Finns det fler personer med funktionshinder här som är kontaktfamilj/ -person? Jag är nyfiken på om vi är många, och varför det är tillåtet med adoption i princip omöjligt....
Jag har haft fosterbarn när jag var yngre och i och för sig friskare och rörligare. Varit kontaktperson och stödperson åt både barn och vuxna samt varit övervakare, aldrig någon som ifrågasatt, fast inga av barnen har varit så små att de behövde bäras.
Jag har också jobbat som s.k. hemma-hosare nät jag var yngre. Tufft och dåligt betalt.
Hemma-hosare? Det lär inte vara samma som kontaktfamilj, men... Sen tror jag inte man ska göra sånt för pengarna...
fråga kan man bli kontak till någon när man är 62 år? Har altid gillat att ta ansvar och hjälpa som inte har jobbigt hemma det skall vara under skolåldern svar från kiki
Många äldre är kanske ensamma och vill ha någon i sin egen ålder att göra saker med. Så det borde du absolut kunna bli! Som sagt hör med kommunen eller annnan samordnare av kontaktpersoner/ledsagare!
Fast man måste vara otroligt stabil mentalt och ha väldigt ordnade levnadsförhållanden.
Jag är inte, men har försökt bli till en autistisk kille. Nynäshamns kommun ville dock inte ens utreda mig, då de tyckte att jag var olämplig pga att jag själv är autistisk. De ansåg att mitt funktionshinder snarare var en belastning än n tillgång, för att kunna ta hand om en annan autist. Det visar bara att de inte har koll på någonting vad gäller autism, eller funktionshinder överhuvudtaget. Bara en massa inkompetenta handläggare i den här kommunen. Vilket det iofs är i alltför många andra kommuner också.
Till sidans topp
Jag måste säga att mina föräldrar är starka. De har fått två funktionshindrade barn, var av ett dog. Och andra kriser i livet, men de är fortfarade gifta och har så varit sedan 1975. Grattis! Lever dina föräldrar ihop eller är de skilda? Redigerat 2007-01-07 20:29
Mina föräldrar är skilda, det är 30 år sen nu....Jag kan se idag att det var tur eftersom min pappa annars inte hade genomgått den förändringen som han har gjort....När jag var liten ville han inte visa upp mig för han skämdes för att han hade en handikappad dotter..Idag är han min största fan och jag vet att han ofta skryter för släkt och vänner om mina bedrifter här i livet.
Mina föräldrar lever tillsammans. Men det var tuffa tider när de fick min diagnos... Mamma beskriver det som att de svetsades samman av den kris som uppstod.
Jag tror att man ofta blir starkare av svårigheter om man vågar acceptera dem och ta sig igenom dem. Min mamma miste min älste bror i en bilolycka när jag var nio år. Mina föräldrar låg då i skilsmässa, som på pappret genomfördes. Däremot levde de tillsammans ett par år efter min brors död. Det gav oss barn en stabilitet mitt i allt kaos. Krishanteringen var väl inte heller den bästa på den tiden.... Min mamma har alltid varit den starka och trygga i vår familj, vilket hon var ända in i slutet. Hon dog i bröstcancer för två år sedan, och det var hon som var den starka då beskedet kom att hon inte skulle klara sig. Hon fanns alltid till stöd när jag och mina döttrar fått vår diagnos, så hon är en oerhört saknad person som vi håller levande i vår vardag genom att prata och minnas hennes styrka och trygghet... Jag blir innerligt berörd när människor i min omgivning säger att jag liknar henne...... Jag känner att min mor finns med mig i det jag gör och går igenom även om hon lämnat jordelivet bakom sig... Jag är så djupt tacksam för allt min mor gjort för mig och mina barn och syskon.... Anette
Håller på att läsa en medlems utredning som handlar om invandrares svårigheter med språket och myndigheternas fördömmande.Min spontana fråga är nu finns det personer med eget funktionshinder som har liknande erfarenheter, eller kanske rent av föräldrar till funktionshindrade barn som är av utlänsk härkomst här på sajten? Skulle vara kul att höra lite tankar om vad ni tycker om sajten, om den är tillräckligt anpassad för era behov och så vidare Hör gärna av er till mig privat om ni inte känner för att skriva direkt under inlägget! Mvh Helena (En av de fyra adiminstratörerna) Redigerat 2007-01-02 19:36 Redigerat 2007-01-02 19:37
INLÄGGET HAR RADERATS AV ADMINISTRATIONEN!
Jag är född i mitten av 40-talet och har en CP-skada. "På min tid" fanns ingen personlig assistans. Jag observerar också att ni som är yngre i dag oftare använder rullstol och andra tekniska hjälpmedel än vad vi gjorde då. Kunde man gå så skulle man - det var inte fråga om att ta till en rullstol för att ta sig fortare fram. Elrullstolar fanns förresten inte - jag såg de första i början av 60-talet. Det verkar som att tekniken har underlättat en del, och hur är det med den personliga assistansen? För egen del var jag tyvärr inte modig nog att bilda familj. Jag var rädd att bli en börda för min partner och rädd att mina eventuella barn skulle tas om hand av myndigheterna vid en skilsmässa. Hade flera vänner med funktionshinder som gick in i en relation, men relationen sprack oftast därför att partnern fick dra ett för tungt lass genom att göra allt det som den funktionshindrade inte kunde. Myndigheterna resonerade då så att den som har en relation till en sån stackare får väl också ta ansvaret för att hjälpa honom/henne. Särskilt svårt var det om den funktionshindrade var kvinna. För en man var det ju då ganska naturligt att med eller utan funktionshinder vänta sig markservice av kvinnan. Jag undrar om saker och ting har blivit bättre sedan antiken? Vad säger ni som är yngre? Redigerat 2006-12-08 13:56
Fortfarande så finns dessa tankegångar kvar, det är en av anledningarna till att handikapporganisationerna har slåtts för ett mer värdigt liv för båda parter i en rellation där en eller båda har funktionshinder. Men kampen tar nog aldrig slut, fortfarande så bemöts funktionshindrade kvinnor sämre än lika sinnade män osv. Redigerat 2006-12-08 14:21
Är född på 50 talet, kvinna och bildade familj när jag var 20, dvs då kom första barnet. Visst hade jag rätt till hemtjänst men det fungerade lika dåligt då som nu så det blev inget, och visst fick min man fixa det tyngst som att putsa fönster och dammsuga men jag fixade ju annat, ringde samtal, skötte ekonomi och skolkontakter. Den första månaden efter mina tre förlossningar hade jag rätt till hemvårdare (det var jättebra) de skulle göra allt "frun" i huset förväntades göra, stryka, baka, laga kålpudding osv. Vid sista graviditeten mådde jag inte så bra och då hade jag hemvårdare i tre månader före förlossningen med. Vad jag mest saknade var elrullstol, det fick man inte så länge man kunde stå på benen, så jag hankade mig fram med manuell rullstol (det har jag aldrig kunnat köra själv så bra) rollator eller med en barnvagn som rollator. Priset blev en kropp som blev felbelastad och utsliten i förväg, men inget jag ångrar. Skilde mig när jag var 40 (mitt val) och bor nu med ny man som även jobbar som assistent till mig. Känner visst ibland att han får "ta hand om mig" men det är bara i svaga jobbiga stunder, för det mesta kompletterar vi varandra, jag tar förtfarande ansvar för de delar jag kan och han utför det praktiska.
Himla intressant att läsa om erfarenheter från er som är födda på 40- och 50-talet och däromkring! Det är verkligen skillnad mot då och nu (förutom den fortfarande lika dåligt fungerande hemtjänsten kanske... *ler*). Jag är född 1970. När jag var liten började jag gå med rollator, sedan bockar och sedan kryckor. Min första manuella(!) rullstol fick jag först när jag var 7 år och skulle börja i 1:an. Rullstolar för yngre barn fanns inte då (vad jag vet). Min första permobil (en ful, orange gammal sak med pälsklädd sits *urk*!) fick jag när jag var 10-11 år tror jag det var. Jag hade även skenor när jag var liten, för att kunna stå och gå bättre, och kanske för att få bättre fotställning o s v. Men när jag fyllde 12 år vägrade jag använda dem, så de hamnade i soporna! Jag ville ha "vanliga" skor som alla andra barn i min ålder, inga speciella ortopedskor. Från tonåren blev det att jag började använda rullstol mer och mer, och gick mindre och mindre, framför allt i skolan, när man skulle fram och tillbaka till skåpet och byta klassrum och hålla på. Det blev en himla massa förflyttningar. Dessutom har jag ju märkt att jag faktiskt klarar mig bättre själv om jag använder min rullstol eller permobil (har en 10 år gammal Chairman idag), händerna blir ju friare. Så jag har inte gjort detta val för att jag är eller vill vara "lat". Jag är glad att det finns personlig assistans idag för dem som behöver, synd bara att det ska behöva "bråkas" så in i bomben för vissa personer som behöver ha det, för att de ska få det! Dessutom är det skönt att det går framåt på den tekniska hjälpmedelsfronten, man blir ju mindre beroende av andra om man kan försöka klara sig så mycket som möjligt själv. Man får liksom en bättre självkänsla....
Hej. Visst inte riktigt vart jag skulle posta denna tråd, men jag chansar på här. En fråga till Er som har blivit föräldrar och inte haft rätt till ass eller dyligt i vanliga fall. Har min fru rätt till någon sorts avlastning, jag menar, vi vet ju inte idag hur hon fixar det med vår lilla bebbe? Jag menar allt med att byta, bära och allt annat där är och tänka på. Jag har bara läst på FK hemsida att man inte får ta ut föräldrarledighet samtidigt. Men om jag måste vara hemma från jobb för att hjälpa min fru med barnet, finns det någon ersättning man kan få då? Eller hur funkar det? Tacksam för svar Putte
Hej! Är i och för sig inte så insatt i ämnet, men när jag väntade barn för 16 år sedan, så blev jag sjukskriven, så att min man kunde ta föräldraledigt för att hjälpa mig. Dock var det inte så lång period, bara några månader och barnet kommer ju att vara fysiskt krävande i åtminstone 4-5 år tills det behärskar påklädning och toabesök och sådant själv. Om jag vore ni, så skulle jag ta upp den här frågan med försäkringskassan snarast! Det finns också finurliga hjälpmedel och knep som kan vara till stor hjälp! Lycka till!
Tack skall du ha, som du säger det e ju ett antal år sedan, men helt klart skall vi kolla på det hela, vi är inte så långt komna i vår graviditet, men det skaddar ju aldrig att kolla upp saker och ting. Dock e jag inte speciellt + instäld till FK, men men. Putte
Grattis ! Tag kontakt med FK och hör efter vilken hjälp ni kan få. Skötbord, sängar m.m. finns som är anpassade. Jag vet en mamma i Sthlm som sängen eftersom hon inte kunde lyfta barnet uppåt, det är en spjälsäng med grindar.
Jag skulle ta kontakt med Försäkringskassan och höra mig för om vad de har att erbjuda. Samtidigt skulle jag göra en ansökan om assistans för baby ger ju en ny situation. Kan det dessutom styrkas av läkarintyg om vad hon kan/ska göra och kan/ska undvika så skicka med sådana. Behovet blir ju varaktigt i sisådär många år för behovet är ju ett när barnet är litet och senare när det är större uppkommer ju en annan typ av behov när de börjar kunna springa och röra på sig o pillar på allt osv.
Hej! Först vill jag bara säga Grattis till tillökningen! Nu vet jag inte riktigt er situation, men något som du har rätt till i allra första hand är 10 dagar som du får ta ut direkt då ni kommer hem från BB. Dessa dagar får du ersättning från fk samtidigt som din fru får föräldrapenning och de måste ha tagits ut inom 60 dagar, om det är från det att barnet fötts eller från det att ni kommer hem från BB som dom 60 dagarna räknas kan jag tyvärr inte svara på. (Om du jobbar oregelbundet så är ett tips att ta dessa dagar enbart de dagar då du skulle ha varit på jobbet, så kan du dra ut på tiden lite...) Om din fru är långtidssjukskriven i vanliga fall, så finns det ju inget hinder vad jag vet för att hon inte skulle kunna fortsätta att vara det och överlåta föräldraledigheten på dig. I så fall blir ni ju hemma båda två, men hon får sin vanliga sjukersättning från fk, medans du får föräldrapenningen. Det kan ju vara en lösning? Man får inte ta ut föräldrapenning samtidigt för samma barn. Alltså måste det ju vara möjligt, om man väntar tvillingar, att föräldrarna tar ut föräldraledigt för varsitt barn... Jag är hemma och föräldraledig just nu, så jag har precis suttit och spånat igenom alla regler som gäller för fp. Är det något du undrar så är det bara att fråga, så ska jag försöka svara så gott jag kan. Jag har inte hört talas om någon som fått assistans beviljat för att man fått barn.
Tack skall Ni ha för alla Era förslag, men det e som du säger Ninna77 och det jag e lite inne på att hur vet vi vad min fru klara och inte klarar, skall det vara så att jag måste begära tjänstledigt o vara hemma utan att få betalt eftersom man inte riktigt vet hur min fru klara av alla situationer? Som sagt vad jag är ute efter är ett sätt där vi båda kan vara hemma utan att vi behöver förlora den enas lön med 100%, så jag e tacksam för alla förslag.
Har din hustru arbete så kan ju du ta föräldraledigt och hon arbeta, har gon sjukbidrag eller annat så kan du ta föräldraledigheten.
Föräldrapenningens SGI-belopp är detsamma som sjukpenningen, alltså 80% av lönen. Om din fru överlåter föräldraledigheten på dig och fortsätter att vara hemma med sin vanliga ersättning, så kan du vara hemma samtidigt och pappaledig. (jag förstod det så att hon är hemma redan nu?) Det ni förlorar i så fall är 20% av din lön. Kom bara ihåg att arbetsgivarna brukar vilja att man säger till om att man ska vara föräldraledig ett par-tre månader i förväg och kolla för säkerhets skull att du har rätt inkomstuppgifter inne hos fk! Om du har gamla uppgifter så kan det innebära en lägre fp än du egentligen har rätt till... Hoppas det löser sig för er! //Ninna
Ja så kan man göra att pappan tar ut ledighet om mamman har sjukbidrag, men tänk bara på att hon inte kan överlåta alla dagar på dig. Kontakta FK och hör med dom. Har arbetat på FK och på min tid var det så, men dom ändrar regler så bäst att kolla upp....Kan hända att det är särkilda bestämelser när ena föräldern har sjukbidrag. Lycka till
Jodå, man kan överlåta dagar åt båda håll numera. Vet att pappan måste behålla minst 60 SGI-dagar, dom sk. "pappa-dagarna". Vet inte om det är likadant åt andra hållet, så det finns några "mamma-dagar", men det kan säkert fk svara på. Redigerat 2006-11-23 10:52
Nä, min fru jobba 75 % idag o har gjort i flera år. Så med andra ord som det ser ut just nu, måste någon av oss begära tjänstledigt. Vilket betyder att vi förlorar en hel del pengar på det hela och det tycker jag inte är riktigt rätt, men vem fan har sagt att saker o ting skall vara rättvisa i detta underbara land...
Roligt att ni ska bli föräldrar! En vän till mig som fick barn, hon sitter i rullstol och inte beroende av assistans, när de fick barn fick pappan vara hemma en månad istället för 1 veckan då båda får vara hemma. De upptäckte att hon inte kunde ta sig ut och att hon inte orkade lika mycket sedan barnet kom de ansökte om personlig assistans och fick det beviljat under 1 år sedan ansåg kommunen att barnet kunde börja på dagis eller att pappan kunde vara hemma istället. Så mitt råd är att kontrollera med biståndsbedömmaren i kommunen och förklara problemen innan ni begär tjänsteledigt.
En annan fråga - lite off-topic, men ändå: Hur funkar det med kombinationen barnvagn/rullstol? Finns nån speciallösning?
När babyn är liten kan man ha den i bärseli i rullstolen om inte pappa kör vagn och man själv klarar sin rullstol. Eller så kan man sätta fast en babybilstol framtill på rullen, det går också bra. Så gjorde vi för på den tiden fick man hitta egna lösningar.
Charlotte. Kalas du är en ängel, tack, det finns trots allt lite hopp om att saker och ting kan lösa sig. Kan jag få åkerkomma till dig om det uppstår några problem med FK, kanske hade varit bra att hänvisa dom till något "fall" som är provat o beslutat, jag vet att det skiljer sig från kommun till kommun, men man måste ju pröva. Ha det så bra så länge, för nu drar denne svensk till Thailand på smester.
Läste just en sak som jag vill delge er, med tanke på diskussionerna kring huruvida personer med funktionshinder är lämpliga föräldrar elle inte och blir bedömda ENBART mot bakgrund av att de just har ett funktionshinder. Det borde införas lämplighetsintyg på ALLA som ska bli föräldrar!! http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,926974,00.html Redigerat 2006-11-08 10:57
Jag håller med till 100 %! Om man är lämplig som förälder har väl inte med funktionshinder (fysiskt) att göra. Det borde vara förmågan att älska och ta ansvar för ett barn som är avgörande. Synd att vissa inte kan hindras från att bli föräldrar URK Redigerat 2006-11-08 19:34
Såna här saker är ju "ganska" provocerande när man har fått ett adoptionsmedgivandeavslag....
Det kan jag förstå. Personligen anser jag att den vill adoptera inte ska bedömas utifrån en massa konstiga förutfattade meningar. Det är ju oftare man hör talas om fall där "hemmagjorda" barn behandlas illa, än barn till ex rörelsehindrade. Stå på er ni som vill bli föräldrar! Redigerat 2006-11-08 19:44
Finns det verkligen krafter som öppet argumenterar för att funktionshindrade är mindre lämpliga som föräldrar? Jag vet att diskussionen har framförts om utvecklingsstörda men inte om rörelshindrade. Jag tycker inte att man ska granska varandra. En förälder är bäst när hon eller han känner att det är hon som är föräldern till 100%. Däremot måste vi vara öppna för signalerna när barn inte mår bra. Som förälder (vilket jag inte är) tycker jag man ska föreställa sig en idealförälder som gör allting rätt hela tiden. Målet måste vara att komma så nära idealet som möjligt. Men när det går fel måste man också, tillsammans med sin partner, analysera vad som kan göras bättre. För funktionshindrade tror jag att det finns en hel del praktiska hjälpmedel som kan underlätta förälderskapet. Till exempel så kan jag bara bära hem två matkassor åt gången från affären. Om inte båda föräldrar gör lika mycket så riskerar det att bli osämja och då mår barnet dåligt. Jag tror att många missar de små detaljerna. Jag tycker också att man som förälder ska välja sina strider med barnet. Man ska inte kontrollera allt barnet gör. Då blir man bara tjatig. Det allra viktigaste är att man är konsekvent i sin kritik och inte minst i sin beröm. Det viktigaste är att se alla i hushållet som en familj och inte i första hand som barn och förälder. Alla har sin roll.
Hej ! Jag har en vän som är cp-skadad och är i 30-årsåldern. Hon liksom många andra har börjat att fundera på familjeliv och det här med barn. Jag förstår henne fullt ut, eftersom jag själv har en sjukdom och själv har svårt att bli gravid. Hon är i en mycket känslig period just nu och hon har en syster som snart ska få sitt första barn. Min vän ringde till mig för ett tag sedan och var förtvivlad. Hennes syster som ska ha barn, hade frågat henne om hon ville skaffa barn. Jo, det ville hon ju. Hennes syter (som är frisk) hade då blivit galen och menat på att hur kunde hon ens fundera tanken på att skaffa barn, när hon är cp-skadad och begränsad i sin rörelseförmåga. Hennes syster hade varit mycket oförskämd och elak. Jag försökte trösta henne, men jag vet inte om det hjäkpte. Vad ska man säga i en sådan situation ? Det är så svårt tycker jag ! Mvh Guldhund
Precis, lyssna och försök att stötta. Kanske kan du hjälpa henne att få kontakt med någon annan som är i liknande situation eller har liknande skada och har barn. Så hon får se att det går jättebra att skaffa barn om man får stöttning och hjälp, kanske hon kan stå emot sin systers elaka kommentarer bättre nästa gång. Att man vill skaffa barn och familj men inte har "lyckats" än kan jag förstå är jättejobbigt, men för vissa tar det längre tid än för andra. Så mitt råd är att lyssna och prata om problemen. Min kompis som också har cp skada och jag pratade mycket om det när vi var i tonåren och man började fundera på killar och familj och planera. Jag tror inte att en person som har en skada/sjukdom är en sämre förälder än en som är "frisk". Kan ju säga att jag blev avundsjuk på min syster när hon fick barn, och jag är "frisk" själv, så det är nog en normal reaktion, men förstår att det är jobbigt i ett samhälle där man om man har en skada/sjukdom ses på som mindre värd.
Hej allihop ! Tack för era svar. Min vän har ingen pojkvän i nuläget, men hon funderar ändå över denna fråga. Det är ju ganska normalt att man kommer till en viss punkt i livet då man gör det. Har försökt säga år henne att inte bry sig om vad hennes syster säger, men tyvärr gör man ju det ändå ! Mvh guldhund
Du gör rätt i stötta din vän!! Hur kan en familjemedlem vara så elak? Jag förstår inte men det är nog kanske tyvärr vanligt....Fortsätt att stötta i den mån du kan...kram
Det gör ondast att få höra elaka saker från människor som står en nära. Då gäller det att få kärlek och omtanke av andra som av dig tex. Du verkar vara en fin vän
Din väns syster kan dra åt skogen! Hon ska inte leva sin systers liv! Om din vän och hennes partner vill skaffa barn ska de göra det. Numera har man ju rätt till personlig assistans och behöver inte känna det som när jag var ung.
Precis som de andra säger att, du får finnas där. Du kan ju säga det: Att systern hennes faktiskt inte kan veta hurvida hon blir en bra mamma eller ej, det är ju individuellt. Hon kan ju faktiskt bidra, med andra saker som inte många nomala kan. Exempelvis är det ju inte många s.k normala människor som har den här ödmjukheten idag. Det finns ju faktiskt s.k friska/ normala som inte är lämpliga föräldrar.
Har en undran över hur, vad och om man kan ta hjälp av specialpedagogiska institutet för anpassning av skolor?
Ja det går bra att fråga dom kring skola, om de ej kan ge ett svar får hoppas de kan hänvisa vidare. MVH permobil
Om jag har förstått rätt sitter de på en massa bra kunskap men .... de är låsta om inte rektorn på den aktuella skolan frågar efter deras kunskaper. Dvs det går inte att som förälder kräva att de går in i skolan utan initiativet måste komma från rektor. Så är skoledningen inte intresserad så kan man själv inte driva igenom något. Redigerat 2006-10-17 10:01
Skolverket har fått i uppdrag att inventera den fysiska tillgängligheten i landets skolor. http://www.skolverket.se/sb/d/1355/a/6945
Men..om man bor mellan en RH-skola och en "vanlig" skola och tillhör RH-skolan. Har då den "vanliga" skolan rätt att neka insatser för att det redan finns i den skolan vi tillhör?
Hm... det tror jag inte. Skulle anmäla det som en form av diskriminering pga funktionshinder. Tror att det är en fråga för Barn- och elevombudsmannen.
(Hjulia skrev detta på Klotterplanket) I senaste numret av SHT, Svensk HandikappTidskrift finns följande artikel: Ambition: En skola – alla barn http://www.dhr.se/start.asp?sida=8337
Hej! Nästa år börjar den lilla damen i sexårs och i nästa vecka ska vi börja titta på skolor. Vill gärna ha tips på frågor som man bör ta upp och vilka krav man kan / bör ställa. // Anneli
Att hon kommer runt överallt. Även om klassen bara är där en gång. (Minns att jag tyckte det var jättetråkigt att aldrig få vara med till kartrummet) Det är det viktigaste. Om det är möjligt, låt henne gå med hennes kompisar. Kräv anpassningar.
Träffa ledningen! Ta dem på pulsen!
Det här blir ett ganska långt inlägg som kanske inte bara inriktar sig på vad som är viktigt när man är 6-7, utan också när man blir några år äldre. Se till hur klassrummen är utformade och hur man kan möblera om, så att hon inte blir låst vid en plats längst fram och aldrig kan röra sig mellan bänkarna. Om Nicole ska ha en elevassistent (som i princip arbetar som personlig assistent) är det superviktigt att ni får bra respons av skolledningen. I kommunen jag tidigare bott i får varje skola en klumpsumma pengar till de med särskilda behov, vilket betyder att en skola med 10 elever med fh får lika mkt pengar som en skola med 1 elev. Se till att skolan förstår att Nicole behöver assistans i den omfattning hon behöver, så de inte räknar för snävt, och att hon har möjlighet att vara på fritids om hon vill. När jag var i Nicoles ålder arbetade min elevassistent 8-16, när inte jag behövde hennes hjälp eller gick hem tidigare arbetade hon på fritids. Jag behövde aldrig anpassa mig till hennes tider. På högstadiet och gymnasiet blev det snävare, rektorn räknade 10 minuter innan schemat började och 10 min efter avslut med följden att jag alltid fick kuta från lektionerna för att hinna med färdtjänsten, alternativt låta kamraterna hjälpa mig. Om färdtjänsten var sen blev det alltid trubbel... Det är också viktigt att ni föräldrar får vara med och på något sätt godkänna den smo ska jobba med Nicole. Eftersom de flesta skolorna är kommunala är en stor del elevassistenter i dagens Sverige övertaliga kommunanställda. Detta är inte alltid en bra idé. Under en skoldag i 6-7 årsåldern hos mig behövde jag hjälp av elevassistenten med förflyttningar, av och påklädning, toabesök, en del praktiska grejer som att håla papper, ta ned kritor från hyllan etc. I övrigt så var min elevsasistent mer än allmän resurs, hon var i 50-årsåldern och gjorde ett kanonbra jobb. Ålderskillnaden gjorde att hon och jag inte blev sedda som "Rebecca och Eva" utan mer som "Rebecca" och "Eva" som ibland hjälper "Rebecca". Därför reagerade knappt de andra barnen på att jag faktiskt inte klarade allt själv. Detta tror jag är jätteviktigt för att inte bli utanför! Kolla också utemiljön, så att det är möjligt att ta sig fram med koala (visst har nicole en sån?) iallafall nästan överallt. Ibland har vaktmästare hjälpt till att bygga ramper/fasa kanter för att förbättra framkomligheten, ibland har pappa åkt ned till skolan och fixat det själv på sin fritid. En egen handikapptoalett som är låst med nyckel tycker jag att man kan kräva. Skolan ska hyra/låna den anpassning (armstöd etc) som krävs av hmc. På en skola fick jag ett eget rum där jag hade toalett och kunde ställa permobilen samt förvara manuell rullstol och en vilobrits, men detta klassas nog som lyx. Egen toa är viktigt ur många synpunkter. Dels så vill man inte att de andra barnen ska "se" vilken anpassning man behöver, ibland kan det också vara skönt om man har en toalett som ligger lite avsides, det kanju vara känsligt att man inte kan gå på toaletten själv och måste ha assistent med sig. Om den ligger avsides kan ju assistenten "vänta utanför", men om den ligger väldigt centralt med mycket folk vill man ju inte öppna dörren och släppa ut assistenten för då ser ju alla att man sitter på toa. Ett jättebra tips är att besöka RBU i din hemkommun och prata med andra föräldrars erfarenheter. Ofta så har man lite fördel av att vara "nummer två", då har någon redan gjort grovjobbet som ofta krävs för att få skolledningen att förstå vad ett funktionshinder innebär. Jag tyckte att det var en enorm frihet att kunna åka permobil till skolan varje dag när jag gick i 1-6 och sedan högstadiet. Det blir inte så stor skillnad mellan att cykla till skolan eller att åka permobil, man kan hitta på saker efter skolan eller åka hem till nån på rasten och käka plommon i deras trädgård (fast man inte får...) Det är viktigt att man får kompisar i närområdet när man är i den åldern eftersom allt blir väldigt krångligt om man måste åka bil/färdtjänst och spontaniteten försvinner. Min lillasyster som är fullt frisk och en mycket social varelse har ideligen logistikproblem när det gäller att kunna ta sig till hennes vänner, det blir ett sånt stort projekt när de bor 5-6 km bort och allt måste planeras mycket mer. Ni har en spännande tid framöver, se det här som tips och vägledning, allt jag skrivit kommer inte uppfyllas på någon skola, man klarar sig bra ändå. Jag hade min bästa skoltid på gymnasiet (om jag inte räknar universitetsstudier), där handikapptoaletten låg 300 m bort, min elevassistent var en STOR KATASTROF, rektorn inte ville inse mitt fh och ideligen försökte dra ned på elevassistentens timmar, byggnaderna var k-märkta (byggda 1632) och skulle anpassas 2013, hissen var trasig så jag ofta fastnade på fel våning...Trots alla dessa yttre fel och hinder älskade jag utbildningen, vännerna och allt runtomkring...
Kolla den närmsta först så hon kan köra dit själv om området tillåter. dvs. bra gångvägar. Jag körde själv från 2an till 8an då jag bytte skola. I början fick jag bara köra inne igenom vårt område. senare började jag snedda via en mindre gata bytte skola för att orka med lektioner och kunna gå med mina kompisar som oxå har FH. det blev roligare då. när jag var 10år var vi tre killar med DMD som hälsade på i varandras skolor.
Fick igår tips om en ny tidning, Föräldrakraft, som verkar intressant. Fanns massor av artiklar med brett spektrum samt tips, etc. Fick tipset av dotterns sjukgymnast... Hemsida för mer info: http://www.foraldrakraft.se Redigerat 2006-10-07 10:23
Tack för tipset, den har redan nämnts några gånger i olika forum här. Men - den tål att nämnas igen.
© Copyright 1999-2024 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
