Hej! Jag har funderingar på att ta initiativet till någon slag fritid för små barn med funktionshinder och deras familjer. Jag har mina egna ideer och vilja samt min lilla tjejs nyfikenhet och energi som drivkraft (hon är 3,5år). Tillsammans med fler föräldrar kanske det kan bli något klokt. Vi bor i Gävleborg, men byta tankar och erfarenheter kan vi göra varhelst i landet vi bor. Är det fler här som har liknande tankar?
RBU har mycket och bra veksamhet för barn med funktionshinder och deras föräldrar. Finns det ingen lokalavdelning där ni bor?
Tack för svar, men min lilltjej tillhör inte medlemsgrupperna för RBU.
Hej, jag har länge letat efter aktiviteter med andra barn med fh. Fan va trist att du bor i Gävleborg, jag bor i stockholm och har en son på 3.5 år
Hej, det finns massor av aktiviteter för våra kids med fh. Bli genast medlem i RBU / http://www.rbu.se så kommer du få en hel massa info) Jag har en liten kille som blir 3 i april och vi badar på Astrid Lindgrens varje sönd. Sen finns det en del pröva på saker att göra trots deras unga ålder. Nu under sportlovet blev vi inbjudna till att komma till Bosön och lattja lite med rullstolar och andra roliga ting. Vi föräldrar gick på olika infomöten medans lillkotten hade kul med moster.
Hon menar nog Astrid Lindgrens Barnsjukhus... i Solna... Men alla bor inte i Stockholm...
Jättebra av dig Imkp att du gick in och skrev att det finns träffar och föreningar i andra komuner Ett sug finns efter träffar men oftast vet inte folk riktigt var man ska börja och därför blir det heller inget mer än just prat. Men den här diskussionen är en ju en jättebra början, att diskutera på ett sånt här forum till exempel kan leda till mycket mer än man tror! *Lycka till* Redigerat 2008-03-12 15:15
Tack för alla svar! Lite uppdatering sedan jag ställde frågan. Har fått veta att kommunen har en fritidsgård för funktionshindrade där även föräldrar till små barn med funktionshinder träffas. Jag har inte kunnat åka dit p.g.a. arbete och sjukdom. Sedan har jag engagerat mig lite mer i SRF, anmält intresse hos handikappidrottsföreningerna i närområdet och hoppas få till en bra fritid för min lilla tjej.
Till sidans topp
Hej alla! Jag studerar Industridesign med inriktning på HumanCare (Design för alla) Just nu Arbetar jag med mitt Examensarbete på "Permobil" i Timrå. Uppgiften är sådan att jag ska ta fram ett modifieringssystem där kunden ska kunna välja färg och formelement på chassi-delarna som ska kunna säljas separat och monteras av kunden.(Innefattar även utbytbara delar såsom klistermärken) Därför vänder jag mig till den som brukar en Elrullstol men även den som skulle kunna tänka sig att skaffa en. Om du inte vill svara här går det bra att maila mig på atte80@hotmail.com alla svar är välkommna. För få fram olika skissförslag att arbeta vidare med behöver jag svar på det som kan uttrycka just din personlighet. FÄRG (Vilka färger/kombinationer brukar du använda dig av, Vad inspireras du av?) T.ex., Signalerande(Starka lysande färger), Neutrala(Mörkare dova toner) färgkombinationer, Inspiration. FORM (Vilka former brukar du uttrycka dig med, Vad inspireras du av?) T.ex. Häftig, Lugn, Fartfylld, Inspiration(bilar) MÖNSTER (Vilka mönster/motiv du brukar använda dig av,Vad inspireras du av?) T.ex. Enkelt(linjer, prickar, rutor), Motiv(Djur, träd, byggnader). Vilka är dina Intressen? Vad gör du på fritiden? Ålder och kön Mail eller telefonnummer (inget måste) men kommer behövas för en utvärdering av skissförslag. Tackar på förhand. Arturo Thorsell, Industridesign. Sundsvall
Eventuella svara på detta inlägg hänvisas till forumskategorin Funktionshinderrelaterat -> Hjälpmedel och tråden Hjälp med utseende på Elrullstol.
Vid vilken ålder tycker ni att en pojke med ryggmärgsbråck bör kunna "tappa sig" själv? Han kan klä av och på sig och stå upp.
De bråckare jag känner har i alla fall kunnat det när de börjat skolan, dvs vid 7 års ålder. (numera räknas väl förskoleklass som skola, men men) // A E
Varför har man katetet, för att "tappa"? Varför kan man inte kissa normalt? Alltså man använder ju inga muskler för att kissa det kommer ju bara... har ingen erfarenhet alls av sånt men vet att många gamla har det, det har jag sett när jag praktiserat på äldreboende bl a. Vad är det som inte funkar?
Vattenskalle bara... Inte så självständig. Tyr sig mycket till vuxna, nästan inga kompisar.
Min dotter lärde sig själv när hon var 6 1/2 år. Hon började träna när hon var runt 3år. Hon har en klocka och kan klockan. Hon behöver påminnas ibland eftersom hon glömmer bort. Hon kan leka med kompisar
Finns det nagra blissande barn har? Var kille har borjat blissa for ca ett halvaer sen och tycker det ar super roligt. Det ar dock ont om barn i hans alder som blissar. Jag soker darfor foraldrar med blissande barn som jag kan fa bolla lite med och dela erfarenheter med da vi tyvarr inte har stod fran var logoped pa hab pga hennes okunskap om det.
Tidigare fanns Svenska Blissföreningen, som ordnade aktiviteter för barn. Jag vet dock inte om den finns kvar.
Tack for tipsen! Ja svenska blissforeningen men de verkar inte vara sa aktiva tyvarr sen ar min kille sa liten verkar som om det inte ar manga som borjat med bliss nar de ar sa sma. Har fatt lite tips pa kurser pa bla folkebernadott hemmet i uppsala. Vore trevligt med kontakt med foraldrar som har andra blissande smattingar som inte ar i skolaldern.
Denna mycket välskrivna debattartikel handlar om en stor satsning på att öka möjligheterna att välja bort barn med DS genom fosterdiagnostik. "Idag, onsdag, beslutar landstingsfullmäktige om budgeten för hälso- och sjukvården i Stockholm. I den ingår en av sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydbergs (fp) käpphästar: att rensa bort icke önskvärda människor så effektivt som möjligt redan i fosterstadiet." http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_636541.svd Som blivande mamma blir jag förtvivlad och förfärad. Och rädd för vart världen är på väg. Enda ljuspunkten är styrkan och stoltheten hos skribenten...
Synd om dom föräldrar som är så rädda för att få ett barn med funktionshinder, deras värld måste vara liten och inskränkt om de verkligen inte tror att de kan ta hand om eller älska ett funktionshindrat barn. Eller tro att en människa med funkrionshinder inte kan få ett bra liv. Allra hemskast är att Sverige som land ökar på den känslan hos människor som inte förstår bättre. som funktionshindrad och som mamma blir jag lika ledsen och upprörd som Ninnie, men det var likadant för 30 år sedan när jag fick min första. de ville tvinga på mig ett fostervattensprov, för inte ville jag väl föda en sån som jag!!!
Jag vet inte vad jag ska tycka om artikeln, den är populäristiskt vinklad och den ger alldeles för lite fakta för att det ska vara möjligt att ta ställning. Däremot är det bra att informera alla barnmorskor om nya rön, det är jättebra att det satsas på barnmorskorna i Stockholm! Men, jag tror inte att det kommer att bli fler mammor som väljer bort "fel" foster, dessa övernojjiga individer har en benägenhet att ta reda på allt själva innan och vet precis hur rätt "felsökning" går till.
Lite mer om DS och fosterdiagnostik: http://www.expressen.se/halsa/1.950211/minette-5-foddes-med-downs-syndrom
Den nuvarande möjligheten med selektiv fosterdiagnostik är oetisk och moraliskt fel Då ställer man sig frågan Vilket liv är mera värt?? Den “normalas” eller Downisens? “Samhället har sett till” att Downisar inte är likvärdiga med “normala” barn Därav alla tester man har som skyddsåtgärd!! Jag hade aldrig fått ett FVP om jag hade frågat "Jag vill ha ett FVP för att se om det är "Normalt" för att abortera den sen men behållt den om den hade Downs Syndrom" Men att ta tester för att få bort människor som min Hanna det går tydligen helt ypperligt. Det tom tjatas om att man bör göra ett sådant test i en viss ålder Alltså har min Hanna och andra Downisar ett mindre värde i samhällets ögon.. …än dom sk “normala” Vad kommer härnäst? Ett test för att ta bort oliktänkade? Test för att ta bort dom med anlag för fetma? osv…. Om man ger människor med Downs Syndrom ett människovärde Då skulle aldrig denna fråga komma fram hos vissa. Samma sak med Den selektiva fosterdiagnostiken som jag tycker strider mot dom mänskliga Rättigheterna. Som säger bla att man ska aldrig behöva ifrågasättas som människa När det handlar om religion, hudfärg osv… ja ni vet! “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter” Vad händer om min Hanna skaffar barn? Får hon frågan hos barnmorskan om ett FVP “Vill du ta ett fvp för att ev ta bort en som kan bli som DU!!” FVP= Fostervattensprov (Det här handlar inte om vanlig abort där man inte vill ha barn alls utan om att man vill ha barn men har villkor för barnet) Mycket har gått framåt men mycket finns kvar att uppnå. Redigerat 2008-04-02 13:05
(Skrivet som svar på ett dagboksinlägg av en mamma till ett barn med Spinal Muskelatrofi.) Du frågade om smärta i ben och fötter när man har Spinal Muskelatrofi. Blev nästan lite full i skratt, för detta är verkligen välkänt bland oss med SMA, har vi kommit fram till. Jag trodde att det bara var jag som hade så känsliga fötter, tills vi startade föregångaren till FH. Då visade det sig att vi alla är oerhört rädda om våra ben och fötter. I mitt fall är knäna kanske mest känsliga. Det finns till och med ett myntat begrepp, "glasfötter". Egentligen tror jag inte att man kan göra något åt det, förutom att vara försiktig och inte slå i fötter och ben mer än nödvändigt. Helt enkelt acceptera att det faktiskt gör ont med viss beröring som kan vara obegriplig för andra. Jag minns redan som liten att det gjorde ont när andra tog hårt (vilket antagligen inte skulle betecknas som hårt för icke-SMAare) i fötterna, t.ex. försökte pressa ner dem i ett par skor. Jag var/är alltid rädd att fötterna och benen ska slås i någonstans, eller fastna på någon kant när jag blir lyft. När jag är barfota i rullstolen är jag skiträdd att den som kör ska råka komma emot tårna mot någonting, typ dörrpost, bordsben o.s.v. Även att knäna ska slå i exempelvis bordskanter, så man måste alltid kolla att det är fritt under när man kör intill någonstans. Sedan var det det här med kyla... Själv blir jag stelare och väldigt mycket svagare när det är kallt. Det gör en stor skillnad att ha lång- respektive kortärmad tröja. Inomhus vill jag ha väldigt varmt eftersom det känns bättre i kroppen. Delvis har det säkert med blodcirkulationen att göra, alltså att det är lätt att bli genomfrusen när man är stillasittande. Det tar också väldigt lång tid för mig att återfå värmen. Behovet av värme är den största anledningen till att vi försöker resa söderut så ofta som möjligt, vilket har visat sig vara effektivt. Andra reflektioner? Är det likadant vid andra muskelsjukdomar? Redigerat 2007-11-20 18:43
När jag var barn kommer jag ihåg att jag ofta hade växvärk, det var vad man trodde då. Nu när jag har fått diagnosen SMA III så förstår vi att det inte bara var växvärk. Kall om benen är jag nästan jämt, vid knäna och lite högre upp. Att bli klappad i välmening kan nästan kännas som jag får ett slag. Blåsigt väder är nog nästan det värsta för mig. Nu i år har jag fått ont i fingrarna värker och molar lite då och då.
Har med otroligt ont i fötter skenben och knä, en liten klapp av mitt två åriga barnbarn kan få mig att lyfta från rullen, och när ena hunden glatt kommer upp med tassarna vid fötterna och råkar komma åt tårna gör det obeskrivligt ont, fast det inte är hårt. Är också rädd för att stöta i benen och fötterna, och har alltid ont i fötter och knä, men inte vanlig värk, utan en tryckande sprängande känsla som dessutom blir värre med åren. Kan numera inte ha skor en hel dag utan att krevera av smärta som sen sitter i halva natten. Älskar värme, får lättare att röra mig och mindre ont. Jag har AMC, inte SMA.
min dotter har också alltid värk.Mest i ben,rygg och i handleder. Det har hon haft sedan hon var liten.Jag har alltid kopplat värken till hennes diagnos AMC och nu när jag läser att även vuxna med diagnosen har det känns det faktiskt som att få det bekräftat och det känns ju bra.Hon har mer värk när det är kallt och vi har alltid 21 grader eller mer inomhus.Varmatten bad och taktilmassage är saker vi sysslar med förutom reumatikermedicin i perioder,medicinen hjälper faktiskt jätte bra.Nu mera försöker vi åka till värmen ett par veckor på vintern vilket också har varit bra. Hon har svårt att hålla värmen, så vinterkläder är svårt det får ju inte bli bylsigt heller... Kan tipsa om ett par elektriska värme inlägg till skorna som hon har fått dom är jättebra.Håller foten lagom varm och skorna torra.
Jag kan tyvärr bara instämma i vad Anna och Ninnie beskriver. Det verkar vara ett typiskt SMA-fenomen. Riktigt jobbigt är det när benen är varma på utsidan, men känns som om de vore fyllda med is på insidan. Då hjälper det bara med att krypa ner under ett täcke och minst 4 varma vetekuddar. Kan även få de här känslan i händerna och fötterna.
Jaha! Jag kan ju säga att det är jag som undrade. Min dotter osm är 2.5 år har klagat över sina fötter & ben, ofta säger hon - Mamma ont i fötterna... Då kan ju hennes "onda" kanske bero på SMA.... Jobbigt att veta att hon har ont & att man inte kan göra något åt det....
Har hon ont jämt, eller bara vid beröring? Kolla så inte strumporna är jättetighta eller att skorna klämmer.
Nä hon har inte alltid ont, det kan vara ibland... Ofta om hon gått en hel del... Jag kan ju förstå att det ömmar då....
Jag är livrädd att ngn ska stöta till mina knän o även livrädd att mina fötter ska fastna ngn stans o vridas till
Tja vad ska man säga. Är också öm om tårna men inte extrem. Upplever egentligen inte det som att jag är onormalt öm på något sätt. Däremot känner jag igen rädslan att slå i mycket väl. Speciellt om någon annan är i kontroll. Men jag tror det beror mycket på just kontrollen. Kör jag själv kan jag bromsa, riskerar jag att slå i händerna jag dra undan dem, men fötterna är där de är. Kan inte förhindra att de slås i. Dessutom sticker de ju ut. Kalla är de också.
med dmd vet jag inte, min kompis påstår att han är frusen det är nog bara dålig blod cirkulation (men jag är inte säker på att det inte bara är ett trick för att "bli värmd" ) Men mitt ex med sma hade också problem med den där andra känslan av värme utan på och is inne i smalben och fötter och han hade det mycket varmare än här (lägst kanske 15 plus grader men med mycket hög luftfuktighet vilket var jobbigt lagom är bäst tror jag!). han hade överhuvudtaget inte på sig "täckande" skor det gjorde för ont, utan bara sockor kanske sandaler nån gång. men han behövde ju inte tänka på snö och så smalben är svårt att skydda men fötter? Det går väl att ordna fotstöd till rullstol som "går upp lite" på yttersidan av foten och som är lite större än fötterna så att stöden tar i först.. eller? tänker jag fel.. hm klart fötterna flyttar på sig om man dunsar in i nåt :/
Ja... det är ju nästan komiskt detta med fötter och ben. Så länge jag kan minnas har jag varit rädd om mina fötter. Det gör ju inte ont i dem konstant, och det går att ta i dem, förutom på en viss punkt på vristen. Älskar fotmassage t ex. Men att slå i eller fastna så att de vrids om är en skräck. Det gör obeskrivligt ont och smärtan sitter i så länge, veckor om inte månader.
Hej alla föräldrar till barn med funktionshinder. Har era barn (och ni) träffat vuxna personer med samma diagnos? Ni som har erfarenhet; dela gärna med er. Eller ni som själva hade ett funktionshinder som barn; träffade ni ofta vuxna med samma funktionshinder som du?
Jag vägrade... Mina föräldrar sökte med ljus och lykta efter andra familjer när jag var liten, utan framgång. (Detta var före Internets genombrott.) En gång när jag kanske var runt 15 deltog jag och mina föräldrar i nån slags träff för SMA- föräldrar. Jag vet att de flesta hade mindre barn och att det var uppskattat att jag som var så pass gammal var med. I efterhand har jag fått höra att det var värdefullt för föräldrarna att se hur bra jag mår. Nu i vuxen ålder tror jag väldigt mycket på "förebilder" för både föräldrar och barn.
Vi har med vår son träffat både äldre barn och unga vuxna med liknande diagnos. Vi har inte aktivt sökt kontakt men har ändå lyckats korsa varandras vägar. För oss som föräldrar är det spännande att se ett möjligt framtidsscenario tex hur man löser kommunikation och skola och för sonen så är det jättespännande att träffa ngn som har rullstol och inte heller pratar med talat språk. Han har blivit så stor nu att han förstår att han är annorlunda och gör saker på ett annorlunda sätt än sina dagis kompisar. Hans reaktion när han första gången träffade en kille som blissade var så härlig att se och han lyser upp varje gång vi pratar om honom. Han kollar också ett par gånger extra när vi ser ngn med rullstol och om han får chansen så försöker han kommunicera.
Varken som barn eller vuxen har jag träffat någon med samma f.h. Har sökt aktivt men inte lyckats hitintills. Varför vet jag inte. Vore intressant att få utbyta erfarenheter via Mail eller på annat sätt vilket både är lärorikt och intressant vad jag förstått.
Jag har väldigt många vänner med samma diagnos som mig själv. Vet ej om jag har något här att göra i denna diskussion. Men jag skriver ändå. För dom jag har i min omgivning med samma handikapp vi är som syskon. Dels har det kommit sig av att jag varit med i handikappförening sedan jag var liten och så har jag varit på fbh i uppsala nästan hela mitt liv så därav har jag haft kontakt sedan barnsben med folk med samma funktionshinder som mig själv.
När jag var barn hade jag inte ens en diagnos även om vi i min familj insåg att jag var annorlunda än mina 6 syskon och övriga släktingar... Läkarna var inte villiga eller tillräckligt kunninga att hitta vad som fattades mig.... När mina döttrar föddes såg vi så många likheter med mig och mina svårigheter som barn så en utredning startades efter lite tjatande... Vi fick först en diagnos som sedan visade sig att inte stämma, och där hade det varit lättare att hitta några som hade samma sjukdom. Den diagnos vi nu har är så oerhört ovanlig att jag inte har lyckats hitta någon förutom mina egna döttrar med samma diagnos. (Det kan möjligtvis finnas en person men denna har varit mkt svårnådd...). Vi har ju haft hjälp av att jag själv vuxit upp med samma muskelsjukdom, men ändå slår den ganska olika på oss tre så man måste ju individuellt anpassa sig efter var och ens styrkor och svagheter. Jag minns att jag som barn hade en önskan dels att få veta vad som fattades mig samt få träffa någon som var lik mig... Mina barn däremot har aldrig uttalat samma önskan. Kanske var det tillräckligt för dem att de hade varandra och mig som referensram samt en diagnos på sina svårigheter....... Anette Redigerat 2007-11-18 12:08
Sedan vår Cajsa misst synen har jag "jagat" andra föräldrar till synskadade barn och vuxna synskadade. I föreningar och på internet. Jag tycker det är viktigt att det finns andra i vår bekantskapskrets som hon kan identifiera sig med. Att synskada är en verklighet och inte bara hennes "problem". Och för varje möte med en vuxen med funktionshinder (eller ett större barn) minskar min egen oro för Cajsas framtid.
Hej Någon som känner någn som har synhandikappet CVI? Vad innebär det i vardagen? Har ett barn som gör itredning om det just nu.
Jag vet absolut inget om denna diagnos, men jag hittade detta iaf. http://www.hi.se/templates/Page____5172.aspx
Hej! Jag har cvi. Ingen har iof sagt till mig rakt ut att det är den diagnosen, men pedagoger och synkonsulenter mm påpekade iderligen för mig att cpskadan och synskadadn hörde ihop och att en del av synpoblemen hade med cpskadan att göra... men inte blev jag mycket klokare av det och ingen verkade ha någon koll på diagnosen heller när jag gick i skolan. Så nu i efterhand när jag i vuxen ålder har förstått att jag har cvi och ser tillbaka så har en del bitar fallit på plats. Som varför det inte funkade med skriv- och räkneblock med tjockare ränder för mig t ex (allt blev helt rörigt för mig och jag kunde knappt se vad jag hade skrivit) Har din dotter börjat skolan i höst eller blir det nästa år? När jag gick i skolan på 80- och 90-talet visste man säkerligen inte så mycket om detta. Men idag ser det som tur var annorlunda ut, och det verkar som om cvi-barn får rätt stöd och att det utreds i tid Jag tror att specialpedagogiska institutet har något slags nätverk eller liknande för föräldrar till barn med cvi, men jag är inte säker... På resurscenter Syn finns iaf en psykolog som heter Kim de Verdier som är jätteduktig på barn med cvi. RBU kan du också prova att kontakta. Men jag står självklart också till tjänst om du har några frågor. Bare å mejla ,
Hej, jag är mormor till Emilia drygt 3 år. Hon har hemiplegi, vänstersidan är milt rörelsehämmad. Största svårigheten är talet. Hon vill nu försöka tala med det är svårt och blir otydligt. Hon går på dagis och får hjälp av logoped m.fl. Emilia går på dagis i samma grupp som sin lillebror, men är själv äldst i gruppen. Personalen har uppmärksammat att Emilia tar lekskaker m.m. från sina kamrater, hon blir därmed "otrevlig", men hon kan inte be "får jag låna", "skall vi byta" eller "kan jag få den sedan". Hon har inte kommit så långt i talet. Tecknen håller vi alla på att lära oss, men det dröjer väl tills det blir ett bra verktyg. Häromdagen var vi på en lekplats, Emilia är ju mest intresserad av lite äldre barn och höll sig intreserat nära dem. Plötsligt såg jag att de 3 barnen - 2 pojkar och en flicka började slå Emilia. Jag sa "ni får inte slåss". Då svarade barnen "det var hon som började." Jag sa att ingen får slåss! men sa inget om Emilias talsvårighet, det borde jag ha gjort, men visste inte riktigt hur? Men så här har Emilia börjat göra i vissa fall för att få kontakt! Känner någon till något liknade?Tacksam för tips! Vänligen Marit
Hmmm... menar du att hon slår för att få kontakt? Låter ju inte riktigt sunt. Har du eller någon annan talat om för henne att barnen tror att hon vlill slåss på riktig när hon gör sådär? Nu vet ju inte jag hur svåra talsvårigheter hom har. Men barn tar ju saker för vad det är. Om Emilia är hårdhänt eller knuffas eller nåt, så blir ju barnen provocerade, det är självklart. Kanske kan ni hemma leka "rollspel", så att hon på så sätt kan lära sig att säga att hon vill låna en sak eller ta kontakt med andra barn på rätt sätt. hmmm vet inte om detta är bra men jag har som sagt ingen erfarenhet bara tankar... Lycka till iaf
Tack för tipset, har just köpt handdockor för att göra rollspel. Får se om det fungerar. I ett ritblock försöker vi också rita upp olika situationer och prata kring bilderna. Egentligen vet jag inte riktigt hur och varför bråket började, men jag tror på barnen, att Emilia började. Emilia är en ganska glad tjej, som tar för sig, men ibland nu på lite felaktigt sätt! Marit
Ja du kära mormor, är själv farmor och det är ta mig tusan jobbigare än att vara förälder. Man vill så väl och är beredd att plocka ner månen åt sina barnbarn. Mitt lilla barnbarn är två, en ovanligt stor kille och han pratar inte så mycket, inte pga. något funktionshinder utan han vill inte. Han sopar glatt till de andra småbarnen när han vill ha något, och de är mindre än vad han är. Vad gör man, förmodligen förstår de små mer än vad de själv kan uttrycka så man plockar bort barnet, tar tillbaka leksaken och lämnar över den till barnet som hade den innan. Förklarar att man inte får slåss, det är aldrig ok, oavsett om man pratar eller inte. Viktigast är nog att man lär barnet att man får inga genvägar för att man har ett funktionshinder, man riskerar bara att barnet blir utanför och ensamt om man skyddar det och låter det göra saker som man inte tolererar från andra barn. Istället för att be om saker kan man visa henne att man kan sträcka fram handen och vänta, man får lära barnen tolka hennes "språk" (det går fort, de flesta små ungar använder kroppsspråk). kanske är det dags att byta till en grupp med äldre barn, då ser hon hur de gör, istället för att stana å småbarnsavdelningen.
Vissa stunder om dagen är Emilia ihop med de större barnen. Och hon är mycket intresserad av dem. Tyvärr är det väl just de som också kan vara lite dumma mot henne( i smyg), har jag hört. En timme varje dag på dagis har Emilia + ett annat barn och en personal en lekstund. Det är kanske bl.a. där som man kunde träna "byta"/"låna" osv. Tack för råden! Marit
hej på er jag har en fundering.hur hittar man tillbaka till sin egen personlighet när ens barn flyttar.när man har levt med sitt handiappade barn i så många år så blir man ofta det barnets förälder hela tiden. tror jag kommer att vara helt förvirrad ett tag. jag o en annan förälder har pratat om detta. det skulle vara kul o höra andras tankar o åsikter.
ja den där navelsträngen tror jag är gjord av gummiband...tror att det är svårare för föräldrar att klippa
jag tror att det svåraste för mig kommer att låta bli o lägga näsan i blöt för mycket...men som du skriver så är det min sak att fixa det..det ska nog åxo bli skönt att bara få vara mamma tur att sjukvården är ändrad nu...jag har alltid varit med min dotter dag som natt när hon har varit på sjukhus.
Oh, vad jag förstår din oro!!!! Nu var det så att jag "kastade" ut Ninnie när hon var 21 år. Jag tror att hon provocerade mig så att jag skulle göra det. Förmodligen för att vi var så "tighta", så var det enda sättet at frigöra sig. Nu är allt detta historia, och vi har världens bästa dotter-mammarelation. Navelsträngen går nog inte att klippa av för mig, men jag försöker att inte lägga mig i hennes och Stefans liv för mycket. Första tiden vid en separation är alltid värst, men kan man prata med varandra, och tala om hur man vill ha det tror jag att allt löser sig. Hör gärna av dig om det är något du tror att jag kan svara på. Mamma Maggan
Ja du det där är inte lätt. När min två grabbar flyttade hemifrån, så var jag ju så klart orolig...trodde inte dom skulle klara sig själva kanske. Men visst klara dom sig, jag var inte oersättlig som jag trodde. Trodde också att jag skulle lägga näsan i blöt. Men det gjorde ja inte. Erbjud din hjälp när hon behöver, men va inte som en höök över henne. Utan tala om för henne att du finns fortfarande där för henne. Navelsträngen måste klippas av. Dom måste få leva sitt liv och du måste ha ett liv med. Lycka till/Carla
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
