, matlagning o.s.v. Men h*n väljer att sitta framför datorn hela dagen, enbart avbrutet av mat -och toapauser. Situationen är alltså att h*n surfar medan assistenten åker iväg och handlar, lagar mat, städar m.m...och annars "servar" brukaren när denna vill ha fika ol.

En PA är väl inte menat att fungera på det viset, så hon har försökt att ta upp det med brukaren, men h*n envisas med att hon är där för att göra som brukaren vill och säger, och har därför ingen rätt att ifrågasätta någotsomhelst.

Hon har också tagit upp det med assistanssamordnaren, som har pratat med brukaren, men inget har hänt. Min kollega funderar på att sluta, liksom fler har gjort före henne, då hon känner sig mer som en "husslav" än som PA.

Kan man som brukare förlora rätten till PA om man missbrukar denna på beskrivna vis?

Droppan skrev: Detta är något jag har funderat på. En kollega till mig jobbar för en brukare som har ett "lindrigare" funktionshinder, såtillvida att h*n kan göra vissa saker själv vad gäller städning, matlagning o.s.v. Men h*n väljer att sitta framför datorn hela dagen, enbart avbrutet av mat -och toapauser. Situationen är alltså att h*n surfar medan assistenten åker iväg och handlar, lagar mat, städar m.m...och annars "servar" brukaren när denna vill ha fika ol. En PA är väl inte menat att fungera på det viset, så hon har försökt att ta upp det med brukaren, men h*n envisas med att hon är där för att göra som brukaren vill och säger, och har därför ingen rätt att ifrågasätta någotsomhelst. Hon har också tagit upp det med assistanssamordnaren, som har pratat med brukaren, men inget har hänt. Min kollega funderar på att sluta, liksom fler har gjort före henne, då hon känner sig mer som en "husslav" än som PA. Kan man som brukare förlora rätten till PA om man missbrukar denna på beskrivna vis?

Nej man kan faktiskt inte förlora rätten till PA pga sådant.
Det som kan hända är att personal vägrar arbeta, assistansanordnaren inte längre vill ordna brukarens assistans.

Becky skrev: Nej man kan faktiskt inte förlora rätten till PA pga sådant. Det som kan hända är att personal vägrar arbeta, assistansanordnaren inte längre vill ordna brukarens assistans.

Oki .....men finns det överhuvudtaget något som kan göra att en brukare förlorar rätten till redan bevilgad assistans?

Jag menar....en assistent har både rättigheter och skyldigheter, och uppfyller denna inte sina skyldigheter kan han/hon få sparken.....men vad händer om en brukare inte uppfyller sina skyldigheter? Eller har kanske inte brukare några uttalade såna?

Nu rör jag mig på ett område där jag är helt grön, därför dessa frågor, hoppas ingen tar illa upp!

Som det ser ut idag så har en brukare som anlitar en anordnare nästan inga skyldigheter, mer än att arbetsplatsen (Bostaden) kan stängas om den innebär allvarliga faror för människor som arbetar där. Självklart har brukare med arbetsledar/arbetsgivar ansvar ytterligare skyldigheter.
Man kan förlora rätten till beviljad assistans vid en ny utredning om ens funktionshinder har förändrats så att FK inte bedömer att assistans bör beviljas, eller om man lämnat oriktiga uppgifter vid en FK-utredning.

Tack, Becky.....då vet jag lite mera

Jag är medveten om allt det där. Jag vet att det inte är ett lätt jobb. Det är i själva verket ett av de svåraste yrken man kan ha. Den perfekta PAn finns ju inte. I såna fall måste man skapa en kopia av brukaren. Och det är synd att inte fler inser utmaningen i att arbeta som assistent. Dels för att vi ska slippa alla ansökningar från folk som tror att det är världens lättaste jobb, dels för att ni som valt att arbeta som PA faktiskt ska få positiva reaktioner av övriga.

Och jag hatar inte mina PA. Tvärtom. En del betyder väldigt mycket för mig, och jag kan beskriva dessa som mina änglar ibland. Men... det betyder ju inte att jag helst vill slippa dem. Därför är det viktigt att man får personer som går så bra ihop med en det bara går. Det är därför vi har, i vissas tycken, konstiga sätt att sålla. Det är därför vi ibland säger upp folk för till synes utan anledning. Bara vi själva vet vilken typ av människa man står ut att visa sig naken för, att låta sova under samma tak... Vi lämnar hela vårt liv i händerna på en annan människa.

Men... när det funkar, då kan ni PA faktiskt vara underbara!

Kan bara nicka och le...

Kom ikväll hem från en spa-weekend jag bjudit mina underbara PA på. Inte för att jag är tacksam på ett otäckt vis, utan för att de gör det bästa jobb de kan.

Hej och tack för ditt inlägg!

Jag skrev någonstans tror det var vilka frågor jag ställer till nya assistanssamordnare bla om mina assistenter får utbildning, arbetskläder, bidrag till träningskort etc. Jag nämnde där att om mina assistenter mår bra, har det bra på sin arbetsplats gör de också ett mycket bra arbete vilket resulterar till att jag som är i behöv av hjälpen får den på ett mycket bra sätt.

Det är viktigt det du tar upp, det är inte lätt att komma in och arbeta som personlig assistent och det är heller inte alla gånger lätt at vara i behov av personlig assistans. Därför hävdar jag att kommunikation är A och O i en bra assistans.
Sen får man inte glömma bort något som jag tycker är viktigt, att jag har fått personlig assistans som är en rättighetslag innebär att jag fortfarande är en samhällsmedborgare med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra samhällsmedborgare har!

Ibland kan jag känna som du skrivit att många funktionshindrade bara ska ha och ska ha vilket inte utåt är något positivt för oss alla funktionshindrade. Självklart finns det dem som har dålig assistans, har blivit dåligt bemötta, behandlade etc och detta måste påtalas, åtgärdas och anmälas givetvis. Jag brukar tänka som så när jag ska föreläsa, göra en tidningsintervju osv hur vill jag att omvärlden ska se mig? Hur vill jag bli bemött? Vad vill jag få fram och vilka vill jag nå?

Det är vi som är funktionshindrade som vill få ut all information om "oss", som vill bli integrerade i samhället fullt ut etc och då måste vi också tänka till innan vi yttrar oss. För hur blir vårt yttrande bemött, vem lyssnar på bara gnäll tex? Hur ska vi gå till väga, kanske genom att hjälpa varandra, vara eniga i vissa frågor, göra det proffisionellt för då blir vi också proffisionellt bemötta och folk lyssnar! Vill vi vara "offer" som det är synd om eller vill vi vara oss själva med vårt funktionshinder som kan göra en hel del i samhället med lite hjälp av personliga assistenter och hjälpmedel?

Fundera?!

Du har beskrivit PA arbete på ett mycket bra sätt samtidigt som du förstår hur svårt det är att behöva ta emot hjälp. Den förståelsen behövs för att bli en bra PA.

Just det... det glömde jag att skriva. Du verkar vara en mycket bra assistent. *host* behöver du jobb? *harkel*

Tack för responsen på mitt inlägg. Det visar att egentligen står brukare och assistenter inte så långt ifrån varandra som det kan verka ibland, och att rak kommunikation är A och O när det gäller att förstå varandras situation, och kunna samarbeta på ett bra sätt

Och till Jessma: Nej, tyvärr....eller lyckligtvis....jag trivs jättebra i mitt nuvarande jobb.....eller förresten....vad betalar du?

Visst är jobbet både underskattat och svårt, men nu när jag nästan kan se sakerna ur bådas håll som fd assistent, så tycker jag att det största problemet är att jag som ass. hos kommunen aldrig visste hur mycket jag skulle få jobba
Fall 1: arbetsledaren och brukarens föräldrar la scheman över huvudet på oss assistenter och det togs ingen hänsyn till om man studerade vid sidan om.

Fall 2: alla assistenter var timanställda eftersom kommunens didtriktssköterska menade att kvinnan inte hade långt kvar. Detta pågick ett år innan kvinnan avled. Innan dess hade alla assistenter slitits ut pga att vi aldrig visste vårt schema och flera av oss pendlade 1,5 timme åt varje håll. Jag trivdes oerhörd mycket hos denna brukaren, det var därför jag stannade kvar.

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Men sålänge arbetsgivarna inte behandlar oss som människor istället för slavar och arbetsförmedlingen inte tvingar alla outbildade arbetslösa att ta de jobben, då blir det ingen större förändring.

Sen måste även reglerna ändras så att man som assistent vet vad man får och inte får göra. Brukaren i fall 2 hade alltid haft trädgården som sitt ansvar i hennes parförhållande och hon ville gärna att hon och assistenterna skulle jobba lite grann i trädgården, arbetsledaren på kommunen menade att detta inte ingick i assistentsysslorna, så det fick vi lägga av med även om brukaren ville, vi fick alltså bara göra omsorgssysslor - ingenting annat. Såna saker spelar en stor roll om man ska vara långlivad i assistentyrket som jag ibland kan sakna när jag läser om hur positivt andra här behandlar sina assistenter.

Droppan skrev: När brukare pratar om “sina” assistenter, görs det ofta i mycket negativa ordalag. Och jag kan förstå det. måste vara orsak nog till att “hata” sin PA. Att hela tiden måste berätta hur man vill ha varje minsta lilla ting, och ofta ändå inte få det som man vill, måste ju vara olidligt!

nu saxade jag lite grovt, först, jag kan inte förstå det första alls. tack & lov! jag har haft en otrolig tur & fått, av kommunen, hör & häpna , jädrans bra assistenter. de har anvisat hit & jag har valt. ibland har det varit lite kris & jag har fått välja snabbt men jag är inte missnöjd. inte ens med någon som jag bett sluta tom.
vi var inte rätt för varandra
nä, faktiskt & det gick bra det med. det snacket tog jag själv med den ass som tog det bra & fortsatte jobba en mån tills ers hittats.
jag är himla förtjust i de jag har nu men en är på väg att byta stad för sin utbildnings skull så jag får försöka hitta någon annan. & det känns inte så hemskt tack vare att jag brukar få så god hjälp, på något sätt är det spännande att få någon ny fläkt kanske?
lätt att vara positiv när man har det tryggt kanske?

att hata sin pa har jag ingen erfarenhet av. visst är jag &så ur humör när min kropp inte gör som jag vill/som den alltid gjort innan min rms, men det är ju på mig själv jag blir arg. jag avskyr att inte räcka till men just där är ju min/a pa mitt guld i livet. de gör det möjligt för mig att leva så bra som det någonsin är möjligt.
även om jag varit oskadad hade min kropp tvingat mig till inskränkninger i livet av rent åldrande, på sätt & vis är det lite så nu med.
inskränkningar fast av skada i st.

sen vet jag ju lite hur jag ska få som jag vill med. visst. man måste vara tydlig men jag har lite självgående ass, vissa är perfekta på si vissa på så, det är bra. jag har aldrig varit 100 själv.

Till sidans topp

Detta vänder sig främst till Assistenter till personer med mer eller mindre grava talsvårigheter. Jag tycker att det är ganska störigt att ni är där och "översätter" vad personen säger DIREKT. Har sett många exempel på det. Stackarn hinner ju för bövelen inte ens prata klart innan ni är där och glappar... (ursäkta om det låter lite bitchigt). Jag känner mig oerhört stressad av detta. Känner att JAG måste vara snabbare än blixten med att svara på det personen säger, för att assen inte ska hinna före. Hur naturlig blir en sådan konversation? Bara för att jag pratar med någon som inte har talproblem så går inte konversationen i värsta Rakt över disk-Clabbe-style. Man behöver ju inte ha så brottom alls! Jag blir lättstressad när någon pratar för fort och jag vet att jag själv har en dendens till det så jag försöker vekrligen skärpa mig. Men jag föredrar att i lugn och ro lyssna ordentligt på vad personen säger, så som man alltid ska göra. Och ibland kanske det tar ett par sekunder att ta in det den har sagt därför att den har sagt det på ett rätt så otydligt sätt. Men när jag känner pressen när Assen är närvarande så blir jag okuncentrerad. Jag brukar faktiskt instruera assarna ibland, och säga att "om jag inte förstår något så titta jag på dig".

Vad har ni andra för tankar? Assar, anhöriga, och ni brukare?

Redigerat 2006-05-30 20:41

Hej!
Jag tycker att den som är funktionshindrad och har problem med talet ska få prata till punkt och om jag som lyssnar inte förstår så kan jag använda mig av personens assistent genom att be den översätta. Om man för ett längre samtal så brukar det gå lättare o lättare att förstå vad personen säger. Detta innebär ju då oxå att assistenten inte behöver tolka så mycket och den som har talproblem kan prata i lugn o ro, kanske till o med privat med någon. Jag kan själv tänka mig vilket lyft detta skulle vara och en kick för självförtroendet.
Jag var på ett möte i dag där det var med en person med väldigt proggresiv MS ochhon har tappat talet. Hade två assistenter med sig och de skulle köpa en lott. Den ena assistenten frågar var på lottringen hon ska ta lotten och då svarar den andra assistenten: "De är väl bara att dra av en för fan" varpå den andra säger :"jag tänkte hon skulle få välja"! Vad tycker ni om den då???? Jag blev så förbannad, här sitter en person med svårighet att förmedla sig men det är inget fel i huvudet på henne utan hon är med o försöker få fram ljud. Hur kan man som personlig assistent prata över huvudet på den man arbetar hos? Jag tycker det är för jäkligt! Snacka om att ha fel yrke!!
Jag skulle säga till dem men tyvärr hann de åka iväg innan jag fick fatt i dem.

Kattis skrev: Jag var på ett möte i dag där det var med en person med väldigt proggresiv MS och hon har tappat talet. Hade två assistenter med sig och de skulle köpa en lott. Den ena assistenten frågar var på lottringen hon ska ta lotten och då svarar den andra assistenten: "De är väl bara att dra av en för fan" varpå den andra säger :"jag tänkte hon skulle få välja"! Vad tycker ni om den då???? (...)

Det där är min värsta mardröm.
Hoppas att jag aldrig råkar ut för någon som betér sig på det sättet. Men det är ju ungefär det samma som att assistenter/vänner/föräldrar pratar åt en fastän man utmärkt kan prata själv.

Din reaktion är, som jag ser det, helt rätt. Den PA måste få, på ett eller annat sätt besked från brukaren vilken lott h*n skulle vilja köpa.

Jag har en del kompisar med stora talsvårigheter, och det kan vara svårt att förstå vad de säger. Men jag brukar inte blanda in deras assistenter om det inte är nödvändigt, vill helst låta personen i fråga försöka själv. Jag blir också lite småstressad av att det kanske går lite för fort med "översättningarna" ibland. Sedan att vederbörande person med talsvårigheterna får upprepa sisådär 2-3 gånger vad han/hon säger, DET är en annan 5:a!

Det där med att tala över någons huvud har jag varit med om också, med en kompis med CP-skada, och hon har inte särskilt svårt att prata, hon pratar bara lite långsamt. Det var på ett läger för många herrans år sedan och hon och jag satt och pratade. Så kom det fram en engelsktalande turist till oss och vände sig till henne och började konversera lite. Hon hann knappt säga flasklock förrän LÄGERLEDAREN av alla människor kom fram, knackade honom på axeln och sa på engelska typ att "Nä, jag tror inte att hon förstår...". GUD vad förbannad jag blev! Min kompis och jag bara stirrade på varandra, vi blev så ställda!

Var det ett läger för blivande koncentrationslägers ledare eller?

Jag har själv inga talsvårigheter men däremot har träffat många som har på olika möten, läger etc och som du skrev att den personen får upprepa sig hoppas jag inte gör något. Det måste ju vara värre att ha en assistent som tolkar direkt innan jag hunnit svara eller säga kan du ta om det. Förstår inte varför Assistenter gör på detta sätt, var finns empatin, förståelsen för personens funktionshinder?
Hoppas att många assistenter följer vår tråd här inne och om någon känner igen sig ändra dig snabb eller byt jobb!

Detta som jag vill berätta nu har typ lite med det här att göra med "översättningshjälp". Ni som "känner" mig från Holken får ursäkta, men jag kan inte låta bli att ta upp angående min mamma.

Jag var där hela tiden de sista dagarna innan hon dog. Ett par gånger kom ASiH (Avancerad Sjukvård i Hemmet) hem och gav morfinplåster, sprutor m m så att hon skulle slippa ha ont. Speciellt en...tant...av dem gjorde mig väldigt förbannad. Hon i princip ställde sig 10 cm från mammas ansikte och nästan skrek åt henne, ungefär som att hon skulle vara döv eller inte förstå så bra (vilket absolut inte var fallet!): "VILL DU HA SYRGASEN ELLER SKA VI TA BORT DEN?" (ursäkta, men det var verkligen att hon gapade!). Jag tog senare upp det med en av de assistenter som mamma hade haft mest och bäst kontakt med. Hon svarade att "den där människan gör alltid så, vi har försökt prata med henne, men hon lyssnar inte!". Fy alltså!

Jenny skrev: Detta som jag vill berätta nu har typ lite med det här att göra med "översättningshjälp". Ni som "känner" mig från Holken får ursäkta, men jag kan inte låta bli att ta upp angående min mamma. Jag var där hela tiden de sista dagarna innan hon dog. Ett par gånger kom ASiH (Avancerad Sjukvård i Hemmet) hem och gav morfinplåster, sprutor m m så att hon skulle slippa ha ont. Speciellt en...tant...av dem gjorde mig väldigt förbannad. Hon i princip ställde sig 10 cm från mammas ansikte och nästan skrek åt henne, ungefär som att hon skulle vara döv eller inte förstå så bra (vilket absolut inte var fallet!): "VILL DU HA SYRGASEN ELLER SKA VI TA BORT DEN?" (ursäkta, men det var verkligen att hon gapade!). Jag tog senare upp det med en av de assistenter som mamma hade haft mest och bäst kontakt med. Hon svarade att "den där människan gör alltid så, vi har försökt prata med henne, men hon lyssnar inte!". Fy alltså!

En sån människa skall inte jobba med palentativ vård, varken i hemmet eller nån annan stans.

Ordpolisen anfaller: Palliativ. *flinar högt*

Jag hoppas brukaren och PA är överens om hur PA ska översätta, i de fall där det behövs.

Ni båda hade rätt att bli förbannade.

Det som jag som asse kan tycka är problematiskt är när den person som brukaren talar med vänder sig till mig för att få hjälp med kommunikationen. Denne vet att jag är mycket mer van att kommunicera med brukaren, jag är ju asse...någon gång har jag hjälpt till då det snörjt sig helt i halsen på brukaren men vanligtvis möter jag inte "blickarna om hjälp" från den som brukaren pratar med.

Hej..
Jag har själv talsvårigheter och för mig är det självklart att mina assar aldrig hjälper till med kommunikationen om jag själv inte vill ha den hjälpen. Det man bör tänka på är att den som har talsvårigheter kanske har instruerat sina assar att alltid tolka. Om det är så att man är kompisar tycker jag man ska ta upp det med kompisen, INTE med assen!

Jag frågar hur de vill göra. Träffar ju många med talsvårigheter på mitt jobb och alla vill göra olika. Speciellt om det är i svåra situationer då talet hänger sig ännu mer pga. känslosvall vill många att assistenter ska tolka, men aldrig hoppa in av sig själv, det är ouppfostrat att avbryta andra. Kommer de upp akut och vill ha hjälp frågar vi om det är ok att assen tolkar eftersom vi kan ha tidsbrist. Privat eller utanför arbetet får man ta sig tid att lyssna såvida inte den med talsvårigheter begär hjälp själv. och aovsett om någon tolkar så tittar man på den som pratar, aldrig assistenten.

Jag jobbar hos personer med mycket svåra talproblem. Är det möjligt för samtalspartnern, expediten el.dyl. att förstå om de koncentrerar sig, väntar jag alltid tills att brukaren upprepat sig 2-3 gånger, innan jag tolkar. Håller ett öga på den andre, för att se om de kopplat, så jag inte avbryter när de precis fattat. Söker de sig direkt till mig, som JimFylkeson sa, så tittar jag istället ut i luften och "vet inget".
Hos en av mina brukare är talet så dåligt att det inte finns nån möjlighet för samtalspartnern att förstå, och då tolkar jag direkt om JAG förstår.
När vi introducerar nya pers. ass. tolkar jag i början allt, med ett halvt öga på den nye. Snart slutar jag tolka direkt och väntar på en oförstående blick och tolkar då. Efter det får den nye själv börja säga "va" och sedan börja traggla med våra metoder, som brukar vara det enda sättet att kommunicera. Man har då fått lyssna och se ett tag och har en chans att prova själv.
Denne brukare kan på inga sätt göra sig förstådd med folk h*n inte känner.

När man ska tolka för någon är det kollossalt stor skillnad på hur man uttrycker sig. Om brukaren säger "Jag har storlek 41 i skor" så kan jag upprepa det rakt av och då fortsätter expediten samtalet vänd mot brukaren. Säger jag istället: "Han säger att han har 41 i skor" fortsätter expediten gärna samtalet med mig - om brukaren.
Det är lätt att assen blir den man tar kontakt med istället. Finns det en möjlighet att brukaren ska kunna göra sig förstådd, kan jag låtsas att jag inte har en aning om vad h*n vill ha eller vill fråga, utan lämnar över till brukaren direkt. Misslyckas samtalet kan jag fråga brukaren om det kanske var nånting med det här han undrade. Ett jakande svar så tittar jag på expediten så hon har förstått och sen låtsas jag som om jag inte fattar nåt igen. Detta får den mest fördomsfulle att vända sig till brukaren och enbart använda mig som tolk.

Martina, du låter som en klok och genomtänkt person. Viktigt att tänka på hur man formulerar sig. Små skillnader kan ge stora konsekvenser!

Martina - jag tycker du gör ett otroligt viktigt påpekande angående hur man uttrycker sig! Eller, rättare sagt, hur man uttrycker brukaren. I övrigt håller jag med Ninnie.

Martina skrev: [---] När man ska tolka för någon är det kollossalt stor skillnad på hur man uttrycker sig. Om brukaren säger "Jag har storlek 41 i skor" så kan jag upprepa det rakt av och då fortsätter expediten samtalet vänd mot brukaren. Säger jag istället: "Han säger att han har 41 i skor" fortsätter expediten gärna samtalet med mig - om brukaren. [---]

Till sidans topp

Vill få igång lite fler PA här på sidan, så därför, en fråga riktad till er!

Vad är bäst med ert arbete? Vad får er att trivas och stanna kvar?

Vad är sämst med ert arbete? Vad behöver vi assistansberättigade bli bättre på så ni trivs bättre?

Det jag tyckte om då jag jobbade som assistent (jag har mest jobbar med barn och ungdomar) var att jag aldrig visste vad som skulle hända under mina arbetspass.

Det jag tyckte sämst om var på ett ställe där föräldrarna ville att jag skulle hålla reda på deras 4 andra barn också, skilja på dem när de bråkade laga mat till dem mm. Att bara känna till mina skyldigheter och inte ha några rättigheter tyckte jag också var jobbigt. Om brukaren ville hoppa fallskärm (nu hände dock inte detta) skulle jag ha varit tvungen att åka med. Om brukaren var våldsam var det bara en del i jobbet.

Men på de flesta ställen jag arbetat har jag stortrivts. Om inte det varit för att jag blivit sjuk hade jag troligtvis fortsatt som assistent, men då åt psykiskt friska ungdomar eller vuxna.

Nu fick jag något att tänka på

Alltså, jag kan ju bara snacka för mig själv, och det finns många saker som jag gillar med mitt jobb:

Känslan av att det jag gör verkligen betyder något positivt för någon.

Att jag vet vad som förväntas av mig, och att allt är tillrättalagd så att jag har/får möjligheten till att göra precis det.

Att jag ständigt kommer i kontakt med nya människor som inspirerar mig .....människor jag kanske inte hade mött annars.

Flexibiliteten.

Alla utmaningarna!

Min arbetsgivares glada uppsyn när jag kommer på morgnarna

Mina duktiga och jättetrevliga arbetskompisar.


Sämst:

Krångel med Färdtjänsten, hjälpmedelcentralen och diverse byråkratiska instanser, som ständigt sticker käppar i rullstolshjulen, något som kan göra själv den enklaste sak tungrodd och svår, och kan göra alla inblandade ganska så motlösa ibland.

Lite för långa arbetspass.....en 15 timmars dag kan bli onödigt slitsam, speciellt om det kommer 2 såna dagar på varandra, och speciellt om man i tillägg jobbat till 24.00 kvällen innan.

Listan kan säkert göras längre, både på gott och på ont, men detta är så långt jag kommit tills nu i alla fall

Vad assistentberättigade behöver bli bättre på kan jag inte säga något generellt om, det är väl ganska olika från person till person skulle jag tro.....i alla fall måste jag tänka lite mer över saken innan jag kan säga något mer om precis det

Redigerat 2006-06-03 20:26

Nu är jag assistent till ett barn, så mina svar blir kanske lite annorlunda och kanske inte lika användbara för er vuxna brukare, men iallafall:

Det bästa med mitt jobb är kontakten med min lilla brukare och den relation vi har, och att få följa hennes utveckling och se hennes framsteg på så nära håll. Ibland får jag tårar i ögonen av lycka över hennes framsteg.

Ska jag ta upp fler positiva saker (Har mest sådana ) så är det t ex att jag jobbar i en toppenfamilj som jag har kul med och som uppskattar mitt arbete, och att jag fått lära mig så mycket genom jobbet.

Negativa saker finns det inte så många, men...*tänker*...det skulle kanske vara den låga lönen då, fast jag jobbar rätt mycket, så jag har ändå bättre ekonomi nu än nånsin. Sen kanske ibland det att man, eftersom man har sin arbetsplats mitt i människors privatliv, inte alltid kan räkna med ett proffessionellt bemötande av alla inblandade, utan att man vissa dagar får ta deras dåliga humör också. Men det är något jag kan leva med.

Jag älskar mitt jobb ! (Märks det ?)

/Katy

Redigerat 2006-06-06 20:00

Jag trivs i de flesta fall med att hjälpa någon som behöver och ber om hjälp. Sämst är problemen med olika myndigheter och otillgängligheten för funktionshindrade i samhället vilket ständigt gör mig förbannad.

Kjell skrev: Jag trivs i de flesta fall med att hjälpa någon som behöver och ber om hjälp. Sämst är problemen med olika myndigheter och otillgängligheten för funktionshindrade i samhället vilket ständigt gör mig förbannad.

Menar du då att du trivs med att brukaren känner sig beroende av dig?

Terinon skrev: Menar du då att du trivs med att brukaren känner sig beroende av dig?

Nej! Det hade varit bäst om ingen behövde hjälp och att PA inte hade behövts.

Kjell skrev: Nej! Det hade varit bäst om ingen behövde hjälp och att PA inte hade behövts.

Det var en riktig utopi det

Terinon skrev: Menar du då att du trivs med att brukaren känner sig beroende av dig?

Är det inte så att vi människor(de flesta av oss) mår bra av att hjälpa andra?? Varför väljer vi jobb som vi gör, förutom PA så jobbar man ju också med arbetsterapi, kurators jobb ect ect som hjälper funktionhindrade....Är något då mer eller mindre fel, eller hur menar du Terion. Utveckla gärna. Jag förstår ej.

Ibland, oftast på nätter konstigt nog , kan jag och mina ass komma in på djupa samtal. Oftast börjar det med nån assistansfråga, för att utveckla sig vidare...

Men, men... jag och min ass berörde detta häromveckan. Vi kom fram till att människan är en egoistisk varelse. Även om man vill ge sken av att hjälpa andra, så är ju det enbart för att man själv mår bra av det. Det är det som driver... inget annat.

Anna skrev: Är det inte så att vi människor(de flesta av oss) mår bra av att hjälpa andra?? Varför väljer vi jobb som vi gör, förutom PA så jobbar man ju också med arbetsterapi, kurators jobb ect ect som hjälper funktionhindrade....Är något då mer eller mindre fel, eller hur menar du Terion. Utveckla gärna. Jag förstår ej.

Det jag menar med beroendefrågan är om assistenten ifråga inte känner sig tillräckligt sedd i sig som person och därför väljer ett yrke där är i en beroendeställning. Som PA är det ett måste att stanna kvar även i jobbiga situationer, inom de vård/omsorgsyrken med längre utbildning får man oftare den friheten att lämna över "jobbiga fall" till andra. För att klara av situationen som assistent är det vissa har mött ett par stycken som ser till att brukaren är i en beroende ställning - och vet om det.

Jessma skrev: Ibland, oftast på nätter konstigt nog , kan jag och mina ass komma in på djupa samtal. Oftast börjar det med nån assistansfråga, för att utveckla sig vidare... Men, men... jag och min ass berörde detta häromveckan. Vi kom fram till att människan är en egoistisk varelse. Även om man vill ge sken av att hjälpa andra, så är ju det enbart för att man själv mår bra av det. Det är det som driver... inget annat.

Det där är nog en djupt rotad instinkt, som beror på att vi är flockdjur och vi skulle aldrig ha kommit så här långt i evolutionen om det inte vore så. Instinkten säger oss att vi ska hjälpa andra. Då kan vi själva få hjälp en dag. Vare sig vi får hjälp en dag eller inte (av den vi hjälpte eller av någon annan som blivit hjälpt av någon annan...) så finns instinkten kvar att ändå hjälpa... Det är en bra instinkt, som mycket riktigt är egoistisk, men den gör att mänskligheten i stort förs framåt.
Djupt va?

Jessma skrev: Vill få igång lite fler PA här på sidan, så därför, en fråga riktad till er! Vad är bäst med ert arbete? Vad får er att trivas och stanna kvar? Vad är sämst med ert arbete? Vad behöver vi assistansberättigade bli bättre på så ni trivs bättre?

Det bästa tycker jag är när jag kan bidra till att brukaren kan göra mesta möjliga! När h*n kan få saker gjorda på sitt sätt, för det är ingen självklarhet, ens med assistenter. Är man mycket funktionshindrad vill det en hel del till, för att man ska förstå vad brukarens önskan är och då är det en lycka att kunna omsätta det i praktiken!
Om den äkta hälften har börjat styra och ställa i hemmet, för att brukaren inte längre kan påverka så mycket, då är det roligt att få fram brukarens prägel i olika detaljer. När maken plötsligt känner igen detaljerna som sin frus verk!
Eller när man lyckas översätta en mening, gärna avancerad sådan, till en person som trodde att brukaren varken hörde eller förstod och man ser förvåningen i ansiktet på den andre - då infinner sig en viss skadeglädje!
Om jag i affären lyckas hålla mig i bakgrunden, trots att jag kanske får tolka lite, trots att brukaren ser mycket funktionshindrad ut och personalen automatiskt vänder sig till mig, men att samtalet och det ev. köpet sker mellan brukaren = kunden och affärsbiträdet. Då är jag riktigt glad!
Behov av att synas? Mina brukare har svårt för att bli sedda och hörda och behandlade som vuxna, ansvarsfulla människor, så här handlar jobbet om att INTE synas! Att medverka till att brukaren kan möta människor på lika nivåer och föra fram hans / hennes personlighet i hemmet eller samhället!

Vad som är sämst? I mitt fall att brukarna har sjukdomar som gör dem sämre. De kan inte bli bättre, mer än för stunden. Det är tidvis mycket deprimerande.

Jag jobbar med en tonåring både som elev- och fritidsassistent.

Det finns så mycket som är bäst med mitt arbete, men det som betyder mest för mig är min kontakt med min brukare och brukarens familj.

Att vara med och se min brukares utveckling trots sitt handikapp.

Det sämsta med mitt jobb.

1. Skolor som använder elevassistenter till annat än vad vi är anställda för. Det är inte kul att ta hand om en klass samtidigt som man ska ta hand om en aggressivt utåtriktad elev.

2. Lönen. Nu ska jag kanske inte klaga på den, tjänar så att jag klarar mig.

3. att min brukar har en sjukdom som gör att h*n bara blir sämre.

Bäst:
De dagar jag känner mig behövd, värdefull och uppskattad.


Sämst:
Tungt arbete, den fysiskt tunga delen går att träna upp kroppen till (om de fysiska förutsättningarna finns såklart), men den psykiska pressen är svårare.
Irritation som riktas mot mig pga att brukaren har/haft en dålig dag, allt jag gör blir "fel", samtidigt måste jag som assistent "stänga av" mina privata känslor när jag kommer till jobbet, och bli något av en robot.
Hela den här "du har inga rättigheter, bara skyldigheter"-attityden... Att brukaren och dennes anhöriga kan tala/uppträda precis hur de vill gentemot mig och jag får inte säga ett negativt ord om det.

Jag anser att jag som PA VISST HAR RÄTTIGHETER. Så länge jag gör allt brukaren ber om -efter bästa förmåga, skall jag bli bemött med respekt i alla lägen -samtidigt som jag visar brukaren respekt och inte ifrågasätter dennes åsikter/levnadssätt.

Få höra hur en del av mina kollegor bli falskt anklagade för stöld/skadegörelse på brukarens egendom m.m.

Assistenter som plockar ut lön - utan att arbeta.
Tydligt att det är skillnad på folk och fä....

Samt assistenter som blivit drivna till att säga upp sig själva, inte fått några arbetspass, utan någon förklaring. Systematisk utfrysning på arbetsplatsen etc. Har tidigare själv blivit utsatt för just detta, men ändå vågat mig på att fortsätta att jobba inom samma yrke - i hopp om att inte bli utsatt för liknande utfrysning.

Även om det kan vara ett givande yrke så är det övervägande negativt. Ser det som ett tillfälligt jobb, tyvärr, då jag i längden inte orkar psykiskt - inte utan att hata mig själv för att jag tillåter andra att behandla mig illa.

Redigerat 2015-01-03 22:56

När det finns struktur och ett trevligt samtalsklimat så trivs jag. Respekt kan man knappt få nog av och det måste gå båda hållen. När brukaren (vågar) vara tydlig med hur mycket den orkar "umgås" med mig som assistent. Jag har inget emot att det är reglerat om det sägs/informeras på ett trevligt sätt, tvärt om. Man vill inte känna sig ivägen

Osäkerhet kring förväntningar och dålig information om planering, som att man hux flux ska iväg någonstans och inte fått veta (om det inte är något som dök upp plötsligt/akut). Fast det är ju självklart. Ingen mår bra av att inte veta vad som förväntas och när. Jag tycker också det är jobbigt om brukaren pratar illa om de andra assistenterna när det gäller deras personliga egenskaper/problem/sjukskrivningar, när det inte rör mig helt enkelt.

Till sidans topp

Kanske är jag på fel ställe men jag jobbar som assistent och undrar en sak.
Min brukare är väldigt passiv och gör inte så mycket på dagarna och det blir väldigt tråkigt för oss assistenter att bara sitta i soofan och glo. har jag rätt att ta upp det med min brukare?

Anonym skrev: "Kanske är jag på fel ställe men jag jobbar som assistent och undrar en sak. Min brukare är väldigt passiv och gör inte så mycket på dagarna och det blir väldigt tråkigt för oss assistenter att bara sitta i soofan och glo. har jag rätt att ta upp det med min brukare?"

Rätt och rätt.. Det är ju ditt jobb att vara där. Finns mycket man kan hitta på "stilla". Det är du som ska rätta dig efter din brukare, inte brukaren efter dig.

prata om det med han. Jag vet att jag inte skulle ta illa upp iaf. du kanske inte ska utrycka det som om att du vill att han ska bli mer aktiv, för det är juh hans eget val. Men att hitta nån sysselsättning medans ni väntar på att han behöver hjälp är väl en sak du måste kunna ta upp.

Nej, jag tycker inte att du har rätt att ta upp det. Han/hon ska inte göra saker för din skull.

Det är väl många jobb som är lite tråkiga, att stå på en industri o stampa hela dagarna kanske inte heller är så "kul" varje dag.

Men.. livet är inte roligt varje dag, utan du får rätta dig efter vilka arb upp du får/inte får av din brukare.

Vi som brukare kan ju inte sysselsätta er , det är ju ni som är hemma hos oss för vår skull inte vi för er skull

*lite upprörd*

Lotta skrev: "Nej, jag tycker inte att du har rätt att ta upp det. Han/hon ska inte göra saker för din skull. Det är väl många jobb som är lite tråkiga, att stå på en industri o stampa hela dagarna kanske inte heller är så "kul" varje dag. Men.. livet är inte roligt varje dag, utan du får rätta dig efter vilka arb upp du får/inte får av din brukare. Vi som brukare kan ju inte sysselsätta er , det är ju ni som är hemma hos oss för vår skull inte vi för er skull *lite upprörd*"

Som jag skrev förut så kan man säkert hitta ett sätt att få alla att trivas, både som arbetsplats och hem. Assistenterna kan göra andra saker medans dom väntar på att få hjäpa personen i fråga. Om man bara stirrar in i väggen på sitt jobb stannar man inte särskilt länge. TV-spel, Bärbar dator, måla, skriva och ha självmordstankar är juh sånt som man kanske kan sysselsätta sig med under tiden. Kan dock vara bra att prata med assistenserhållaren först.

Ja har ett liknande problem m mina assar.
Ja lever ett, bitvis, stillsamt liv o vissa dagar vill ja bara sitta o dega vid datorn el så. Ser att det kryper i kroppen på assen o känner att ja "måste" underhålla denna. Detta beror säkert mkt på att ja e ass nybörjare m det är väldigt jobbigt o tröttande.
Har pratat m assarna nu o sagt att de stunder de inte behövs så får de roa sig själv m att läsa, virka whatever o om det inte passar får de kanske söka ett annat jobb.

Go girl! Jag/vi har förmånen att ha ett assrum. Där kan dom roa sig bäst dom vill när jag inte behöver dom. I assrummet har dom tillgång till TV och DVD. Sen kan dom ju läsa, lösa korsord, suduko eller annat pyssel. Kan också sitta en hel dag ibland o dega framför teven/datorn, speciellt vintertid.

jag har sparkat igång min bärbara dator som bara samlade damm, o kopplat upp i ass.rummet som änsålänge inte innehåller så mycket. säng garderob bord/hylla stol

PermoRejser skrev: jag har sparkat igång min bärbara dator som bara samlade damm, o kopplat upp i ass.rummet som änsålänge inte innehåller så mycket. säng garderob bord/hylla stol

Wow... mer än i mitt... jag har säng, garderob o fotölj... men min bärbara får de också använda. TV m DVD ska in. Ett skrivbord. Kanske en egen vattenkokare... får se vad det blir.

ska fixa lite sånt jag me i sommar. hyllan är provisorisk har legat på vinden hos mina föräldrar så den ska ut. Tv m DVD var bra tips står på listan nu.

Anonym skrev: "Kanske är jag på fel ställe men jag jobbar som assistent och undrar en sak. Min brukare är väldigt passiv och gör inte så mycket på dagarna och det blir väldigt tråkigt för oss assistenter att bara sitta i soofan och glo. har jag rätt att ta upp det med min brukare?"

Jag har oxå jobbat hos en ganska passiv klient men vi kunde ta med en bok eller handarbete, hon ropade när hon ville ha hjälp. Fråga vet ja... Det är ju inte meningen att klienten ska "sysselsätta" oss utan vi är ju där om/när hjälp behövs...

Rastlös: Nej, det skall du inte göra. Som personlig assistent är det inte din sak att säga till den du arbetar för, att han/hon skall hitta på saker. Det är inte kul att få reda på att någon tycker att man lever ett trist liv och dessutom kan det ju bli stressande för den du arbetar för. Gör som de andra föreslagit, ta med dig ngt att läsa, handarbeta, lös korsord.

Jag har träffat på ruggiga fall där "brukaren" känt sig tvingad att göra saker som han/hon inte alls vill bara för att assistenterna skall roas. Då blir ju detta med assistans så himla tragiskt och fel.

Däremot är det kanske inte fel av assistenten att tipsa om olika saker - men det måste ju göras för "brukarens" skull och inte för att man själv vill hitta på nåt. Det brukar mina assar göra för de är oftare nere i stan än vad jag är. Ibland nappar jag på det, ibland inte. Men det skall som sagt inte göras i egetintesse.

Då jag jobbade som assistent hos en passiv brukare såg jag till att fixa med den städningen som man normalt inte tänker så mycket på så som rengöring av ugnen, filtret över spisen, elementen, banka mattor och såna saker. Det brukar både vara något som man som brukare kan känna tacksamhet för att det görs och något som håller en rastlös assistent i schack.

Jag blir själv rätt glad när nån gör sånt, men jag vill ändå att de frågar innan. För ibland vill man ha det lugnt och stilla, och ingen hyperenergisk assistent i bakgrunden.

Självklart frågade jag innan, och jobbade på i lugn och ro. Hade dåligt samvete när jag satt och slappade.

Jag minns att jag nån dag för ett antal år den hade en diskussion med en annan assistent vad begreppet "vara brukarens armar och ben" innebar. Hon menade att om brukaren vilade då skulle hon också vila och när det skulle dammsugas skulle brukaren vara med och dammsuga hela tiden.
Själv menade jag att begreppet nog innebar att man utmärkt kunde jobba på fastän brukaren vilade, men att om brukaren (åh vad jag tycker illa om det ordet) ville vara med så lät man honom eller henne vara med och så delaktig som han/hon vill/kan.

Där är jag inne på jessmas linje....kanske är jättetrött o bara vill ha lugn o ro, då funkar det inte alls att ha en energisk ass som stökar runt.

Jag brukar be assen dammsuga, men inte åker jag efter dammsugaren hela tiden, är ju mest i vägen då. Vet jag dock att assen inte är så noggrann som jag önskar, ja då har jag större koll på damsugningen....Tror inte heller assen tycker det är så jättekul att minituöst bli övervakad i sitt arbete....

Vad underbart det måste vara att få ha en sådan person hemma!
Min mamma har en mycket svår progressiv sjukdom som heter PSP och numera har hon svårt med både tal och syn. Hon är också helt rullstolsburen och kan inte klara något själv. Mammas hem har förfallit fullständigt. Det är dammigt och skitigt och möglig mat ligger i kylen. Innan hon blev sjuk var hon jättenoga med att ha fint omkring sig. Det var lite bättre när hon kunde se och berätta om vad som skulle göras. Nu måste hennes assar själva ta initiativet och trots att det finns schema på vad som skall göras, så tycker ingen att det är deras jobb. Istället så sitter de av tiden och bara väntar på att få ta rast eller att få sluta sitt pass. (naturligtvis inte alla, men alldeles för många) Vi skall nu byta assbolag och hoppas att det skall fungera bättre.

Lise skrev: Vad underbart det måste vara att få ha en sådan person hemma! Min mamma har en mycket svår progressiv sjukdom som heter PSP och numera har hon svårt med både tal och syn. Hon är också helt rullstolsburen och kan inte klara något själv. Mammas hem har förfallit fullständigt. Det är dammigt och skitigt och möglig mat ligger i kylen. Innan hon blev sjuk var hon jättenoga med att ha fint omkring sig. Det var lite bättre när hon kunde se och berätta om vad som skulle göras. Nu måste hennes assar själva ta initiativet och trots att det finns schema på vad som skall göras, så tycker ingen att det är deras jobb. Istället så sitter de av tiden och bara väntar på att få ta rast eller att få sluta sitt pass. (naturligtvis inte alla, men alldeles för många) Vi skall nu byta assbolag och hoppas att det skall fungera bättre.

Det är förjäkligt att det blir så så fort man inte kan se eller ta initiativet själv. Ingen skall behöva leva i missär bara för att dom inte kan själva, assbolaget måste ta ett större arbetsgivar och ledar ansvar när det blir så här.

Sunshine skrev: Det är förjäkligt att det blir så så fort man inte kan se eller ta initiativet själv. Ingen skall behöva leva i missär bara för att dom inte kan själva, assbolaget måste ta ett större arbetsgivar och ledar ansvar när det blir så här.

Det handlar ju om de saker som man måste prata om och diskutera med assistenterna redan vid anställningen. Vissa vill gärna att assistenten tar initiativ (jag tillhör den gruppen) medan andra vill att assistenterna endast gör vad de blir ombedda att göra.

Jag har på känn att jag anses vara fruktansvärd som arbetsledare den dag jag får assistans (om jag nånsin får det) eftersom jag vill att de ska kunna tänka själva och samtidigt göra vad de blir tillsagda.

Redigerat 2006-06-09 00:03

Hemskt det du beskriver, det är bolaget som sköter henne som har ansvaret att assistenterna utför sitt arbete ordentligt, jag har bara positiva erfarenheter av bolaget vi har. Så fort något inte funkar ta de tag i det.
Sköter man inte sitt jobb får man sluta. Viktigt är att man talar om allt redan från början hur man vill ha det.
Att sedan ha en kontinuelig uppföljning, brukaren och assistenterna skall båda känna sig nöjda.Därför är en rak och ärlig kommunication viktig.

Hej, Skulle mina assistenter uppleva mig som passiv så skulle jag uppskatta ett och annat initiativ från assistenterna, typ att:"det är fint väder, kan vi inte gå ut på stan" men det är självklart jag som får ta slutgiltlig ställning. Andra förslag här på tråden jag gillar är när ass. tar initiativ till städmoment som annars inte alltid hinns med. Det finns ju andra hushållsgöromål som också assistenten kan utföra, men självklart skulle jag ha önskat godkänna göromålen i förväg. Böcker och handarbeten är andra tidsfördriv, försök att kommunciera med din brukare om det är okej för honom/henne att du följer dessa råd, ni kan säkert komma på fler saker som skulle vara till nytta för er bägge.
Till sist: kommunikation är A och O i en ass. situation!
Lycka till!

Bra råd Hajen

Som sagt, det gäller bara att de först _frågar_ om det är OK att de sätter igång dammsugaren eller tvättmaskinen eller whatever....

Jag tycker det är viktigt att först veta vilket funktionshinder din brukare har. Har den endast ett rörelsehinder och då fullt mentalt frisk och klar så är det totalt upp till denne person hur man vill spendera sin tid och du som assistent kanske då valt fel brukare att arbeta med om du blir stressad av att inte göra något. Har du en brukare med funktionshinder som är av någonform av mental påverkan så är ju saken i ett helt annat läge. Där kan det däremot vara din uppgift att hjälpa personen att komma igång, att inte isolera sig, komma ifrån sin passivitet, vara det extra överjaget... Vad har din brukare för diagnos?

Jag har med mig min bärbara dator som jag kopplar upp. Ev får jag väl låna ne bra bok, hyra en film och se på datorn. Assistentjobbet är många gånger trist när inget händer. Vill dock inte sätta igång och göra massa saker om inte brukaren har bett om det. Vissa småsaker som ändå ska göras varje dag kanske man kan "se" och utföra, t ex diska och dammsuga i hallen om det är mycket grus och rengöra toalettstolen. Mer än så tänker jag inte göra. Blir själv galen om någon är hemma hos mig o börjar städa o plocka med saker. Har du inte gjort upp med din brukare vad du kan och ska göra när du är där eller när det är lugnt, är det nog dags att du och din brukare går igenom det ganska snart. Så länge din brukare är mentalt frisk är din roll enbart att assistera och inte vårda. Jag gör inte heller alltid så mycket saker på dagtid när jag inte jobbar. Det är mitt val och det ska ingen styra.
Till sist beror det ändå på vilket förhållande du och din brukare har med varandra OM det är lämpligt att ta upp detta. Har du en assistentsamordnare kanske du ska prata med denne. Försök dock att sätta dig in i din brukares situation. Du är där fär att brukaren ska kunna leva sitt liv, inte leva ditt liv.

När jag läser din fråga, så kan jag inte annat än att undra....om ni assistenter inte har annat att göra än att "sitta i soffan och glo" som du skriver....så kanske det betyder att personen ni jobbar för egentligen inte har så stort behov av personlig assistans? H*n skulle kanske få sitt behöv täckt via hemtjänsten eller liknande?

Det finns många människor i behov av assistans mest hela dygnet, som kanske kunde ha bättre användning för dessa assistanstimmar....låter det som?

Redigerat 2006-06-01 09:02

Droppan skrev: När jag läser din fråga, så kan jag inte annat än att undra....om ni assistenter inte har annat att göra än att "sitta i soffan och glo" som du skriver....så kanske det betyder att personen ni jobbar för egentligen inte har så stort behov av personlig assistans? H*n skulle kanske få sitt behöv täckt via hemtjänsten eller liknande? Det finns många människor i behov av assistans mest hela dygnet, som kanske kunde ha bättre användning för dessa assistanstimmar....låter det som? Redigerat 2006-06-01 09:02

Nja, jag håller inte med dig alls.

Bara för att man har PA behöver man inte fara runt som ett torrt skinn för att assen inte ska bli uttråkad.
Man har ju blivit beviljad PA för att man behöver den hjölp som är kriterier för att få PA.

Bara för att jag inte gör ett jota en viss dag utom att duscha och klä på mig behöver det inte innebära att jag inte behöver hjälp.

Självklart behöver vi våra tim som FK har beviljat. Tror man ngt annat så bör man vara med under en utredning med fk, allt klockas o allt är ett snitt

Personligen själv så har jag dagar precis som alla andra där jag bara är... dvs gå upp, duscha sitta o glo framför tv o datorn. Ska jag inte få göra det ? I så fall så ska man nog granska sin värdering på vilken rätt jag har att leva som en "frisk" o själv bestämma över mitt liv

PA är till för mig o inte tvärtom!

Hjulia och Lotta

Visst....såna dagar har vi alla, och jag ifrågasätter absolut inte NÅGONS rätt att ha såna dagar.

Men som jag uppfattade "rastlös assistent""s inlägg så rör detta sig inte enbart om "vissa dagar", utan mer "alla dagar"....därav mina funderingar

Droppan skrev: Hjulia och Lotta Visst....såna dagar har vi alla, och jag ifrågasätter absolut inte NÅGONS rätt att ha såna dagar. Men som jag uppfattade "rastlös assistent""s inlägg så rör detta sig inte enbart om "vissa dagar", utan mer "alla dagar"....därav mina funderingar

Jag tror att vi ska akta oss för att tycka och tro en massa om folks PA-timmar, det är inte vår business.

Oki...jag trampade visst på en öm tå här, och det var absolut inte meningen.

Jag vet bara hur många kämpar så väldans hårt för att få starkt behövda assistenttimmar, och får inte det att stämma med att andra har assar som på sin sida "bara sitter i soffan och glor" dagarna genom.

Och frågar man inte, får man heller inga svar....men vissa saker ifrågasätter man tydligen inte, så jag böjer mig för det ....jag är inte avig på det viset

Man får fråga - ingen fara.

Men att ställa två grupper mot varandra på det här sättet anser jag vara fel.
Det kan ju lika gärna vara den som är väldigt aktiv som har fått för många timmar - rent hypotetiskt alltså. Då är det nog ingen som reagerar.

Det kan vara så att funktionshindret i sig gör att man inte orkar eller kan vara aktiv men trots det behöver assistans hela dygnet. Man har inte assistans för att man ska göra saker ute men klarar sig själv hemma, då får man ledsagare. Assistenter ska täcka de behov man har av assistans hemma och det kan handla om toabesök, svårigheter med balans, eller svårigheter med andning. Finns inga speciella krav på att man ska vara aktiv, det är tillåtet att vara hemma 24 timmar per dygn om man väljer att leva så.

KarinSch, du skriver bland annat: "Assistenter ska täcka de behov man har av assistans hemma och det kan handla om toabesök, svårigheter med balans, eller svårigheter med andning. Finns inga speciella krav på att man ska vara aktiv, det är tillåtet att vara hemma 24 timmar per dygn om man väljer att leva så."

Visst, det är absolut inget fel med det. Men man kan ju försöka att tänka sig in i assistentens situation också. Att sitta i 4 timmar på en soffa och vänta på att brukaren behöver gå på toa (satt på sin spets) - kan ju inte vara annat än olidligt.

Som Lotta skriver...... PA är till för mig, och inte tvärt om, och det är så sant som det är sagt! Men det måste då också ligga i brukarens intresse, som vilken som helst annan arbetsgivare, att ha anställda som trivs i sitt jobb, och därför gör ett bra jobb? Som i alla andra "förhållanden" så är det väl snack om att både ge och ta, från båda "sidor"?

Så om det är så att brukaren i långa perioder inte behöver hjälp med något som helst, så vore det väl inte så fel om brukare och assistent pratar ihop sig om detta, och hittar en lösning som tilfredsställer båda parter, och som gör att brukare inte behöver känna sig pressad att göra saker h*n inte egentligen vill, och assistenten inte behöver tillbringa sin tid sittande på en soffa, funderandes på att ta ett annat och mer givende jobb....som diskplockare på MacDonalds...typ

Droppan skrev: KarinSch, du skriver bland annat: "Assistenter ska täcka de behov man har av assistans hemma och det kan handla om toabesök, svårigheter med balans, eller svårigheter med andning. Finns inga speciella krav på att man ska vara aktiv, det är tillåtet att vara hemma 24 timmar per dygn om man väljer att leva så." Visst, det är absolut inget fel med det. Men man kan ju försöka att tänka sig in i assistentens situation också. Att sitta i 4 timmar på en soffa och vänta på att brukaren behöver gå på toa (satt på sin spets) - kan ju inte vara annat än olidligt. Som Lotta skriver...... PA är till för mig, och inte tvärt om, och det är så sant som det är sagt! Men det måste då också ligga i brukarens intresse, som vilken som helst annan arbetsgivare, att ha anställda som trivs i sitt jobb, och därför gör ett bra jobb? Som i alla andra "förhållanden" så är det väl snack om att både ge och ta, från båda "sidor"? Så om det är så att brukaren i långa perioder inte behöver hjälp med något som helst, så vore det väl inte så fel om brukare och assistent pratar ihop sig om detta, och hittar en lösning som tilfredsställer båda parter, och som gör att brukare inte behöver känna sig pressad att göra saker h*n inte egentligen vill, och assistenten inte behöver tillbringa sin tid sittande på en soffa, funderandes på att ta ett annat och mer givende jobb....som diskplockare på MacDonalds...typ

Det är inte rätt att brukaren alltid skall behöva tänka på att assen har nått för händerna. Kan inte assen tänka själv? Det finns alltid att göra, men som det ofta är så måste man instruera allt i minsta detalj och kolla dom, annars hamnar dom där smågrajorna man böhöver på platser där man inte når dom. Städa gör de flesta engång i veckan, börja förberedelserna. Gör rent kylskåpet, eller liknande. Ta med dej mobilen och gå ut om du vill, men du måste vara nåbar och hålla dej i närheten.

Redigerat 2006-06-02 08:45

Åter igen så säger jag , vi brukare ska inte... sysselsätta pa.

Sunshine>

Jag tror inte att jag någonstans i mitt inlägg har skrivit att det är rätt att brukaren alltid skall behöva tänka på att assen "har nått för händerna."

Och säkerligen kan assen tänka själv, i det mån h*n tillåts göra det, jag hoppas verkligen inte att man anställt en asse som inte är kapabel att göra det....tänka själv, alltså

De sakerna som du nämnar att assen kan göra, är precis såna saker jag menar man kan bli eniga om, så det funkar för båda

Lotta skrev: Åter igen så säger jag , vi brukare ska inte... sysselsätta pa.

Jag trodde det var en arbetsgivares uppgift? Att sysselsätta sina anställda?

Nej, men allvarligt.....det kan då omöjligt vara ett omfattande problem detta med att assistenter inte har något att göra på sitt jobb?? I såna fall tycker jag verkligen att min fråga angående hurvida assistans verkligen behövs i den utsträckningen, är berättigad.

Det är ju bra att redan vid anställning gå igenom vad som är okej för PA att pyssla med.
Jag skulle bli galen om någon stickar (stickorna slå mot och ljudet gör mig knäpp) Men tangentbordsljud, och mycket annat är helt okej.
Har inte ass idag. Men ibland råkar det bli kaos vid hemhjälp och den får sitta lite. Och då har den mina böcker att kolla i. Eller leka med mobilen...

Om jag får ass ska ju det bli en bra hörna för pausstunderna. Jag är petig med arbetsmiljöfrågor.

Det är rätt enkelt att man tar upp hur dom mår av lite väntan, om dom blir stressade eller annat när man intervjuar.
Och sen tar upp det regelbundet på personalmöte.
Har man möjlighet att avsätta lite dator, tv. kanske det är en bra lösning.

Morticia>

Det du skrev nu tycker jag låter både vettigt och jättebra!

Jag för min del skulle inte ha någotsomhelst problem med lite "dötid" emellanåt, tvärt om skulle nog det bli ett kärkomment avbräck i ett annars ganska fullspäckat schema

Tror kommunikation är a och o här, som i de flesta andra situationer. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, och du nu....kan man prata ihop sig från början, och komma fram till något som fungerar bra för båda parter, så är ju chansen för att det uppstår problem senare mycket mindre

Jag gillar också ditt sätt att se på PA.....inte bara som robotar som kan stuvas bort i en garderob, och tas fram för lite arbetsinsats när det behövs. Ett förhållande mellan brukare och PA är nog lite mer komplext än så, och finns det bara lite välvilja och engagemang hos båda, är det nog inte så svårt att få till ett bra samarbete

Redigerat 2006-06-02 09:48

Droppan skrev: Morticia> Det du skrev nu tycker jag låter både vettigt och jättebra! Jag gillar också ditt sätt att se på PA.....inte bara som robotar som kan stuvas bort i en garderob, och tas fram för lite arbetsinsats när det behövs. Ett förhållande mellan brukare och PA är nog lite mer komplext än så, och finns det bara lite välvilja och engagemang hos båda, är det nog inte så svårt att få till ett bra samarbete

Jag hoppas att min inställning inte blir annorlunda om jag lyckas beviljas ass.

Morticia skrev: Jag hoppas att min inställning inte blir annorlunda om jag lyckas beviljas ass.

Det hoppas jag också!

Droppan skrev: Morticia> Det du skrev nu tycker jag låter både vettigt och jättebra! Jag för min del skulle inte ha någotsomhelst problem med lite "dötid" emellanåt, tvärt om skulle nog det bli ett kärkomment avbräck i ett annars ganska fullspäckat schema Tror kommunikation är a och o här, som i de flesta andra situationer. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, och du nu....kan man prata ihop sig från början, och komma fram till något som fungerar bra för båda parter, så är ju chansen för att det uppstår problem senare mycket mindre Jag gillar också ditt sätt att se på PA.....inte bara som robotar som kan stuvas bort i en garderob, och tas fram för lite arbetsinsats när det behövs. Ett förhållande mellan brukare och PA är nog lite mer komplext än så, och finns det bara lite välvilja och engagemang hos båda, är det nog inte så svårt att få till ett bra samarbete Redigerat 2006-06-02 09:48

Jag tror ingen av oss här anser att assen är nåt man plockar fram ur garderoben när denne behövs!

Jag är inte beviljad ass ännu, (har valt att _inte_ söka även om jag borde haft PA sen länge), men jag tar illa vid mig av tjafset om att den och den har fått för många timmar.

Jag klarar mig ganska bra i sällskap med vänner, kan fika, gå på bio med en vän utan att PA behöver sitta bredvid. Jag kan sitta vid datorn utan PA, jag kan lyssna på föreläsningar m.m. utan PA. detta med följden att utomstående inte riktigt förstår att jag behöver ass 24 h om dygnet. Anledningen att jag kan göra saker utan PA, är just att jag har PA i närheten även om PA inte syns/märks, hela tiden beredd att rycka in och hjälpa till! Om PA är sjuk och jag endast kan få en halv ersättare, dvs. hjälp en del av den tid jag borde ha hjälp, blir jag helt låst och kan inte göra någonting alls! Vi ska akta oss för att påpeka att folk har för många timmar, för detta tror jag är extremt ovanligt. Om du tar bort en timme, två timmar, tre timmar, fyra timmar av din brukares asstimmar per dag, är det ens möjligt för denna att överleva? Kanske om den planerar sina toabesök extremt noga och endast befinner sig i lägenheten och är riktigt oaktiv. Men det var ju just för att slippa såna saker som LASS infördes. Mina PA kanske har ett "soft" jobb vissa dagar, men det går inte att schemalägga dem så att jag klarar mig med mindre än 24 h!

Ska vi börja att planera våra liv tim för tim så kan vi ju lika gärna gå tillbaka till hemtjänst o ledsagning om .. vi ansöker typ 1 mån i förväg

Känner att ngn pa här inte riktigt kan skilja på pa o hemtjänstarbete

Kommunikation är alltid både bra och viktigt, men man får inte göra brukaren obekväm i sitt eget hem. Att ha ett assistansrum där assistenten kan vara när brukaren inte behöver assistans, eller en del av ett rum om man inte har ett extra rum, är en förträfflig lösning. Assistenten kan läsa, brodera, lösa korsord eller ev. titta på tv om det går att ordna och brukaren behöver inte känna sig påpassad och tvingad till att vara social.
Att ha en assistent som städade medan jag tittar på TV hade för mig känts jättejobbigt om jag inte själv deligerat ut det för att jag inte orkade vara med pga. min sjukdom. Jag föredrar att själv ta de intiativ som ska göras i mitt hem och liv, den ende som får vara delaktig i de besluten är familjen.

Lotta skrev: Ska vi börja att planera våra liv tim för tim så kan vi ju lika gärna gå tillbaka till hemtjänst o ledsagning om .. vi ansöker typ 1 mån i förväg Känner att ngn pa här inte riktigt kan skilja på pa o hemtjänstarbete

I och med att du känner på dig att jag inte riktigt kan skilja på PA och hemtjänstarbete, så vill jag bara få fråga en sak.

I vilket av mina inlägg kan du läsa att jag har sagt eller tyckt att brukare skall börja planera sina liv timme för timme?

Och till er som reagerat negativt på min fråga: Jag har INTE påstått att någon får för många timmar. Jag har heller INTE sagt att jag tycker att någon får för många timmar, utan jag ställde en FRÅGA, som jag nu har fått svar på, med råga....PA-timmar är inget man diskuterar ostraffad *s*

Oavsätt, jag tycker fortfarande det verkar snett att många skall behöva kämpa förtvivlad i månader och år för hårt tillträngda assistent-timmar, medans andra har assar som tydligen inte har något att göra alls, ref. "rastlös assistent""s inlägg.

Om denna min undran, gör att någon tror jag inte kan skilja på PA-timmar och hemtjänst, och andra igen finner den obehaglig, och tror jag menar att det är brukarens plikt att "roa" sina assistenter, och att jag ifrågasätter brukares rätt till att göra ingenting, så kan jag bara säga att båda delarna är fullständigt fel!

Och om ni bryr er tillräckligt, så kan ni läsa mina inlägg igen, försöka förtränga det faktum att jag PA och inte brukare, och se om ni möjligtvis kan förstå vad jag menar, i annat fall så tjänar det inget till att fortsätta diskussionen för min del, då det jag skriver och det som uppfattas (medvetet eller inte) tydligen inte hänger ihop.

Droppan skrev: Och om ni bryr er tillräckligt, så kan ni läsa mina inlägg igen, försöka förtränga det faktum att jag PA och inte brukare, och se om ni möjligtvis kan förstå vad jag menar, i annat fall så tjänar det inget till att fortsätta diskussionen för min del, då det jag skriver och det som uppfattas (medvetet eller inte) tydligen inte hänger ihop.

Droppan, jag har läst dina inlägg noga och jag är helt med på hur du menar. Och att du inte menar att nån ska ifråntas sina timmar.
Men - just denna fråga är ganska het för oss brukare. Just för att många av oss fått kämpa för varenda minuts beviljad assistans.
Alltså, jag tror att du är inne på ett känsligt område, och det gillar jag! Vill att vi här ska kunna diskutera även känsliga frågor.

Ninnie skrev: Alltså, jag tror att du är inne på ett känsligt område, och det gillar jag! Vill att vi här ska kunna diskutera även känsliga frågor.

Jo tack, det har jag förstått nu, att frågan är känslig...och det är kanske därför man borde diskutera det? Men om folk blir arga och ledsna och mindre roliga kommentarer börjar hagla, då känner i alla fall jag för att ta det lite lugnt och kanske reflektera lite över om det finns andra sätt att uttrycka sig på som kan göra att det man vill säga inte uppfattas lika negativt

....innan jag kastar mig in i diskussionen igen

Man ska aldrig vara rädd för att diskutera tycker jag. Det man får vara beredd på är att om man säger nåt, kan man få på skallen för det. Den läxan lärde du dig kanske till nästa gång *L* Hoppas på fler inlägg från dig i alla fall, det är kul med livlig debatt

Vejron skrev: Man ska aldrig vara rädd för att diskutera tycker jag. Det man får vara beredd på är att om man säger nåt, kan man få på skallen för det. Den läxan lärde du dig kanske till nästa gång *L* Hoppas på fler inlägg från dig i alla fall, det är kul med livlig debatt

Tack för dina uppmuntrande ord!

Är det något jag inte är rädd för, så är det att diskutera, vilket gjort att jag också har "fått på skallen" som du säger, mer än en gång, och kanske har jag gett någon lite skallebank ibland också .....så det är lugnt*s*

Däremot är jag rädd för att såra människor, och märker jag att mitt sätt att uttrycka mig, och det jag skriver uppfattas på helt fel sätt, så tar jag gärna en paus och går genom det som skrivits för att se vart det hela tog en fel vändning, innan jag ger mig in i debatten igen.

Så flera inlägg från mig kommer säkerligen att dyka upp med jämna mellanrum, jag är alldeles för "nyfiken" för att låta bli

Droppan skrev: Och till er som reagerat negativt på min fråga: Jag har INTE påstått att någon får för många timmar. Jag har heller INTE sagt att jag tycker att någon får för många timmar, utan jag ställde en FRÅGA, som jag nu har fått svar på, med råga....PA-timmar är inget man diskuterar ostraffad *s* Oavsätt, jag tycker fortfarande det verkar snett att många skall behöva kämpa förtvivlad i månader och år för hårt tillträngda assistent-timmar, medans andra har assar som tydligen inte har något att göra alls, ref. "rastlös assistent""s inlägg.

Jag får inte ihop det här!

I första stycket ev ditt inlägg (som jag klippt till förkortad längd, hoppas det inte stör) säger du att du INTE påstår eller tycker att nån har för många timmar.

I nästa stycke säger du tvärtemot och undrar hur det kan komma sig att en del får kämpa som tusan för att få sina timmar samtidigt som en del assar inte har nåt att göra på sina jobb.

Vad menar du egentligen??

Hjulia skrev: Vad menar du egentligen??

Jag menar att för mig verkar det konstigt att några kan ha assistenter som inte gör annat än att "bara sitta i soffan och glo" dagarna genom (citat rastlös assistent), medans andra som behöver hjälp med de mest grundläggande saker, inte får de assistent-timmar de så sårt behöver.

Jag varken påstår eller tycker att någon har för många timmar, därtill vet jag för lite om brukaren i fråga...utan jag FRÅGADE om det kan vara så att dessa timmar kunde fördelas på ett mer välbehövligt sätt...om det verkligen är så att denna brukarens assistenter i stort används till att sitta i soffan och glo.

Men det är tydligen inte så konstigt...kanske även ganska vanligt?...i alla fall skall det tydligen inte ifrågasättas...

Droppan skrev: Jag menar att för mig verkar det konstigt att några kan ha assistenter som inte gör annat än att "bara sitta i soffan och glo" dagarna genom (citat rastlös assistent), medans andra som behöver hjälp med de mest grundläggande saker, inte får de assistent-timmar de så sårt behöver. Jag varken påstår eller tycker att någon har för många timmar, därtill vet jag för lite om brukaren i fråga...utan jag FRÅGADE om det kan vara så att dessa timmar kunde fördelas på ett mer välbehövligt sätt...om det verkligen är så att denna brukarens assistenter i stort används till att sitta i soffan och glo. Men det är tydligen inte så konstigt...kanske även ganska vanligt?...i alla fall skall det tydligen inte ifrågasättas...

Jag får inte ihop ditt resonemang alls.

Om du tycker det verkar konstigt att vissa assar "sitter i soffan och glor" samtidigt som andra får för lite timmar - ja, då anser du att en del brukare har för många timmar.

Jag anser att du inte har rätt att eg uttala dig på det området för du har inte den ringaste aning om varför ett visst antal timmar beviljats.
Hur du än vrider och vänder på dina ord slutar det med att du trortycker att en del brukare har för mkt PA.

Hjulia skrev: Jag får inte ihop ditt resonemang alls. Om du tycker det verkar konstigt att vissa assar "sitter i soffan och glor" samtidigt som andra får för lite timmar - ja, då anser du att en del brukare har för många timmar. Jag anser att du inte har rätt att eg uttala dig på det området för du har inte den ringaste aning om varför ett visst antal timmar beviljats. Hur du än vrider och vänder på dina ord slutar det med att du trortycker att en del brukare har för mkt PA.

Jag är inte på någons sida, men...

Droppan frågade faktiskt bara, inte "uttalade" sig.

Emma_Jönsson skrev: Jag är inte på någons sida, men... Droppan frågade faktiskt bara, inte "uttalade" sig.

Oavsett tycker inte jag att "någon utomstående" har rätt att ifrågasätta antalet timmar.

Hjulia skrev: Oavsett tycker inte jag att "någon utomstående" har rätt att ifrågasätta antalet timmar.

Nej, iofs.. Kanske du har rätt i.

Hjulia skrev: Hur du än vrider och vänder på dina ord slutar det med att du trortycker att en del brukare har för mkt PA.

Nej, Hjulia, tvärt om tycker jag att brukare får alldeles för LITE PA!

Jag vet att det finns brukare som måste överdriva och även ibland rakt av ljuga sig till timmar, för att allt skall kunna fungera på ett bra sätt. Och jag klandrar inte brukarna för det, tvärt om, jag förstår det mycket väl! Utan jag klandrar de som styr och ställer, och som inte inser viktigheten av PA. Om alla fick de timmar de behöver, så hade inte detta varit nödvändigt!

MEN....det betyder inte det samma som att jag inte funderar ibland, när jag hör saker som det "rastlös assistent" beskriver. Jag får det ganska enkelt inte att gå ihop att man kämpar och kämpar för dessa futtiga timmar, och sen används timmarna till att ha assistenten "bara sittandes i en soffa och glo".

Jag ställde också frågan: Detta kan då ömöjligt vara ett vanligt problem? Att assistenter inte har någonting att göra utom att sitta och glo?

Jisses....jag är inte korkad, oavsett vad vissa här tycks tro *s* Jag fattar väl också att det i ALLAS vardag finns stunder, timmar och ibland dagar och veckor, där allt går på lågvarv och inget händer, antingen för att man inte orkar, eller för att man rakt av inte vill...men i "rastlös assistent"s fall verkade detta gälla varje dag, hela tiden, och därför undrade jag hur det kan bli så, när det så svårt att få PA-timmar.

Men som Ninni skrev....detta varkar vara ett känsligt ämne. Det verkar på mig som folk här inne tror att jag missunner dom deras snålt tildelade PA-timmar, men så är inte fallet, tvärt om....oavsett hur mycket du påstår att det är det

För mig kan det finnas veckor i sträck när mina PA bara får sitta på sitt rum och vänta på att jag ska pinka, beställa snabbmat eller nåt. Som nu när vi jobbat så hårt med att få upp den här sajten så har jag suttit vid datorn typ 16 tim/dygn. (Nej, det är inte hälsosamt. hihi)
Andra perioder, när jag arbetar med andra saker eller har andra aktiviteter, behövs de vid min sida varje minut.

Jag anställer aldrig en PA som har tendens att vara rastlös. Skulle inte funka.

Ninnie skrev: För mig kan det finnas veckor i sträck när mina PA bara får sitta på sitt rum och vänta på att jag ska pinka, beställa snabbmat eller nåt.

Du Ninnie....du behöver väl inte tillfälligtvis en assistent till? *ler insmickrande*

Droppan skrev: Du Ninnie....du behöver väl inte tillfälligtvis en assistent till? *ler insmickrande*

*skrattar* You never know. Men nästa gång jag anställer ska jag ha en mycket formell intervju. De som jobbar nu har jobbat i mnst 7 år hos mig (utom Steff då, som jobbat 2 år).

Droppan skrev: Jag menar att för mig verkar det konstigt att några kan ha assistenter som inte gör annat än att "bara sitta i soffan och glo" dagarna genom (citat rastlös assistent), medans andra som behöver hjälp med de mest grundläggande saker, inte får de assistent-timmar de så sårt behöver.

Något som kanske behöver förtydligas är att en person som har beviljats assistans 24 timmar/dygn i många fall inte kan göra sådant som du och jag tar för givet, typ klia sig på näsan, snyta sig eller byta sittställning... Att klia sig på näsan eller skruva lite på sig i stolen när man sitter framför datorn är inget som man kan schemalägga, och tänk dig själv hur olidligt plågsamt det vore att inte få klia tillbaks när det tok-kliar på nästippen! För den hyperaktive och rastlöse assistenten är det så klart jobbigt att vara sysslolös, men det innebär inte att h*n inte behövs! OK?

P-muppen skrev: Något som kanske behöver förtydligas är att en person som har beviljats assistans 24 timmar/dygn i många fall inte kan göra sådant som du och jag tar för givet, typ klia sig på näsan, snyta sig eller byta sittställning... Att klia sig på näsan eller skruva lite på sig i stolen när man sitter framför datorn är inget som man kan schemalägga, och tänk dig själv hur olidligt plågsamt det vore att inte få klia tillbaks när det tok-kliar på nästippen! För den hyperaktive och rastlöse assistenten är det så klart jobbigt att vara sysslolös, men det innebär inte att h*n inte behövs! OK?

Visst är det ok! Jag jobbar själv för en brukare som har just det problemet som du beskriver. H*n har hjälp 24 t om dygnet, och dubbel bemanning från morgon till kväll. Det är vi assar som måste hjälpa att byta ställning, det är vi som måste klia näsan, blåsa näsan och torka saliv, hjälpa att klappa husdjuren, mata husdjuren, börsta husdjuren, läsa tidningar, texten på TV, sköta radio och musikanläggning, svara i telefonen, skriva mejl, skriva på MSN, skriva svar på forumsinlägg, hjälpa att prata via blisstavlan, tolka vid läkarbesök och möten med alla olika instanser.....o.s.v.....o.s.v.

Och det är också vi som tvättar kläder, städar, hjälper upp på morgonen, med personlig hygien, toabesök, handling, matlagning och själva ätandet. Det är också vi som åker med överallt dit h*n vill. Bokar träffar och färdtjänst. Det är vi som kör rullstolen när h*n vill ut och promenera. Det är också vi som läser böcker högt och spelar kort, eller andra saker, när h*n har tråkigt eller bara lust att spela. Det är vi som tröstar när h*n är ledsen, och busar med när h*n är busig

Tycker du det verkar som vi har tid att "bara sitta i en soffa och glo" hela dagarna?

Om en brukare, som du skriver, har behov av assistans 24 t om dygnet, så räknar jag glatt med att h*n behöver hjälp med bra mycket mer än att klia sig på näsan, och att istället för att inte ha något att göra, så är det ofta så att tiden inte räcker till. Det är en av orsakerna till att jag blev lite förvånad över "rastlös assistent"s inlägg. OK? )

Redigerat 2006-11-29 13:29

Redigerat 2006-11-30 01:23

Lotta säger: PA är till för mig o inte tvärtom!

Polisen är till för mig och inte tvärt om!

Betyder det då att Polisen ska finna sig i psykotiska narkomaner, bankrånare som siktar med vapen på dem och annat otrevligt. Har dom ingen rätt att klaga över situation pga av att dom valt de jobbet?

Jag anser att när de kommer till brukare och PA så är de ett samspel. Ungefär som vals. Man kan inte dansa vals utan båda parterna är med på noterna.

Och angående om man kan prata med brukaren angående "dötiden" så tycker jag man kan de. Man kan fråga om de är okej om man går åt sidan en stund och läser en bok eller dyligt.
För hur man än vänder och vrider på det så är PA inte tankläsare. Och fråga saker hör till kommunikation anser jag.

Säg den människa med eller utan funktonshinder som är igång med nån aktivitet precis hela sin vakna tid! Jag känner då ingen. För övrigt så kan det vara en bra grej att ta upp redan vid anställningsintervjun och ställa frågan vad personen i fråga skulle göra/tycka/känna om det blir långa perioder som det inte händer nåt. I mitt fall, precis som många andra också vittnat om, så finns det tider under dagen då det inte händer nåt, eller vissa dagar som jag helt enkelt inte har lust med nåt. I början tyckte jag själv det var jättejobbigt och jag kände dåligt samvete för att jag var tvungen att sätta min PA på jobb som egentligen inte behövdes göras. Men nu har jag lugnat mig och vet att hon inte tycker det gör nåt om hon får sitta sysslolös, hon och mina andra PA har med sig pluggböcker eller andra böcker, de har tillgång till mitt vardagsrum där tv och dvd står och de får mer än gärna sitta vid datorn om jag själv eller nån annan i familjen inte sitter där. Men att säga att det då kanske är för mycket tilltagna timmar tycker jag är fel, för lika ofta som det finns "dö-dagar", lika ofta finns det dagar då PA får börja tidigt och sluta sent för att jag ska iväg och då är det ju saker på gång under hela den tiden. När det har varit en sådan dag, brukar min PA tycka det är rätt skönt när jag dagen efter säger att "idag blir det lugnt"

Droppan skrev: När jag läser din fråga, så kan jag inte annat än att undra....om ni assistenter inte har annat att göra än att "sitta i soffan och glo" som du skriver....så kanske det betyder att personen ni jobbar för egentligen inte har så stort behov av personlig assistans? H*n skulle kanske få sitt behöv täckt via hemtjänsten eller liknande? Det finns många människor i behov av assistans mest hela dygnet, som kanske kunde ha bättre användning för dessa assistanstimmar....låter det som? Redigerat 2006-06-01 09:02

Usch! En sådan obehaglig inställning. Preces som många här redan skrivet så finns det ingen anledning att ifrågasätta antalet timmar som "brukaren" har fått. Att få igenom timmar hos FK, det är som vi alla vet, inte lätt. Att då a s s i s t e n t e r skall ifrågasätt timmarna känns ju bara helt tokigt.

Jag lever ett ganska vanligt liv. Ibland kör det ihop sig och jag och min ass springer runt som illrar och andra dagar är jag trött och då är jag inte intresserad av att "roa" assen genom att ägna mig åt henne och ge henne små trevliga uppdrag för att hon inte skall tycka jobbet är trist. Så ser vardagen ut för alla.

Moon skrev: Usch! En sådan obehaglig inställning. Preces som många här redan skrivet så finns det ingen anledning att ifrågasätta antalet timmar som "brukaren" har fått. Att få igenom timmar hos FK, det är som vi alla vet, inte lätt. Att då a s s i s t e n t e r skall ifrågasätt timmarna känns ju bara helt tokigt. Jag lever ett ganska vanligt liv. Ibland kör det ihop sig och jag och min ass springer runt som illrar och andra dagar är jag trött och då är jag inte intresserad av att "roa" assen genom att ägna mig åt henne och ge henne små trevliga uppdrag för att hon inte skall tycka jobbet är trist. Så ser vardagen ut för alla.

Jo precis vi är inte mer än "normala", men det tycks inte gå fram ibland bland PA

Va trött jag blir.... Bara för att man har många timmar och assistenten inte alltid har något att göra så innebär det ju inte precis som många skrivit att vi funktionshindrade ska underhålla assistenten. Väljer man att arbeta som assistent så måste man ju förstå att funktionshindrade är precis som alla andra, har ett privatliv, gör saker, går på kurser, träffar kompisar etc och det är väl bara att gå till sig själv, inte fasen håller väl varje människa igång hela sin vakna tid utan man kanske slöar o slappar oxå!
Som funktionshindrad med assistans har man väl rätt att ha bra dagar när man orkar o efter dessa får man mindre bra dagar när man inte orkar något!
Precis som moon skrev vi ska inte "roa" assistenterna.
De kan ju vara glada att de fått ett arbete o då hoppas man ju att de ska förstå när de valt att arbeta som assistent annars byt yrke!
Ingen funktionshindrad "får" timmar från varken kommun eller F-kassa som inte behövs!!!!!!

Det beror på vilka möjligheter brukaren har. Vill eller kan brukaren inte göra något och man inte klarar av att sitta i soffan bör man nog söka annan brukare ifall man vill jobba som PA eller annat jobb.

Jag tycker att det var givande att läsa den här diskussionen. Jag har ibland känt dåligt samvete just för att mina assistenter inte har någonting att göra och jag har undrat om jag har för många timmar. Men precis som andra här har jag försökt skära bort timmar och märker då att det inte skulle fungera. Precis som Becky skriver: Anledningen till att jag kan göra en massa saker är att assistenten finns till hands. Även om hon inte märks.

Med vänlig hälsning
Esmeralda

Först och främst är det ju aldrig brukarens uppgift att roa assistenten. Assistenten gör ett JOBB, och är inte där för att få betalt för att umgås med brukaren.

Däremot finns det ju saker som man som brukare kan göra för att öka trivseln, som att ge assistenten tillgång till tv eller dator med internet. Men en stor del av ansvaret vilar också hos assistenten. Sitter man bara och glor har man dålig fantasi, ta med en bok eller nåt!
Jag lever själv ofta ett stillsamt liv och det kan därför bli stunder där assistenten får sysselsätta sig själv. Därför är jag alltid noga med att påpeka just detta vid anställningsintervjuer, sist skrev jag det till och med i annonsen. Att assistenten måste klara av sysslolöshet, eller snarare kunna sysselsätta sig själv.

Så till Droppans diskussion om timmar.
Just i detta nu när jag skriver det här inlägget på datorn behöver jag inte direkt hjälp utan min ass kan sitta och läsa eller äta eller nåt.
Men just i detta nu behöver jag assistans. Om en halvminut kanske jag tappar balansen och behöver hjälp att komma upp. Om 5 minuter när jag ska trycka på skicka kanske jag fepplar ner musen på golvet, om en kvart kanske jag blir törstig. Om en halvtimme kanske jag måste pissa, jag kan få en hostattack. Kort sagt jag behöver någon nära och tillgänglig dygnet runt, även om jag inte handgripligen behöver hjälp varje minut dygnet runt.

Jag får också intrycket att du tror att en som inte får de timmar denne behöver inte får det för att nån annan har för många. Du har antytt att vissa minsann har svårt att få timmar och skulle ha den rastlöses brukares timmar. Det funkar inte riktigt så, man tar inte timmar från en brukare till en annan. Det finns inget max antal timmar vi alla ska dela på.
Om en brukare har för lite timmar ska denne ha fler, oavsett om 80% av invånarna i hans/hennes kommun har 24 timmars dubbelassistans per dygn eller hon/han är den enda i världen med assistansbehov.

Jag vill inte hacka på dig även om det kan låta så. Bara hjälpa dig förstå.

Beorn skrev: Så till Droppans diskussion om timmar. Just i detta nu när jag skriver det här inlägget på datorn behöver jag inte direkt hjälp utan min ass kan sitta och läsa eller äta eller nåt. Men just i detta nu behöver jag assistans. Om en halvminut kanske jag tappar balansen och behöver hjälp att komma upp. Om 5 minuter när jag ska trycka på skicka kanske jag fepplar ner musen på golvet, om en kvart kanske jag blir törstig. Om en halvtimme kanske jag måste pissa, jag kan få en hostattack. Kort sagt jag behöver någon nära och tillgänglig dygnet runt, även om jag inte handgripligen behöver hjälp varje minut dygnet runt.

Jag har ingen som helst problem med att förstå vad du skriver. Skall en sista gång försöka klargöra vad jag menar. Rastlös assistent skriver att "de BARA sitter i soffan och glor". Och om så är fallet, och inte bara ett tomt utryck, så betyder det, som jag ser det, att de jobbar för en brukare som varken tappar balansen, tappar saker på golvet, får hostattacker, måste pissa eller blir törstig, hungrig, eller har någonsomhelst andra behov som de behöver hjälp med. För i såna fall hade inte assarna bara kunnat "sitta i soffan och glo" utan hade faktiskt behövd att jobba emellanåt. Om du förstår vad jag menar?

Jag får också intrycket att du tror att en som inte får de timmar denne behöver inte får det för att nån annan har för många.

Ja, till en viss grad så tror jag det. Jag har fått uppfattningen att det finns ett visst antal timmar och ett visst antal kronor som skall fördelas på ett visst antal brukare i en kommun. Och jag vet så många som får kämpa och kämpa tills de nästan inte orkar längre för att få tilldelt ett minstemått av timmar, knappt tillräckligt till att kunna leva ett anständigt liv. Därför verkar det så otroligt att en brukare har fått tilldelt så många timmar utan att assarna har ett skvatt att göra, utan bara sitter och glor hela dagarna som rastlös assistent skrev.

Det verkar som folk tror att jag menar att bara för att en brukare har assistenter, så skall han/hon hålla igång som en oljad blixt varje timme på dygnet bara för att se till att assarna har något att göra, eller för att "göra rätt för" sina timmar. Men så är det inte...inte på långa vägar!

Om en brukare vill tillbringa en hel dag i sängen med att ligga och titta i taket eller räkna antal blommor på tapetet, så är det hans/hennes fulla rätt, såna dagar har vi alla, vara sig man har något funktionshinder eller inte. Jag ifrågasätter INTE den rätten överhuvudtaget, jag ställer mig bara oförstående till att det finns assar som jobbar hos brukare och inte har någonting alls att göra förutom att sitta i en soffa och glo. Då verkar det lixom lite onödigt med assistans i större utsträkning.

Men jo fler gånger jag har läst rastlös assistents inlägg, ju mer tror jag att hon antagligen inte menar att de BARA sitter i soffan och glor, men att det finns perioder då de gör det, och att hon tycker det är tråkigt. I såna fall är jag helt enig med de som tycker att det får hon faktiskt finna sig i.

Hoppas detta har klargjort mina funderingar lite bättre, om inte, tja, so be it...jag fixar nog tyvärr inte förklara/försvara vad jag menar bättre än såhär

Jag har fått uppfattningen att det finns ett visst antal timmar och ett visst antal kronor som skall fördelas på ett visst antal brukare i en kommun. Och jag vet så många som får kämpa och kämpa tills de nästan inte orkar längre för att få tilldelt ett minstemått av timmar, knappt tillräckligt till att kunna leva ett anständigt liv.

Så är det inte. Varje brukare som har över 20 timmar per vecka får ansöka hos försäkringskassan om timmar, de går noga igenom behovet och att få timmar är svårt. Vi kan aldrig bedöma varför någon har en massa timmar fast de kanske kan både gå på toa och duscha själv, det finns funktionshinder som gör att någon hela tiden måste finnas där men FK ger inte ut timmar i onödan. Sen kan man därefter välja om man vill att kommunen eller någon annan ska administrera assistansen. Det finns aldrig en pott timmar som ska räcka till olika människor.

KarinSch skrev: Det finns aldrig en pott timmar som ska räcka till olika människor.

Tack för info. Jag är väldigt glad att jag trodde fel angående detta!

Nämen,kära nån... Om du ska göra ett bra jobb som assistent ska du ibland inte göra något alls. Inte så lätt kanske, men det är upp till dig att fylla den tiden med något kreativt eller utvecklande. Det kan ju inte vara din brukares uppgift. Efter 9 år i yrket har jag blivit nriktigt påhittig. hör av dig om du vill ha tips.

Jag har assistans både när jag arbetar och när jag är hemma. Som arbetsledare (hatar verkligen ordet brukare) har jag informerat varje ass om att dagsformen kan variera väldigt mycket och att jag därför inte alltid orkar så mycket. Jag har dessutom haft många assar som pluggat och haft med sig kurslitteratur att läsa när det varit lugna perioder

Hejsan !
Det är en konst att inte göra någonting, men det är också ett arbete. Passa på att förkovra dig läs böcker eller något. Det är brukaren som bestämmer.Med rätt inställning så klarar man det mesta.Känner du efter hur tråkigt du har , så har du tråkigt. Tänk att detta är ett arbete, och gör det bästa av det. Lycka till

Till sidans topp