Jag jobbar inom habilitering, som kurator på barnsidan. Just nu funderar jag en del kring vilken hjälp familjer får när det gäller att ta ställning till olika operationer som har till syfte att förbättra motorik. Det medicinska perspektivet är stort inom habilitering. Att utvärdera effekten av ett operativt ingrepp ur med. synvinkel är en sak. Jag har ändå träffat en del ungdomar med CP som mår dåligt på grund av dålig självkänsla som känner att de inte riktigt duger som de är och då tänker jag på vilka signaler vi ger barn. Det här är ju något som diskuteras på habiliteringar, men jag tycker att det skulle vara intressant och höra lite självupplevda erfarenheter. Finns det plats för sådana här diskussioner när man tar ställning till operationer med detta syfte.
Mycket intressant. Många operationer sker också på mer eller mindre försöksnivå. Pressen är då stor att acceptera operationen. Ifrågasättande tas inte väl emot.
Att ta ställning för eller emot operationer när jag själv var barn var inte i deras sinnesvärld. Ofta hette det att det är bäst för dej själv och du kommer bli MYCKET bättre efteråt, men efteråt hade man ont och det var långa tider av habilitering så som den var då. Vad föräldrarna gäller så tillhörde ju dom en generation som såg läkarna som gudar. Redigerat 2008-03-04 17:59
Usch, jag får ångest bara jag tänker på alla sjukhusvistelser och smärtsamma operationer. När jag var 13 år sa jag själv stopp. Tyvärr är man så nedsatt efter en operation så det tog ofta ett år innan man var stark igen och då skulle de operera något annat. Lider i dag av posttraumatisk stressyndrom pga. alla hemska upplevelser, klarar inte att vara på sjukhus ensam och då brukar jag räknas som en rätt tuff människa, men när det gäller läkare blir jag som en liten rädd unge.
Det undrar verkligen jag också om det är, för det har ju å andra sidan aldrig gjorts iaf.
Hej Annah! Kul att du är här och diskuterar . Jag gjode en operation i benen när jag var 11 år. Exakt vad de gjorde och exakt syfte har jag inte riktigt klart för mig, kändes som jag aldrig fick det faktiskt... Bara att denna op skulle göra mig bättre i benen, och flera månader innan op:en skulle jag träna, vilket jag avskydde. Just kring 11 årsåldern började jag må dåligt och kände mig vilsen, gick hos psykolog (som var dålig, hon berättade bl a för mina föräldrar vad vi hade pratat om mm). Något vidare stöd upplevde jag inte att jag fick. Däremot fanns det Kompisträffar på min tid. Vi träffades på fredag i sjukhusets lokaler eller på stan. Gjorde olika saker som att laga mat, titta på film eller pyssla. Jag hade mycket stöd genom dem, där fanns det ju barn och ungdomar som var i samma sits. Så hade jag inte haft dem hade jag varit helt ensam. Ingen uppföljning efter op:en minns jag inte heller att det var direkt. Utan vi skulle bara fortsätta att köra det här träningsprogrammet hemma och så gick jag på sjukgymnastik. Idag vet vi ju att långt ifrån alla de här operationerna är nödvändiga, eftersom det finns andra bättre alternativ, som träning. Men för att allt detta ska funka krävs det ju att barnen känner sig trygga och får möjglighet att själva ta sig ton och ha något att säga till om. Vi måste också inspireras och själva vilja träna, och det uppdaget misslyckades man grovt med iaf när jag var liten men jag vet att det är vanligt tyvärr.
Det gäller ju att jobba med båda bitarna. Att man ska känna att man duger handlar ju om en känsla och det är inte bara att operera så är alla problem borta. Man måste jobba med både det fysiska och det psykiska. Att vi operarar inte dej för att du är fel utan för att det ska hjälpa dej. Rysligt stor skilnad. Alla barn behöver få känna att dom är älskade och okej. Det vet ju du som kurator
absolut är det så att man måste ta hänsyn till hela människan, det är därför jag tycker det är viktigt att diskutera det här. Ibland är det så att vi säger en sak. Du duger precis som du är och så visar vi genom det vi gör att vi hela tiden strävar mot förändring och jag tror inte att någon medvetet vill förmedla att det är något fel på personen. Varken föräldrar, hab-personal eller kirurger/ortpeder. En god självkänsla är så viktig för att klara av alla svårigheter som man möter i livet vare sig det är förknippat med ett funktionshinder eller ej. För mig är det jätteintressant att läsa inläggen
De flesta operationer jag har gjort gjorde jag för så längesen så jag inte kommer ihåg dem, men majoriten av de oprationer jag kommer ihåg har jag inte fått någon bra syftesförklaring, bortsett från en operation som skulle räta ut mina ben, som blev failad pga att jag inte kunde använda mina orter (skenor) efter operationen och lång väntetid att få nya. Detta resulterade i att jag gick utan ortoser i flera månader och blev därmed mer kobent (vet ej om det rättat till sig nu). I tycker jag överlag att bemötandet från vården generellt sätt har varit dåligt. Fick som barn och under tonåren gå på väldigt många besök som jag inte såg något syfte med utan bara förnedrande och tidskrävande. Vilken tonåring tycker det är roligt att klä av sig nästan naken för ca 8 vuxna (inkl föräldrarna) och göra massa konstiga rörelser av olika slag och bli fotad och filmad? I sådana situationer kände jag mig nästan som ett djur på cirkus. (och ja, jag var som barn och tonåring dålig på att säga till om något inte kändes bra, men ska det verkligen behövas, är inte det ganska uppenbart att en sådan situation inte är bekväm) Nu när jag är vuxen ungdom (19) försöker jag undvika vården så mycket jag kan, dels pga bemötandet jag fått tidigare och dels för att jag har annat i livet och dels för att jag har annat i livet som jag hellre prioriterar. Om jag får välja mellan att bli opererad eller undersökt väljer jag operation, då är man åtminstone nerdrogad och har ont så man inte orkar bry sig om något annat.
Detta är skrivet utifrån min synvinkel o hur jag upplevde det och är nog inte speciellt objektiv i mina ordval. Tror inte de gjort det av ren ondska, men de kunde ju åtminnstone försökt göra situationen några snäpp mindre obehaglig.. Tex minska antalet människor och gett mig en tydlig förklaring till syfte så jag kunde fått förståelse. Tycker det är väldigt uppenbart att en sådan situation inte känns bekväm och att de bör jobba med bemötandefrågor.
Svensk vård är väl generellt väldigt dålig och vägrar i vissa fall att överväga behandlingsmetoder som inte kommer ifrån US of A och ser operationer som den enda metoden för CP skadade. Jag har sagt det förr men Lars Mullbach har gjort flera bra dokumentärer i ämnet och förespråkar en Ungersk metod som omprogramerar hjärnan så att patienten kan lära sig använda sin kropp. Sök på hans hemsida
- Rich Lite nyfiket undrar jag vad de kan ge dig för speciell vård i Thailand som Tetra som du inte kan få här? Och har det gjort någon förbättring för dig rent fujnktionsmässigt?
Alla har rätt till vård i Sverige oavsett om du är rik eller fattig. Sen kvalitén skiljer sig nog emellan den jag får och den Calle Bildt får? Fast han lägger nog in sig på privatsjukhus av princip? han e ju emot allmän sjukvård.
Det finns ju också en subjektiv bedömning där den framtida samhällsnyttan vägs in i en bedömning. Tror inte att exempelvis känd företagsledare runt de 30 behandlas på samma sätt som ett skröppel kring 60.
Jag arbetar inte inom vården så jag kan inte säga om det stämmer? Men jag har legat inlagd på karolinska samtidigt med en snubbe som var rätt tät och var chef på något företag. men han låg i sängen bredvid. Så det hänger väl lite på deras egen inställning. Skulle en politiker läggas in är väl risken stor att de får eget rum och Säpo i korridoren tyvärr. Det kan vi tacka Mihaijlovic för.
Till sidans topp
Jag arbetar som Boendeassistent inom LSS i Gotlands Kommun. Jag har arbetat inom handikappomsorgen sedan 1984 och har sett min yrkesroll förändras genom åren. Trivs mycket bra med mitt arbete och min arbetsplats Min arbetsplats är i Visby. Det är en boendeform som kallas "bostad med särskild service". Varje hyresgäst har en egen lägenhet. Dessutom finns en Servicelägenhet där personalen utgår från. Vi erbjuder tillfälle att fika varje kväll och gemensam måltid på kvällen varje helg och "röda dagar" i Servicelägenheten. Servicelägenheten är även en slags neutral mötesplats. Personalens stöd och service bygger på överenskommelse som görs mellan den enskilde brukaren, dennes gode man och personalen på boendet. Vi utgår från att varje person ska klara sig så mycket som möjligt själv utifrån sin individuella förutsättningar. Vi jobbar aktivt för att hyresgästerna ska kunna få en god struktur i sin vardag och bra förutsättningar för en god livskvalitet. Vår verksamhet inrymmer 11 hyresgäster i ett hus där det endast bor personer inom LSS. Vi (kommunen) fick mycket kritik för att det skulle likna en institution. Jag har arbetat sedan starten 1997 och jag menar att begreppet institutionell egentligen handlar om vilket innehåll man ger en verksamhet. Vi har varit mycket uppmärksamma på och har ständigt en diskussion om vår arbetsinsats. Begreppet institution kan, enligt vad jag själv bevittant inrymas i en traditionell gruppbostad med endast 5 brukare. Det beror på personalens inställning till sitt arbete. Jag tycker inte att vi gör en enhetlig generalisering av dem som bor här. Vi ser varje individ för sig själv. Var och en har sin livssituation och sina förutsättningar. Några i huset umgås som kompisar. Men det gör inte alla. De har en hyfsad god relation till varandra som grannar. Vi personal har varit mycket måna om varje hyresgästs integritet gentemot deras grannar. Även det vardagliga "skvallret" som svara på frågor om "vart ska han?" etc låter vi varje person få svara för själv - om de vill.
Angående yrkestiteln vill jag lägga till detta. Under 90-talet kom diskussionen om att begreppet "vårdare" inte stämde med vad våra arbetsuppgifter var. Efter flera års diskussion kom vi på Gotland fram till att Boendeassistent kunde fungera. Detta utifrån att personal som arbetar endast kring en brukare kallas "personlig assistent" så kunde "Boendeassistent" passa in i ett boende med fler brukare. Därtill kom förslag på att personalen som arbetar inom Daglig Verksamhet skulle kallas "Arbetsassistent" men det kom protester från en del håll och den personalen kallas än idag för Vårdare.
Intressant att få veta hur saker oh ting fungerar på andra håll i landet! När det gäller vad saker och ting kallas, så tycker jag det är viktigt att man i "namndiskussioner" även gör som ni tycks göra på Gotland, nämligen även diskutera och reflektera över vad arbetsuppgifterna egentligen betyder och vad det är man de facto arbetar med. Om inte dessa två diskussioner förs parallellt är ju risken väldigt stor att så fort det går inflation i ett begrepp så byter man till ett annat, men innehållet är detsamma! Keep up the good work, som man säger!
Vilka diagnoser/funktionshinder finns bland hyresgästerna?
Det är ett LSS-boende. Det finns några med specifika diagnoser men också dem som "endast" har diagnos utvecklingsstörning. Men Asperger och Downs syndrom finns. Begåvningsnivån är mellan måttlig och lindrig. Det är beroende på ålder och livserfarenhet hur man hanterar olika situationer så det blir svårt att ge en exakt beskrivning utan att lämna ut personer för mycket.
Hej, jag arbetar på en gruppbostad som det kallas i Bergs kommun där jag bor och arbetar. Jag är anställd som undersköterska och jobbar 98%. Jag har jobbat med äldre och dementa i hela mitt liv, men har nyligen bytt jobb. Det är därför jättekul att stöta på andra inom samma yrkesroll som man kanske kan få byta erfarenheter och tankar med. Vi hade nyligen ett idémöte på min arbetsplats där en önskan om att anordna aktiviteter kom upp. Jag har funderat på högläsning och/eller sittgympa för de boende som vill. Vad tror du/ni om det? När jag arbetade med äldre och dementa kunde man söka olika utbildningsstipendier inom ett visst område. senast sökte jag hos Alzheimerfonden och fick därmed en heldagsutbildning beviljad. Vet du/ni om det finns något liknande att söka inom vårt område. Jag stortrivs med mitt jobb och fick lätt kontakt med både brukare och personal men vill väldigt gärna utveckla mig i mitt arbete.
Hur tycker ni att det fungerar med era sjukgymnaster, har varit till flera nu här i Stockholm och min erfarenhet är att det är fruktansvärt nyfikna på ens privatliv vilket man gärna vill behålla för sig själv. Har bland annat blivit frågad hur jag och min make har sex, vilket jag givetvis sa att det är för privat!!! Har nyligen bytt sjukgymnast därför och så kom jag på första mötet för några veckor sedan. Här var det ett helt formulär "om vem jag var ". Givetvis är det okej att ställa frågor som har med mitt funktionshinder att göra eller det jag söker sjukgymnastik för, men är det vanligt att sjukgymnaster har ett formulär med delvis privata frågor?
Har jag aldrig varit med om. Kan förstå frågor som handlar om ens funktionshinder och rörelseförmåga, de vill ju inte göra något fel utan vill veta hur man kan röra sig. Men att fråga om sexlivet och andra personliga saker är kränkande.
Du ska absolut inte besvara de frågor som inte har med ditt funktionshinder att göra och varför du söker sjukgymnast! Det har de verkligen inte med att göra! Vad upprörd jag skulle bli om min sjukgymnast (manlig dessutom...) började ställa såna frågor till mig!
Jag är inte alltför imponerad av sjukgymnaster - har mött en hel del puckon ........ men .... jag kan inte skylla dem för att snoka i mitt privatliv. Det han aldrig hänt. Eftersom du både har fått frågor + ett frågeformulär kan man ju misstänka att det är ngn forskning på gång. Frågeforumlär som rör mer än vad som kan vara rimligt för en sjg att veta hade jag kritiserat kraftifullt.
De arb.terapeuter och sjukgymnaster jag haft genom åren har alla varit trevliga och dessutom respekterat mitt privatliv. Har själv aldrig råkat ut för några kränkande frågor. Om det rör sig om forskning så vill man ju vara anonym och delta helt frivilligt. Redigerat 2007-05-29 19:13
Jag känner igen det där jättemycket från mitt eget liv också. Jag tror att vi är så jäkla vana vid att förväntas vända ut o in på oss, redan som små(vi som är födda med våra funktionshinder) - pissa med öppen dörr och bli petad på av nyfikna läkarkandidater - så till slut känner vi inte att vi har tillgång till oss själva, utan svarar nästan slentrianmässigt på frågor om både det ena och det andra, som absolut inte har nån som helst betydelse för förskrivningen av en rullstol t ex. Vi får stötta varandra i att karska upp oss kanske?
När jag får frågor som jag själv kan bedöma att de absolut inte har med saken att göra så frågar jag bara vad h_n behöver informationen till och om de då kan prestera ett svar jag tycker är ok svarar jag, abbars säger jag bara att jag inte anser att de behöver veta just det för att utföra vad det nu gäller. T.ex. när läkaren på akuten just konstaterat att man har öroninflammation så är frågan om hur länge man suttit i rullstol inte intressant.
Lite samma som när arbetsterapeuten kom hem till mig på besök och hade med sig en student, utan att ha meddelat innan. Kändes lite som om mitt hem ändå var en mottagning där dem kunde komma hur många som hellst och rota omkring. Vi söker ju upp dem så då ska vi berätta allt helt plötsligt.
Ytterligare ett exempel. Fixade kopia på min journal från arbetsterapeuten som var här. Då står det bla, att min sambo har rullstol och "oklart varför, var vid besöket gångare" VA?! Nu berättade vi faktiskt att han har ryggskada och epilepsi. Sen att vi köpte stolen så han kunde vara med och träna rullstolsinnebandy, dem ska väl skita i vad han håller på med för idrotter. Han kunde ju lika gärna ha haft benprotes eller någon sjukdom som gör att han inte kan röra sig normalt vissa dagar. Det måste han väl inte berätta utförligt om eller? Han kanske mår jättedåligt och inte har bearbetat situationen och då bli utfrågad och sen kommenterad så i min journal, ok om det hade stått i hans. Att man tränar rullstolsinnebandy är tydligen inte en orsak till att ha en rullstol hemma. För det står att han gör det, men samtidigt att orsaken är oklar. Blir så trött på dem där idioterna. Ska fråga dem på måndag när dem kommer hit vad det har med saken att göra. Får väl be om intyg från psyk att jag är psykiskt stabil och inte har några föreställningar eller önskninar om att vara funktionshindrad. Tänk om dem kunde koncentrera sig på det dem borde göra istället för att inte lyssna på det man verkligen säger.
precis, min sambo använder rullstolen som kontorsstol, just för att han sitter bra i den. Jo, ska fråga dem på måndag och sen säga att jag faktiskt läser vad dem skriver. Som det är nu vill jag inte att någon annan ska läsa vårdpersonal eller inte. För uppfattningen man får är ju att jag är psykiskt sjuk och bara fejkar allt. Sen om min sambo skulle vara psykiskt sjuk och ha ett sjukt intresse av hjälpmedel och vara en pretender ska ju inte påverka valet av stöd och vård åt mig. Nu är han helt normal, eller ja han är en superhjälte som orkar kämpa för mig men ändå.
Nu är det här en gammal tråd men jag känner igen mig så otroligt mycket. Numera kräver jag att få en kopia på alla journal/diarieanteckningar som förs om mig så jag får en chans att censurera/ta bort sånt som är felaktigt. Jag besökte kommunen för att skriva under avtal om sjuklön för mina personliga assistenter. Jag var helt nyinflyttad i stan och biståndshandläggaren frågade innan vi satte igång eller om det var efteråt, några artiga frågor, typ "har du kommit tillrätta", "känner du folk i stan", hur gick det med bostad osv. Hon var ung och jättetrevlig så jag svarade. Tänkte att de ville ge mig ett bra bemötande i en ny stad typ. Döm av min förvåning när jag får en kopia på journalanteckningen, där det endast borde stå att jag var där och att avtalet är underskrivet dyker upp...(jag var där i rollen av arbetsgivare, inte privatperson) "Rebecca har bott här och bor i en x rum stor lägenhet i stadsdelen x. Hon har redan fått flera nya kompisar som hon umgås med på fritiden. Tillsammans brukar de... etc etc" Sen stod det lite missuppfattningar om min sjukdom och utbildning... Självklart fick hon radera alltihopa...
Det verkar som om området sex är av stort intresse bland många inom rehabiliteringsbranschen verkar det som för på tex dagrewhab har det hänt flera gånger att man får div formulär där man ska svatra på frågor gällande sex vilket jag alltid svarar med att det är privat o inte angår någon annan än mig och min ev partner...
Varför inte helt fräckt fråga tillbaka samma fråga till sjukgymnasten? Vill hon lära känna dig så skall det väl gälla omvänt också hehe
Nu är jag visserligen assistent och inte fh själv, men jag kan inte förstå varför sjukgymnasten skulle veta hur dem har sex? Vad hjälper det samtalet om hjälpmedel eller rörelseträning? Nej såna frågor är inte okej. Det är att lägga den berömda näsan i blöt.
Läste just i ett annat forum, där det var en kvinna som påstod att man i yrket Personligassistent borde vara medveten om ev. resor, ett par gånger om året. (ni vet säkert vilket forum, ja, detta är så lågt, men kvinnan som svarade utgav sig att vara funktionshindrad, gjorde dessutom en "svara för alla"- dvs irritera skiten ur mig, och säkert flera med mig... anhöriga, brukare osv...) Denna kvinna (avatar= Barbro) ansåg att alla som tog arbete som personligassistent skulle vara beredda att åka på semester (hur många veckor inte nämnt) vart som helst. Där reagerade jag. Små barn är enligt mig ingen ursäkt. (Jag har ingen possitiv erfarenhet av assisenter med små barn.) Det togs upp som exempel. Jag förstår om assistenter inte accepterar alla resor, då får man säga upp sig, eller bli uppsagd. LLS är till för den enskilde personens behov, men när det blir till "semester m assistent", som då syftar på lyxfirande.. ja, då reser sig mitt nackhår!
Vidare fortsätter denna med inlägg som att man inte kan välja bortbort resor vid andra yrken. (Jämför inte äpplen och päron.)Personlig assistans är personlig. ( D`höö...) Snälla, jag vet vad andra har uttryckt om detta forum, men det kan ju bli väldigt fel om en person (som vill ge sken av att vara i behov av assistens).. Pajar för för alla!!
Jag förstår inte riktigt ditt inlägg men det är viktigt att kunna ha med sig sin assistent när man reser. Jag kommer precis hem från en helg på http://www.vasterhav.nu och jag hade min assistent med mig och det var många med assistans där. Även om tillgängligheten är mkt bra krävs det assistent om man har ett mer omfattande funktionshinder. Vägrar assistenterna att arbeta så kan ju ingen med större servicebehov resa någinstans eller vistas någon annanstans än sitt hem och det är väl inte männisovärdigt. Men du kanske kan berätta mer om hur man skall göra om man vill åka hemifrån ibland?
Jag förstår inte heller helt vad du menar, men som assistent så får man ju ofta information vid anställning/intervju att det kan förekomma resor och att man tidigt får ta ställning till hur man vill göra. Det har jag i alla fall fått. Men alla kan inte baa lämna ungar och familj hemma och åka iväg med sin brukare. Och att säga upp sig för att maninte kan åka iväg låter helt knasigt, bättre att ha en dialog då. Min bästis skulle åka till Mallorca, men ingen av hennes assar kunde följa med. Var ensamstående med barn och studenter som inte kunde ta ledigt från skolan. Nu planerades denna resa tidigt så det gick att lösa, jag anställdes och åkte med som assistent. Men klart att det är en svår situation. Andra av mina vänner med funktionshinder har inte kunnat åka på resor pga. att dem inte har haft assistenter att ta med. Sen att komunen kan vara griniga ibland och inte vilja försöka underlätta är en annan sak. Men att tvinga en assistent att åka när det egentligen behövts hemma, med ev. barn blir nog ingen kul resa. Om den personen ska gå och gnälla över att ha lämnat barn hos släktingar eller liknande. Jag tror på att om man informerar och är ute i god tid, om det nu går så kan man förhandla p åett helt annat sätt än om man tvingar assistenterna åka. Alla ska ha rätt att få åka iväg, vaesig man klarar sig själv eller behöver assistans. I värsta fall får man väl låna in en annan assistent eller liknande.
Nej. Ska förtydliga. Självklart så måste assistenter resa.Annars skulle det ju var husarrest för brukaren! Det trodde jag var underförstått! (självklart) Det jag vände mig mot var att dessa inlägg på ett forum som länkas direkt från jag.se, och dessutom från någon som utger sig från att vara brukare! Dessa inlägg är så hopplösa/följer inte varken frågeställningar eller resonemang att man tappar hakan! Redigerat 2007-05-27 00:07
Redigerade "frum" till "forum"...
Men om det inte skrivs på detta forum vad är då att disskutera? Ska vi kasta mer skit på andra forum eller? För vi vet ju alla att FH är bäst *ironi* Alla har rätt att säga vad dem tycker, även funktionshindrade tycker olika i olika frågor. Jag förstår inte meningen med tråden, kanske är det bara jag men förklara gärna.
Jag förstår inte problematiken. Är man fast anställd så får man räkna med att faktiskt kunna bli beodrad att såväl jobba övertid som göra tjänsteresor. Och det handlar inte om just personliga assistenter utan alla yrkesgrupper. Jag har läst vad "Barbro" har skrivit på det andra forumet och det finns inget som ens i närheten strider mot några som helst arbetsrättsliga principer. Arbetsgivaren fördelar och leder arbetet och kan beodra en anställd så länge det ingår i arbetet och att resa med sin brukare måste absolut anses ingå i arbetet. Så vad är det som är konstigt??
Om jag minns den tråden rätt, så var väl det "konstiga" att assistenten inte var informerad i vettig tid (5 dar innan), samt hade förhinder, men blev ändå ivägtvingad, eftersom hon var den enda som inte hade barn. Vad jag kunde utläsa, var hon inte informerad vid tjänstens början att hon på så kort varsel skulle ställa upp på resa. Det måste ju finnas någon rim och reson i assistenternas arbetsplikt! Alltså man ska vara informerad om att resor kan ingå, vid anställningens början, (eftersom det inte bara påverkar mitt arbete, utan också min fritid och familj! I andra yrken blir man informerad om detta, kan inte tänka mig nåt annat.) Sen ska man ha reda på schemaförändringar senast 14 dagar innan, enligt avtal. Vet man inte om det vid anställningens början och inte får reda på det i god tid, så kan man ju oftast lösa det ändå, med hjälp av dialog och kompromisser?! T.ex. inte ta en restresa med kort varsel, när assen inte kan, utan ta en restresa på kort varsel OM assen kan! Det blir galet om arbetsledaren har rättigheten att styra enväldigt över assens fritid, utan att ens följa avtal!! Vad får dig att tro att "Barbro" inte är assistansberättigad? Det är hon nog ser du.
Hejsan hej på er alla glada! *ler* Jag vet inte om detta är rätt forum, men det känns lite så... Jag är ute och föreläser om hur mitt liv har varit, samt hur det är nu. Hur jag blir bemött i samhället med mer. Ni som är personal kan väl kika in på min hemsida och läsa lite. Ju fler som får höra det jag har att förmedla desto bättre är det. http://www.dunderbar.com
Citat från din hemsida: "Att vara glad för det lilla i livet är det som gör mig så väldigt glad. Jag har så mycket att vara glad för, att kunna gå utan rollator, att jag kan se, höra, att vakna på morgonen och inte ha feber….ja, det finns så mycket man kan vara glad för i livet. Alla ni som har handikapp, adhd, eller någon annan diagnos. Istället för att tycka synd om er själva så vänd det till något positivt istället. Jag kan lova er att ingen tackar er för att ni tycker synd om er själva." Kommunfolk kommer att älska din föreläsning. De gillar att höra om människor med funktionshinder som är glada "för det lilla". Det är kravlöst och glatt. Det är mycket jobbigare med föreläsare som pekar på orättvisor i samhället som borde varit åtgärdade för länge länge sedan, kräver ett gott bemötande och som envist hävdar att alla är lika mycket värda.
Människor med funktionshinder har genom historien fått nöja sig med det lilla. Är glad som bor i ett i-land där man kan få hjälpmedel och assistans. Samtidigt finns det mycket som kan och bör bli bättre.
Ni som är personal, exempelvis habilitering, FK eller vad som helst - vilken fråga tycker ni är svårast att ställa till de ni möter som har funktionshinder?
Jag jobbar som kurator och upplever att det svåraste att ta upp är frågor om sex- och samlevnad. Många av mina kollegor känner sig osäkra och att de kan för lite, därför tar de helst inte upp dete alls. Jag känner mig också osäker men vill lära mig mer och mer för att kunna stötta mina klienter även i sådana frågor.
Jippi, just det svaret jag ville ha! Så hur gör man som personal för att bli bättre?
Håller med Lilleman om att ungdomsmottagningarna måste göras tillgängliga för funktionshindrade. Men jag träffar personer som fått sin skada i vuxen ålder och som fått problem med samlivet efter det. Då bör habiliteringen ha kunskaperna som efterfrågas.
Får inte alla sina hjälpmedel via habiliteringen? Jag har inte hört nåt annat iaf.
Här får man inga hjälpmedel via hab, de får man antingen från ATn inom kommunen eller ATn på landstinget (elrullar och datahjälpmedel) samt vissa träningshjälpmedel via sjukgymnaster oavsett om de är på rehab, hab eller vårdcentraler.
Aimeé upplever du att du har lika svårt att diskutera sex med dina funktionshindrade klienter sóm dina icke funktionshindrade kollegor?
Nej, det tycker jag inte att jag har. Däremot upplever jag att den frågan lätt glöms bort för det är så väldigt mycket annat som också måste pratas om och ordnas med tex ekonomi, boende, assistans m.m. Tyvärr...
Arbetsterapeuterna i linköping/norrköping har i sista året ett tema på tror det är 5 veckor där dem har sex och samlevnad inriktning på funktionshinder. Hur bra den är eller vad som tas upp egentligen vet jag inte. Men det kanske är en bra idee att ta upp och prata om för att avdramatisera det. För känslan jag fick av klassen när vi fick reda på detta var att det var ett jättejobbigt ämne och att det inte rikigt var arbetsterapeutens sak att prata om.
Jag känner likadant i denna fråga Moon. Skulle nog aldrig vilja snacka sex med en AT. Känner jag behov att snacka med någon utomstående om sånt besöker jag hellre någon ungdomsmottagning eller sex & samlevnadsmottagning. Känns iofs viktigt att folk inom habiliteringen inser att vi inte är asexuella. För synen på f-hinder och sex känns fortfarande jäkligt viktoriansk.
Kan bara hålla med, ATn ska syssla med hjälpmedel och inget annat, sexproblem hör till sex och samlevnadsspecialister eller möjligen gynekologer. Att tala om sex med AT skulle kännas lika knepigt som att göra det med tandläkare typ.
Många AT´er vill inte ta tag i frågan, det är fullt förståeligt, det finns även frågor jag inte skulle kunna/vilja jobba med och som jag inte anser ingår i yrket. Sen är det en del som vill jobba med frågan (däribland jag själv). Jag anser dock att man som vanlig AT på Barnhabiliteringen bör hålla sig från sådana frågor och hänvisa till någon killen/tjejen ifråga inte känt i många år. Jag tror att det skulle vara smart att det inom varje landsting finns några stycken som kan fungera som konsulter inom habilitering och några inom alla rehab.specialiteter. Om de är AT´er, kuratorer eller ssk spelar ingen roll så länge man är insatt i frågorna och har kompetens för det ex.vis sexologikurser. AT´er jobbar med hjälpmedel, det håller jag med om, men som AT jobbar man även med dagliga (och nattliga) aktiviteter (ADL) och det inkluderar sex. Eftersom det finns funderingar på att förskriva sexhjälpmedel (det görs det redan i Halland enligt tidningen Allt om hjälpmedel nr 02 2007) så är det berättigat att arbetsterapeuter har den uppgiften anser jag. Visst hade det varit bra om även funktionshindrade hade kunnat få bra svar på ungdomsmottagningen, men eftersom vi är en ganska liten grupp jämfört med ickefunktionshindrade så tror jag det kommer att dröja. I nuläget jobbar jag ihop med det danska arbetsterapeutfacket inom dessa frågor och hjälper de ATér som vill jobba med frågan att få tillgång till bra artiklar, böcker och forskningsrapporter inom ämnet.
jag träffar en del som är födda i andra länder. Det kan ta tid att ställa frågan "hur upplevde du ditt funktionshinder hemma, och är det någon skillnad i Sverige?" Ett funktionshinder kan ju vara en dubbel bromskloss för integrationen. Ibland är individen redan "nertrampad" av sin omgivning och har inget självförtroende. Andra verkar leva i villfarelsen att det är mycket lättare att få hjälp i Sverige än vad det verkligen är.
Fick följande mail idag av en högt uppsatt person inom habiliteringen i Stockholm. Men jag är ju bara lilla jag - vad anser ni andra?? Jag skulle gärna vilja ha ett möte med dig för att mera övergripande diskutera vilka önskemål och förväntningar som du och andra funktionshindrade har på sjukvården/habiliteringen. Gruppen vuxna personer med neuromuskulära sjukdomar är en grupp som ökar och vi funderar på hur vuxensjukvården ska se ut för att bäst motsvara behoven. Att det finns saker som ni (och andra av habiliteringens brukare) idag saknar har jag förstått bl.a när jag lyssnat på dig vid olika konferenser etc. Det är viktigt för oss att inhämta era synpunkter både för hur vi lägger upp vårt eget interna arbete och i våra kontakter med beställare, andra organspecialister etc.
Svårt... jag har öht ej så mkt kontakt med dem... Vet eg inte deras roll. Kanske det är nåt att ta upp? Anv min hab-läkare till intyg typ...
Okej, har samma erfarenhet... Men hur skulle du önska att det var? Hur skulle rollerna kunna tydliggöras?
1. Egen läksre eller läkare som kan jobbar för vuxenhab då o då så man sllipper lotsa runt till läkare som vet ingentinfg om den diagnos man har. Gäller i hela asverige. Stockholm har ju det bra och har en egen habläkare orättvist mot oss andra. Alltså för de behöbetr hjälp med mediciering o behandlig 2 Flexibel sjukgymn möjligherter till bad och ridning 3. Att vuxenhabs personal tex sjukgymn el arbetsteraput själv får beställa hjälpmedel....idag måste det komma med folk från kommunens egen sjuykgymn el arbetsrteaput.....så det blir mångas personer runt en beställning. 4. Mer aktiviteter från vuxernhab tex olika information tex LSS, akutellt forskningsrtappport, nya hjälpmedel, samhyällsdinsatser, träffa folk med fh i sociaqla sammanhang o gör grejor så man får en gemensam kämnskla och får erfarenhetrer....så man vlir starkare i sig själv och kan vara stasrk i samhället mvh marie
Hej Ninnie! Kan bara instämma i de andras inlägg! Jättebra att du skall träffa dem! Hade själv ett intressant samtal med ALI härmomdagen ang. funktionshindrades möjligheter på arbetsmarknaden och det finns mycket att göra på alla fronter! (Om habiliteringen vill träffa fler personer, så ställer jag gärna upp!) Lycka till!
Håller med om punkterna Atetos74 skrivit. Sen är det minst sagt en fördel om läkaren man går hos kan tipsa om att det finns Vuxenhab att tillgå. Som det var för egen del var det jag själv som "bad att få komma dit". Man faller kanske genom stolarna i o med att man är "självgående i barn-tonår"...å´dom mer kroppsliga försämringarna kommer smygande som vuxen så att säga... Ooops, gällde den här frågan er i S-holm...eller vuxenhab i hela landet? I vilket fall behövs det mer info. om att "dom finns" vartän det må vara. Redigerat 2006-10-19 18:02
Ett "husläkarsystem" där funkisar enkelt kan ta allt under ett tak. Min vanliga husläkare begriper inte varför jag måste ha pencilin så fort jag får någon inflamation i halsen som kryper neråt lungorna, det innebär att vi alltid måste köra ner till akuten i Lund varje gång jag blir sjuk för där finns specialläkare. Det är så onödigt och om man hade en läkare som såg helheten och förstod varför en vanlig förkylning blir jättefarlig för mig men inte för andra så hade 1. jag varit tryggare, 2. Inte behövt bli så sjuk om jag får rätt hjälp fort. 3. Kostat samhället mindre eftersom jag troligen inte behövt så mycket läkarvård och lång sjukskrivning.
Mitt förslag: Vad sägs om att satsa lite forskningspengar på alternativ medicin mot funktionshindrade?
Jag har ju aldrig haft med hab att göra förut, när jag var barn fanns inget barn hab och sen har det liksom fungerat ändå. Men nu när jag blivit sämre har jag tagit kontakt och dels fått en kurator att prata av mig hos, dels sjukgymnastik i vatten. Kuratorn får agera slaskhink, men det är tråkigt att hon inte kan något om funktionshinder problematik, jag vet mycket mer än vad hon gör, fast å andra sidan finns det säkert många som inte vet så mycket och som får mer hjälp från henne. Sjukgymnasten är superbra, när jag kom tiill första bassängträningen hade hon tagit sig tid att läsa på om mitt funktionshinder vilket är mer än vad min läkare gjort och visste hur jag skulle träna för att må så bra som möjligt. Men för att komma till någon slutsats, det viktigaste är väl att de har förmåga att inte se en som ett vårdfall utan som någon som behöver stöd utifrn sina egna personliga behov. Men så flummigt det här blev, jag menar att de ska kunna se den funktionshindrade som expert och sen finnas till som stöttepelare och ordna det man säger sig behöva inte komma med standardlösningar för alla funkisar.
Har en fråga då jag gör en uppsats i kombination med idrott. Hur kan man undervisa ämnet idrott så att ett funktionshinder inte blir ett handikapp??
SUH har också en hel del bra litteratur. Det gjordes för några år sedan ett jätteprojekt på SUH som hette EMIL, som handlade just om inkluderad och anpassad idrottsundervisning. Vet ej vad som händer med projektet nu, om det är färdigt eller fortfarande fortgår. Men SUH borde veta, och kunna berätta vad produkten blev. Rekomenderar böckerna "Passa mig!" och "Våga! utmana! pröva!" samt CD-skivan "Inkluderad idrott". Mer info på http://www.suh.se/laromedel.asp . Böckerna går att köpa på http://www.idrottsbokhandeln.se/ , klicka på kategorin handikappidrott. Lycka till med din uppsatts!
tack för all information! Gustaf
Gustaf! På vår verksamhet (bostad med särskild service) har vi två olika motionstillfällen som vi erbjuder våra hyresgäster. Det ena är något vi kallar "Hurtigrutten" dvs en bestämd slinga på ca 3½ km som tar en lagom tid att gå. Vi har en bestämd rutt för att de som går den ska kunna hitta sina riktmärken och då kunna känna in hur långt de har gått och hur långt som är kvar. Vill man kan man ju tävla mot sig själv med tidsaspekt. Den är frivillig och kan ske när tid och lust infaller. Den andra aktiviteten kallar vi för "Frisk & Fläkt". Det är inspirerat av Friskis och Svettis. En av våra kollegor var Friskis och Svettis-instruktör. Hon la upp en hyfsat tufft program. Vi utgår från att "man gör så gott man kan" och vi accepterar inte att man bara kommer med och sen sitter på en bänk (detta gäller även för personalen). Denna aktivitet sker en kväll i veckan. Alla är motiverade och ser fram emot nästa veckas "hårdkörning". Det är inte utan stolthet man berättar om sin egen insats.
Det beror ju mycket på vilket funktionshinder det är frågan om. Jag antar att du menar rörelsehinder i olika former. Dock finns många andra funktionshinder, där man har normal rörlighet, som t.ex ADHD. Jag har själv tränat ett stort antal ungdomar med ADHD, Asperger syndrom, dyslexi och andra diagnoser inom NPF, på inlines och skateboard i ramp. Det enda där som kan klassas som rörelsehinder är svårigheter med motorik och koordination, vilka båda går att träna upp. I första hand handlar det alltså om att motivera dessa ungdomar så att de inte ger upp för lätt. Många har svårt med motgångar, och känner sig värdelösa när det inte klarar allt på första försöket. Då gäller det att motivera dem, utan att de känner sig påtvingade att åka. Träningen handlar alltså mer om psykologi än tekniska detaljer i hur man åker.
Jag vet inte om tråden är den rätta men volontärer är ju en form av personal. Jag har kommit hem från en studieresa till Serbien. Där hade en handikapporganisation ca. 20 unga män och kvinnor som volontärer. Dessa var otroligt duktiga och engagerade. De studerade på universitet och gick sin praktik som volontär och organisationen hade regelbundna utbildningar av volontärer. Det var ett utmärkt sätt att knyta kontakter och av 20 volontärer kanske åtminstone en kommer tillbaka till organisationen eller jobbar för den på något sätt efter avslutad universitetsutbildning. Men det finns hinder i Sverige för detta. Hur löser man ansvarsfrågan? Hur löser man försäkring på arbetsplatsen, osv.. Sen tycker jag att arbetsattityden är väldigt annorlunda här jämfört med Serbien. Jag är inte för välgörenhetsarbete dvs man hjälper till för att man tycker synd om någon. Däremot kanske svenskar är dåliga på att det finns andra saker att vinna än pengar av att ställa upp som volontärer. Organisationen kan ge rekommendationsbrev, man får träning och kunskap, osv. Inför detta serbienprojekt har jag försökt att kontakta en hel del svenskar att ställa upp. Många ställde upp men det var också många som aldrig hörde av sig, inte hade tid, inte orkade, osv. I Serbien kom folk så fort man kallade på dem. Å andra sidan har vi fått de allra mest engagerade människor genom att inte tjata eller pressa någon. Men jag kan inte låta bli att tro att vi i Sverige hellre gör saker för pengar än för kärleken till ett arbete. Visst är trivsel på arbetsplats viktigt men pengarna verkar vara avgörande för många - även om man inte står och faller ekonomiskt med ett volontärarbete. Jag saknar engagemanget och därför skulle jag vilja starta en volontärssatsning. Är det någon som har några idéer?
Det här låter jätteintressant. Jag har själv funderat på nån form av volontär uppdrag men aldrig vetat vart man vänder sig och så. Hoppas du har mer idéer och info att dela med dig.
Den erfarenhet jag har av volontärverksamhet är att den mkt lätt glider över i välgörenhetsarbete. Att vara volontär ses ofta som att "betala tillbaka" för sitt goda liv till dem "som har det sämre". I detta ligger ju att man riktar sig nedåt för att själv känna sig bättre. I Kanada har de volontärarbete nästa som vi har värnplikten. Man är mer eller mindre tvungan att ställa upp som volontär och det ger en någon sorts poäng eller intyg som man kan använda när man söker vidare utbildning. Samhället ser dessa volontärer som en del i vård och barnomsorg och ställer man inte upp på detta får man inte heller ngn hjälp. En snöd ekonomisk vinning för samhället. Jag föredrar att få min vård/service/barnomsorg genom skattefinansierad samhällsservice där jag vet vad jag kan kräva och nivån på servicen. Jag har en valmöjlighet och kan klaga om jag inte är nöjd utan att riskera att bli utan hjälp om jag inte accepterar att Bert-Arne 53 år som älskar barn, följer mitt barn till simhallen. Ni som tycker att detta är så himla bra, tycker jag skall fråga er: Vad hos mig är det som verkligen vill detta? Tyvärr tror jag att det finns många osunda personliga vinningar och att volontärverksamhet drar till sig människor som man egentligen inte vill ta i med tång. Redigerat 2006-07-26 14:53 Redigerat 2006-07-26 14:55
Jag tycker att det är intressant att få veta vad ett volontäruppdrag innebär. Å helt plötsligt är man utsedd att vara en översittare som har dåligt samvete för sitt goda liv. Å att man är ute efter "osunda personliga vinningar". Å man villl i stort sett avskaffa all samhällsservice. Men tanke på vem jag är, det liv jag själv lever, det arbete jag har idag och min syn på människor så blir jag ... matt å förbannad. Å det är det sista inlägget från mig vad gäller den här diskussionen. Pajkastning roar mig inte!
Puman: Det är en helt annorlunda vy - om man är den som anser att man "hjälper och skänker glädje" till de behövande eller om man är den som måste ta emot denna "hjälp". Du må känna dig provocerad men det är oerhört viktigt att man känner till dessa båda sidorna av myntet välgörenhet/volontärverksamhet.
Det finns säkert volontärverksamhet som bygger på välgörenhet med de problem du beskriver. Men man kan göra på olika sätt. I din beskrivning låter det mer som samhällstjänst. Ingen ska givetvis tvingas att bli volontär och ingen ska heller tvingas att ta emot någon. Jag vill gärna berätta om det serbiska tillvägagångssättet där man har ca. 20 unga volontärer som jobbar på kontoret med olika projekt. Utan dessa volontärer hade organisationen inte haft kapacitet att jobba nationellt och med så många projekt. Volontärerna kommer från universitet där de bl.a. studerar till s k defektologer. Som defektolog kan du bland annat jobba på institution med utvecklingsstörda. Deras praktik sker i samarbete med organisationen och i form av volontärarbete. Organisationen utbildar själva volontärerna genom kurser och praktiska övningar t.ex. vid lägertillfällen. Organisationen kan lämna ett rekommendationsbrev som volontären kan lämna nästa gång man söker jobb hos en arbetsgivare. Dock är ett problem att sådana rekommendationsbrev ännu inte fått den status som behövs för att dessa duktiga volontärer ska kunna få ett bra arbete. Volontärerna får således något tillbaka och då blir det inte välgörenhet. Både medlemmarna i organisationen, volontären och skolan vinner på detta. Vi ser på volontärarbete som ett U-landsföretag. Men vi kan inte låtsas som att vi har en god välfärd längre. Jag tror till exempel inte att många funktionshindrade faktiskt vet vad de har rätt att kräva och än mindre vem man ska fråga. Ska du klaga hamnar du på skrivbordet på någon myndighet där du får vänta 2 år på att ditt fall tas upp. De flesta misstänker jag inte anser att det är lönt att överklaga. Vi låtsas som att vår välfärd hjälper alla på bästa sätt men jag anser att det saknas engagemang och nya idéer. Här är min erfarenhet av de serbiska volontärerna att de verkligen skulle kunna göra en insats (svenska volontärer då förstås). Men det verkar främmande för oss svenskar att jobba för erfarenhet och engagemang och att ställa upp utan att få tusentals kronor för det. De människor som man sen inte anser passar som volontärer har man, som vilken arbetsgivare som helst, rätten att göra sig av med. Det ska inte vara tvång, samhällstjänst eller välgörenhet förknippat med den här sortens volontärarbete som egentligen bara är ett annat ord för praktik. Nu går istället utbildade elever på vårdgymnasiet ut på gruppboenden och får börja i princip helt utan handledning och praktisk kunskap. Det anser jag är mycket värre.
Jag har erbjudit mej att bli volontär två gånger i Stockholm men har fått nobben. Ena gången hos Röda Korset för att jag inte hade någon erfarenhet av att jobba med flyktingar (eeee....jag erbjöd gratis arbetskraft just för att FÅ erfarenhet...). Andra gången hos Stadsmissionen, där hade de redan "tillräckligt" med volontärer inom mitt gebit tyckte de (de hade ingen aning om vad det var jag erbjöd dem och brydde inte sej inte att ta reda på det heller). Jag har också erbjudit många enskilda människor och även en del föreningar, t.ex Smärtföreningen, gratis behandling. Den övervägande reaktionen till dessa erbjudanden har varit tystnad, dvs ingen reaktion alls. Det kan alltså vara så att något i vår svenska mentalitet gör det svårt att arbeta ideelt, i alla fall är det min erfarenhet. Det är även svårt att hålla låga priser, dels är det svårt att få kunder och dels klagar faktiskt folk som ändå kommer på att man är för billig(!) Det verkar som folk i allmänhet värderar tjänster efter vad tjänsterna kostar och inte efter vad de faktiskt får. Gratis tjänster är därmed "ingenting värt" och förkastas medans dyra tjänster anses ha stort värde och är det folk väljer (samtidigt som de beklagar sej att det är så dyrt, förstås.... Men det anses det "vara värt" ändå). Allting har två sidor, minst.
Det du berättar är intressant och kan säkert vara bra. Dock vill jag säga att det finns många i Sverige som arbetar ideellt även om de inte kallas volontärer. T ex äldre som hjälper äldre - väntjänsten. På många sjukhus har vi Röda kors värdar/värdinnor som hjälper till med sånt som personalen inte har tid med. Och framför allt alla som arbetar som idrottsledare. Många svenskar åker ju också ut i världen för att arbeta för olika organisationer. I Stockholm finns något som heter Volontärbyrån som man kan kontakta om man vill jobba eller ha hjälp, vet inte så mycket om dem. Det är inget fel med volontärsarbete eller ideellt arbete men det är ju ändå så att det täcker ett behov som finns pga bristande resurser eller att vård är för dyr. I USA arbetar man mycket på det viset. Jag håller med om att allt inte är bra hos oss men jag tror att många föredrar utbildad personal.
Jag har varit i väldigt många år hos min brukare. De senaste 5-7 har man inpräntat i oss / mig att h*n kan dö när som helst. Var beredd... ...lever nog inte så länge till... ...kan dö inom ett halvår... Klarar sig nog inte denna gången... Har aldrig sett nån så sjuk... Ställ in er på att h*n kommer gå bort snart! Jag ger honom högst ett par månader... Alla nya assistenter, ssk, doktorer tar naturligtvis detta på fullt allvar. Det måste de ju! Blir allvarsamma och inser faktum. Sen blir de alltid förvånade och skakar sina huvuden! Jag har för länge sen slutat att förvånas. Ler i mjugg. Rycker på axlarna när de tar upp frågan igen. Jag verkar nog iskall! Men jag orkar inte ställa in mig på det jämt! Skulle bli som en trasdocka om jag gjorde det! Vet att det kommer att hända en dag, men tror det inte förrän jag ser det. Verkar knappt orolig när h*n blir dålig. Och om en dr eller ssk är kvar tillräckligt länge börjar de få samma inställning som jag - rycker på axlarna, ropar inte hej längre, ändrar sina ordval. Ganska imponerade. Så kommer nästa nya. Ni får ställa in er på... Allvarsamma blickar. Men när det en gång sker (om det sker före mig) så kommer jag nog vara den i "personalen" som sörjer mest.
Man orkar nog inte ställa in sig på det fullkomligt om man lever med risken hela tiden. Sjukvården kan vara snar att "döma ut" en mycket sjuk person och om det händer ofta och de alltid får fel, så orkar man inte ställa in sig på djup sorg gång på gång. Det är mycket psykiskt påfrestande och kanske kroppen försvarar sig genom att trubba av oron något? För det är ju så att även om man bara är pers ass så kommer en person att betyda mycket för en, om man varit där länge!
Hos oss får dessa väldigt sjuka brukares assistenter gå i handledning hela tiden. Det är ett otroligt tufft arbete, mycket mer komplext än att t.ex. arbeta på hospice eftersom man bara arbetar hos en människa som man känner så bra och som man absolut fäster sig vid. Jag har full förståelse för att du inte hela tiden går och tänker negativt, det hjälper inte och det hjälper absolut inte brukaren om assistenterna hela tiden visar känslomässigt att den personen är döende. Det enda vi vet är att alla kommer vi att dö, ingen vet när. Stor kram till er som fixar denna otroligt svåra del av assistansarbetet.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh