Jag orkar inte längre. Jag vill ha ett nytt liv. Har gjort mig på livstid i höst inför den viktigaste människan i mitt liv, den enda relation som verkligen betytt något för mig. Är så leddrn för det, men önskar henne all lycka i livet. Själv lever jag instängd i en liten bur, helt utan mening i livet springer bara runt runt, styrd av den person som vållade upbrottet från min älskling. Han vill bestämma vem jag ska älska, var och när jag äter, vilka förtroendeuppdrag jag ska ha och inte. Jag bestämmer inget, kan inte påverka något i mitt liv. Jag vill börja om skapa ett nytt liv, med någon att älska av samma typ som mitt senaste ex omgiven av vänner som accepterar mig och min framtida kärlek som ett par. Just nu är livet och alla oförstående människor mina fiender, ser fram mot döden, i livet efter detta finns kvinnan i liv.(:
Jag har skickat ett meddelande till dig, som du tydligen inte har läst än. Hör gärna av dig.
Hur kan du göra dig av med den personen som vill syra över och förstöra ditt liv? BDen personen har ingen rätt till det, och det måste du vara medveten om.
Så länge du sitter där och har fastnat i offerrollen kommer du ingenstans. Du använder en väldig massa energi till att må dåligt och ditt liv rinner bort.
Men man måste ju ta tag i problemen på något sätt. Om man inte vill söka hjälp utan bara ältar samma saker kan väl ingen annan göra något för en?
Du har så rätt Rosetta, men både du och jag är äldre, har många fler erfarenheter av livets baksidor med allt vad det innebär. Och vet att det bara finns en som kan ta tag ens problem, man själv, man kan få stöd och hjälp med samtal men man måste göra jobbet själv. Att fastna i en offerroll är vanligt, man vågar inte ta klivet ut och må bra, för man är så van vid att ha det på ett visst sätt och för vissa är förändringar jobbiga, även om de är till det bättre. Att växa som människa och ta ansvar för sig själv är det enda som fungerar men inte alla vill se den lösningen, eftersom det kräver ett stort jobb av en. Det är många som frågar hur jag orkar, har gått igenom en hel del, men om jag inte orkar leva och göra det bästa av mitt liv så har jag ju inte bara mist det jag inte kan förändra utan även det som jag kan göra något åt. Jag känner mycket empati och sympati för människor i kris men faktiskt inte när man försöker stötta och hjälpa och de struntar i att göra något åt sin situation.
The same here..... but you have to get over it.
Till sidans topp
Jag har mått väldigt dåligt hela hösten. Min underbara flickvän gjorde slut, på jobbet känner jag mig instängd i en bur. Jag vill resa bort, träffa en ny kvinna. Träffa nya vänner. Inte lätt jag vet, men jag behöver nya mål och possitiva människor runt mig nu. Några råd?
Det är sant.
Nu har jag kommit en bra bit påväg för att utreda varför jag är sjuk och i vad. Det har pratats om något MS-liknande men 4 veckors utredningen ska påbörjas snart och då hoppas jag få lite mer svar. Har så svårt att fatta att jag är funktionshindrad, jag kör på som om jag vore frisk och det blir många "kan själv". Igår var jag en tur på stan och sen tvättade lite mattor och fixade klart kaninburen, tog all min energi och imorses vaknade jag sent och fattade inte varför kroppen var så trött och orkeslös. Kom på att jag överansträngt mig igår och då får betala priset efteråt. Var så trött på ica idag att jag nästan började gråta. Allt folk som surrade runt och tunga varor och beslut om vad som skulle handlas eller inte blev för mycket. Men ändå har jag så svårt att inse att jag inte klarar av saker. Folk säger att jag ska ta det lugnare och spara på energin. Jag har stukat ena foten med, gjorde det för 2 veckor sedan och sen drog till den 2 gånger till, så mycket ena gången att jag var övertygad om att det skulle bli ambulans till akuten. Trots det så fortsätter jag i samma tempo, tog det lungt ett dygn och sen försöker jag gå inomhus ändå. Nu inatt var jag själv uppe och kokade te, han precis ställa ifrån mig vattenkokaren innan foten vek sig igen. Föll nästan på kaninen och fick släpa mig ut till hallen och rullstolen. Varför är det så svårt att inse sina begränsningar? Jag är så rädd att skada mig pga. detta. Men i bakhuvudet ekar det hela tiden om att jag är lat om jag inte går hela tiden, att jag måste hålla igång trots att kroppen vrålar sluta. Hur ska man börja lyssna på sin kropp och inte på vad läkare som knappt träffat en säger? Jag ska vara med i ett EU-projekt med om att få hjälp att komma in i sysselsättning. Är aktiviteter varje dag mellan 9-12, vet inte om jag ens kommer klara det. Så lång tid det tar att komma igång på morgonen, är så mycket som hänger i luften. Får ju inte ens sömnen att funka pga. smärtor. Men ändå säger jag ja för att jag tror att jag kan klara av det och visa så duktig jag är som försöker. När jag inners inne är väl medveten om att det troligen blir för mycket att gå från noll till 3 timmars aktivitet/dag ibland mer. Fattar inte hur jag ska klara av att gå upp, äta frukost, duscha göra mig klar och komma iväg till 9. Men det är det där om att vara duktig. Funkar det blir ingen gladare än jag men jag blir dålig i minst en dag efter att bara varit och storhandlat... Identitetskris kanske det kallas...
Idag blev jag bemött av av en språkpolis som rättade mej då jag sa ordet "funktionshinder" - "Det heter faktiskt FunktionsNEDSÄTTNING!". Visst är det väl bra att språket diskuteras och föryngras - men känns detta viktigt? Jag ju egentligen vad det heter men det är svårt att vara korrekt. Jag tycker orden klingar lika. Jag vet att det inte heter "handikappad" fast det är svårt att vänja sej av med sitt vokabulär. Tycker ni det är viktigt vilket ord man använder? Jag tycker de flesta orden (av de som är synonyma med invalid, handikappad, funktionshindrad/nedsatt) låter bedrövliga och omoderna. Vem är det som har "bestämt" vad det skall heta? (För NÅGON är det som anser sej ha rätten att bestämma)
Det är väl från WHO, eller.... Personligen föredrar jag funktionshindrad än funktionsnedsättning. Jag känner mig hindrad men inte nedsatt ... sådant kan man ju diskutera fram och tillbaka. Men visst är språket viktigt.
Språket är oändligt viktigt för mig, däremot skulle jag inte bojkotta någon som använder uttrycket "handikappad" (som exempel). Lite skadad är jag efter att ha jobbat på BOSSE, som arbetar mycket med språk, uttryck och värdeladdningar. Jäkligt intressant tycker jag att det är hur som helst. Och som er andra så föredrar jag hindrad framför nedsatt!
Då kommer kärringen mot strömmen in i diskussionen... Jag anser ju att jag har en funktionsNEDSÄTTNING. Jag är inte helt HINDRAD att röra mig men funktionen i benen är nedsatt.
Jag är med dig Jag har en nedsatt förmåga medans jag anser mig hindrad av samhällets otillgänglighet o personers fördomar o oförmåga att se mig o inte i första hand min funktionsnedsättning.
Vargen finns där även om man kallar honom för Gråben. Vanför, lytt, invalid och idiot passar dock inte att använda.
Jag skulle vilja säga att att jag ÄR funktionshindrad, men att jag HAR en funktionsnedsättning. Samhället gör mig handikappad.
klockrent! jag ställer mig helt bakom den definitionen!
För mig spelar det ingen större roll, jag vet vem jag är och jag har varit "handikappad" i hela mitt liv utan att tycka det är jobbigt... Eller ja, tills för något år sedan då jag plötsligt blev "funktionshindrad" eller "en individ med en funktionsnedsättning". Jag är väl fortfarande samma kille med samma problem oavsett vad det kallas? Bara jag slipper ordet "brukare" så är jag nöjd... Redigerat 2008-09-22 15:07
Du det handlar om en politisk idee om att man identifierar sig språkligt. Detta är nu inte helt sant. Till oss som verkligheten hunnit ikapp spelar det ingen större roll förutom att det är irreterande att behöva stå till buds för folk som hela tiden vill tillrättalägga med språk för att visa empati. egentligen rätt så förolämpande. Funktion är ett uttryck som hänleder sig till en begreppsvär som har med mekanik att göra, så i mitt fall blir det bara lite märkligare än förut. Nedsättning är politiskt negativt som ord betraktat, i övrigt tämligen neutralt. Vad som förvånar mig är att de olika strukturer i samhället som pådyvlar oss sin åsikt om språk, sällan eller aldrig har en aning sitt eget språkbruk. Själv framhärdar jag i att vara av sjukdom "handikappad". Språkpoliser i all ära, oftast finner jag dem olyckligt okunniga om svenska språket, dess traditioner eller synonymursprung och värderingsgrund. Eftersom (man demokratiskt skitsnack) bestämt sig för att om ett ord används ett visst antal gånger i ett specifikt sammanhang skall det anses vägledande för vad det betyder och hur det skall användas. Språkpoliserna brukar hänvisa till detta allt som oftast. Enligt denna defenition är vi fortfarande handikappade och inte varesig funktionshindrade eller funktionsnedsatta och din språkpolis har fel. Ett utalande om sig själv utgår innefrån så att säga, och hindret ligger på utsidan. Så din polis får nog titta på klockan för att se om den har någon funktionsnedsättning(typ fixa strömkällan) Egentligen borde vi som grupp "brainstorma" fram ett uttryck som håller borta alla små förståsigpåare och självutnämnda ffesorer.
invalid, vanför, handikappad, rörelsehindrad, funktionshindrad... vargen finns där även om man kallar honom för gråben!
Mötte en Diakon för en tid sen som"ordet Funktionshinder är på bort,det heter funktionsnedsättning" Lyssnade lite på någon Riksdagsdebatt där användes det nya ordet. Så jag undrar om det kommer från det politiska hållet
Nytt ord vore väl då relationsnedsatta(ironi)
Det är väl politiker som sitter på isberget och försöker ragga med nya lockrop som vanlig bemöts med tystnad eller argument eller så läxa upp dem offentligt, för dethär är faktiskt oförskämt och syns bara i "Handikappsammanhang". Ingen annanstans skulle en politiker få för sig att förändra bilden av väljaren inför den själv, eller hur. Alltså är detta den ultimata oförskämdheten mot en väljargrupp och att så många går på den får mig då och då att fälla en tår(typ gör någon upptagen med sin yttre identitet så slipper vi sakfrågorna) Funktion är ett tekniskt uttryck och har inget med mänskliga begrepp att göra, därav inget funktionshinder eller nedsättning. Sedan kan man diskutera de flesta ord som använts, de flesta bättre än "funktions"relaterade. Mvh J
Okej - men om det nu nödvändigtvis måste finnas ett ord... har ni nåt förslag på vad det skulle kunna vara? Funkisar låter löjligt. "Person med funktionsnedsättning" låter både tråkigt och är på tok för långt att säga. (Håller ni med?) Jag har dessvärre inget förslag... är det dags att ta tillbaka ordet invalid?
Jag säger att jag själv är handikappad och sitter i rullstol. (den mening som jag lättast rabblar) Förra hösten läste jag till elev assistent. En morgon fick vi en öppen fråga om just detta, av vår lärare och vi diskuterade detta i klassen. Helt plötsligt frågar läraren mig om jag är funktionshindrad. Ja, svarar jag(säkert). "NEJ!(pekar på mig) det är du inte!" Varför inte det då? Vad är jag då?? "Är du kandikappad då?" Ja, svarade jag då också (ännu säkrare..) Då frågar hon varför jag är handikappad. Jag svarade väl något i stil med "Ja du, se på mig bara Hon förklarade det såhär, som ett exempel. Du (jag) är en "vanliga" människa. Möts du (jag) av en trappa som du(jag) måste upp för, först då är du (jag) "en människa med ett funktionshinder" Trappan är hindret, inte du (jag) och tex. Utan din rullstol så känner DU dig handikappad. Eller tex. en person som har glasögon känner sig handikappad utan sina glasögon. Funktionshindrad är man först då man stöter på ett "hinder" och att vara handikappad är upp till var och än att känna /"bestämma" att man själv är. Vad säger ni om hennes förklaring/syn?
Ett tag var vi alla invalider, sedan rörelsehindrade och det fick vi inte vara för då "glömdes" en stor grupp med mentala problem bort! Det är något mystiskt med att "uppifrån" demokratins höga politiska höjder(ta ironin) behöva ändra sin självsyn från tid till annan. själva grunden är ju att vår självsyn skall förändra politiken och vara en verksam ingrediens i demokratin. Den outsagda politiska viljan anser uppenbarligen att alla med rörelseproblem likaså de med sjukdomar sociala eller mentala problem skall eller måste bunkas ihop till ett och samma frimärke. Men som vi nu inte trivs med att bli sammanblandade hopbrötade till en ekonomiskt hanterbar politisk stuvning med mindre människovärde, så det första vi måste göra, att riva av oss etiketterna(jag menar alla, sociala, mentala, yrkes eller könsbundna) Som "etikettslös" är jag människa och det är som människa jag är del av samhället. Jag kan inte låta bli att tycka att läraren till Wildamaman på sätt och vis har rätt, omgivningen "handikappar" alla i mer eller mindre utsträckning. Om vi nu måste ge oss en ny nomenklatur som sammanhängande grupp vore "De Ödmjuka" för förhoppningsvis har vi blivit det i en större omfattning än andra personer i vår omgivning. Nu skulle jag inte få för mig att se mig själv som ödmjuk eller ens etikettera mig som sådan utan att häva ur mig all den självironi som står mig tillbuds. Föresten är inte en fullt frisk person utan arbete en ekonomiskt handikappad person (känga till politiskt tillvanda personligheter) Slutledningen är att vi faktiskt inte är någonting fast vi har en lång historia av etiketter bakom oss. Efter alla år med alla byten, namn begrepp och tillhörigheter är jag rätt trött på att bli pådyvlad nya glada epitet. Nu skall vi inte tro att detta är ett specifikt Svenskt eller Nordiskt skeende, för det händer och märks vartefter jag rest runt hela mitt liv. Vad sägs om det Spansk/nyKatalanska (Katalanskan nybildades för att närma sig spanskan och det blev en hel del märkliga"offentliga" misstag i ordbildningarna)begreppet MINUSVALID ex.vis. Jag tycker att det vore bättre att kränga av sig språkdräkten totalt eftersom den används för att ekonomisera de delar av mitt människovärde som som faktiskt inte har råd med det. vänligen J
I Lund för ca 30 år sedan körde vi samma race. Vi beställde bord i namnet "los invalidos" och försökte tränga oss in så många rullstolar det gick på pubar och restauranger. (efter ett tag alldeles för många för brandmyndigheterna). Redan då var vi trötta på de olika förslag som"ramlade" ned ifrån olika(då oftast socialdemokratiska) höjder, via olika organisationer som har handikapp som förtecken (då mest DHR, NHR) som vi upplevde som toppstyrda. Jag hade tillfället att fråga Olof Palme och han förklarade att det är genom att dela upp valmanskåren i "hanterbara" enheter som man kan föra resonemangen vidare i en diskussion i, men bara om motståndaren har en svensk partipolitisk ståndpunkt(dvs moderat center osv) Observera att alla andra åsikter är förbjudna (inte privat men offentligt) Hans åsikt var att den handikappade delen av valmanskåren skulle hållas gående med "interna" problem istället för de faktiska ekonomiska. Jag påpekade då att den delen av valmanskåren plus de som har samma problemställningar dvs de som har ålderpension skulle ge en ensam regeringsmajoritet (som det såg ut då) Långt efter hans död satt jag med i olika styrelser politiska/handikapp osv och fick alltid samma viktiga "namnfråga" framför mig. Först när jag var 33 slutade jag med allt. Nu tycker jag att det är dags att göra upp med den så kallade politiken och människosynen som råder i Sverige. Nu har Sverige förlorat sin ställning på alla plan och är en ekonomisk fattigmakt med stora avstånd i möjligheter för rik eller fattig. Ansvar ligger dock alltid kvar hos de obemedlade och det syns här. De obemedlade är de som politiker kan styra, Statligt regionalt och kommunalt, eller hur och det är där vi sitter de flesta av oss här. Styrda tvingade och upptagna av ovidkommande problem. Låt invalidgänget växa! Jorm Namn. vad heter det osv Det hela är och förblir en politisk oförskämdhet
Nej tack till ordet invalid som på engelska betyder ;inte giltlig. Det skulle på svenska betyda att vi som har ett funktionshinder ej är mydiga att fatta beslut. Jag har i och för sig inget emot ordet handikapp, men det kan ju tolkas på så olika sätt. Ett handikapp kan ju i sporten innebära en viss fördel, och det skulle ju inte vara så dumt Nu vet vi ju alla att det inte är särskillt fördelaktigt att befinna sig i den situation som många av oss gör
Jag tycker det är väldigt beroende på situation. I vissa sallanhang är jag HINDRAD medans jag i andra är NEDSATT, men generellt så bryr jag mig inte så mycket om vad man använder för ord, utan det är i vilket sammanhang det används eller vilken attityd man förmedlar som är viktigast. Jag respekterar de som lägger stor vikt vid ord och uttryck, men jag tror tyvärr att det själper mer än det hjälper när man, som vissa bl a här gör, går in i försvarsställning, vänder alla taggarna utåt och mohbbar ner en totalt om man råkar säga fel. För detta betéende förstärker bara bilden av att vi ser oss som offer och att vi skäms över oss själva. Det bästa är att på ett naturligt sätt förklara för personen att han eller hon borde använda ett annat språk, för vist skaman ha rätt att säga ifrån.
Jag föredrar att jag har ett funktionshinder men är inte funktionshindrad förrän omgivningen gör mig det.
funktionshindrad. Låter ok jag hattar ordet handikappad................
Första gången jag hörde ordet funktionsnedsättning var i en Riksdagsdebatt för ett bra tag sen.Om det nu var en minister som stod i talarstolen .Men om det sen kommer från politiskt håll vet jag vet inte
De där definitionerna kommer från WHO:s klassificering ICF som på svenska heter "Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa". Funktionshinder är där en paraplyterm för funktionsnedsättningar, strukturavvikelser, aktivitetsbegränsningar eller delaktighetsinskränkningar och betecknar de negativa aspekterna av interaktionen mellan en person (med en hälsobetingelse) och med personens kontextuella faktorer. Funktionstillstånd tjänar som en paraplyterm för kroppsfunktioner, kroppsstrukturer, aktiviteter och delaktighet. Det betecknar de positiva aspekterna av interaktionen mellan en person (med en hälsobetingelse) och med personens kontextuella faktorer. Ovanstående är delvis saxat från http://www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder/koderfunktionstillstand/icf
Jag har själv inte något funktionshinder/funktionsnedsättning, men tycker diskussionen är intressant. Jag har en relaterande fråga och hoppas att det är okej att ställa den här. På ett engelskspråkigt forum läste jag att jag är en AB - able-bodied person. Jag måste erkänna att det kändes konstigt att helt plötsligt få en etikett och dessutom tänka på sig själv som "able", för man är ju så van att bara leta efter felen. "Able" har ju en positiv klang, vilket "nedsättning" och "hinder" inte har, men jag fick en tankeställare när jag, som ju var den som skilde mig från mängden i just det sammanhanget, blev hopklumpad med människor jag inte nödvändigtvis hade något gemensamt med. Men nu undrar jag om det finns en motsvarande term på svenska? Eller är jag oetiketterad på det här språket? Tycker ni att förekomsten av en sådan term betyder något för innebörden av ord som funktionsnedsättning/hinder? Ibland behöver man ju ett särskilt ord för att beteckna något, men ibland använder man kanske ord i situationer där de egentligen inte har någon betydelse. Kanske är det ett större problem än vilket ord man faktiskt använder. Men naturligtvis går det inte att komma ifrån att vissa ord inte är neutrala, utan har en mängd bibetydelser. Redigerat 2010-05-30 17:29
Jag tycker inte att det spelar så stor roll vad mn kallar det för, bara man fattar vad som menas. Det spelar ingen roll vilket ord en person använder, bara syftet man använder ordet i. Okej då "sådana som du" kanske man inte vill höra..men annars är det okej för mig!
Jag använder, precis som Elwah, också ordet invalid. Inte jämte personer som själva inte välder att identifiera sig med begreppet och jag är fullt medveten om att det inte är PK att använda begreppet. Men för mig säger det nästan mer om vad jag är, invalid (ogiltig) och det är ofta så samhället och omvärlden ser på mig, och alltid innan de har sett mig och mina kunskaper. Samtidigt så skapar ord som invalid lite hybris hos de som är PK gällande allt, och får dem förhoppningsvis att tänka på att ordet i sig inte är det viktigaste, utan vilken värdering som läggs i ordet. Och oavsett om det är invalid, handikappad, vanför eller funktionshindrad/nedsatt som används så handlar det ändå mest som attityden hos den som säger ordet, mer än vilket ord som används.
Underbar lång tråd... Varför behövs dessa ord vilket av dem som helst egentligen? Jag tror det är bättre att var mer konkret i form av "jag kan inte gå utan använder rullstol" eller jag är muskelsvag så jag orkar inte lyfta min arm... Jag har aldrig (nåja bäst att inte vara för säker) känt behovet att omnämna mig i en grupp "handikappade" eller "funktionshindrade". På 80-talet fanns en slogan "hand i hand kommer vi ikapp" och den har jag alltid gillat. Min kära svärmor säger att jag och andra i rullstol är "ofärdiga" de ni det är ett riktigt vidrigt ord... men hon är barn av sitt 20-tal och menar inte illa med det... Gillar det inte och sa ngn invalid skulle jag inte heller bli glad.
Jag skrev ett inlägg utan att ha läst allt som alla skrivit, så ha det med i tanken när ni läser det
För mig är funktionshinder när någon har en eller flera fysiska eller psykiska hinder att fungera "normalt". Ett sådant hinder är tex helförlamning från midjan & nedåt. Eller någon som varit med ii tex en bilolycka & fått skallen krossad & någon del eller delar av hjärnan har slutat fungera. Funktionsnedsättning är nog tex ADHD, ADD (som jag har), Delvis fungerande ben osv. Jag kanske förklarar luddigt & lite plumpt, men jag hoppas ni förstår vad jag menar Jag säger dock inte själv funktionsnedsättning, utan kort & gott funktionshinder. Hmm.. Nu när jag skrivet, börjar jag fundera... Jag är ju faktiskt lite hindrad att fungera "normalt"... fast det är ju en nedsättning? Börjar ångra mitt resonemang lite, men nä, jag håller mig till det jag först skrev.
Idag var jag och hade en föreläsning, fick en intressant fråga av en student gällande hur man mår med sitt funktionshinder. "Om du får 10 miljoner kr, för dem kan du köpa bort ditt handikapp och därefter ha 0 kr kvar. Alternativt kan du behålla både pengar och handikapp, vad hade du gjort?" Efter att grunnat i 2 sekunder valde jag pengarna med motiveringen att jag alltid haft mitt handikapp och inte vet något annat... Vad hade du valt och varför?
Jag hade valt att bli av med mitt fh, på en milliesekund!! Vilken känsla att kunna stå med fötterna på jorden & känna marken under sig, kunna ta en promenad i skogen, kunna stå upp i duschen, stå & DISKA -Underbart & priceless!!
Pengarna. Lätt. Jag är ju jag så här. Härom dagen frågade en PA vad jag varit utan rullstol. Jobbat ihjäl mig... Hade nog inte ens levt nu.. Tror mina sjukdomar gjort att jag varvat ner en aning. Visst det har inte varit utan problem. Men jag kan mitt liv.
Pengarna jag med, även om livet suger ordentligt nu, men med pengar kan man köpa sig den hjälp man inte får. Visst är min högsta önskan att bli frisk men samtidigt så är jag den jag är nu och jag är en starkare människa pga. allt jag gått igenom de senaste 2 åren. Kan jag bara få den hjälp och det stöd jag behöver så är mitt liv riktigt bra. Bara för att man är frisk så är ju inte livet lätt
Pengarna, absolut om det gäller mitt funktionshinder. Däremot skulle jag glatt betala för att bli av med "riktiga" sjukdomar som diabetes och andningssvårigheter och sånt skit.
Jag hade lättt tagit pengarna för jag lider inte av mitt funktionshinder. Och så mkt pengar så kan jag lätt behålla mitt funktionshinder
Jag hade gladeligt gett 10 milla för att bli frisk igen. Tänk om jag kunde dansa och lyfta igen. Å andra sida levde jag "rätt normalt" trotts sjukdom till jag var uppåt 50.
Köpt bort min rms fortare än de hade formulerat frågan. Klart att jag vill slippa allt detta som det innebär att ha en funktionsnedsättning, det hindrar mig och mina anhöriga alldeles för mycket. Men ... hade det dessutom innefattat en stooor operation så vette katten ... Redigerat 2008-09-16 20:11
Kan jag inte få "bara" fem millar och köpa stark överkropp/armar och friska lungor men fortfarande vara rullstolsanvändare? Sjyssta?
Lätt att jag hade köpt bort paraplegin! Under min rehab sade min sambo att han gärna gett bort allt han har för att jag skulle slippa rullen, och jag sade att hade lagt till allt jag har också, inkl lägenhet. Jag vill gärna kvar en omgång kläder och mina brillor och en nalle som jag är glad för, sen kan resten få ordna sig efterhand.
Kan man inte få behålla f-hindret utan att behöva få pengar?
Jag hade lätt köpt bort mitt funktionshinder.... perceptionsstörningar,problem med minne, organisation, humörtrassel att jag blir så snabbt trött,allergier,osv. Som det är nu har jag inte lyckats göra något av mitt liv... alllt har slutat halvvägs vilket gjort att jag inte kommer någon vart och inte förstår varför heller . Och samtidigt vet jag inget annat-jag är född så här. Så kunde jag få ha kvarf mina värderingar och de erfarenheter jag fått på grund av mitt funktionshinder och samtidigt ha normal ork och fått börja om.....vara 16 år igen....men utan funktionshinder... det hade varit drömmen även om allt är hårdare nu.... Nilla
Jag hade köpt bort mina problem utan att blinka... Tänk att få fortstätta där jag var när sjukdomen slog till.
Så allt man har kämpat sig igenom i sitt liv är liksom inget värt om man kan bli frisk på något sätt?
Jag hade nog valt pengarna och behållit mitt funktionhinder,och så hade jag köpt ett flygplan där den var helt handikappanpassad och så hade jag köpt nått hus el lgh i dom länderna jag älskade mest och självklart ska boendet vara helt handikappanpassad, sist men inte minst...köpa ca 20-50 st permobiler,för packup ifall dom skulle gå sönder osv ...och med det flygplanet så hade jag startat upp ett flygbolag där funktionhindrade hade super lätt och ta sig in eller gå på toa... Redigerat 2009-03-07 02:48 Redigerat 2009-03-07 02:48
Men för oss som är sjuka, så handlar det ju om att bli friska. Har man varit med om en olycka tänker man väl annorlunda.
Uppriktigt pinsam trad{typ ereu till salu eller sa} FORLAT MITT SPANSKA TANGENTBORD Vem vill inte vara frisk, rorlig och glad. Alla har vi vart pris, visst ar det sa. Priset grundar sig pa att vi alla ar friska och rorliga, glada. Och vem har ar det Byter vi forlorar vi ett tempo{de vi ar} Mine mine mo I destoy you{Shlager fran 30 talet} 10 miljoner racker inte. bara bilen kostar 500,ooo. sedan kommer huset , hjalpen osv ar efter ar Ohyggligt nog sitter jag i den sittsen sa jag vet
Bli av med funktionsnedsättningen, any day of the week. "När det gäller deg, finns det alltid en veg..." som Just D sjunger. Hälsa däremot är priceless... Tänk att få gå... Coolt.
Erm. You cant change your life with mony. mony cant change the way you look.. ppl hate us. anyway do you think that you will be better if ya got mony? nah. i do not think so. för mig jag skulle leva och dö med mitt FH, för at det fins inget man kan göra åt.
Hej !! Som ny här så är jag inte så insatt i diskussionerna men med de små skador jag har i jämförelse med många andras här så kanske jag kan tyckas raljerande men jag hade tagit pengarna, direkt, pronto !!! Sedan dragit till en nice ö på philippinerna, köpt en villa, båt och startat en liten affär och bara levt ett stillsamt och lojt liv, med fötterna i vattnet, en paraplydrink på bordet och bara ägnat dagarna till att räkna fiskmåsar, men det är jag det.
I don't care about money. Så tycker jag att jag ska behålla mitt handikapp. När jag var liten, så var jag alltid ledsen för att jag kunde inte gå. Jag är glad för det jag är just nu.
Definitivt handikappet. Utan de hade inte jag varit jag. Men 10 mille hade varit goa pengar
Som utvecklingen går i det här landet har pengar tyvärr blivit alltför viktiga. Jag har det bra som jag hae det. För tio mille skulle jag och gubben min köpa en kåk i Hälsingland. Om HAN blev av med sitt funktionshinder skulle han bara köra ihjäl sig i en racerbil!
Läste en artikel: Kroppen skriker: Ta det lugnt! Sinnet säger: gör nåt! Själen gråter......... Hur jag än gör, så blir det fel. Antingen lyssnar jag på kroppen och då börjar sinnet bråka och då gråter själen. Eller så lyssnar jag på sinnet och då börjar kroppen värka och då gråter också själen..... Börjar bli dags att välja linje nu..... att bestämma mig för om jag är färdig med arbetslivet fast jag fortfarande är ganska ung, efter många års kämpande med en svag kropp. Eller om jag skall fortsätta betala priset med smärta och försämring. Men varför skall det vara så svårt? Varför sitter egenvärdet i att jag har ett arbete? Varför skäms jag för att berätta att jag har sjukersättning och inte jobbar? Varför är det så mycket svårare att lyssna på kroppen än på sinnet? Är ännu en gång på väg att ta ett arbete som jag är alldeles för överkvalificerad för, trots att jag vet vilket pris jag får betala,( egentligen även med sinne och själ) bara för det förbaskade egenvärdet... och den lilla rösten som säger: det är bara att skärpa till sig..... Är det någon mer som känner som jag?
Att arbeta och "göra rätt för sig" ligger nog ganska djupt hos många människor. Och det är ju bra annars skulle ju samhället bara falla sönder. Arbetet har ju även en mkt stor funktion för där kommer man in i ett sammanhang och får en plats i livet. Så därför är det svårt att ge upp detta pga en svag kropp. Orkar du inte så är det ju bara så och fylla dagarna med vettiga fritidssaker istället. Jag antar att du försökt förkorta arbetstiden och -veckan och sådana saker.
Om du har möjlighet att minska arbetstiden, eller/och försöka få andra sysslor som sliter mindre på kroppen, så rekommenderar jag att du verkligen försöker med det. Att jobba 10-20% är bättre än att inte jobba alls. Jag har varit sjukskriven till och från i sex år. Innan dess har jag alltid jobbat eller pluggat på heltid. Att vara helt utan jobb är det mest knäckande jag har varit med om. Det sliter jättemycket på självförtroendet. Jag tror också att det är viktigt att känna att man gör något som kommer andra till del. Att bara vara sjukskriven eller sjukpensionerad kan verkligen vara påfrestande. Inte minst för den mentala hälsan. Men nu talar jag bara för mig själv. Det finns säkert människor som mår utmärkt av att "bara vara lediga". Det beror säkert mycket på vad man fyller dagarna med.
Jag har gått igenom samma lilla helsike som Du gör och har ett råd. Ge tusan i arbete och vad Du tror att andra tycker om Dig som pensionär. Var sjuk i fred och låt Dig leva så gott Du kan! Jag arbetade tills jag var helt matt och inte orkade någonting, till sisst orkade jag inte med mig själv helt psykiskt och höll på att gå in i en depression. Om Du bryr Dig om Din kropp så klarar Du lättare av andra problem. Jag löste mina "sysselsättningsproblem" med att gå tillbaka till grundforskning på ett sätt som jag nu upplever som direkt lyxigt (fysik och kemi innom konserveringsteknik) Inte någon jag känner eller hör talas om har den "frihet" som jag har. Och att "bara vara" sjukskriven, utan mål eller medel är nog påfrestande för alla, det har Du nog rätt i. Men har Du ett mål så kan det faktiskt vara helt ok, hur sjuk man än är. Hur Du än väljer så lycka till och glöm inte bort Dig själv.
Jag måste bara fråga... Publicerar du dig alltså? Behöver du inte resurser till att bedriva forskningen din? Ja, förutom tillgång till tidsskrifter och dylikt. Om du kan bedriva seriös forskning och vara pensionerad förstår jag ju att du finner tillvaron meningsfull. Inte alla har den möjligheten dock...
Det jag gör kräver inga större resurser. (En häst kostar mycket mycket mer) Publicerar mig inte normal och jag sprider resultaten via e-post. Petar lite med ett projekt att skriva ihop en liten "handbok" inte speciellt seriöst. Problemet är att ytterst få har den möjlighet jag har , men jag har sett många som har möjligheter som de inte utnyttjar, typ outnyttjade intressen osv. Många som får ett handikapp ger så att säga upp sitt liv utan att tänka på hur och vad de gör. Ett handikapp är inget "personligt" som regel. Det förändrar inte Din personlighet mer än begränsar dig rejält i rörelse osv. Du har samma intressen, personlighet som förut. Meningsfullhet är något man gör själv, dvs en åsikt som Du har. Jag vet "funktionshindrade" som kämpar med att rädda sälsynta gramofoninspelningar med hjälp av datorer och överspelningsapparatur till cd. Jag känner folk som överför sällsynt littratur till nätet. Många har djur (häst/ar) osv Svårigheten ligger i att ta sig runt de problem som uppkommer, olika för alla friska som handikappade. Jag har sett lösningar på; jakttorn, påstigningsramp för häst, bågskytte osv i det oändliga. De som är friska kopierar villt de lösningar som "vi funktionshindrade" kommit upp med. Det är "bara att ta steget ut", vilket inte är så lätt.
har precis fyllt 16. Är som alla andra tonåringar, orkar knappt med familjen, vet inte varför dock. Det som är så jobbigt är att det spelar verkligen ingen roll hur arg och ledsen jag blir på dem, jag är ändå beroende av deras hjälp ibland. Det faktumet stör mig otroligt mycket, jag är så självständig som möjligt, och det fattar mina föräldrar inte ändå, och de vill alltid umgås, och jag vill helst slippa dem. Vill flytta hemifrån också, men det går inte alls då jag bara är 16 och lite smått beroende av hjälp. Någon som förstår hur jag känner mig, för jag känner mig verkligen instängd av faktumet att jag sitter i rullstol, och att det på något sätt förstör mitt sociala umgänge. Kan ju inte vara överallt när jag vill, pga 4h kisstider. Och tillgängligheten, såklart! Vill bara slippa familjen och göra som jag vill! Någon som förstår mig? Några tips för att bryta sig loss? Kram
jag känner igen mej har dock inga tips är själv 15. Och håller nog med om det mesta du skrev:P
du har tur du ^^... såklart att de är snälla och vill mitt bästa, men det går till överstyr när de hela tiden vill ha koll på mig, och alltid vara så rädda om mig. Enligt mig själv ser inte jag ut som någon porslinsdocka, alls. Det var med nöd och näppe som de vågade låta mig åka tåg själv, till min pojkvän!Då blir man faktiskt rädd. Jag kan ta hand om mig själv. Det enda som jag faktiskt har problem med, är att göra lavemang själv. Det gör att jag inte kan vara borta hemifrån mer än fyra dagar max. INSTÄNGD!! Jag vill verkligen bli självständig, för jag står inte ut här med "men gud, ramlade du, måste vi åka upp till akuten nu?!!" Jag har faktiskt skinn på näsan, och är tåligare än de tror. Förlåt om jag gnäller, men jag hatar verkligen detta, tack för att ni finns, ni som svarar på allt om ni bara visste hur mycket det betydde för mig
självklart förstår jag att de har andra känslor än "normala" föräldrar, och det kanske vore bra för dem. Men då kommer de börja tjata på mig om idén att "åka på handikappläger" och jag vill inte ha nya kompisar! Det duger med dem jag har, och om jag vill ha nya skaffar jag dem helst på egen hand... Ta inte illa upp på något sätt, men jag gillar inte idén att bli "ihopföst" med några i min egna situation. Det blir bara jobbigt då tror jag....
Jag känner igen mig i dom flesta känslor du beskriver: oviljan att bli ihopföst med andra med funktionshinder. Känslan av att "hur ska man kunna revoltera mot någon som man är beroende av?" Jag har också ryggmärgsbråck och är 34.
Dina känslor är helt normala... avskydde samma tanke i din ålder. Öh... gör det fortfarande på sätt och vis, även om jag nu i vuxen ålder kan ha kompisar med fh...
klart inget fel att ha kompisar med fh, men just att alla ska vara likadana, näe. Det heter ju alla är unika, och då kan man väl få vara det och inte bli i ett fack som man blir av läger, även andra läger.
Du skulle kunna ansöka om ledsagning hos kommunen. Då kan du få någon med dig när du vill göra saker utan att dina föräldrar måste vara med. En ledsagare ska också kunna följa med på resor. En ledsagare kan vara en person som är bara några år äldre än du, ifall du vill det.
men jag vill inte ha någon vuxen övervakare, aldrig i livet! Jaa, jag uppskattar tanken, men näe, jag gillar hellre att vara med mina kompisar eller själv, annars får det vara!
Det behöver itne bli en övervakare, vet inte hur det ser ut i din vänskapskrets om någon kan bli anställd. Förstår att du inte vill ha någon svans som hakar efter, för du vill ju bli självständig. Jag jobbade ett tag som ledsagare till en tjej i din ålder och situation. Hon ville inte ha med föräldrarna överallt men behövde hjälp i vissa situationer. De letade länge efter någon och när jag flyttade tillbaka till min hemstad så blev jag anställd. Vi tränade redan i samma lag så det blev naturligt att jag körde lite längre och hämtade upp henne med bilen istället för att hennes föräldrar körde henne till träningen. Samma saker på matchresor vi bodde ihop då men det var ingen övervakning utan mer som vänner fast jag var den som hjälpte henne med de saker som behövdes hjälp med. Inte så att vi satt ihopklistrade hela tiden. Som sagt vet jag inte hur det ser ut för dig men man kan anställa en vän om det är så, det behöver itne vara en äldre tant som det ofta är när det gäller elevassistenter.
Jag hade också en del kompisar anställda som ledsagare. Kändes bättre att de fick betalt när de hjälpte mig. Någon vuxen övervakare var det då inte på tal om. På sin höjd var de 1-2 år äldre än mig.
Tycker du låter som en fullkomligt normal 16 åring faktiskt! Du håller på att bryta dig loss! Du vill klara dig själv! Men du förstår att mammor och pappor är känsliga typer och de vill i sina hjärtan att man ska bo hemma resten av sitt liv och bara ha det trevligt tillsammans! det tar lite tid att efter att hag tagit hand om sitt barn i över 15år att inse att nu är det dags att börja släppa taget! De är lite tröga så du får försöka att ha lite överseende med dem! jag har sådana här 16 åringar och en 20 åring plus några andra åldrar och jag känner igen det så tydligt.. men kankse jag har vett att lämna dem ifred till en viss gräns då givetvis för annars är man knäpp på det hållet att man inte bryr sig! Så det är en ständig balansgång att vara förälder. Man måste låta ungarna vara men samtidigt finnas där som stöd och bollplank och ibland som bromskloss. en ungdom som har funktionshinder är ofta än mer knuten till sina föräldrar än andra? Och därmed kan det kännas än svårare att släppa taget! vad ska de nu ta sig till när de gjort allt för det här barnet så länge! Behövs de inte längre? Som sagt du låter som en fullkomligt normal tjej i din ålder! kram!
I jakten på min diagnos så söker jag svar överallt för att hitta mitt "fack" där jag hör hemma. Att prata med andra i liknande situation tror jag är jätteviktigt, sen är man inte sin diagnos men hur viktigt tror ni det är för psyket att man får ett namn på sin skada/sjukdom? Har precis sagt hejdå till ett forum där jag inte hörde hemma. Med min adhd så jag har inte funderat så mycket har alltid vetat att jag var lite "anorlunda" men sett det mest som positiva egenskaper tills jag hamnade på skola där saker och ting inte var så strukturerat som jag var van med och allt blev kaos. Men min adhd-diagnos fick jag så snabbt, redan på första mötet med psykologen ca 2 månader efter att jag tagit kontakt med dem så fick jag en liten bekräftelse på att jag har många adhd-svårigheter, så när diagnosen kom var det en lättnad. Nu med mitt rörelsehinder så vet jag inte, jag har mina funderingar och andra har sina men inget är klart än. Får inget stöd från sjukvården, typ kurator eller sådant, kanske blir när jag kommer till rehab, så forum och så är min enda chans att prata med andra som förstår och kan ge tips och bekräftelse på att det är ett helvete. Så vad tror ni i frågan? Är det viktigt att ha ett "namn" på helvetet eller är det viktigare att man får stöd för den man är så det inte blir att man är sin diagnos?
så bra skrivet thomas, är så jag anser med. Tyvärr så är det många kring mig som resonerar att med diagnos kommer empati, utan diagnos så får man bara "normalempati", dvs jag blir behandlad ungefär som innan jag blev sjuk, samma krav ställs och man säger saker som en frisk kan tackla och bara slå undan men som man som sjuk kanske tar till sig på ett annat sätt. Har märkt att många runt mig är så fixerade vid diagnos istället för att se mig som den jag är, i den situation jag är nu. Tex. jag har ett rörelsemönster som liknar personer med cp-skada, men det betyder ju inte att jag har en cp-skada men av dessa personer kan jag få tips om hur dem löser situationer där man är spactisk har svårt att koordinera osv. Allt passar inte alla men jag försöker se dem svårigheter jag har istället för en ev. diagnos. För mig är diagnos viktigt så jag har något att säga till omgivningen, att jag kanske kan få bot eller lindring som kan hjälpa vid just den diagnosen, det är ju skillnad på vård vid vanlig hosta och lunginflammation, men bägge kan ha ett utbyte av vad man kan göra när man hostar mycket. Från endel har jag fått uppfattnigen att man är mindre värd utan diagnos än med, för många tänker automatiskt som läkarna att hittas inte något med blodprov så är det psykiskt. Lite andra klassens "invalid". Ursäkta ordet men det är så det känns ibland. Här har ingen hävdat något sådan men ute i världen där folk har lite egen erfarenhet så verkar det vara viktigt att man kan presentera sig med vad som är fel. Barn däremot nöjer sig med att man säger att man är sjuk i benen eller något liknande.
Självklart är det viktigt att få en diagnos, i synnerhet gäller detta om man behöver mycket hjälp och stöd, där kan "rätt" diagnos öppna betydligt fler dörrar än om man inte har någon. Men å andra sidan kanske diagnosen är så ovanlig att de flesta inte känner till den och jag vet fler än jag som har ledsnat på att försöka förklara vad den ovanliga diagnosen innebär.
Spinner vidare, har funderat en hel det på det anonym skrev. Förutom att man kan ha en ovanlig diagnos så har jag ADD, som är ADHD men utan hyperaktivitet. Till de gamla vänner eller släktingar som jag berättat om min diagnos som jag haft 1 år så kommer deras fördomar om ADHD, man ser bilden av en lite kille som inte kan sitta still, som springer runt gör bus och bara är odräglig. Den stämmer inte alls med den jag är. För det är så mycket annat i en sådan diagnos, speciellt som vuxen. Är själv lite trött på att få förklara om och om igen att det faktiskt är så att jag har adhd, att det inte är ett misstag utan det enda misstaget är att det tagit 26år att få svar. Men många har sådana fördomar och vägrar ta till sig den fakta som finns. Har fått höra flera gånger "men det har inte du, du är inte sån" Detta gör att jag ogärna vill berätta för de som känner mig sedan tidigare, speciellt de personer som "vet allt"
Satt och pratade med svärmor ang. sambons krampanfall och fick mer tankar kring detta med diagnos. För vem är det egentligen? Hon har den senaste tiden varit på oss om att se till att han utreds mer att man får ett svar på vad han egentligen har och vad det beror på. Läkarna han har nu har sagt att det troligen rör sig om epilepsi, men att det är svårt att ge en exakt orsak. Precis som det är för många andra sjukdomar också. Hon är nästan aggressiv i sina samtal om hans anfall. Känns ibland som om vi gör förlite för att få svar enligt henne. Vi håller nu på med det stora maskinerier att få rätt hjälp för oss båda, ni vet hur kämpigt det är. Hans läkare jobbar på, men det är långa väntetider till alla undersökningar och blev inte kortare pga. strejken. Pratade med hans läkare i veckan och han ska få återbesök om några månader. Hans mor tycker inte det är acceptabelt att vänta 3 månader på ett läkarbesök eller en undersökning. Hon tycker att de ska sätta in massa mediciner och ha honom inlagd under en tid för att se vad som händer. Själva tycker vi att det viktigaste är att ta ett steg i taget, att hålla hans anfall på en nivå vi klarar av. Självklart är det surt när han får anfall vid tillfällen som inte är bra. Har fått boka av otaliga möten, men även om vi vet att det är äkta epilepsi så får han anfall så får han det. Vi vet vad som triggar igång vi vet vad som håller anfallen nere, varför är det då så viktigt att veta exakt orsak till varför det inträffade. Hade läkarna trott att han är väldigt svårt sjuk eller skulle bli sämre så hade dem ju snabbat på saker och ting, men det finns ju så få neurologer i landet. Är det så att det är viktigare för andra att ha en orsak och namn än vad det är för en själv ibland. Vet inte om hans mor har skuldkänslor och funderar på om hon gjort något fel. Frågan är bara så känslig och jag orkar inte prata om det, för hon blir nästan agressiv i sina kommentarer bla. sa hon "jag accepterar inte att läkarna inte kan ge en diagnos eller en orsak, och det ska inte ni heller, ni ska inte heller acceptera att det tar 3 månader till ett läkarbesök" Självklart vill även vi veta varför och så, men så länge hans läkare driver saker och ting framåt, villket hon gör så känns det bra för oss. Men med epilepsi kan det vara så svårt att ställa en klar diagnos och ge en klar orsak till varför det börjar. Speciellt jobbigt är det när hon kräver att vi ser till att han får en diagnos, för han får massa hjälp bara genom att läkaren skriver intyg på att han har anfall, vården och komun och liknande har inte krävt en klar specifik diagnos utan nöjt sig med "grand-mal"-anfall.
men att använda sin diagnos till styrka är väl inte samma sak som att vara sin diagos. Inte så jag uppfattar det i alla fall. Nu är det ju det där om att vi alla lägger olika betyderlse i ord men såhär uppfattar jag skillnaden, så kan du berätta hur du tänker sen. Att vara sin diagnos ser jag som att man ursäktar allt med sin diagnos. Tex. jag har svårt att slutföra projekt, därför så kan jag skita i att ens anstränga mig för det är ändå ingen idee, jag skyller alla mina misslyckanden på min diagnos. Jag vill att alla ska ta hänsyn till mig för att jag har en diagnos, att de ska se mig som en "svagare" individ än att jag är en medmänniska. Att vara sin diagnos tror jag är lätt att man blir lite "lat" man ursäktar dels allt och större risk att man blir sämre eftersom man ser andra med samma diagnos och blir som de. Att vända diagnosen till sin styrka ser jag som positivt, altså inte samma sak som att vara sin diagnos. Vänder man det till sin styrka så inser man att man har svårigheter men fokus ligger inte på att man har en diagnos och ska leva upp till den utan att man ser sig själv som en människa med vissa svagheter men andra styrkor. Tex. min adhd gör att jag kan hyperfokusera på saker jag tycker är intressant, kan spendera timmar med att läsa om saker jag tycker är intressant. Villket ger mig fördel som andra inte alltid har i tex skolan. Låter det rörigt så skyller jag på värmen
Här kan ni namnge kända eller okända berömda personligheter med funktionshinder. Som vanligt håll god ton, undvik personangrepp och håll er till ämnet. Mer att tänka på i denna tråd är följande, om en person redan nämnts upprepa INTE den personen igen. Se även till att ni efter namnet skriver inom vad personen är/var känd samt typ av handikapp, exempel: Nietzsche (Filosof) Halv-blind, migrän och möjligen syfilis. Observera, inte heller fiktiva personligheter ska läggas till i den här tråden. --- Obs! nämner de jag hört eller läst om, även de som inte är bekräftade 100%. Detta lämnar jag åt yrkesfolk såsom forskare och historiker. Frida Karlo (Konstnärinna) Rosa Luxemburg (Politiker/Revolutionär) Ludvig van Beethoven (Tonsättare) Döv. Morzart (Tonsättare) Autistisk. Kant (Filosof) Autistisk. Nietzsche (Filosof) Halv-blind, migrän och möjligen syfilis. Randolf S. Bourne (Skribent/Filosof) Puckelryggig och kortväxt. Joseph Gobbels (Nazist/Politiker) Klumpfot. Herman Göring (Nazist/Militär) Drogberoende. Redigerat 2008-06-30 01:39
Henri de Toulouse-Lautrec (konstnär, målare) "invalidiserad"
Franklin Roosevelt, amerikansk president - rörelsehinder pga polio Adolf Hitler - tysk diktator - Enl. expertis troligen Parkinsson
Ang. Nietzsche finns det inget i hans journaler som nämner syfilis, ryktet har uppstått tackvare ett bordellbesök samt möjligen ett homosexuellt äventyr på lugano-sjön, men inget är bekräftat. enligt vänner vid det omedvetna bordellbesöket hade N. frågat en person efter nöjen, så hade sällskapets tagits till en bordell, väl där blev N. förskräckt o såg en flygel som han satte sig o spelade men gick aldrig iväg med nån av glädjeflikorna. N. var dålig med kvinnor o var alltid obekävm i deras sällskap, å fastnade han får nån friade han efter en dag Jag lovar det är en dålig strategi... så jag lovar Fritz var ingen kvinnokarl.
Jag har läst (minns tyvärr ej från vilken käll) att herr Hitler hade 1 st. testikel. efter en tumör, fick man avlägsna den enda han hade så han blev testis-lös.
Bengt Lindqvist(fd minister, FN-medarbetare), synskadad Redigerat 2008-06-22 13:26
Christy Brown, författare, konstnär("Min vänstra fot) (CP-skada)
Åsa Bjärenäs (kläddesigner mm) sma Stephen Hawking (fysiker) als Lena Adelsohn Liljeroth (kulturminister) hörselskada Redigerat 2008-06-22 14:36
Alexander den store (historiskperson) epilepsi Julius Caesar (historiskperson) epilepsi Stevie Wonder (artist) blind Homeros (poet) Blind
Jesper Odelberg, "sit-down-komiker", CP-skada Lars Mullback, författare ( ? ), CP-skada Redigerat 2008-06-23 14:06
Andrea Bocelli, operasångare, blind
Maj Fant, författare m m ( ? ), ALS Ulla-Carin Lindqvist, "nyhetsankare", ALS (visserligen har båda dött, räknas det...?) Louise Hoffsten, sångerska, MS
Eh...nä tänkte ju inte på det! *s*
En till: Michael J Fox, skådespelare, Parkinsons sjukdom
Författaren Björn Ranedlid, som hade Sommar-programmet häromdan, har tinnitus efter en trafikskada. Jag gillar hans böcker...
Albert Einstein!!! - sannolik ASPERGER. PS. tror han var vänsterhänt vilket naturligtvis ej är ett fh. DS. Alberto Toma - NPF, vet ej om det är ADHD eller annan NPF Jag skulle bli förvånad om John Mc Enroe (TENNIS-proff) ej har ADHD/ Trotssyndrom Ska man nu fortsätta anta kändisars eventuella (och även bekräftade) diagnoser, så kanske min favorit INGEMAR STENMARK har en aning Asperger. OZZY Osbourne har Tourettes har jag hört. Han som leder programmet Extreme Home Makeover har ADHD, enl. han själv! Steve Irvin hade ADHD enl. intervju av hans mor. Jim Carrey har ADHD Dan O´Brian - HÖJDHOPPARE, har DAMP Några av ovan nämnda namn kan ni finna på Norges NPF-T-shirt. De säljer T-shirten "ADHD - back on track". På baksidan ser man diverse namn på levande och avlidna kändisar som har / sannolikt skulle haft NPF-diagnos.
Jan Boklöv backhoppare -epilepsi
Vet ej om jag minns fel men visst även stammar Jan Boklöv (samt har EP som du skrev)?
Du minns helt rätt. Han stammar. Ngn annan som stammar är Thomas "Orup" Eriksson
Jan Malmsjö, Tommy Körberg, m.fl har glasögon. Glasögon är för övrigt Sveriges vanligaste hjälpmedel fick jag veta i ett sällskapsspel nyligen
Vore det inte en större utmaning att hitta en person som är helt utan skavanker?Alla har väl ett eller flera funktionshinder, om man skärskådar oss noga. Själv är jag CP-skadad, närsynt, vänsterhänt, kvinna och 50+ med mera.
http://images.google.se/images?hl=sv&q=rick+allen+drums&gbv=2 Rick Allen i Def leppards - miste sin arm i en bilolycka.
Någon som vet nån känd som har DAMP ELLER ADHD??
I dagens Aftonblad står det att sångaren Justin Timberlake har en kombination av ADD och OCD
tänkte precis nämna Justin, synd att någon hann före:P
Helen Keller - dövblind - den första blinda som tog examen, kämpade för handikappades rättigheter redan vid sekelskiftet http://sv.wikipedia.org/wiki/Helen_Keller Redigerat 2008-06-27 23:00
Jag gissar att det var följande version av "The Miracle Worker" som du såg. http://www.imdb.com/title/tt0246786/
http://www.imdb.com/title/tt0056241/ ? .... det finns många versioner att välja emellan. Redigerat 2008-06-30 02:00
Mini me. http://en.wikipedia.org/wiki/Mini-Me
Jag vet, men när jag skrev inlägget så kom jag inte på hans riktiga namn. Klart att jag vet att Mini me inte är en riktig person Jag tycker förövrigt att det är dåligt att göra ett sånt påpekande!!! Redigerat 2008-06-30 07:36
Stephen Hawkins - ALS
Petra Mede - ståuppkomiker - ryggskada
Hej Jag har en son som är 19 år Han går i ett särgymnasium, har ingen speciell diagnos men jag misstänker aspberger och sen har efter en utredning en sen utveckling Problemet är nu att han glömmer mycket och ofta....oftast närminnet. Han glömmer vad han lagt saker, tappar bort olika saker....Detta medför stor merkostnader och problem När detta händer blir han själv både arg och ledsen på sig själv och han känner också en skuld som han sen går och bär på..... Är det någon som har nåt tips.... Finns medicinering? Bidrag (detta påverkar ekonomin)? ...eller nåt annat. Är tacksam för alla råd och tips. Finns det någon som känner igen detta, Hur gör ni? "Hoppas på svar"
Det finns ju ett fåtal fall av extrem tidig demens eller altzimers, men han måste ju utredas innan man drar sådana slutsatser. Att få några bidrag i detta läget blir inte lätt, han lär antagligen behöva utredas först för att komma fram till vad som är hans problem.
Vid asperger och andra neuropsykiatriska funktionshinder så är det väldigt vanligt med dåligt arbetsminne. Jag har det och sambon har det. Kan bli jobbiga situationer ibland när ingen av oss har en aning om vart något är. Och det sker oftare än hos andra. Det finns endel hjälpmedel att få, för att inte lägga saker på fel plats så kan man försöka organisera upp där han rör sig, skola, bostad osv. Vi har tex en hylla vid ytterdörren där vi alltid lägger nyckar och telefoner. Dem får bara vara där eller i rullstolen. Ett par gånger är dem inte där och då blir det jättejobbigt. Så lådor eller liknande där man lägger saker, tar man av sig nyckeln vid ytterdörren så ska lådan vara där och inte i köket. osv. Antar att han kansek har svårt med tider och att komma ihåg möten mm. Då finns det en handdator där programvaran är utveckad mot personer med utvecklingsstörning, så det är tydliga val man gör och man kan lägga in bilder. Där går att göra schema för en dag och den hjälper till att räkna ner. Den får man utskriven av arbetsterapeut, jag håller på att testa den nu och tycker att det är ett bra stöd i vardagen. Att minnas när saker sker. Fördel med den är att andra lätt kan lägga in scheman och påminnelser åt en på ett enkelt sätt och man kan spärra så man själv inte kan ta bort allt av misstag. Men för att inte tappa bort saker så är struktur mitt bästa tips. Att lära sig vad man gör när man kommer in innanför dörren. Jag har tränat länge på att få det att gå automatiskt. För lägger jag inte nyckeln direkt när jag kommer in så kan jag hitta den 2veckor senare i tvättmaskinen.
Jag ska få göra något arbetsminnestest med min psykolog för att min arbetsterapeuft sa att jag skulle behöva göra ett sånt. jag vet intew vad det betyder, men jag slår vad om att man är tvungen att sitta stilla flera timmar med det dära och jag kan inte sitta still och koncentrera mig länge. jag har svår DAMP
när jag gjorde sådana minnestester så handlade det om att repetera saker psykologen sa. Bokstäver och siffror i olika ordningar. Arbetsminne är det man kallar korttidsminne, dvs. om någon säger sitt telefonnummer så kanske man kan repetera det direkt, då är det arbetsminnet som det är lagrat i, om man istället lär sig telefonnummret utantill så är det långtidsminnet. Ofta så är det arbetsminnet vi med npf har problem med, men när vi lärt oss saker ordentligt så sitter det lika bra som hos dem flesta har jag lärt mig. Så du behöver nog inte vara orolig över att tvingas sitta still jättelänge. Blir det för jobbigt så be om en paus så får du röra lite på dig.
Eftersom det är funktionshindret som gör att det blir ökade kostnader borde han kunna få handikappersättning. Det söker man hos försäkringskassan. Men för att få handikappersättning måste man antagligen ha en diagnos, eller iaf papper (från läkare etc.) på att det är funktionshindret och inte "vanligt slarv" som orsakar det.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
