Har en son, snart 6 år, som har utvecklingsstörning och som enbart kommunicerar via tecken. Finns det någon mer i samma situation?
Jag har en son som är autistisk och utvecklingsstörd och vi kommunicerar med med hjälp av tecken .. Sen använder vi oss även av pictogrambilder sen en mall som han själv kan visa vad han vill göra eller varför han äe ledsen..
Min dotter (autist) håller vi på och lära kommunicera med tecken. Det går väl så där då hon väljer lite enklare vägar till att få det hon vill ha. Men jag vill ändå "vurma" för uppsala modellen som skall användas av habiliteringar runt om i landet, tyvärr är det inte så då Landstingen vill spara pengar, och att vidareutbilda personal kostar tyvärr pengar, men som "vapen" kan man som förälder visa att alla chefer inom BUH har skrivit på att de skall använda sig av Uppsala-modellen eller likvärdig när det gäller barn med autism. Denna modell är även i vissa fall användbar för barn med utvecklingsstörning. Läs hela rapporten under följande länk http://www.habilitering.nu/gn/export/download/Evidensbaserad_habilitering/Rapport_Evidensbaserad_habilitering.pdf M.v.h. Wolf
Vi är i samma situation. Vår dotter säger "mamma", "pappa", sitt eget och brorsans namn, och farmor och mormor på "sitt eget språk". Men tecknar gör hon så det står härliga till!
Tack! Även om man egentligen vet att det finns fler som använder tecken, så möter man dem sällan. Det känns bra att hör fler som använder TAKK. TAKK är ju egentligen roligt, tycker jag. Vår son säger som sagt ingenting, låter mest likt en apa, men undan för undan kommer det lite nya tecken. Det svåra är att ju mer han tecknar, desto mer låst blir han vid oss som kan tecken, mamma och pappa, känns det som. Jag har lämnat ut häften med de tecken som vi använder till de flesta som är nära oss, släkt och vänner. Men jag kan ju inte tvinga dem att lära sej, och när de heller inte träffar honom daglien så är det svårare för dem att komma in i det här med tecken, de har ju sina egna liv att leva oxå. Vad gör man???
roligt att du säger "låter so en apa", jag tycker min son låter väldigt likt nicke nyfiken.
Till sidans topp
Hej Jag har en flicka som efter utredning kallas lätt utvecklingstörd. Hon är 7 år och den snällaste som finns. Hon går särskoleintegrerad i vanlig klass med assistent. Är lite rådvill vad är bäst för henne? Finns du förälder där som är i samma situation? Maria
Hej! Jag har en flicka som blir 10år idag.. Hon har förvärvad hjärnskada samt utveclingsst. Hon går i särskolan ,men de ringer hela tiden och klagar på henne om hur stora problem det är mm. Min flicka kan inte läsa,kan räknna till tio.Jag har kämpat så för att hon ska få ass i skolan hon har 14timmar dygn efter skolan samt 18 timmar helger/lediga dagar. Trivs din flicka så som hon går nu? I särskolan vill de inte ge en ass inte här var jag bor.. Jag skulle vilja att min flicka gick så som din gör ,men tänker själv då om det är rätt mot henne ,då hon inte kan läsa mm..
Jag har varit i samma situation som du. Vi fick erbjudande att gå i "vanlig "klass med assistent, men jag avstod och lät min dotter börja i särskola istället. Framför allt för att jag kände att där finns rätt kompetens, och för att jag inte ville att min dotter skulle behöva känna att hon misslyckas i förhållande till andra. För oss var det rätt val, hon är idag 16 år och har haft en jättebra skolgång, nu ska vi lösa gymnasiefrågan också och det blir spännande...... Gå efter din egen känsla , det brukar bli bäst då!!
Jag har 2 barn som har varsit funktionshinder hon på 10år har förvärvad hjärnskada samt utvecklingsstörning. sen har jag en 18årig son som är autistisk samt utvecklingsstörd.. När han gick på särskolan (grund) var han som vilken kille som helst och han stormtrivdes,sen när han gick över till gymnasiet då brast allt för han .. han gick tillbaka i utvecklingen började slå sig själv mm så efter ett års lidande skrev jag ut han med omelebar verkan från gymnasiet ,och fick avlösare i hemmet som hjälpte han med arbetsmatrial. Nu har han personlig ass och han är sitt rätta jag igen.. Jag tycker med att man ska gå efter sin egen kännsla det är du som förälder som känner ditt barn bäst själv
Var din flicka lätt utvecklingstörd ? Hade hon kompisar I "vanliga" klassen? Min tjej har lite svårt med kompisar. De nonchalerar henne. Det gör ont i mej, men jag tror också att min flicka tycker det känns jobbigt. Tänker att jag ska testa en termin i taget. Tack att ni svarar och ger mej råd.
Ja hon har med lätt utvecklingstörning. Hon blev alltid utanför när hon gick i en vanlig klass i 1:an.. Nu har jag problem med särskolan ska på möte där på torsdag så då ska jag lägga upp ett par punkter.. det är hemskt med att man ska behöva strida för sina barns rättigheter.. man ska känna till de flesta lagar idag.. Om du vill kan du få min mail adress ,tycker det är skönt att prata med någon som vet vad man pratar om .. min mail är:linnea_69@hotmail.com ha en fortsatt trevlig söndag
Halloj Linnea, Jag läste att du vill ha assistent till din dotter i skolan, men att skolan inte vill ge henne det. Skolan är skyldig att se till hennes behov, och måste ge henne resurser som gör det möjligt för henne att gå i skolan. Om hennes problem är så pass stora att skolan inte klarar av henne tycker jag att du skall söka LASS för henne även den tiden hon är skolan, man kan bli beviljad LASS i skolan om särskilda skäl föreligger. Om inte annat tycker jag att i avvaktan på FK´s besked att du begär tillfällig utökning av assistansen via LSS, vilket är kommunens ansvar. FÅr du nekande svar överklaga! Behöver du hjälp, kontakta din assistanssamordnare eller skicka mig ett mail, så kan jag ge dig lite råd. M.v.h. Wolf Redigerat 2007-10-21 06:36
Hej alla. Jag har en hjärtebarnskille med en kromosomavvikelse (22q11). Nu har jag börjat skriva om hur livet förändrades från dagen då Abbe föddes och frammåt. Jag fyller på dagligen och när jag nått fram till nutid övergår det till en vanlig blogg. Om en ovanlig kille. Vill du vara med från början scrollar du ner till mitten av mars 2005. Kommentera gärna, fråga gärna. Hoppas att du kan ha någon glädje av det jag skrivit. hejaabbe.blogspot.com /Abbes pappa.
Är 22q11 samma som CATCH-22?
Japp. Det är samma sak. Catch22 var det namn man började med i Sverige, där varje bokstav symboliserar olika symptom inom syndromet. Men eftersom många förknippar namnet med något negativt (Moment22–Joseph Hellers bok) börjar fler och fler använda 22q11. /Abbes pappa
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article764796.ab handlar om våran Filip
Ur artikeln: "På utsidan ser Filip ut som vilken ettåring som helst. – Han föddes med hjärtfel och en kromosomavvikelse och läkarna räddade livet på honom, berättar Hanna. Han har redan opererats två gånger. Hur kändes det när ni fick veta vad som var fel? – Både jag och min man var i chocktillstånd. Vi undrade vad som skulle hända och om han skulle dö. "
Vad söt han är! Hur kom det sig att han var med där?
Är det vanligt? Vad kan det finnas för plus och minus? Har en kompis med en Cpskadad dotter som funderar mycket på detta.
Jag själv hade aldrig accepterat att ha nån av mina föräldrar som assistenter i skolan. Funktionshindrade av alla de slag har ju svårare att bryta med familjen så i det fallet rekomenderar jag inte familj som assistenter i barna åren.
Kan bara understryka och instämma i vad Sunshine skriver. Föräldrar som assistenter i skolan hämmar barnens utveckling och är DIREKT OLÄMPLIGT. För mig var skolan den plats där jag fick möjlighet att utveckla min egen personlighet och hade möjlighet att uttrycka mina egna åsikter. Med anhöriga som assistenter i skolan vågar inte barnen göra eller säga någonting.
Jag skulle avråda från det åxå, jag gick i "vanlig klass" och när vi skulle ha disco så ville mamma visa att jag åxå kunde dansa även om jag gick med kryckor tex så kunde jag dansa...det va en mycket pinsam situation när jag gick i mellanstadiet. Jag hade ju en assistent åxå. Så en utomstående är bättre för en själv. Redigerat 2007-09-21 11:25
Det skulle jag ej ha velat ha heller så jag instämmer med dom föregående som kommenterat detta.
Absolut inte!!!!!! Barnet kommer att ha mycket svårare att få vänner och passa in, vem har morsan med till skolan?? Kommer dessutom aldrig att få en chans att bryta sig loss och växa upp. Anser inte att föräldrar ska vara de enda assistenterna till barn överhuvudtaget till något barn som är över 7 år.
I alla skolor jag gått i under grundskola och gymnasium fanns det redan assistenter som var till för oss elever med särskilda behov
Förälder som assistent? - Usch, nej tack! Det räcker fullt och fast att behöva ha en vuxen med sig i hasorna, inte sjutton ska man behöva umgås med mamma* hela tiden!
Låg och mellanstadium gick jag i Råsundaskolan i Solna och högstadiet i Turebergsskolan i Sollentuna. Du har helt rätt jag gick inte integrerat under de här åren
Hmm... jag hade en utomstående assistent i skolan. Men min mamma hoppade in då hon var sjuk eller ledig. Detta under låg- och mellanstadiet. Då hängde jag mest med mina kompisar ändå, så jag måste säga att de kvittade... Men varje dag hade nog varit förödande... Under högstadiet gick jag i Tureberg, med dels assistenter på skolan och dels min egna. Vanlig klass dock... mindre integrerad där än under de tidigare åren, trots att jag slapp min mamma. På gymnasiet hade jag bara skolans assistenter. Även där var integreringen lite si o så. Men... det fanns ju en del snygga assistenter som man inte hade något emot att hänga med...
Jag har alltid gått integrerat. Gillar f ö inte det uttrycket. För mig betyder det begreppet att jag befinner mig i en situation, en miljö som inte är "normal", men som jag tillåts vara i ändå, lite på nåder liksom.... Nåväl, sidospår...Jag tycker inte heller, som många andra, att det är en vidare bra idé att ha sin mamma som assistent i skolan. På min skoltid(77-91), så fanns inte PA som rättighet. Då var det kommunens ansvar att se till att det fanns assistasns i skolan. Jag vet inte alls om den skyldigheten är fråntagen kommunerna nu med LSS:en. Hursomhelst så anser jag att unga med funktionshinder har en dubbel frigörelse att gå igenom. Dels ska man frigöra sig från sitt funktionshinder(rent menalt då menar jag) och sen dessutom ska man gå igenom samma frigörelse som alla andra och hitta sig själv som ung kille eller tjej. Har man då sin mamma i skolan OCKSÅ i denna processen, så blir man, enligt mig, bestulen på en viktig del i ens utveckling. En annan sak är att om man som förälder går med på att vara assistent åt sitt barn i skolan, så visar man ju att man klarar sig ändå och skolan och kommunen kan därmed luta sig tillbaka och inte ta sitt ansvar.
Kul med så många svar! Men finns det verkligen inga föräldrar på den här sajten som kan berätta hur de resonerar?
Någon gång måste väl barnen få slippa sina föräldrar! Att någon av oss (mamma pappa) skulle vara assistent till Ninnie i skolan har aldrig kommit på fråga. Fast ibland skulle jag nog ha velat vara en liten fluga på väggen, för att se vad hon hittade på när inte jag var med. Eller också inte. Redigerat 2007-09-22 10:43
Eftersom vi har en dotter som precis börjat 6-års känns ju denna fråga ganska aktuell. Att någon av oss föräldrar skulle vara assistent till henne har aldrig någonsin varit aktuellt. Men, jag vet att det finns dem som vill och önskar ha det så. För vår del känns det viktigt att ha en nära relation och ett stort förtroende för den person som är assistent i skolan och det känns som om vi har hittat helt rätt person. En person som förstår vikten av att låta N knyta nya kontakter själv och att även låte henne svara på barnens frågor kring hennes muskler. Jag tror inte en skolstart kunde blivit så mycket bättre än så här. N har hittat många nya kompisar, är med på gympan, rasterna och lektionerna på ett helt självklart vis. Men, att börja i en ny skola innebär också att få många frågor. Nya frågor och nya ord dyker upp. " Mamma vad är handikappad?" löd frågan härom veckan. Frågor som väcker nya funderingar och som för stunden är jobbiga. Dels för henne och dels för oss. ( Hon är väl medveten om sin situation, men ordet handikappad var nytt.) Men, jag är övertygad om att hur jobbiga dessa frågor än är, är det frågor hon behöver ta sig igenom och våga brottas med och jag tror inte att någon hade vågat fråga de frågorna med en Mamma eller en alltför påflugen assistent i släptåg. Redigerat 2007-09-22 22:03 Redigerat 2008-10-27 09:29
Mins från det jag var liten att personer jag träffade på stan då jag var tillsammans med någon eller båda föräldrarna frågade varför mina skor såg så konstiga ut och jag gick så dåligt med mera. Speciellt barn i min egen ålder. Jag hade velat berätta som det var men vågade inte för mamma och pappa då jag viste att de inte tyckte om det. Mycket tacksam för att föräldrarna inte blanda sig i mitt skolarbete. Vad jag syftar på är att barn och ungdom måste själva få lära sig livets hårda skola i dubbel bemärkelse vilket man klarar bättre än man tror. Det blir bara svårare att skapa sin egen tillvaro och värld ju längre föräldrarna ”beskyddar” som de tror.
Hej! Jag är en mamma som jobbat snart 7år som personlig assistent i skolverksamhet. För mig var det ett naturligt val eftersom vår dotter är gravt utvecklingsstörd med en hel del tilläggshandikapp och har varken tal eller tecken. När jag läser era inlägg så inser man att det är stor skillnad att ha barn med ett lätt handikapp där mamma eller pappa blir "pinsam" i skolan, men till er föräldrar som har gravt utvecklingsstörda barn kan jag bara varmt rekommendera att prova om ni känner att ni skulle vilja.
Min dotter ligger på en utvecklingsnivå på ca 6mån, så någon "frigörelse" har jag fortfarande inte märkt av.Känner bara att jag kan ge henne den trygghet och stabilitet i sin vardag som hon behöver.För tyvärr är ju assistent yrket ofta ett "genomgångsyrke" och många barn får byta flera gånger per år. Vill också nämna att det går att skilja på hemma och på skolan... vad jag menar är att på skolan är jag assistent alltså hennes armar,ögon och öron och vi säger tex aldrig "mamma"på skolan utan då är jag "Jessika" och sen när vi kommer hem är jag bara mamma med allt vad det innebär med bus och gullande mm
Vi gör det för min dotters skull för även om hon är på som läkarna kallar det en 6mån nivå så uppfattar hon nog mer än man tror. Men även för lärare och andra assistenters skull...... blir lättare för dem att se mig som en i arbetsgruppen än om man skulle säga "Minnas mamma" hela tiden. Nu tror jag även att en på 6mån känner skillnad och så även Minna om man är på dagis eller hemma och på detta sätt försöker vi förstärka det.
När jag började på skolan var det inte så vanligt att föräldrar var assistenter i skolverksamhet men Minna har en otroligt duktig lärare....så vi satte oss ner och slog våra kloka huvuden ihop och kom fram till denna lösning som har visat sig fungera perfekt för oss alla.Nu är det ju även så att vi är ett arbetslag på 12 personer så Minna är ju inte helt bunden till mig hela dagarna utan vi hjälps åt med de aktiviteter vi har som ridning,rullstolsdans,bad,drama mm
Hmm... nu när du säger det... jag kallade iofs min mamma för mamma när hon var med i skolan, men alla klasskompisar och övrig personal kallade henne för hennes namn. Som något naturligt...
har en dotter på15år.jag har varit o jobbat i skolan men henne ett par gånger men det funkar inte. hon vill inte göra nå när jag är med.jag anser att man ska bara ha föräldraroll i skolan.det funkar bäst så för oss.men det är viktigt att man gör som man känner är bäst för sig själv o sitt barn. jag vet några andra som pappan ofta är med i skolan o det funkar bra för dom.
Hur görs en ADHD utredning? Vad ställer man för frågor? Hur ställer dom diagnosen osv?
Kan tyvärr inte svara var det görs för vuxna, min dotter gjprde sin utredning på barn psyk, en massa IQ och EQ test, samtal och motorisk utredning, samt att de studerade hur hon gjorde saker. Fick en bok och skulle läsa ett kapitel, hon flyttade ögonen på ett visst sätt, rörde hela tiden på någon kroppsdel, tappade tråden när hon vände blad och bläddrade tillbaka varje gång osv. Tog nog 6 månader innan de uträttat allt och hon fått sina diagnoser. Idag kan jag säga att de har förändrats just för att hon uppmärksammades på sitt beteende och kunde hitta möjligheter att jobba bort det som var besvärande för henne.
Vad tänker barnet i rullstol, barnet med Downs syndrom eller cp-skada om sitt funktionshinder? Barn vet tidigt att det är något som är annorlunda, säger psykologen Christina Renlund. "De behöver få svar på sina stora frågor." Läs hela artikeln i DN: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=688310&maNo=-1 OBS! Christina Renlund har skrivit två böcker som kan beställas i Shoppen här på sajten!
jag tycker det har blivit mera jobbigt att leva med min CP-skada ju äldre man blir. Då behöver jag mer kunskap kring cp-skador hoss äldre. jag är idag 37år och jag anväder en permobil på heltid även inne, jag har tidigare använt en vanlig rullstol inomhus men pga en stor smärta i bådde armar och axlar var jag tvungen att ta till permon på heltid. jag behöver mer kunskap kring cp-skador. man måste hela tiden vara beredd att förklar saker kring cp. Finns det andra här på sidan som tycker likadant?
Har läst båda böckerna nu. Man får så sjukt mycket tankar. Om jag nånsin blir klar socionom kommer jag ha användning för båda, på olika sätt!
Hej har en cp skadad son på 2 år som i höst ska få botox i både ben och armar. Skulle villja ha lite råd och tips angående botox. Undrar även om Move and Walk i göteborg, någon med erfarenhet??
Har ar en till vars kille ska fa botox tar garna del av erfarenheter
Hej har en 10 årig tjej som har tagit botox flera gånger. Ibland har det hjälpt men ibland har vi inte märkt någon skillnad. Sjukgymnasten har dock kännt att hon blivit mjukare varje gång. Men vi föräldrar har inte alltid kännt någon skillnad. Man får ibland lita på sjukgymnaster och annan personal som menar att det är bra. Jag är kritisk till det hela men går snällt med på det. Min dotter har inte mått dåligt alls av det, bara just vid själva "ingreppet" för det göt ju ont. Tycker inte att embla salva och annat hjälper, så numera får hon lustgas.
Jag är 32 år men fick min första botoxspruta i maj i ena vadmuskel. Alla sade innan att det skulle göra jätteont men jag kände nästan ingenting.....För mig har botox hjälpt en hel del. Minskad smärtor och färrre kramper. För mig betydde minskad smärta mer än att kunnac gå mer normalt.
Hej! Vår tvåårige son har fått botox för första gången i vaderna. Min fru var med honom men hon tyckte inte att det verkade som om han hade ont alls. Efter behandlingen kunde vår son för första gången gå med hjälp av en Micki-vagn. (Vi fick en vagn från hjälpmedelscentralen också men den är så tung och otymplig att den snarare stjälper än hjälper.) Nu, en och en halv månad senare, tycker vi att vi ser att effekten avtar. Det positiva är att han har upptäckt hur kul det är att stå och gå.
Jag är 62 år och fick botox för fyra år sedan. Blev jättedålig, kände både spasticitet och slapp förlamning i benen, orkade knappt gå 100 meter. Botox är ju ett dundergift som man inte ens får ha på kliniken utan måste hämta ut på apotekt före injektionstillfället. Dessutom är ju effekten inte varaktig. Förlåt en undran, men är det verkligen bra i längden att pumpa i ungarna det där? Finns det några studier på långtidsverkningar av botox? Jag vill inte ha mer av det, varken för min CP-skada eller för mina åldersrynkor!!!! Tack!
Jag är också skeptisk... För ett par år sedan var jag lite inne på att ta det, men dels är jag rädd för att det ska göra ont/rädd för sprutor i allmänhet och sedan tyckte min sjukgymnast och läkaren att jag skulle komma igång och träna istället för att se om det skulle bil bättre. Och i mitt fall så är det det bara träning som gäller. Eftersom botox förslappar musklerna så kan det i vissa fall göra att det blir lättare att träna och sträcka ut musklerna med det. Men nä jag tror inte heller att det är så nyttigt att proppa i sånt där i barn, det måste väl ändå finnas andra alternativ?
Några av er vet att jag tar botox i min ena vadmuskel. Jag är nöjd med resultatet. Innan hade jag ständig smärtor där i flera månader på grund av kramper o spända. Jag tränar visst en hel del. Jag mådde dåligt psyktiskt av att jämt ha smärtor. Efter botox inga smärtor alls men får lite kramp ändå men sällan så det är värt. Jag är glad att ha slippt de värsta smärtorna. Jag äter inga mediciner annars. Redigerat 2008-03-15 22:23
Vet att M&W inte är så pigga på att barnen fått botox innan träning. Vår kille fick botox i december och haft ett rent helvete det resulterade i ett brutet lårben 3 veckor i trådsträck och tre veckor i gips en månad med konstant smärta som ingen kunde förstå varifrån den kom förrän hans ben var tvär av. Han fick en spricka i låret under behandling eller av sina ortoser som tillslut gick helt av. Vi kommer inte att välja en botoxbehandling igen förrän vår son är tillräckligt stor för att kunna berätta vad som är fel och sätta ord på sina känslor.
Jag förstår inte kopplingen mellan botox och brutet lårben?
Behandligen skedde under narkos, läkare är inte direkt lätta på handen och för en människa som inte belastar på sina ben så innebär det benskörhet. Till detta så tilllkom en ortos som var till för att dela benen högt upp på låret. Ngn gång under detta har han brutit sitt ben och med 99procents sannolikhet så uppkom en spricka i benet redan vid injektionerna. För att förtydliga så kan jag säga att det är inte direkt botoxen som vi tackar nej till utan post botoxbehandlingen. Somliga landsting gipsar efter botox somliga ger ortoser och somliga intensivtränar. Vi vill inte utsätta vårt barn för den mardröm som vi just gått igenom och som fortfarande håller på. Han har frotrfarande fruktansvärda smärtor i sitt ben och ingen kan svara oss varför om det är en effekt från botoxen eller från det brutna benet eller hur länge de kommer sitta i. Vi kommer säkert i framtiden pröva botox igen om behovet finns men inte innan han själv kan sätta ord på känslor.
Brutna ben och framförallt brutna lårben gör vansinnigt ont.
Hej, Vår kille 3 år har spastisk diplegi. Vi har valt bort en botox behandling som skulle göras innan jul. Detta efter att vi pratat med olika sjukgymnaster på olika instanser som HAB center, Move & Walk m.fl Vi tror på trärning och kroppsmedvetenhet, streching, massage och mycket mer. Ist för att spruta i boroxen
Vår son är 6 år. fick botox i tre år + ortoser och träning. nu har han slutat med botox och ortoser och gjort stora framsteg, mycket bättre fart, kroppskontroll och vilja att gå. träning efter egen önskan och med glädje är vad vi väljer nu. ej botox igen.
Jag hade ingen aning om att botox faktiskt kunde användas till något positivt! Ganska ironiskt egentligen att vi använder världens absolut starkaste gift till att göra gott. Ett snapsglas botox (Botulinumtoxin) räcker för att döda hela Svergies befolkning. 12 kilo skulle kunna befria jorden från mänskligheten. http://sv.wikipedia.org/wiki/Botox
För oss har botox fungerat finfint. Man blir så slät och fin ..... nej då! Botoxen är för oss inte någon helhetslösning utan en av många delar som samverkar. Och den hjälper för oss i alla fall, istället för att operera och förlänga senor så hjälper det till att underhålla stretch och annat. Att stretcha utan går givetvis också men då är risken större för skador och slitage p.g.a. konflikten med spänningarna. Men jag skulle t.ex aldrig gå med på att gipsa efter botox som jag förstått att de gör på en del ställen. Kanske är det effektivt men hur roligt är det? Men även här är väl sanningen olika för olika människor. Vissa ansluter sig till en sanning, men de flesta verkar plocka väl valda delar från behandlingbuffén efter eget tycke och smak. Och jag tror att det är när hab ser fördelarna med move and walk som de kan bli bättre, precis som move and walk börjar inse att de nog får rucka lite på principerna p.g.a oss som kommer dit som tycker och tänker saker utan att svälja allt med hull och hår. Det finns saker som är bra med allt och saker som är inte fullt så bra med allt. Och allt är inte för alla heller /j
Jag ahr en dotter som är 9 har läste lite om ADHD och mycket av de jag har läst påminner om henne. Kan det bara vara en peroid för det började när hon var ca 6 år. I och för sig har hon varit fruktansvärt envi och full av energi under hela uppväxten. Men nu vet jag inte riktigt hon har också ludnat ner sig en del med. Min sambo sa också det att hon verkar 1 år efter i sin utveckling elle ri alla fall om man ser hur hon mognar. Jag vill heller inte att hon ska utredas även om det kanske är enda sättet att få veta. Men jag vill inte att nån sätter en diagnos på henne, då är det nästan bättre att man förhåller sig till det. Redigerat 2007-08-21 21:52
Att diagnosticera barn så väl som vuxna har sina sidor. Men ibland är det nödvändigt för att barnet skall få rätt hjälp under sin uppväxt och för att föräldrar samt lärare får en changs att förhålla sej rätt i dom olika situationer som kan uppstå. Man kan göra mer skada än nytta om man gör fel utifrån sin egna okunskap. Jag skulle nog råda er till att hon utreds, men det behöver ju inte vara ADHD, utan kan vara nått annat.
Ja det kan ju vara det. För som sagt hon ha blivit betydligt lugnare på många sätt. Sen har det varit mycket omställningar i hennes liv. Det har egentligen inte blivit stabilt för än hon var 5-6år. Hon bodde hos pappa 1 år med och det var mycket som hände där med. Men jag känner att jag klarar av och handskas med henne bättre nu än vad jag gjort tidigare.
Föresten ha du någon aning om hur lång tid en sådan utredning tar?
Nej, det kan jag inte påstå. Men jag är ganska säker på att få en tid till en såndan utredning tar en jäkla tid. Jag hittade denna länken också, kan vara värt att kolla om det finns nån ytterligare info om ADHD. http://www.sos.se/fulltext/110/2002-110-16/sammanfattning.htm
ja det gör nog det. man ha ju hört många som har varit på utredning i flera år.
Jag har en son som är vuxen och fick diagnosen AD/HD till slut. Han skickades på utredning via Bvc så jag upplevde inte att vi fick vänta länge då. Däremot var han för ung första gången, så vi fick inget besked utan utredningen gjordes om efter ett år sammanlagt två gånger. Men vi fick bara veta att han hade koncentrationssvårigheter så diagnosen gjorde ingen skillnad i hans fall. Min andra son har diagnosen högfungerande autism och den fick vi vänta länge på... Från första försöket till diagnosen tog det ca 3 år! Däremot tog själva utredningen inte så lång tid. Några träffar under ca 2 månaders tid. Men jag kan säga att i hans fall gjorde diagnosen en fantastisk skillnad! Äntligen lugn och ro. Åtminstone för tillfället... På vilket sätt visar sig din dotters svårigheter? Jag har nämligen en son till på 9 år som jag oroar mig för.
Det har ju hänt en del på just de områdena som ni tar upp här. Så man kan ju hoppas att ni kan få bättre hjälp nu än vad man fick för 20 år sedan.
Väntetiderna kan vara jättelånga, jag fick min diagnos i vuxen ålder. Jag klarade grundskola och gymnasiet ganska bra, tack vare att det fanns bra struktur och vi jobbade lite anorlunda mot den traditionella skolan. Men på högskolan blev det totalt kaos. JAg har alltid känt att jag varit lite anorlunda än dem andra barnen fast inte kunnat sätta fingret på det. Min rekomendation är att se till att hon blir utredd, då kan hon få den hjälp och det stöd hon behöver. Sen om ni utreder så behöver ni inte springa och berätta resultatet för alla, hennes kompisar mm. behöver inte veta om ni inte tycker det. Att man får en stämpel i pannan har inte jag upplevt, nu har jag inte haft diagnosen så länge men för mig är det mer ett svar på varför vissa saker inte går så bra och varför andra saker går jättebra. Det finns många fördelar med att ha adhd också. Jag önskar att någon hade sett mig så jag fått utredning mycket tidigare, just för att slippa tro att jag är dum i huvudet. Då tar jag heldre att folk kallar mig "damp-unge" och liknande istället för att gå och fundera på om något är fel i skallen på mig. Vill du prata med andra föräldrar och personer i liknande situation som du så rekomenderar jag detta forum http://www.attention-riks.org/forum/ Redigerat 2007-08-23 13:25
Det behöver inte alls vara ADHD. Barn mognar olika fort. Barn ska vara envisa och aktiva, konstigt vore det annars. Men suck, vårdinrättningarna har sina standardmallar, där det står vad dem ska kunna vid en viss ålder, dessa mallar passar inte många barn i. Sen, får barn diagnosen ADHD som små, kan det mycket väl växa bort, och tänk med diagnosen kvar i alla papper när barnet vill ta körkort eller nåt. Då får dem mest troligt avslag på grått papper av Länsstyrelsen. Såvida dem inte har tur och träffar en vettig läkare, förstås.
Ja jag vet inte alls vad jag ska göra. Som sagt det har varit mycket omställningar i hennes liv. Min dotter är väldigt tempraments full, hon vänder lätt i humör bli gnällig om de e nått som inte passar henne, eller inget går som hon vill. Där emot så kan hon faktiskt sitta still de var arnolund när hon var mindre då va ständigt igång. Men nu har hon faktiskt blivit lite lat och sitter mest hemma. Viss är hon aktiv men på ett annar sätt. Ja jag vet inte jag ha svårt att veta vad det är om de är ADHD eller om hon är sådan till sättet hon påminner en del av sin pappa. I skolan går det bra, i alla fall när hon gick i skolan här där vi bor men så bodde hon hos pappa ett år och då funkade inte bra. Men o andra sidan ville hon inte bo där heller efter ett tag. Hon är väldigt kramig med och vill ofta kramas och sägga att hon älskar mig. Men det är nått hon är inte lika lugn som andra barn. Fast hon kan ha sina underbara stunder med.
Hon kanske bara är den där typiska egna individen?
Kan inte så mycket om denna diagnos, men skulle anta att just koncentrationsproblem inte är så lyckat när man kör bil ute i trafiken. Det är många saker man skall kunna hålla ordning på samtidigt och oförutsedda saker händer hela tiden, särskilt i storstadstrafik.
Ja länsstyrelsen kräver att man skickar med ett läkarintyg men enligt en undersökning som gjort så är det få fall där man inte får övningsköra, dvs. dem avslår inte alls bara för att man har diagnos. Sen så bara för att man har diagnos som barn så växer det inte bort, adhd är något som alltid finns, men symtomen kan bli lindrigare eller värre. Experterna på detta område framhåller att man kan ompröva diagnosen ffa. under upväxten och revideras åt ena eller andra hållet. Så om det är så att din dotter har sådana problem att ni känner att hon skulle behöva mer hjälp, och för att få hjälp måste man ha papper, då är det nog vettigt att göra en utredning. Om det senare visar sig att hon inte har så många symtom och svårigheter när hon blir äldre så gör man om utredningen och då kanske hon inte längre har alla kritier för att få en diagnos, utan bara har "adhd-liknande problematik" som dem skriver. Ang. att köra så är det inte så att man inte klarar av det för att man har koncentrationsproblem, det är mer komplicerat. Många med ADHD kan koncentrera sig otroligt mycket på vissa saker och blir mer koncentrerade än normalföraren.
Är tvärtom, ADHD personer är ofta jättebra bilförare eftersom deras hjärna är som mest vaken när de måste vara helskärpta. Problemen är oftast att kunna hålla igång hjärnan när man sitter still och bara läser, då stängs den av, det är därför många barn med ADHD klarar läxläsning bättre om de samtidigt lyssnar på musik eller ser TV. Ser set på min tös som utan bekymmer kör cyklar runt i Malmö samtidigt som hon pratar i telefon och dessutom lär sig spanska från en CD, då är hon helskärpt men om hon sitter i ett tyst rum klarar hon inte att läsa en bok och förstå innehållet.
Hej! Min sons ADHD utredning tog hela vårterminen. Kruxet var att få den startad. Bup var inte så pigga, så skolans basteam gjorde den. Nu ska vi ändå utredas vidare på Bup......
Tack för ditt svar bra tips de behövs. Ofta bli det att man skäller för ibland hjälper inget annat känns de som. men att man skäller är väl mest för att jag bli arg på mig själv som inte klarar av situationen. jag vet att skälla är varken bra för någon av oss.
till redaktionen Hej! Sista veckan på sommarlovet anordnar Kulturförvaltningen Ung08-festivalen som riktar sig till ungdomar i Stockholms stad – och i år går festivalen av stapeln den 14 – 18 augusti i Kungsträdgården. Ung08-festivalen riktar in sig på mode, design, sport, musik och kultur och tanken är att det skall finns något som passar alla mellan 13 – 19 år. I år arrangerar Korttidshemmen Drömmen och Navet en unik aktivitet tillsammans med Ung08 – ”Pimp my wheelchair”. I ett stort tält på området kommer ungdomar att kunna göra sina mobiltelefoner, skateboards, hjälmar, rullstolar och permobiler snyggare, coolare och mer personliga med hjälp av den professionelle pimparen Kenny Kyrk. Vi har färg, tyg, spraymallar, glitter, flames, dödskallar och annat material så ungdomar kan pimpa sin rullstol eller permobil precis hur de vill. Vi har stänkskärmar som de kan få hjälp att måla personliga motiv eller kanske sätta flames på – så att de kan byta ut de gamla på sin rullstol. Det finns också massa lösa delar till olika typer av permobiler så att man kan spraya, sätta på glitter eller favoritlagets logga hur man vill utan att behöva tänka på att permobilen ska tillbaka till Hjälpmedelscentralen. På http://www.ung08.nu kommer det kontinuerligt att läggas upp mer information och nyheter om pimpningen. Om ni tycker att ”Pimp my wheelchair” verkar vara en rolig grej skulle vi verkligen uppskatta om ni kunde sprida det vidare! Hjärtligt välkomna till pimptältet på Ung08 den 14 – 18 augusti! Med vänliga hälsningar, Klara Lindblom Drömmens korttidshem Glanshammarsgatan 18 124 70 Bandhagen 08-81 79 01 0733-86 57 67
Kul! Inte som 28-åring, men som 12 hade jag älskat att snygga till permon...
Varför inte?? Synd att jag inte är tonåring, och dessutom slipper man tänka på att permon ska lämnas tillbaka så småningom...
Om jag ska ha en pervobil - så ska den minsann ha flames. Punkt slut!
Det låter ju hur kul som helst, min dotter skulle älska att måla lite snyggt på permon I dagsläget är den prydd med snören, blommor, cykelflagga, svensk flagga och ballonger emellanåt och bodde vi stockholmstrakten vore vi absolut besökare till denna aktivitet!! Hade jag egen rullstol vore några döskallar självskrivna *ler*. Jag är 34 och dottern 5, så jag tror inte åldern spelar någon större roll
Eftersom jag är otroligt förtjust i att synas, räcker inte med att bara ha rullstol, brukar den ha ett gäng nallar baktill, ibland utrustas den med ett kohuvud på nackstödet (ett sådant man har i bilar), har även en apa (förutom mig själv då) samt en elefant att byta med. Det händer dock att jag kan vistas i möblerade rum och uppföra mig som folk utan att klä ut rullstolen.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
