Hej. En fråga till alla Er RH föräldrar, finns det några typer av barnvagnar som passar/lämpar sig bättre än andra för Er som sitter i rullstol? Kan man typ koppla fast vagnen i rullstolen på någon vänster? Tacksa mför svar
Klicka in dig på "panelen" här ovan och skicka frågan till Helen Rehbander, hon har koll.
Nu var det ju några år sedan jag använde barnvagn men om man kan gå lite och har vagnen som stöd är det bra med handtag som kan ställas i olika höjder. En annan sak att tänka på är att vagnen inte är för hög så det är lättare att ta upp babyn när man sitter. Det ska vara enkelt att fälla ihop vagnen så man orkar ta in den i bilen och helst ska man kunna ta av hjulen, kan bli trångt i bilen med både rullstol och barnvagn. Absoluta favoriten för mig när barnen var små och jag var tvungen att ta rullstolen var bärsele på magen, använde sen sjal och bar dem i tills de var minst tre år, då har man händerna fria till att köra rullstol, hålla i sig när man går eller annat, dessutom lätt att ha koll på dem, det är inte helt enkelt att sticka om man sitter fast vid morsan.
De finns barnvagnar som är eldrivna. Vet inte om man får en "vanlig" barnvagn anpassad med eldriften eller hur det funkar. Själv valde jag att köpa en så kallad kombivagn vilket innebar att den var lägre dvs lättare för mig att lyfta i och ur mitt barn och titta till henne. Jag hade själv en special sitts på min rullstol där jag hade min lilla dotter när vi var på promenad själva. Ett bra kompliment till barnvagn är bärsele och sedan vanlig barnsele när barnet blir något äldre. Viktigt att tänka på ockå att vagnen ska dela på utrymmet i bagaget om du har bil. Det kan bli trångt.
Nu har denna vagn blivit godkännd av HI http://80.80.24.87/r11x.asp?linkinfo=11253&include=00000
Till sidans topp
Hej! Vi är en klass på 5 personer som studerar industridesign på Ålsta folkhögskola i Fränsta och har genom designtävlingen Design Open Västernorrland, som i år samarbetar med Permobil AB, fått i uppdrag att designa ett tillbehör till just en permobil som skall hjälpa brukaren i vardagen. De efterlyste särskilt ett tillbehör vilket underlättar det sociala livet. Vi tände direkt och kände ömsesidigt att detta handlar om design som verkligen kommer till nytta. Men! Att designa något för en brukare där brukaren inte är involverad är, i vår mening, något ganska motsägelse fullt. Vi skriver alltså nu till er och ber om hjälp! Vi undrar följaktligen: - Vad saknar permobilbrukaren generellt mest? Dvs. finns där någon gemensam nämnare som går över gränserna för typer av handikapp? - Vad skulle kunna hjälpa olika brukare i det sociala livet samt fritidslivet? - Finns det något/några önskemål inom framkomlighet? - Finns det något/några önskemål inom kommunikation? Och sen till vår hjärtefråga... - Finns det något/några tips om hjälp en rullstols- eller permobilbunden förälder skulle behöva i sitt föräldraskap? Något som kanske kan ge ett bra stöd i omhändertagandet av ett barn. Något som underlättar ett föräldraskap? - Något som saknas? Vi vill att vårt bidrag skall ge brukaren det där lilla extra. Ni får hemskt gärna kontakta oss genom vår profil genom att t.ex. skriva i gästboken. Vi hoppas på många svar, korta som långa. Har ni frågor så tveka inte, speciellt då det även kan vara till stor hjälp för oss. Tack för er tid och förhoppningsvis på återseende! Nisse, Elin, Nicolai, Anette, Jessica. Redigerat 2006-10-11 15:21
Jag har tänkt på att det finns ytterst få barnvagns sistar/barnvagnar som passar till en permobil eller elmoped skulle vara himla önskvärt att ni tittar på det Jag har hört att pga av krock risken så får inte korgen som barnet ska sitta i ligga framtill men det blir lite dumt eftersom att bakom sätet så har man inte uppsikt över barnet.Mitt förslag är att man konstrurear en korg som passar emellan benen och styret, då kan man som förälder ha uppsikt över barnet samtidigt som man kör. Man kanske måste special bygga en hel permobil/elmoped, för det här ändamålet men som jag ser det så är det värt det *lycka till* Redigerat 2006-10-11 16:19
en liten notis helna.. permobil har inga el-moppar.. men på en Trax bör det gå bra med barnsits fram
Det som skiljer dem åt är längden en vanlig permobil bör funka men inte en elmoped, var inte säker om de tillverkade båda garderade mig lite där
ursäkta om jag är för tjatig.. det som skiljer är att permobil faktiskt är ett märke.. Trax är lika stor som elmoppar http://www.permobil.se/templates/ProductPage.aspx?id=331
En sådan lösning med en korg framtill skulle kunna funka för en liten vovve också! Skulle vara kul att kunna gå ut med henne själv någon gång! Vågar inte ha henne liggande på golvet och orkar inte lyfta upp henne till knät.
Vi tackar för alla fina tips och tankar! Om ni kommer på något mer så skriv. Känn inga hinder att skriva till oss på gästboken eller via funktionshinder.se-mailen. Vi har även en egen e-mailadress: alsta.design@hotmail.com Vi ber om ursäkt om vi inte hinner svara så snabbt alla gånger, men vi kämpar alla med skolan och dess kurser som rullar parallellt med detta projekt. Men vi tittar in så ofta som möjligt. Mvh. ÅI_Design
Förr fanns något som kallades Föräldranätverket. Tror det var genom DHR. Nån som vet om det finns kvar, eller om nåt liknande har ersatt det?
Jag var med där för några år sedan och tror att det inte blev så mycket mmer eftersom det lades ut på lokalöföreningarna att själv fixa träffar och få igång något. Hon i Stockholm skulle vara spindeln i nätet men det hände inte så mycket mer ute i landet. Synd, det var så kul att träffa andra och utbyta erfarenheter.
Jag tror att jag skrivigt någon krönika för dem någon gång.
...Eller att lägga den bland sina egna texter här på FH (Verktyg --> Skapa ny text) och därefter klicka på plus-tecknet för att skicka den till oss för granskning.
Då får jag fundera på detta då
om det finns någon som är intresserad så har jag ett forum som jag tänkt skulle vara ett stöd för funktionshindrade http://adhdforever.info.se
Hej Ninni ! Kul att någon frågar om Föräldrarnätverket. Det lever vidare, Förra året hade vi ingen träff. Jag har själv varit med i nätverket och är förresten fortfarande. Det ligger mycket jobb bakom dessa träffar. Förbundet på Dhr vill inte åta sig detta, utan det är vi föräldrar som får fixa detta själva. Vi hade en träff för två år sedan på Mättinge,där framkom att nätverket skulle leva vidare. Pengar skall sponsrars från förbundet. Vet just nu inte hur mycket pengar som finns. Själv är jag jättesugen på en träff nästa sommar på ett lämpligt ställe.
Hej! jag ska i skolan skriva en rapport om barn med funktionshindrade föräldrar, Jag anser att det är ett jätteviktigt ämne som behöver tas upp. Men det är såhär att jag hittar inte så mycket material till att genomföra allt det som jag tänkt. Jag skulle vara jätte tacksam om någon skulle vilja berätta om hur det är att vara funktionshindrar förälder, eller barn till en funktionshindrad mamma/pappa. Jag har frågor som jag senare ska försöka besvara, All hjälp inför mitt lilla projekt uppskattas givetvis Frågorna jag har är: Hur ser barnen på sin situation? Kan man märka på något sett att barnet har en funktionshindrad förälder? Hur ser samhället på föräldrar med en funktionsnedsättning? Vad händer i familjen när mamma/pappa behöver få personlig assistans, när en okänd individ arbetar i barnens hemmiljö? Tack på förhand!
Wow, det var minsann inga små frågor... Men jag hoppas och tror att du kan få mycket hjälp här. Själv är jag blivande (hoppas jag) mamma med funktionshinder så ännu kan jag inte bidra så mycket. Lycka till!
Hej Tezzan !! Ja, det är svårt att säga något entydigt om det hur barnen ser på detta med förälders handikapp, en svår fråga !! Det jag kan säga ur egen erfarenhet är att ser och älskar en för den man är och för som man är till dem med det som är, attityd och för den inställning man ger och har för detta ! Sedan hur man kan märka på barnen är ju lika svårt, men så för mig så kan jag känna att det ger en förförståelse och en ödmjukhet inför livet och varandet. Av personlig assistans har jag ingen erfarenhet. Sköt om dig och lycka till om detta kan vara till någon hjälp !? Sven
Hej Kan nog svara på några av dina frågor. Hur barnen ser på sin situation Jag tro att min kille som är 10 år och har en muskelsjukdom ser på livet som alla andra barn han har drömmar och förväntningar inför livet, men med en annan förståelse. det är inte lika lätt att att förverliga sina drömmar när man är svag och sitter i rulle. Men hoppet har han inte tappat (ännu). Samhället är inte fullt medvetna om att det finns funktionshindrade barn. Jag får den känslan ibland. som senast när min pojk skulle köpa lördagsgodis och kommer in i permobilen i affären och när han väl är inne så kommer han inte fram till godiset. Han krånglar och kör på lite kanter här och var men det är helt kört. Jag ber henne flytta på en sak som står på golvet men hon bara tittar på mig som om jag var knäpp i huvudet. Jag sa till henne att du måste flytta på endel saker så han kan komma in och då svarade hon "Ja det har vi inte tänkt på alla ska ju kunna komma in" men ... det är nu 3 veckor sedan och det har inte hänt något än..
Föräldrar med funktionshindrade anses inte legitimt och ansvarsfullt av många av mina icke funktionshindrade bekanta.Även om de inte säger det rakt ut så skiner detta igenom och detta gör mig bekymrad för om mina bekanta tycker det så betyder det att det är fler som tycker så Tror att det beror på att det inte anses vara "rätt sorts föräldraskap" som det borde vara. Om jag säger så här vi människor är duktiga på att rangordna varandra in positiva och negativa bilder , av vad som förväntas av oss, och funktionshindrade föräldrar hör till det senare alternativet och det synsättet som råder ibland allmänheten skulle jag gärna vilja förändra.
Oj det var många frågor. Jag ger dig några svar på en av frågorna Fråga, om man kan märka på något sätt att ett barn har en funktionshindrad förälder? Jo, det kan man nog. Andra barn kollar förmodligen inte in andras hjälpmedel på samma sätt. Andra barn kollar nog inte in tillgänglighet på samma sätt. Andra barn kanske inte leker med en barbiedocka med ett ben, den skulle nog kastas men inte min dotters. Jag tror också att våra barn lär sig att se människor bakom funktionshindren. Andra barn skulle nog inte tycka att det är så skoj med trappor som ett litet barn som bor i ett anpassat hus utan nivåskillnader pga en funktionshindrad förälder mm Fast hur tydligt detta syns vet jag inte men på något sät tror jag nog att det kan märkas.
tack för alla svar som ja fått! jättesnällt av er
Hej Tezzan! Jag ska försöka svara på dina frågor som du ställt här inne ang ditt arbete. 1. Barnen ser på sin situation när de är små som helt naturlig eftersom det är deras livsituation, de vet inget annat. Att mamma lr pappa har en rullstol, rollator eller andra hjälpmedel tillhör deras vardag och det som tillhör vardagen är normalt för barnen. När de senare växer upp och börjat skolan osv då märker de att alla kompisar inte har samma situation hemma utan att den är olika i varje familj. Början av tonåren kommer en period där barnen skäms över sina föräldrar - detta gör alla barn, inget specifikt för barn till FH föräldrar - och då är det inte lika populärt att komma till skolan osv. Man skäms över sina föräldrar och det har inget med funktionshindret att göra. När jag gick i skolan o var i den åldern då skämdes jag över att mina föräldrar var så gamla (de var i 30årsåldern när de fick mig) alla andra hade unga föräldrar - fast i efterhand så var det ju inte så heller! 2. Ja det kan man, jag upplever att dessa barn får en ökad empati, att de ser människan bakom funktionshindret. De är inte rädda/främmande för personer med olika funktionshinder. Och som någon skrev leka med en barbiedocka med ett ben är helt ok. Men sen finns det faktiskt de barn som tar över föräldrarollen tex det älsdta syskonet om föräldern blir sämre o sämre i sin sjukdom. 3. Samhället ser olika som sagt på oss, vissa anser inte att vi ska ha barn över huvudtaget medans andra tycker det är helt ok. Jag anser att LSS/LASS ska ha en 5 punkt som de ska bedöma oss efter och det är behov av hjälp att vara förälder. Jag anser att vara förälder är ett grundläggande behov!!!Inte bara att vi får timmar till detta det första året utan till de vuxit upp. Det är många gånger jag varit i situationer där jag behövt hjälp att ta ner saker, skjutsa barnen till aktiviteter osv. 4. Om föräldern har assistans redan från födseln så är denna inte okänd utan den tillhör familjen på så sätt att den hjälper mamma/pappa. Det brukar bli ett naturligt samspel mellan assistent, föräldrar och barn. Så länge assistenten vet att den är där för att hjälpa den person den arbetar åt och inte lägger sig hur barnen blir uppfostrade etc. Det är föräldern som styr hela tiden och talar om hur assistenten ska förhålla sig till barnen. Jag tar mig själv som exempel, jag får ofta frågan om jag inte tycker det är jobbigt att andra uppfostrar mina barn. Jag brukar då dra paralellen med arbetande föräldrar som har sina barn på dagis/fritids. Barnen skapar en relation med dagis/fritidspersonal precis som de gör med mina assistenter sen är det jag som förälder som uppfostrar mina barn. Det är jag som tar konflikterna med barnen om tex assistenten ser att vardagsrummet är fyllt av godispapper, gamla dippskålar etc då jag inte kan komma ur sängen den dagen för att själv se detta. Då pratar jag med mina barn och talar om att det ser för jäkligt ut och det är bara att städa undan. För så skulle jag gjort om jag var frisk. Jag vill inte att mina barn ska kunna utnyttja situationen att det finns en assistent och tro att den ska göra allt eftersom den arbetar inte åt barnen utan åt mig. Hoppas du förstår hur jag menar!! Jag minns när mina barn var mindre och jag bytte assistenter då blev det jobbígt för dem, eftersom de vant sig vid personerna o blev tvugna att lära känna en ny osv. Sen tror jag att man som assistent måste komma ihåg att man arnetar i en familj och där måste barnen kunna vara sig själva, sura, glada arga utan att assistenten tar åt sig o tror att det är dem de är sur eller arg på. Hoppas jag kunnat hjälpa dig med dessa svar och återkom gärna om du har fler frågor. Lägg gärna in ditt arbete unde texter så alla vi andra kan läsa det i efterhand! Lycka till!
Kattis skrev: "Hoppas jag kunnat hjälpa dig med dessa svar och återkom gärna om du har fler frågor. Lägg gärna in ditt arbete unde texter så alla vi andra kan läsa det i efterhand! Lycka till!" Verkligen ett kanonbra förslag det där om att lägga in arbetet under "mina texter" här på funktionshinder
Såå många bra svar jag fått!! ja kommer helt klart att lägga ut min rapport under mina texter så att alla kan få läsa den, men det blir nog en lång en måste ja tillägga^^ jättesnällt att dela med er av allt det här till mitt arbete! jag är jättetacksam för alla svar och hjälp
Tezzan Skrev: "Vad händer i familjen när mamma/pappa behöver få personlig assistans, när en okänd individ arbetar i barnens hemmiljö?" Har inga barn ännu men jag lever ihop med en man som behöver assistans för att klara av dagen bra och jag kan ju svara utifrån de erfarenheter jag har fått. I korta drag, nummer ett det är inte skadligt och nummer två det blir en del av barnens vardag. Detta innebär också ett ansvar för föräldrarna att sätta gränser i sitt hem. Det vill säga att man skaffar assistentrum om man inte redan har det och inte tillåter barnet att springa där och prata med assistenten som en inneboende kompis. Inte heller skulle jag eller min man tillåta känslomässig eller fysisk kontakt med vårt framtida barn, gränser är nödvändigt för barnets skull. Assistenten är som en skugga av min man, de hjälper honom med det som han behöver hjälp med och sen är det inget mer med det. Med gränsdragningar i vårt hem får vi också ett privatliv och en möjlighet att vara en familj, detta skulle vi omöjligt ha möjligheten till om vi levde på assistentens vilkor Redigerat 2006-09-27 08:52
Hej!! nu ligger mitt arbete uppe under mina texter för alla er som är intresserade av att läsa rapporten! Tessss
Tack för ditt fantastiska arbete, så rakt och klart skrivet.
Tack så himla mycket Karin!!
Hej! Nu ger jag mig in i ett minfält...jag är medveten om det. Men jag är ändå intresserad av att höra hur ni skulle lösa mitt problem. Det här är förutsättningarna: Jag är ensamstående med min 2 årige son. Min son är 4 månader för tidigt född och har själv lättare funktionshinder. Han kommer troligtvis att få en bokstavsdiagnos när han blir äldre och han har även vissa funktionsnedsättningar i sin motorik. Han är ett synnerligen energiskt barn och det är fullt ös på honom från morgon till kväll. Jag har assistans från 07-20, 7 dagar i veckan vilket är precis lagom för mina behov. Nu till mitt problem: Min son är extremt morgonpigg. han vill gärna gå upp redan klockan 4 på morgonen. Jag är inte lika pigg på det som han. Han lägger sig klockan 19.30 på kvällen, sover max en timmes middag på dagen, om han sover något alls. När han väl har vaknat och klivit ur ut sitt rum på morgonen så går det inte att få honom att somna om. Jag har testat att lägga honom igen, jag har testat att ha honom i min säng, jag har testat att ge honom nappflaska, napp, allt. Inget hjälper... Det är sällan jag får sova mer än 5-6 timmar per natt och det är på tok för lite. Jag är så trött att hela mitt allmäntillstånd har börjat påverkats rejält. BVC säger att jag får väl anpassa mig till hans tider då och gå och lägga mig vid 20 på kvällen. Men det fungerar ju inte. Jag har heltidsstudier att sköta. Det kan jag inte göra så länge som han är vaken. Jag kan inte ta in en assistent på natten eftersom jag inte har plats för någon i min lägenhet. Jag har inte heller timmar till det. Hur skulle ni lösa det här? För något måste göras, annars kommer jag att krascha.
En stöd familj kanske vore nått att fundera allvarligt på? Trotts allt så kan du ju inte både studera, ta hand om ditt barn plus att du har dina egna fysiska problem. Du behöver avlastning. kanske dra ner på studierna en tid?
Tack för ditt svar! Jag ska tänka på det du sagt. Min spontana reaktion är dock att jag vill helst inte ha en stödfamilj annat än i allra sista hand. Jag vill greja det här själv. Jag skulle se det som ett stort misslyckande av min egen roll som mamma. Studierna kan jag inte dra ned på. Det är AF som krävt att jag ska utbilda mig vidare. Jag kommer inte att få akassa om jag hoppar av studierna. Jag kommer också att få problem med CSN då. Jag måste kombinera studier och barn på något sätt. Det måste finnas något som jag kan göra för att få honom att sova på morgnarna...
Känns som en fråga för mig, är trebarnsmamma, dock är alla vuxna nu. Min yngsta fick diagnosen ADHA som 16 åring, hennes största problem var att sova. Hon sov aldrig mer än 5 tim per dygn i typ två veckor sen sov hon ett helt dygn. Vad man gör åt det är betydligt svårare att reda ut. Vi införde ensamlek (för att överleva själv, fanns ingen ass på den tiden.) Fyll varje kväll en nätkasse med saker som han bara får ha i sängen, byt varje dag så det blir nytt minst var 4de dag. Börja med att lägga honom senare, 8 är för tidigt för ett aktivt barn, hellre kl. 9 om det funkar, när han vaknar och vill upp så ge honom välling eller vad han nu äter på morgonen, byt blöja och berätta vad som ska hända. Förklara att mamma måste vila och att han får leka själv. Sätt honom i sängen och ge honom kassen, var översvallande förvånad och förtjust över allt som finns i den och gå sen ut genom dörren, blir han ledsen så strunta i honom om det går, det är viktigt att man kommer tillbaka in när han är glad, vänta max någon minut de första dagarna och sen längre och längre. Min dotter lärde sig på det här viset att dels sysselsätta sig själv när hon inte kunde sova men även att respektera att andra behöver mer sömn. Hon sover lika lite idag så tyvärr blir det inte bättre, hon hade en period som tonåring när hon sov hela 7 timmar per natt. Annars får du söka hjälp på barnhab eller barnpsyk om det inte fungerar. Vill du fråga något mer så hör av dig på min mail.
Tack Karin! Det här med nätkasse ska jag testa!! Däremot är jag mer tveksam över att hålla honom uppe längre än till halv åtta. Han är så trött att han somnar i min famn eller ligger helt apatisk. Att få honom att somna på kvällen är sällan problem. Det är att han vaknar så tidigt som är det stora problemet. Det påverkar ju hela hans dag. Han är trött redan då han kommer till dagis, då har han ju redan hållt igång i 5 timmar... Jag kommer säkert att höra av mig till dig igen Karin, jag behöver verkligen råd från personer som gått den här stigen före mig.
Jag har tre barn och även om min sittuation inte kan jämföras helt med din så finns det vissa likheter. Mina barn har fått sova middag så länge de var i behov av detta. Det har gjort att de kunnat lagt sig senare och vaknat i en mera rimlig tid. Ett annat tips är att ha en teve och video/Dvd i sovrummet. Du kan sova och barnet se på film som du anser vara lämplig för ditt barn.
Jag förstår precis känslan av att inte vilja ha stödfamilj. Jag hade heller inte kunnat tänka mig tanken, speciellt med tanke på att jag själv hade fosterbarn, de föräldrar som får hjälp ses av sociala myndigheter som de som inte klarar sina barn själv. Det har mycket sällan hänt att jag hört någon på soc prata om barnens problem, utan alltid om föräldrarna som inte kan hantera situationen, och därför behöver stöd. Det är fel i sig men så fungerar det ute i verkligheten. Men de hjälpåtgärder som behövs när man har barn med mindre funktionshinder och då oftast utan diagnos är inte stödfamilj utan mindre arbetstid, mer föräldraledigt o.s.v. Är ju inte barnen man inte orkar med utan sig själv.
Tack Karin! Kunde inte säga det bättre själv... Jag har TIDIGARE pratat med de sociala myndigheterna om hjälp, det var när han var under ett år. De föreslog då att jag skulle adoptera bort min son eftersom jag tydligen inte klarade av att ta hand om barnet. Dessutom borde jag ju ha tänkt mig för innan jag skaffade barn. Vi har ju fri abort i det här landet.... Det var även den reaktion jag möttes av på mödravårdscentralen när jag var där första gången. Att jag nog borde ta bort barnet. För jag skulle aldrig klara av att ta hand om det. Min sons behov pga att han är så mycket för tidigt född, har inte varit viktigt för myndigheterna. Bara att jag är inkompetent som förälder pga min funktionnedsättning. Det handlar inte bara om mig, utan framförallt om min son. Han lider av att vakna så tidigt, eftersom samhället är inte skapat för personer som börjar sin dag klockan 04.00 på morgonen. När går till dagis kl 09.00 är han redan trött...för han har ju varit igång i 5 timmar... Ju tröttare han blir, desto mer hyperaktiv och stökig blir han. Jobbigt för honom, för han menar inget illa, och jobbigt för alla i omgivningen. Alltså knep för att få honom att somna om är det jag behöver... Gör han det, till klockan 06 i allafall, så är allas problem lösta. De dagar då han sover så länge (vilket är sällsynt) så mår han så mycket bättre och är så mycket gladare och så även jag.
Myndigheter och MVC får inte säga så, dom skall så långt det bara är möjligt hjälpa till att göra det möjligt för dej och din son att leva tillsammans tills han är myndig.
Nej officiellt får de självklart inte säga så...men det är ju personer som arbetar på MVC och inte socialstyrelsen. Människor har alltid åsikter och vad som sägs mellan mig och en läkare eller barnmorska, ja det kan ju inte bevisas. De här diskussionerna är ju ingenting som journalfördes direkt. De här personerna hade ju ingen erfarenhet av personer med funktionsnedsättningar, ja i allafall inte så omfattande som mina. De hade de inte på special MVC på Akademiska Sjukhuset heller... Då är det ju lätt att i deras ögon ge ett sådant råd. Men då förstår ni kanske bättre varför jag GÄRNA håller soc utanför!
Det här är väl kanske inte det bästa tipset men då jag jobbar med barn med autism, adhd och andra liknande funktionshinder så vet jag att några föräldrar fått hjälp med insomnings tabletter till sina unga barn. Endast under en kortare period för att få in sömn rutiner. Jag förstår dig gällande att inte vilja ha en stödfamilj, men avlösare i hemmet då och då?? Så att du får vila. Tipset att låta honom somna inför tv tycker jag med min erfarenhet gällande dessa barn är förkastligt (ursäkta) men det gäller alla barn anser jag.
Det är stötande och oetiskt av myndigheterna att föreslå abort och att lämna bort sina barn. De verkar föra samma resonemang som nazister . Du har all rätt i världen att skaffa så många barn du vill. Redigerat 2006-06-19 19:43
Min dotter sov mycket bättre när hon fick tv på rummet, eller i alla fall kopplade av bättre, eftersom hon då kunde stanna i sängen utan att ha tråkigt. Men detta var när hon var betydligt äldre än 2 år.
Jag har jobbat mycket med barn och ungdomar som har diagnoser som ADHD och DAMP. Jag har så mycket att säga i ämnet att jag nog får återkomma.
Har du egna barn också?
Visst ska och får man ha uppfattningar, men jag som både har egnaoch tagit hand om andras kan säga att det är en himmelsvid skillnad. Sina egna älskar man oavsett hur de är eller vad de gör, de barnen man arbetar med kan man visst känna känslor för men man ser alltid objektivt på dem. Att aldrig få sova är inte ett problem när man arbetar med andras barn, att vara så jä--a trött så man kräker är en känsla som förvirrar, känslor som att man både hatar och älskar sin unge samtidigt, de känslorna har man aldrig när man arbetar. Dessutom av någon otrolig anledning så har ens egna barn aldrig läst böckerna om hur barn ska göra och det man själv kan fungerar aldrig på ens egna barn.
Håller med dig KarinSch att den känslomässiga problematiken (liksom glädjen) blir inte den samma med barn man arbetar för som sina egna barn.
Oj, så jobbigt! Jag hade ändå försökt att lägga om assistansschmat lite. Du behöver hjälpen tidigare på morgonen s du får chans att sova. Klockan: 5-18 kanske hade funkat bättre men du kanske behöver hjälp att lägga honom? I så fall måste du ansöka om fler timmar för ditt hjälpbehov är större.
Jag har en dotter som är mycket aktiv. Hon vaknar med ett *klick* och har svårt att somna om hon inte är helt utkörd. Att lägga henne före 21 fungerar inte. Nu är hon gammal nog att sköta sig själv när hon vaknar - även hon ofta väcker mig och frågar om hon får göra än det ena - än det andra, när hon väl har vaknat. Hon somnar oftast runt 22-tiden och är ändock vaken strax efter 6 (fast hon brukar vakna runt 4-tiden och somna om efter att ha vridit och vänt på sig i 20-30 minuter).
ja har fått besked om att min kropp inte orkar med o bli gravid en gång till har lätt cp skada är gående vet ej vad ja ska gjöra vill gärna att min dotter ska få ett syskon
Jag tror din dotter inte skulle vilja att du äventyrar din hälsa. Har din dotter kussiner eller nära kamrater kan man se till att dessa band blir starka.
jo hon har ju kusiner o så hon träffar ofta
Hej Paulina! Du nämner inte på vilket sätt din kropp inte skulle orka med en ny graviditet, men jag känner igen mig lite i vad du skriver. Själv har jag en muskelsjukdom SMA 3 och blev också avrådd att skaffa fler barn eftersom man inte visste/vet hur kroppen skulle reagera och för att riskerna för komplikationer var stora. Har i och för sig haft lyxen att få föda 1 barn innan och den andra graviditeten var ett faktum när jag fick min diagnos. Hade gärna velat haft fler barn, men inte till vilket pris som helst. Jag förstår verkligen din tanke med att ge din dotter syskon, dock tror jag att en mamma som orkar med är ännu mer värd en ett syskon. Något jag själv gjorde var att skaffa en sk "second opinion" dvs jag och min man hörde oss för hos fler läkare innan vi slutligen bestämde oss för att vi bara skulle vara fyra i familjen vilket egentligen är lyx nog, med tanke på alla som får kämpa för att få en familj. Vad du än bestämmer dig för att göra, så vill jag gärna önska dig och din familj lycka till!
Hej Jag fick en dotter för 8 år sedan o det gick jätte bra ja kunde få det på vanligt vis fast fick gå på väldigt mycke kontroller. men det gick överförväntan alla läkare blev förvånade att jag klarade det så bra när hon var liten så om hon ramlade o slog sig så kom hon o drog mig i benen menade att ja skulle sätta mig o då kom hon till mig har inte kunnat bära henne när hon blev lite större så hon lärde sig tidigt att klättra i o ur vagnen. När hon började nollan gick ja o berättade om mig för alla barn så dom visste varför ja gick som ja gjorde
Barn är otroligt klarsynta och duktiga på att anpassa.
jo verkligen det har ja märkt på min dotter hon hjälper till mer när hon o ja är själva än om pappa är hemma
jo precis
mina barn är idag 18 och 15 men när min sjukdom förvärrades och jag hamnade i rullstol var den minsta 5 år. Han skulle börja skolan som 6-åring och samma år fyllde storesyrran 9 år. Hon ville ha party för hela klassen och vi bokade kvarterslokalen, grabben skulle få börja i hennes klass till hösten så jag tyckte det var ett lämpligt tillfälle att han fick vara med o träffa sina blivande klasskamrater. Det var ok för syrran. Jag hade suttit hemma med min dotter och planerat vad de skulle äta, vilka lekar hon ville ha osv. Vilket fall som helst så var det dagen för partyt och jag hade min manuella stol, alla barnen satt runt bordet och åt glass. En flicka kommer närmare mig, ställer sig och svänger lite på sig sen frågar hon; -vad är det där och pekar på bromsen. Jag förklarar sen svänger hon på sig en stund o säger sen vad är det där då? Drivringar svarar jag o förklara vad de är till för. Sen står hon kvar men säger inget, en bra stund, jag frågar vill du prova rullstolen? Flickan lyser upp o säger JA TACK! Jag ber min Ass komma med en stol som jag kan sitta på under tiden. Hon tar min rulle o åker en liten bit i kvartersgården varpå en av grabbarna som äter glass ser detta och skriker, HON FÅR PRÖVA RULLSTOLEN! Villni också frågar jag, alla barnen kastar glassarna på borden och springer mot oss. Jag får ställa upp dem på led och sen får de prova en o en. Efter helgen ska min son till skolan på ett besök inför skolstarten och vi möts av hela klassen i kapprummet, jättenyfikna på min elstol När vi sedan sitter i klassrummet så passar jag på att fråga om de hade kul på partyt, med tanke på all planering, lekar som ska gå hem osv. Jaaa säger en av killarna, men det roligaste var att få prova din rullstol! Efter detta har jag varit runt i skolorna i Södermanland och berättat om funktionshinder och barnen har fått prövar rullstolar som jag har haft med. Lika lyckat varje gång! Barn är mycket mer öppna än vuxna och det är dem vi ska påverka så att inte framtidens funktionshindrade blir bemötta som vi!
det var bra ja skulle också vilja gå ut o prata lite
Kattis - jag känner igen mig! Jag minns att när jag gick på låg och mellanstadiet fanns de perioder då jag fick nyttja kölista för vem som skulle pröva min manuella rullstol medan jag hade rast och den var ledig. Jag har också haft en del samtal med skolbarn om mitt funktionshinder. Dels i mina egna klasser, dels i mina yngre syskons klasser och dels i de klasser jag träffat under min lärarutbildning. Jag har undantagslöst fått positiv respons. I höst ska jag byta skola att göra "praktik" på, så jag antar att jag kommer att få göra en "samtalsrunda" där också. Det ser jag i så fall fram emot! Jag kan naturligtvis aldrig "säga sanningar" såvida det inte gäller mig specifikt, men jag brukar kunna både få och ställa intressanta frågor. Jag är naturligtvis öppen för frågor även från personalens sida, men det brukar vara barnen som ställer de flesta frågorna... En situation som inte hade med dessa samtal att göra men som ändå visar vilket "enkelt" och naturligt förhållningssätt barn brukar ha, är denna, när en elev ville ha hjälp med ett tal i matematik. När jag kommer dit sitter han och tänker högt: "Femton minus sju, det blir... hörru, hur backar man en sån där?" Och så pekar han på rullstolen. En spontanare fråga än så kan man knappast få! Och han fick en förklaring, varpå han löste sitt tal. Jag gillar sådana situationer, måste jag säga. Jag har förstått att en del funktionshindrade känner sig besvärade om de får frågor i alla möjliga situationer, men jag tillhör definitivt inte den gruppen! Jag brukar säga att folk får fråga vad de vill, men sedan är det upp till mig om jag vill svara eller inte... Men hittills har jag aldrig valt att inte svara när jag fått en fråga från ett barn.
Helna - jag håller med, och tvivlar på att jag kunde ha sagt det bättre själv! Men vad menar du med grundkunskap om funktionshinder, undrar jag?
Paulina1 - om du vet vad du vill prata om så gör ett försök! Jag har "bara" erfarenheter från skolvärlden, men jag har aldrig varit med om att någon skola varit direkt negativt inställd till sådana här samtal. I och med att jag hela tiden utgått från mig själv - och också varit noga med att förtydliga just detta - har ingen kunnat säga att jag inte "vet vad jag pratar om".
Ja rullstolsrace är poppis. På en skola här i trakten har skolan 2 gånger per r en "handikappsvecka" där friska barn kan fr gå på stationer och få känna och lra sig hur olika handikappsporter går till, och hur man hanterar ledarhundar och punktskrift. JAg brukar vara där då jag hjälper till med hkp-judo. Men till sak: Vi en av stationerna är det rullstol, och de får tydligen köra en hinderbana med rullstol och det brukar alltid vara poppis, iaf hörs det som bara den då vi brukar ha dem som granne. Så ungarna gilar rullstolar MVH Macco
Då förstår jag vad du menar, Helna! Du har en viktig poäng i det du säger tycker jag! Vad det handlar om är ju att först och främst själv bli medveten om sina egna fördomar och attityder och sitt beteende. Föränding måste komma som steg två, tänker jag. Tyvärr kanske inte alla föräldrar har kommit förbi steg ett än...
Mina med, de var inte gamla när de själv hjälpte till att ta sig upp i knät, eller ur sängen. Till och med mitt lilla barnbarn har lärt sig att farmor inte kan lyfta från golvet såsom hans föräldrar gör.
Ni som har fått barn o inte haft pa innan då ni inte hade barn, har ni fått pa efter det att ni fött barnen? I såfall hur mkt hjälp får ni att vara "mamma/pappa" Misstänker att det inte på tal om lass utan endast lss eller??
På den tiden jag fick barn fanns inte LSS eller Lass, man fick hemvårdarinna en månad efter att man var snittad och hon gjorde allt, städade, lagade mat och bakade, samt lyfte babyn och bytte blöjor. Detta för att man inte fick lyfta efter snittet, sen fick jag hemtjänst som skulle hjälpa till med städning, och eftersom det var bättre då fick jag ha samma hrmtjänst tant i två hela år. Sen spårade det ut när hon slutade och det kom en massa olika så då avsa jag mig den hjälpen, blev liksom jobbigare med än utan.
Jag blev sjukskriven de första månaderna. Minns inte riktigt hur länge men min man var hemma från mitten av april till slutet av sommaren. Han hade förmodligen semester ett antal veckor av dessa men hur som helst var han hemma mycket första tiden så vi behövde inte någon annan hjälp för att ta hand om vår lilla flicka. Det var en sladdis vi fick efter det att jag hamnat i rulle så de större barnen har också varit till stor hjälp och är så än idag
Det är inte självklart att man har det... Har du rätt till hemtjänst eller PA pga din funktionsnedsättning så kan du säkert får mer hemtjänsttimmar om det behövs. Men föräldrarollen i sig, enskilt, ger inte rätt till PA eller hemtjänst. Det måste vara funktionshindret i sig som ger den rätten. Det är lite svårt att förklara på ett tydligt sätt. Jag hoppas att du förstår vad jag försöker förklara.
Alla har rätt att söka hjälp från Socialtjänstlagen SoL. Där man bl a kan få hemtjänst, ledsagning, trygghetslarm, försörjningsstöd (fd socialbidrag) ALLA. Sen finns inga garantier på att dom anser att man behöver hjälpen för att klara ett liv med skälig levnadsnivå.
Man kan fortfarande få PA...eller SoL men inte pga att man är förälder utan pga sitt funktionshinder....Det är ALLTID värt att försöka att få PA om man bara har orken, viljan och tiden att slåss och är beredd på bakslag och inte låter sig nedslås av det.
våga skaffa barn pga av det
Skillnaden mellan den hjälp man från via SoL är att man inte själv kan styra på samma sätt som den hjälp man kan få via LSS. SoL hjälp på kommunens villkor. ex man måste vara hemma för att få hemhjälp/hemtjänst. Man kan inte få den där man är. LSS hjälp på individens villkor. Ex. hjälpen är med där man är.
Förr fanns det sk barn sammariter, men det var förr det.
Är det någon som vet hur man gör för att slippa förflytta barnet genom lyft så mkt? Till exempel om jag har ett barn i barnvagnen och jag vill få upp det ur vagnen... Det är inga barn på gång än men inom en snar framtid kanske Har bara en arm och behöver lite tips inför framtiden!
Kunde bara lyfta mina med höger arm, la istället en stor schal knyten över vä sida som en mitella och stoppade in min svaga vänster arm där. Lyfte in barnet så det låg på vänsterarmen men hölls uppe av schalen och sen kunde jag använda högran till att hålla under rumpan och för att göra andra saker som att mata osv. Låter lite invecklat men är jättelätt när man försökt några gånger.
Sen något år skissar jag på en bok till min kompis son. Där hennes sjukdom på ett lätt sätt förklaras. Men utrymme för hennes/pappans anteckningar finns med. Boken är mest avsedd för dom familjer (15 %) där kvinnan har en gynekologisk sjukdom som ofta är smärtfull. Men även andra diagnoser går att få in. Tänkte på reumatiska, SLE. Samt fibromyalgi. Detta för många har dessa i kombination. Jag behöver någon som kan teckna. 10-12 enkla bilder. Gratis.
Vilken jättebra idé Morticia. Kan ju göras med fler inriktningar!
Just det som är grundtanken. Denna killen kommer snart att undrar varför mamma ligger och är vit, har jätteont och inte kan prata ena dagen. Men nästa dag springa, prata igen... Jag har haft samtal med barn i 6-7 års åldern som varit skiträdda för att mamman ska dö. Ingen har pratat med dom. Delvis för dessa kvinnor inte alltid ses som funktionshindrade. Men det finns ont om stöd på mottagningar. Dom får ju frivilligt sänka sin arbetstid till 75 % för att kunna ligga hemma vid ägglossning och mens... Sen vill inte alla erkänna att dom är sjuka, funktionshindrade. Hälften har inte ens berättat för sin partner vad det är för fel... Redigerat 2006-05-25 22:30
Verkligen en jättebra ide_skulle_ behövas i fler inriktingar med olika typer av skador. Om det däremot är som du skriver att föräldrarna inte pratar med sina barn, om sådana här viktiga saker. Så tycker jag att det är skamligt att man som förälder, saknar den viktigaste egenskapen med ett föräldraskap, att prata med sina barn! Visst jag förstår att vissa saker är känsliga för en själv och att det är jättejobbigt, men borde man inte som förälder inse sitt barns bästa. Inte minst förstå att det barnet upplever i och med att mamma eller pappa har blivit sjuk eller funktionshindrad, måste vara "tio gånger om" det jag som förälder upplever (om jag nu skulle uppleva detta som känsligt.) Barn är också väldigt känsliga och snabba på att uppfatta saker, och det är lättare tror jag om barnen är uppväxt med mammas eller pappas funktionshinder, för då är de invänjda på ett helt annat sätt. Men jag tvivlar inte på att mitt framtida barn en dag kommer att vilja prata om detta
Hej! Jag har en som kan teckna väldigt bra - min dotter och hon undrar lite över vad för bilder du vill ha tecknade. Hon går Bild och Form estetisk linje åk 2. Du kan gärna maila mig så förmedlar jag till henne (hennes dator är på renovering just nu) MVh Kattis
Morticia - vilken bra idé! Jag hoppas att vi får veta när den blir färdig! Det är viktigt att ta barns tankar och funderingar på allvar. Jag föreställer mig att barn ställer ännu större krav på vuxna i det här avseendet, eftersom barn kanske inte alltid kan sätta ord på sina funderingar som vuxna kan. Å andra sidan är barn ofta mycket mer raka och direkta än vuxna i sitt sätt, så det kanske inte alltid stämmer...
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh