Funderar lite på hur ni har upplevt att ert första barn har reagerat på och bemött sitt småsyskon? Hur har det reagerat/accepterat att ni kanske bara kunnat ha ett barn i taget, i knät? Alla tankar och erfarenheter kring det är välkomna!
Detta är nog väldigt olika från barn till barn. När vårt andra barn kom till världen mötte vi faktiskt inte något problem med storasyskonet. Allt löste sig av sig själv. Vår äldste, Tobias, som då var 2,5 år, var med i allt rörande lillebror. Han satt bredvid när det var matdax och "hjälpte till" med blöjor och tvätt - ja allt. Precis som han var med om allt annat i hemmet t ex laga mat, städa, handla osv. Sen vet jag att man kan möta problem men vi gjorde det inte. Vi "fick" ju både 3:an och 4:an - mötte inte där heller något problem rörande syskonavundsjuka. Inte så att dom aldrig bråkat för det har dom! Men dom accepterade att där kom ett syskon som tog lite tid - bara dom fick vara delaktiga.
Till sidans topp
Idag var jag för första gången och hälsade på i dotterns förskola där hon ska börja till hösten. Jag hade med mig en "extern" ass (en förutom min man) eftersom vi inte visste hur skolan såg ut lokalmässigt. När vi kom dit och presenterade oss, tittade lärarna BARA på assen, inte på mig, tilltalade inte ens mig, trots att min man pekade och sa att "detta är Emmis mamma". Tillslut blev jag helt ställd... Jag är inte van att ha med mig utomstående assistenter när det gäller väldigt privata saker som skolgrejer, middagar, fester mm, när min man är med så tar han det. Ni andra som behöver hjälp i dessa situationer, hur löser ni detta? Har ni varit med om liknande saker? Jag tyckte det var jobbigt att personalen inte fattade trots våra försök...
Höj rösten om du kan och säg ifrån på skarpen och ge dom samtidigt en lektion i bemötande.
Jobbiga fördomar. Har inget tips eller så. Jag har börjat ta med PA när min familj träffas. Eller ha PA här när de kommer. Jobbigt. Men jag måste det. Jag blev tagen för att vara mina PA's barn på fritids. Barnen kom och gav mig lussebulle. Och vikarien utgick ifrån att jag var mamman. Sen när barnen ropar mamma till sin mamma så presenterade jag mig som PAs chef. För att inte röra till det för vik.
Kan riktigt känna hur jobbig situationen var!!! Man är sårbar och utsatt som förälder. Jag hade bett assistenten att ställa sig en bit bort (kanske t.o.m. högt och tydligt) och se ointresserad ut. Sen hade jag nog sagt nåt i stil med "Stopp, vänta lite.... Jag vill bara förtydliga att det här är min assistent, och jag är Emmis mamma!". Skulle inte vilja att min man klev in och tog det påpekandet... Om det inte hjälpte skulle jag skriva ett brev till förskolan om det inträffade, efteråt. Menar detta inte som kritik Honey, jag vet så väl hur ställd man kan bli!
Ninnis tips är jättebra, tänkte på om din assistent uppfattade att det var en konstig situation också? När jag själv jobbade och behövde vara i den direkta närheten till brukaren så kunde jag vända mig om när folk pratade till mig och inte till den som det gällde. För att tydligt markera att jag inte "finnns" och det är inte jag som ska talas till. Om man inte kan ställa sig längre bort så funkar det. Sen kan det bli lättare om man tvingar de andra att komma ner till sin nivå, sitter själv i stol nu och har upplevt många läkare och liknande som talar till min sambo istället för till mig och när det står upp och jag sitter så är det svårare att ryta till och ta plats. Om man då kan prata där även din man eller den som följer med sätter sig ner så hamnar ni på samma nivå och då kan de tala till er utan att det blir nivåskillnader. Bäst är om man kan få den man talar till att sätta sig ner också, det är ett väl använt knep när man ska visa att man har kontroll att man står över den man talar till, för som sagt är det mycket svårare att hävda sig om den andra är högre upp än en själv. Fick lära mig det på en ledarskapsutbildning innan jag blev sjuk, att om jag ska skulle ha allvarliga samtal eller tillrättavisa någon som var jobbig så skulle jag se till att denne satte sig ner så jag kunde stå, då hade jag fördelen. Jag är kort och en lång kille som står nära, då har man inte den fördelen längre. Mycket är psykologi, men det är svårt att i många situationer att få folk att förstå och tala till en själv som villken medmänniska som hellst. Men det är en ny situation med att ha assistans för dig i dessa situationer så det är bara att försöka hitta sätt som fungerar för dig. Du kanske kan prata med dina assistenter och förklara hur du känner det, då kan dem hjälpa till att som ninni skriver se otroligt ointresserade ut. Dem gör det säkert utan att tänka, så om du upplyser dem om hur du uppfattar det och hur du vill ha det så blir det nog en ändring.
Ninnie hade bra råd. det är nog det enda sättet att hantera situationen. Se till att assistenten håller sig undan så långt det går, tala hela tiden själv med personalen. Ställ en rak fråga och undra vad problemet är. Kontakta ansvariga på förskolan och prata med henne/honom.
Förslag: Om möjligt, gå/rulla in först du, sen assistent och så får karln snubbla in sist. Sen tar du initiativ till å presentera de övriga. Då borde poletten falla ner ganska snabbt hos personalen.
Tack för era tips! Jag var ensam med Emmi inne på samlingen. Ingen ass och ingen pappa/man. Det första jag gjorde var att svara på frågan om "vad jag hade gjort" (barn är lätta att ha att göra med). Det var när jag kom ut som detta hände med att de tittade på min assistent. Jag blev verkligen helt ställd! I vanliga fall brukar jag säga typ att " det här är min assistent", men jag tappade helt allting för jag skämdes såå...Kände mig helt kränkt och dessutom arg för att assen bara stod och svarade på deras frågor om hennes privatliv (Gotland är litet, så alla känner alla typ) istället för att följa mina direktiv. Jag sa till henne att "nu får du gå härifrån" och det gjorde hon, men markerade inte för sina bekanta att hon var på jobbet. Jag pratade med henne om detta och det visade sig att hon inte vågade säga ifrån, för hon kände sig dum då. Jag sa att hon får prata med dem på sin fritid... Som sagt så har jag aldrig varit i en sådan situation tidigare, men jag har lärt mig....Ni som behöver hjälp, hur står/sitter/ går/ beter sig era assar i liknade situationer? Jag antar att de inte börjar diskutera sina privata angelägenheter? Ska tillägga att denna assen annars är kanon och att detta aldrig hänt tidigare, hon vet annars sin roll, typ när jag har kompisar hemma och när jag jobbar. Redigerat 2009-05-21 17:39
Jag tar inte assen med mig på sådana träffar, utan det är jag och min man. Eller om inte han är med, lämnar jag assen låååångt borta. Skulle de hamna i en sådan situation att någon vänder sig till dem (när man handlar elle så) brukar de se illa berörda ut och bara hänvisa till mig. Har de träffat vänner har de hälsat och så har vi gått vidare. Förbered dina assar vid liknande tillfälllen, inför varje gång. Berätta hur fel det kan gå, hur du kände dig och hur du vill att de skall uppföra sig. Mycket är ju att förekomma och att vara förberedd. Börja alltid att tala, bryt av om samtalet går fel. ha tänkt igenom olika kommentarer. Låt mannen alltid supporta och kommer du av dig, låt honom gå in med en kraftig markering. Är du mentalt förberedd brukar inte sådana här saker hända - de händer alltid när man är trött, lite lessen och helt oförberedd. Det är jävligt (lägg märke till svordomen!!!) att alltid behöva stålsätta sig och vara beredd på att saker kan hända. Men man får göra så vid de tillfällen som man kan ana att det kan gå fel.
Hmm... jag bor ju i Stockholm, så det händer inte så ofta att vi stöter på någon som känner mina assar på sådana inrättningar. Ute på stan händer det väl men då är det bara ett snabbt "hej, kul att se dig, jag ringer..." Men, mina assar gör samma sak som tex Ninnies, och markerar kroppsligt att de inte är i fokus (om jag nu inte säger åt dem att de får ta hand om nåt). Skulle personen ändå envisas att prata med assen så brukar de säga nåt i stil med "jag vet inte" och titta frågande på mig...
Eftersom jag inte är van att ha assen så nära mig i situationer som den jag beskrivit, så blev inte förberedelsen lika bra som den brukar. Det är viktigt att vara tydlig, och att utvärdera är något jag alltid gör. Har bestämt tillsammans med den aktuella assen att vi ska diskutera förhållningssätt på nästa möte, då det ju inte är sista gången vi är i skolan. Tack så mycket för råd och stöd!
Samma sak händer när jag ute med min bror. men jag låter inte det att hända på vis sät Eller gör så här erm, IM THE MOTHER. NOT the one thats stands in the back side...på svenska aså :P jag gör så^^ och det har hjälpt fler gånger..
I dessa sammanhangen är det jätte viktigt som förälder att vara tydlig mot personalen och kanske på ett vänligt sätt beskriva hur de ska förhålla sig. Detta blir ofta ännu viktigare när barnet börjar i skolan så att lärarna vet exempelvis vad som är lärarens uppgift och vad som är assistentens uppgift. Så att det inte blir att assistenten blir pedagogen som i slutändan sitter och undervisar barnet själv. Stå på dig och förberedelse inför möten med dagis/skola är alltid bra.
Jag ber om ursäkt! Jag har sjuka barn hemma som gjorde att jag inte läste igenom allas inlägg utan utgick från det första inlägget.
Honey, hur har det funkat nu? Är bemötandet bättre? På vår sons förskola kan man bara häpna över det fantastiska bemötandet av mig. De är SÅ himla bra!
Det är nu dags för våran lilla att börja på dagis. När hon var riktigt liten hade FK omprövning av beviljade ass-timmar och min fru fick utökade timmar för att kunna klara av barnet. Personen från FK som vi talade med sade att när barnet blir större kommer timmarna att reduceras igen, "Vi är ingen ersättning för kommunal barnomsorg" sade hon med bister min... Nu talade jag med kommunens ansvariga för barnomsorg och hon sade att "Max 15 timmar per vecka barnomsorg får man när en förälder är hemma". Detta är just nu inget problem, men det kan vara bra att veta vid nästa omprövning av ass-timmar. Om man pga funktionshinder inte ensam kan ta hand om barnet, kan man då få mera än de 15 timmarna barnomsorg, eller skall assistanstimmarna räcka till detta?
När jag jobbade på en förskola för 4 år sedan så kunde man få utökade timmar för barnen om det var bra för barnet. Det handlade om barnet själv hade funktionshinder, om ett syskon hade det eller en förälder. Fanns även barn som hade det lite tufft hemma som också kunde få utökade tider när de var 15 timmars-barn. Då kollade man med områdeschefen och denne beslutade om det gick att få extratid eller inte. Så mitt råd är att ni kontaktar områdeschefen om ni har en plats och frågar hur de ser på saken. Är som vanligt att man troligen behöver hitta rätt person och tjata lite.
Som Doden säger så kan man få utökad tid. Men ni måste ju tänka igenom hur ni bär er åt när barnet blir sjukt t.ex.
Hejsan. Jag har två barn. Ena 5år och det andra snart 9månader. 5åringen har jag på förskola. Vi pratade med rektorn förskolan angående min situation. Och när man är långtidssjukskriven samt "sjukpensionär" har man "rätt" att ha barnet hela datarna på förskola. Oftast vet inte förskolepersonalen om detta, utan det är hos rektorerna man "ansöker" om despens. Det anses inte vara "15-timmars barn" när man är långtidssjukskriven eller är "fd. sjukpensionär"... Då det inte är samma sak som att vara arbetsför och arbetslös. 15-timmars barn gäller när man är arbetslös eller är hemma och är föräldraledig med lillasyskon till barnets som är på förskolan. Ang. om barnet blir sjukt osv så kan man lösa det med som i mitt fall pappan (den ej funktionshindrade) får vara hemma för vård av sjukt barn. I mitt fall har pappan varit hemma och tagit hela föräldraledigheten. Från första dagen då dottern föddes. Då jag anses inte klara av det, då jag har tidbegränsad sjukersättning (ej är arbetsför)...... Den andra förälderna har rätt att ta ur vård av barn osv fast den andra föräldern är hemma (om denne föräldern ej är arbetsför.... ) Fy vad jag snurra till det. Svårt att förklara. Är det något du undrar över så skicka ett personligt medelande. Mvh Tess
Jodå jag har personlig assistans. Varje dag... FK har rätt att kräva att barnet skall vara längre dagar på förskolan. Men så kan det ju vara så att de gör olika bedömningar på olika Fk runt om i landet.... Och FK kan även kräva att andra föräldern skall vara den som vårdar vid sjuks barn.... Vård av sjukt barn kan även tas av andra än vårdnadshavarna. Som tex mormor, farmor osv.... De har rätt att göra det Men som sagt så gör olika FK olika bedömningar.....
De kan kräva att du är hemma med barnet varje gång det är sjukt. Vi gjorde tidigare så att jag vabbade de dagar jag hade ass och han de andra. Det funkade väl ok (det blir ju lite oflexibelt om man har t.ex. viktiga möten en viss dag).
Jag hade samma diskution när ja satt min son på dagis nej man har inte rätt att sätta barnet på dagis bara för att man har ett funktionshinder... och behöver hjälp.
Känner att jag vill svara på din fråga. Jaghar en tös som har FH och hon började dagis ca 30 h i veckan. Vi påtalade att oavsett om vi föräldrar är lediga eller har semester för ngt speciellt eller är sjuka så behöver hon sin stimuli fr andra barn så därför behöver on gå på dagis oavsett om vi är lediga el ej. Hon fick tillåtelse och går idag ca 37 h i veckan o hon trivs bra med de andra barnen för hon behöver det. Så det finns regler men det finns undantag oxå.. Lycka till
Håller med Suz. Man kan även hävda (helst skriftligt) att man kanske inte har ork/möjlighet att stimulera barnet om det inte får gå på förskola. Typ, svårt att vara ute i oväder, otillgängliga lekplatser osv.
Hur har det gått, Ejje?
Hej på er! Finns det fler som är gravida här nu? Det hade varit kul att prata lite om bemötandet, assistans, hjälpmedel, mödravården och allt annat som har med graviditeten att göra. Även om ev. syskon.. Jag har en dotter på 4 år som ska bli storasyster i juli/augusti. Välkomna att skriva här!!
Ja! Jag är gravid! Ska på ultraljud den 7 maj! Jag har aldrig varit gravid förut. Det känns spännande och lite overkligt. Är det verkligen nå´t?
Jo, det syns ju inget på magen än. Då känns det lite overkligt. Det blir mer verkligt när jag har sett den lilla larven på Ultra-TV:n Jag är 30 år.
Hur har ni upplevt bemötandet på MVC/Spec-MVC?
Jag tar upp en ny tanke här. Det är så att jag läser Neuropsykiatri på halvtid nu. Vi hadde en föreläsare som prata om fuktionsnedsätningar o sexualitet senast. Ett ämne som det är kusligt tyst runt och ganska abubelakt att prata om. Han sa bland annat 3 saker som jag tyckte var viktiga o det var. Alla har rätt till sina egna mistag. Alla har rätt till barn. Mycket personal brukar säga väck inte den björn som sover och då brukar han svara att den björnen är vaken för läng sedan. Men om man har en gravare interlekuelt funktionsnedsätning eller en NPF. Är det okej att ha barn då? Om man inte kan ta hand om sig själv o inte förstår var man brister. Kan man då ta hand om ett barn? Berätta om ni har egna erferenheter. Både som fälälder eller som barn. Jag är medveten om att detta kan tolkas som elakt. Men det är ärlig. Jag undrar värkligen?!
Vad anser du själv?
Jag håller med och reagerade på detta också men var för trött för att utveckla det igår. Vattendroppen: Är det skolan som formulerar sin frågeställning så klumpigt eller är det du själv? Är det skolan så är det rent förfärligt och är det du så får du väl se till att sortera ut begreppen innan du kommer så långt att du formulerar frågorna i ditt arbete.
Lite förenklat tycker jag inte att någon diagnos ska kunna säga om man kan bli en bra förälder eller inte. Självfallet ska man kunna ta hand om barnet och ge det allt ett barn behöver både fysiskt, psykiskt och socialt men det kan många med de funktionshinder du nämner, lika många kan det inte. Det finns med en massa olämpliga föräldrar utan någon diagnos ute i världen som barn far illa hos. Så jag tycker inte att man ska diskutera just diagnoser i samband med lämplighet fom förälder eftersom det kan förstöra mycket för lämpliga förldrar som är diagnosbärare och samtidigt glömmer samhället att se andra olämpligheter. T.ex. mamman som hade epilepsi, man omhändertar et barn som föräldrarna kan ta hand om och som är älskat, men ingen hade reagerat om hon inte berättat om sin diagnos och bett om viss hjälp. Det ska inte vara farligt att be om hjälp bara för att man har något funktionshinder och själva diagnosen får aldrig användas som ett argument. Däremot ska barn som far illa få hjälp omgående oavsett om föräldern har ett funktionashinder eller ej. Kan tillägga att min dotter med ADHD skulle bli en fantastisk mamma, finns nog ingen mer kärleksfull och tålmodig och strukurerad än hon, däremot skulle hon ev. få problem med läxläsning med barnet men sånt går att lösa.
Nu ska vi se om det går att räta ut alla frågeteken o alla arga miner. Om det nu är det jag vill? Jag tror att det är ljust de tankarna ni har skrivigt jag vill ha. Det går inte att säga att det faktum att man har ett funktionshinder skulle göra en till sämre förälder. Det fins personer som inte ha någon form av funktionsnedsätning som inte alls är bra föräldrar. Men endå. Det var en i klassen som jobbar innom socialtjänsten och har träffat på föräldrar med interlekuella funktionsnedsätningar och sett hur illa det kann gå. En sida att rekommendera är http://www.pipping.se/ Jag kunde gort min fråga tydligare. Jag vet att variationen av neuropsykiatriska funktionsnedsätningar kan vara väldigt stor. Dyslexi är ju också en form av neuropsykiatri och det skulle vara helt sjuk att säga att man inte skulle vara en bra förälder för att man hadde dyslexi (Har själv dyslexi). Men en del med neuropsykiatriska diagnoser har bist i att känna empati, låg inpulskontroll, dåligt tålamod och det är helt klart sådant som kan göra att det blir svårt att vara förälder. Men det kanske inte behöver göra det svårt? Vet man hur man fungerar och kan hantera sig själv behöver det ju inte vara svårt. Eller? Snälla skriv mera. Redigerat 2009-04-05 22:52
Trogna läsare här vet att jag varit bekymrad över att jag inte kunnat vara tillräckligt nära min son, rent fysiskt. NU har det vänt... Han är 13 månader, står men går inte. Häromdagen började han med att kliva upp på mina fotplattor för att pussa mig, nu står han där jätteofta. Lägger huvudet i mitt knä, gosar in sig mot mitt bröst osv. En annan, plötslig, förändring är att han frivilligt kommer till mig för tröst. Innan har assistenterna lyft upp honom, men han ålade sig mest runt och ville bort trots att han var ledsen (= AJ i mammahjärtat!). Nu kryper han fram till mig, eller stirrar på mig när han blir förbaskad på nåt. Ville bara skriva av mig lite, det känns så underbart!
Jag är en trogen läsare och det var en trevlig läsning denna gång Ninnie.. hoppas det fortsätter i samma stil framöver och du får fler underbara tillfällen tillsammans med honom.
Har inte så mycket att säga mer än att jag är så glad för er skull. Puss på er båda!!
Hej! kan bara instämma i alla föregående talares inlägg! Passa på att njuta nu av ett antal underbara år med mycket närkontakt, de går fortare än vad man tror! Alldeles för snart är älsklingen i tonåren och då får man binda fast dem igen för att få en kram
Var inte orolig. Ungarnas behov av närhet går i vågor. Ibland är de så klängiga att man kan bli tokig för att nästa period vägra att kela. Det spelar ingen roll att du inte kan kasta din son i taket eller krypa runt på golvet bland Legobitar. Det som verkligen räknas är att vara närvarande.
Hörru.... Jag om någon vet vad du betyder för Liam. Hans ögon när han tittar på dig, och hans leende. Ofta är det bara du som duger. (lite avis ) Du vet vad jag menar och tycker. Du och Stefan är bara bäst. Kramar mormor Maggan
mys mys mys.....härligt att läsa... Jag är ju inte alls i din situation på nåt vis men jag kan ...tänka mig hur det kan kännas..... Jag hamnade på sjukhus när min son va...3 veckor tror jag.....fick pumpa hem mjölk och pappan gav i hemmet. När det inte gick pumpa mer fick han ersättning. Han va 3-4 månader när jag va hemma igen och det kändes...konstigt.....MEN gissa vilka som sitter ihop sen dess....
Härligt
Lilla Ninni Tror du inte att han fattar och farstar {Spanskt tangentbord} Din lilla grabb har huvut pa skaft och fattar precist och han bara alskar dig, sa hejdlost och rakt som bara ett barn. Var radd om det. Jag har tre Yngste nu 21 och alla lika underbara, Du har ett liv i karlek och fortoende framfor dig. Ha det bra och lycka till. Jorm
Jag har AS! Finns det flera forrum som har AS? Så är jag väldigt intresserad av att får komma kontakt med dom forrummen. Har ni några länkar som jag kan får av er?
http://www.attention-riks.org/ är ett forum som kanske passar dig bättre. Där finns personer med AS, ADHD och liknande funtkionshinder. Här är ju lite mer allmänt och mest om rörelsehinder, vet inte om det är mer AS-inriktat du är ute efter.
Neuropsykiatrisk är det lika med AS?
AS är en typ av av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Man ska också minnas att det ibland kan vara väldigt jobbigt för personer med NPF, tex. as och adhd på nya ställen för man kan ha svårt att känna in stämningen, man biter ifrån och tar allt som personliga påhopp och ibland behöver andra forum där man kan få mer hjälp och stöd i samspelet mellan medlemar. Jag älskar det här forumet men på just den punkten så är inte det här forumet så bra. Men så är det ju. Sen som sagt så är det kanske mer kunskapsutbyte än skaffa vänner och prata skit-forum.
Nu kommer en fundering från mig igen... Har en livlig ettårig liten kille som heter Liam, och jag själv är muskelsjuk och väldigt svag. Kan inte sitta på golvet t ex. Ibland känner jag mig otillräcklig i fråga om att leka aktivt och främja hans utveckling. Vi leker tittut, jag pratar jättemycket med honom, vi gosar och kelar... Men jag kan inte peka på kroppsdelar, ha honom i famnen och titta i böcker samtidigt, klappa händerna och fötterna, visa hur man trycker på hans leksaker, bygga klossar. Osv osv. Ja, jag har assistans men jag är livrädd att han ska uppfatta assistenterna som roliga lekkompisar. Och är de i samma rum, även om de försöker vara osynliga, så ger han dem mycket uppmärksamhet. Han är för liten för att fatta, ännu... Och det funkar heller inte att Liams pappa gör allt det roliga... Problemet är ju förstås övergående, om ett halvår kan han sitta hos mig och förstår mer vad jag säger. Av erfarenhet med syskonbarn vet jag att jag kan leka jättebra med barn med hjälp av röst och fantasi och lekfullhet. Men jag är såååå frustrerad att jag kanske hämmar hans utveckling. Och så är jag antagligen ganska nojig också. Haha.
Jag tror inte du behöver vara nojig, han blir ju trotts allt socialt tränad på detta viset. Grejen är ju att du skall vara i närheten även om assistenterna leker med honom och du säger. - Titta nu kommer bilen, eller nu låter det pip i fågeln, osv, när assen pekar putter och trycker på pip grejer.
Ninnie, du skadar inte honom. För honom är du mamma, den enda mamman han känner till och är medveten om, Den enda som kan ge just mamma trygghet. Han kommer att hitta människor som gungar honom, gör kullerbytter med honom och som släpar runt honom i skogen så han kan klättra i träd, oavsett hur kul han har det med andra kommer du att vara mamman som finns där och delar hans upplevelser, men du måste våga lita på hans känslor för dig. Låt assistenterna vara lekkamrater, det gör inget om de försvinner, kompisar gör det ibland och man får nya, det klarar barn, de vet skilllnad. Mina ungar har aldrig blivit upplyfta i rutchkanan eller gungan av mig, jag har aldrig varit med dem och badat i sjöar osv, det var massor jag inte kunde göra men det viktigaste för mig var att mina ungar inte skulle missa något som andra barn fick göra. Nu fanns ju inte assistenter men det fanns kompisar och andra barns mammor som snällt tog med mina ut i sjöar och upp i berg. Det fanns hemtjänsttanter som ställde upp under de perioder som jag hade sådana i hemmet. Låt du honom leka med assistenterna, han kommer inte att ta skada av att de busar med honom, han kommer troligen att bli ledsen när favoritassistenten slutar men det går över. Sen får du väl ha en massa knäppa ljud för dig när de leker så han känner att du är med och har roligt tillsammans med honom och assistenten. Tror det är mycket svårare för en liten unge att förstå att assistenter ser ut som alla andra människor men man får inte busa med dem eller prata med dem. När vi passar Johannes läser ibland assistenterna saga för honom när jag har svårt att få luft, han hämtar boken och ber dem läsa och det skulle vara mycket konstigt om jag då säger att idag får xxx inte läsa för dig utan det ska farmor göra, han visar ju vem han vill ska läsa och för honom är assistenterna några människor som är här och som man kan använda till saker som man som barn tycker att vuxna ska användas till. Om han däremot fått en tillsägelse så ska ju inte assistenterna ta hans parti utan i det fallet nonchalera honom.
Ni sätter igång helt nya tankebanor... Spännande! Alla föräldrar med fh som jag pratat med i verkligheten säger precis tvärtom - låt inte barnet ha mer kontakt med assisterna än absolut nödvändigt.
Hmm... måste vara skitsvårt det där. Men, det finns ju många ett-åringar på dagis. De spenderar mer tid med dagisfröknarna än med sin mamma. Ändå är mamma alltid mamma... Sen undrar jag, funkar det på något sätt att assarna hjälper dig att hålla i boken eller leksaken eller vad det nu kan vara? Alltså, att du håller den men ändå inte liksom... öh... fattar nån? Jag inbillar mig att jag skulle försöka nåt sånt. Och... om du struntar i vad alla säger, vad tycker du rent intuitivt.
Jessma du är klok som alltid. Assarna kan hålla i boken (t ex) men när de sitter intill så stirrar han bara på dem. Och... Kanske det beror på att de ignorerar (fel ord, men ni fattar) honom ganska mycket. Usch vilken avvägning. Intuitivt? Jag vill kunna krypa runt och visa och busa och leka och gosa och... Och... Innan jag fick barn har jag aldrig nånsin önskat bort mitt funktionshinder, faktiskt, men nu gör jag det ibland. Lite läskigt! Så intuitivt/realistiskt så vill jag inte att de ska vara lekkompisar, men jag kanske ändå borde ta hjälp av dem mera. En tanke är att jag kanske, lite omedvetet, är rädd att omgivningen ska tänka "titta han föredrar assistenten framför sin stackars mamma" om man är ute nånstans. Skadad och ärrad av adoptionsutredningshelvetet? Jag? Oh nej...
Han undrar nog vilka konstiga varelser de där är. De ser ju ut som riktiga människor, låter som riktigt människor... men... de verkar ju inte bete sig som såna. "Varför vill de inte prata med mig? Vad gör jag för fel?!" Jag gissar att om de är lite mer som vanligt, så blir han mindre intresserad. "Jaha, de är lika som alla andra... jaja, då vill jag hellre till mamma". Hobbybarnpsykologen jessma spekulerar... Men... din känsla av sorg kan jag förstå... det räcker med att ha ett barn i närheten för att jag ska känna otillräcklighet...
Ibland är jag så jäkla glad att den här siten (och alltså ni medlemmar då) finns. Att man kan få bolla tankar och idéer är ovärderligt! Jag har klurat hela natten och ska testa lite nya grejor, efter att ha pratat med Stefan (som också blev jätteförvånad över era svar). Tack! (Och spåna gärna vidare...)
Nu kommer ett manligt inlägg Jag tror att som mamma vare sej man har ett funktionshinder eller inte så kommer man att känna sej otillräcklig, men som funktionshindrad så kan man känna sej mer sårbar för vad andra tycker och tänker om vad man kan och inte kan göra med/för barnen. Min sambo sliter med liknande tankar om hur det blir när tvillingarna föds. Vad folk skall tycka och tänka om henne som mamma. Jag tror att det kvittar vad ni som kvinnor/mödrar tänker, för hos ungarna är ni ALLTID bäst, vackrast, snällast och deras mamma. Dom kommer alltid att älska er för den ni är Redigerat 2009-01-27 17:00 Redigerat 2009-01-27 17:01
Håller med Vejron! Är också fullständigt övertygad om att Liam har världens bästa mamma! Nu är mina barn visserligen 18 och 20 år gamla, men jag känner mig fortfarande otillräcklig på många olika sätt. När de var små så nojade jag över att jag inte kunde sitta på golvet och leka, inte bära osv.. sedan när de blev äldre så var det andra saker. MEN... som flera här har påpekat, det här är något nästan alla föräldrar känner igen sig i, funktionshindrade eller inte... Tyvärr har jag också stött på föräldrar som aldrig ifrågasätter sitt föräldraskap och jag lovar att det finns desto mer att ifrågasätta där! Enligt min erfarenhet är tid och massor av kärlek det bästa man kan ge sitt barn under uppväxten. En jättekram till alla funktionshindrade mammor och pappor som vågar/vill/försöker få barn!!
Hej Ninnie. Jag har två barn (en på 2,5 år och en på 10 mån). Och får nog instämma med de andra. Låt assarna vara med i leken. Mina assar har en "kompisrelation" med mina barn, inte till den grad så de känns som barnpassare men stora tjejen kommer t.ex. in i deras rum och pratar med dem, visar grejer o.s.v. och är vi ute får de gunga dem o.s.v. Min inställning är att jag vill att barnen ska ha mänskliga relationer till assarna (som ju är människor). Det ska däremot finnas en tydlig skillnad mellan assarna och "riktiga" vänner eller släkt (inga kramar o.s.v.). Båda mina barn vet en tydlig skillnad mellan mamma och ass, men visst i en period viile t.ex. stora tjejen att assen skulle 'blåsa' när hon slagit sig men det gick över... Risken du tar när du tar bort assarnas resurser så mycket är ju att din son kommer bli extremt pappig... Jag har bytt assar en hel del men det funkar, de vänjer sig. Inget barn är så framåt med nya vuxna som min stora dotter. Men jag ville bara säga hur vi har det för detta oroade ju mig väldigt i början, men det har gått så bra...
Jag och min tjej som också har ett funktionshinder har läst i era inlägg här på forumet och ni skriver bara om praktiska bekymmer. De borde inte vara så stora problem egentligen utan problemet är mer av känslomässig karaktär. Hur ni blir bemötta och hur ni orkar ta hand om ett barn och samtidigt ha ett funktionshinder. Det måste ju vara oerhört krävande av er som föräldrar och personer. Vi skulle gärna vilja läsa om just det.
Om det fungerar rent praktiskt - så är det nog inte svårare för oss med ett handikapp att skaffa barn. Jag har - vad jag vet - aldrig blivit ifrågasatt som förälder beroende på att jag är handikappad. Barn kan såå mycket mer än man någonsin tror. Dom lär sig att så gör min mamma/pappa och tycker att det dom gör är helt normalt. Vilket det ju också är - bara det att vi nog gör saker lite annorlunda mot vad fysiskt friska föräldrar gör. Och ingen har ju sagt att vårt sätt att utföra saker på är fel! Jag har kanske missuppfattat dig och i så fall rätta mig så ska jag försöka ge dig ett svar sett från min sida, med mitt handikapp, mina förutsättningar och mina barn.
Har man själv ett funktionshinder, så kräver det mer tid för sig själv. Typ klä på sig, äta ja.. det som gör en funktionshinndrad. Det tar ju energi att ha ett funnktionshinder. Har man dessutom ett barn som kräver uppmärksamhet-som de gör-så behöver man som förälder dubbelt så mycket energi för att ge barnet uppmärksamhet. Hur orkar ni? Är ni med på vår fråga?
Kan inte annat säga att mina barn var ett välkommet avbrott i verkligheten, jobbigt javisst och dessutom ger det så mycket tillbaka, fortfarande efter 24 från den förste räknat. Sedan att det är personer som "tycker", uppriktigt det struntade jag då och fortfarande i. Allt kräver tid och är det så att den fattas så gå upp tidigare och i säng efter det att barnen har somnat, bara för att du är"vuxen" finns det inget som säger att du måste sitta uppe på nätterna, och tid för sig själv finns det alltid att sätta in i små raster då barnen sover middag eller så. Jag förstår faktiskt inte riktigt din problemställning. Att klä och vårda sig tar för mig som är ½ förlamad ca 3 timmar och det fann jag utan problem tid till. (dessutom tid till ett heltidsarbete) Det är frågan om, vart man lägger sina prioriteringar och fokus. Jorm
Några känslomässiga problem med att ha barn har jag aldrig haft som har med mitt funktionshinder att göra, bara de vanliga som alla föräldrar har, man oroar sig för sina barn och ev. om de skulle bli mobbade för sin förälders funktionshinder. Nu hände det aldrig och jag har heller inte upplevt att jag blivit bemött på annat sätt än andra föräldrar, snarare har föräldraskapet tagit bort bilden av mig som funktionshindrad i andras ögon och man slipper daltet som annars är vanligt. Problemen är till 90% praktiska, inte känslomässiga. Och visst är det krävande att ha barn men det är det för alla föräldrar, ansvarsfullt och svårt ibland men ändå det största och underbaraste i livet.
Håller med om att problemen är mestadels praktiska, men för min del har känslan av att folkeventuellt ska tycka att jag är en sämre förälder som är jobbig, i alla fall med mitt första barn, då jag var lite osäker på mig själv. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv som förälder. Oftast har inte jag heller blivit ifrågasatt, men det har hänt.
Nu har jag inte barn, men jag kan tänka mig att man måste prioritera annorlunda när man har det. Redan nu prioriterar jag, som muskelsvag, vilka saker jag vill lägga energi på. När man får barn föreställer jag mig att man har mer att tänka på och dessutom ett barn att ta ansvar för. Det gör att jag skulle lägga mindre energi på att detaljinstruera assistenten i hushållsarbetet, för att ha tillräckligt med energi för mitt barn. Jag vill vara där för det till max, men samtidigt må bra själv. Det är där frågan ligger. Hur klarar ni det?
Ninnie, kan du ge några exempel på situationer när du prioriterar annorlunda jämfört med innan du fick barn? Hur prioriterar du nu? Med vänlig hälsning Esmeralda Redigerat 2009-01-09 22:26
Den här frågan är väl allt annat än onödig? Jag förstår precis hur frågeställaren menar, eftersom hurvida parterna kan komplettera varandras fysiska svagheter är mycket viktigt! Det som inte ena föräldern kan fixa kan ju kanske då den andra göra, vilket t ex innebär att föräldrarna känner att barnet får mer närhet till dem, och inte ständigt måste ha en tredje part (assistent) med hela tiden, eller att assen måste göra allting.
Jag läser med intresse. Miss Indenpent närmar sig frågans kärna. Sen hade Ninnie ett klokt svar också. Det där med funktionshider och barn kräver nog mycket av en. Såklart är det en prioriteringsfråga, men till vilket pris? Ja det beror väl på den egna viljan - som allt annat.
Fundera? hmm... det är det enda jag gör.
Min kille är nu 11 månader och väldans livlig. Känner att vi hamnar i en "mellanperiod". Han är för stor för att kunna ligga i min famn, men för liten för att sitta själv i min famn. Jag kan inte ligga ensam i sängen med honom eftersom han kryper omkring och ställer sig upp. Känns svårt ibland att få närheten. som vi båda behöver med varandra. Bärsele funkar inte alls, han är stark och sprattlig. Assistenterna håller honom så att vi kan gosa, men då blir de också en distraktion (även om de försöker vara så osynliga som möjligt). Äsch, jag vet inte vad jag ville... Kanske bara skriva av mig. Snart är han så stor att han kan sitta hos mig, och ta sig upp själv. Så problemet är ju övergående...
Det är jobbigt,även om det är övergående. Finns det inget sätt för honom att sitta i din famn? Det är är svårt förstås om du inte orkar hålla honom. Har du provat att sätta ett lyftbälte runt dig och honom? Det hade jag på vår stora tjej.
Jag tog en stor sjal och band runt mig den där tiden då de var stora att sitta i selen och för små för att vara försiktiga. Naturligtvis måste de vara för sig själva och "hitta världen" men ändå komma upp i famn ibland. Nu är jag litet storvuxen så att det fungerade som en vilstol i mitt knä med sjalen knuten över axeln, den här perioden varade bara i ett par tre månader innan de lärt sig att ställa sig så jag kunde hjälpa dem upp i knäet. Det kommer fler perioder med speciallösningar vartefter det kommer fler barn, alla lika kul. hadet gott och förtrösta inte J
Saken är att jag skulle tippa om jag hade honom i sjal eller med bälte. Men, men, vi löser det!
Då kan jag rekommendera ett tillfälligt bälte runt dig och stolen, sånt körde jag livligt med när barnen var små. Så pass att de trodde att man skulle ha säkerhetsbälte i manuell rullstol och i bil! Många tillfälliga och obekväma men "lustiga" lösningar blir det under"spring o dra perioden" lycka till j
hantel på fotbågen och bärsjal slår man inte runt och man får närhet
Ja hade ett långt o lite brett bälte som gick runt både mig, lill*n o stolen. På så vis satt vi alla tre fast. Sen va de ju en del tjatande/vädjande "-sitt still!!" Oftast räckte det att köra m stolen så satt de som ljus. Stanna o stå still var aldrig poppis
Jag tänker mig också ett typ av dubbelbälte som går runt både Liam, och dig och rullstolen...
Jag tog ett gammalt rullbälte på skroten och satte ihop det till ett längre bälte med hane och hona i var sin ände. Fördelen var att det var snabbt att knäppa av sig och att det var bekvämt (nåja så bekvämt det nu kan bli) slapp i alla fall att ramla ur stolen. Bland min äldste grabbs första minnen (nu 24) är att han står och motar bort folk som trodde att det gick att rycka upp mig från marken. Jag har sett liknande fast smalare bälten inom demensvården.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh