Jag fick igår frågan om inte Sverige var välanpassad för funktionshindrade, naturligtvis svarade jag med sanningen, nämligen att jag blir diskriminerad varje dag. Dem jag pratade med var helt chockade - trodde att jag skämtade. Jag tycker att det är oerhörd skrämmande så naiva folk i vår omvärld är. Visst vet jag att saker och ting blir bättre och bättre på mitt jobb (de fixade tom alla klagomål jag hade på tillgängligheten direkt då jag påtalat dem) och at mina kollegor kanske för kunskapen om verkligheten vidare. Men tron att kullerstenar inte ställer till med problem var nog mer än jag hade räknat med. En av mina kollegor menade att det var jag som var känslig eftersom jag klagade över vad kullerstenarna gjort mot mina länkhjul, hoppas att hennes cykelhjul kommer att fastna nån dag - för jag är långt ifrån känslig. Det värsta tycker jag är att jag på något sätt börjat vänja mig vid diskrimineringen, irriterar mig på det ett par minuter, men slutar sen bry mig eftersom jag vet att inget kommer att ändras snabbare än vi funk.hindrade/anhöriga/personal och vårdgivare påtalar det och slåss för det.
Det är nog detta som har gjort att sverige har halkat efter allt fler länder. Folk tror att det verkligen är så bra som politikerna säger, men dom har sällan eller aldrig den verkligehtes förankring som behövs.
Man vet inte om det är okunskap eller ett kraftigt blundade de människor tar till för att inte se att vårt samhälle är fortfarande år 2006 är mycket otillgängligt. Men många väljer att inte se för ser de - så måste de ju antingen agera eller förneka. Din kollega som inte tyckte att kullerstenar var ngt problem - dagens dumstrut till henne! Har man hoppat och studsat runt i Haga på kullersensgatorna i rullstol, så vet man annat.
Håller med Moon om att dagens dumstrut borde delas ut till henne Folk är såå jäkla korkade rent ut sagt inte föränn det drabbar dom själv upptäcker dom hur saker och ting fungerar. Man tycker att folk rent generellt borde väl åtminstone ha inlevese förmåga. Vad kommer till exempel att hända om jag hamnar i rullstol eller tvingas ta hjälp av en rullator någon gång? Det är mer naturligt att man bollar med frågor än att man inte gör det. Om man går i en glasblåsa om att livet ALLTID kommer att se ut som det gör när man mår bra och livet flyter, då går man på jordens nit lott en dag *Förstår inte att folk kan vara så dumma*
Jag känner själv en som kan var väldigt fördomsfull gentemot funktionshindrade och invandrare, men nu är hon inte så stöddig längre, för nu måste hon ha varierat kryckor och rullator och antagligen så småningom rullstol.
Jag kunde ju gå tills för ett halvår sen, men redan innan var det ju jobbigt med tillgängligheten då jag ju hade ett dolt handikapp fram tills november förra året. Man blir ju faktiskt diskriminerad ännu mer när man utåtsett ser frisk ut, men ändå inte kan gå i trappor, öppna tunga dörrar mm.
mina länkhjul är fullständigt utslitna efter bara 6 mån, men det är pga att nästan alla gator i Lund är just kullerstensgator. Hon som menade att kullerstenar inte är något problem säger att hon cyklar i Lund dagligen, men jag vert i alla fall att hon är ganska ensam om att tycka om de där djävulsstenarna som ständigt formerar sig. Jag blev också positivt överraskad över deras snabba agerande när det gällde anpassningarna och den extra hänsyn det behöver tas som att placera mig längst ut på en sida, nära gångarna så att jag lätt kan köra ut utan att någon behöver flytta allt för mycket på stolarna. Men i och för sig är detta ett internationellt företag med sitt säte i tyskland, så de har väl internationella tillgänglighetskrav på sig. Vi kan bara hoppas på att andra företag är lika duktiga på det. Måste nog säga att jag inget skrev i ansökan om att jag var funk.hindrad och att de först såg det på introduktionsmötet. Institutionen för arbetsterapi på Lunds universitet är däremot under all kritik eftersom ingen bryr sig fastän jag (och flera med mig) påtalat ett antal otilgängligheter under ett par år.
Lunds gator är inte roliga. Jag var i Lund på avlastning som yngre så då fick man känna på de "tillgängliga" gatorna. En annan sak som jag inte heller gillar med Lund och andra städer är de "fina" rännor som går från husens stuprör, tvärs över trottoaren och ut till gatan. Kör man inte försiktigt över dessa så studsar iaf jag till i sitsen.
Jag måste göra små skutt över dem för att inte få en flygtur framöver när länkjulen fastnar i rännorna, kommunen skryter just nu med att de satt fast metallskenor i rännorna för att göra det lättare, men det är på så få ställen så det funkar inte alls.
Till sidans topp
Marschen uppmärksammades i SVT:s Rapport och Aktuellt samt TV4:s Nyheterna. För er som inte deltog eller missade inslagen, rekommenderar vi Aktuellts 18-sändning från i lördags: http://www.svt.se/aktuellt (Klicka på "Aktuellt 18" i sidans högra del och välj lördag. Inslaget börjar 8:47 min in i sändningen.)
Det är pinsamt. Vi "blockerade" ju ändå delar av city en stund. Att visa varför på tv samt ett inslag om vad vi vill vore på sin plats redan år 1. Dom flesta vet ju inte vad vi saknar i samhället. Tror vi redan har allt serverat. Att med rullstol ingår assistans, färdtjänst, massa bidrag... att man måste söka har dom ingen aning om... Tror att kommer av sig själv...
hejsan alla glada därute. jag håller på med att styra om tankesätt och annat hos alla inklusive handikapprörelsen. jag menar att normalitetsbegreppet intre är instrumentet att nå målket att bli accepterade för de vi är och vil vara. obs jag anserr inmte artt målet ska vara att bli som alla andra. vi är nämligen inte ett dugg normala utan istället vill jag att vi ska arbeta med queerbegreppet så som gayrörelsen har gjort. detta har nämliigen gjort att de homosexullas rättigheter kommit i fokus på ett betydligyt mer framträdande sätt än vad handikapprörelsen lyckats med. nu är det dags att vår egen räörelse växlar om det sora lobbyloket med queer som både högoktanigt bränsle och mål . jag tror nämligen att vi skulle komma längre i det senare perspektivet vi har kört normaliteten till vägs ände nu.
Intressant idé, men jag är lite oenig med dig - jag tycker nämligen att både vi och Homo-Bi- & Trans-personer (HBT) ska räknas som normala människor. Det vi måste göra är att visa att vi klarar av samma saker som alla andra, bara på andra sätt. Jag blir nu bemött som vilken människa som helst eftersom jag ger svar på tal och visar att jag inte passar in i deras mall för funk.hindrade. Jag väjer inte för andra än barnvagnar, andra funk.hindrade, äldre och barn, det ger ett visst intryck på folk.
Så gör jag med. Har aldrig passat in i samhällets norm för fynktionshindrade och nästan aldrig blivit behandlad annurlunda än andra. Har haft hand om kriminella som övervakare (trodde aldrig jag skulle bli godkänd, men det var inga problem). Har arbetat med missbrukare (alla var rädda för att jag skulle få på moppo, men de respekterade mig för jag respekterade dem). Har haft fosterbarn,(blev akut en gång när jag arbetade på soc och rätt som det var så var vi akturiserat jourhem. Poängen är att det jag är minst i mitt liv är funktionshindrad, det är en del av mig men inte den viktigaste, och även om alla ser rullstolen så ser de inte mig som en hjälpbehövande. Sen begreppet normal är lite knepigt i sig, vad är normalt?? Handlar det bara om att se ut som alla andra eller om sexuell läggning, eller är man onormal om man skaffar 3 barn när man är funktionshindrad medan man är normal om man skaffar två eftersom det är genomsnittet för befolkningen.
Tack! Jag åker numera bara bussen om jag vill jävlas och säger åt förarna att plocka bort foldrarna där det skrytits om att kollektivtrafiken är handikappanpassad, jag säger det tillräckligt högt för att halva (om inte hela) bussen hör. Nån måste ju ta vårt parti. Sen känner jag inte den minsta tacksamheten när folk börjar putta på min rulle när jag är ute.
Är helt sjukt att vardagssaker som att åka buss inte funkar 2006. Själv får jag ofta höra att det är så fantastiskt att jag kan åka buss och komma in i affärer med min ramp. Bussförare som diskriminerar rullstolsburna är vanligt. Fick ju en gång tillsägelse att kliva av eftersom permobilen ansågs vara för tung. Självklart satt jag kvar. Känns ju som en självklarhet. Här i Sverige måste man komma på smarta lösningar själv hela tiden. Gissar att det tar 20 innan vi är ikapp t.ex. England och USA på tillgänglighet.
Jag var i tidningen här i Helsingborg för en knäpp förare påstod att de inte fick ha batteridrivna elrullar (läs "handikappade konstiga människor" på de numera jättefina tillgängliga bussarna. Var stort reportage och ursäkt från bussbolaget.
Det är alltså samma sorts bussar som jag måste vara akrobat för att komma på och av eftersom de inte vill använda rampen i Lund.
Suck!! Vissa förare här vet inte att de har en ramp på bussarna. Varför vill de inte använda dem?
I Lund brukar ursäkten vara att det kan komma ner smuts under rampen är det inte meningen att den ska användas?
Jag tycker det låter som de tycker att det är jobbigt att plocka fram rampen
Så smart. Först betalar man en massa pengar för tillgängliga bussar och sen får vi inte åka med för det blir smutsigt. Kan knappast vara meningen att förarna ska besluta om detta.
Förarna känner inte ens till den pyttelilla lampan som ska lysa när vi tryckt på stannarnappen med rullstolssymbol. Den lampan ska ju signalera till föraren att de ska köra helt in till hållplatsen och sänka bussen (och i mindre galna rullstolsburnas fall även fälla ut rampen). Varför måste vi betala extra för att åka kollektivt när de med färdtjänstkort åker gratis i andra delar av landet? Bussbolagets försäkring gäller nämligen bara om föraren följt ALLA regler i händelse av olycka. För att vara rullstolsburen i kollektivtrafiken måste man vara en blandning av ingenjör och jurist.
jag glömde att nämna att man även måste vara självmordskandidat och stuntman/kvinna för att åka
Jag gör det numera bara för att jävlas, kommunen kan inte plocka bort min färdtjänst när det är som det är. Tänk om jag gick ut i media och nämnde hur kommunen försöker att göra sig av med alla funktionshindrade och gamla genom att tvinga oss att åka buss
Men om man i USA i alla kollektiva bussar har ramper som dessutom används, och övriga resenärer faktiskt accepterar - inga suckar och stönanden - då borde det ju gå här också! Jag har varit i New York City (visserligen 1997, men ändå *ler*), och där gick det hur bra som helst. Chaufförerna var urtrevliga och tillmötesgående och övriga passagerare tycktes inte bry sig att det tog lite extra tid...som om de var vana på nåt sätt...
I just London är ju dock faktisk varenda litet gathörn nedfasat. Däremot är ju T-banan som den är. Barcelona hade jättefina bussar. Och kom inte rampen ut på några sekunder ropade hela bussen "La rampa!".
Detsamma med gatkanterna i NYC... Va häftigt, hela bussen ba"! *skrattar*
Ja, det är häfftigt, det kommer inte hända i detta land på läääänge
Haha exakt det hände mig också! Min sambo hade hoppat av bussen och chauffören var på väg att gasa på. Alla i bussen hojtade Rampa! Rampa! Viva Espana säger jag....
Ja du, jag och namn!! Där den gamla färjan la till som gick från Köpenhamn, den är nerlagd nu. Vi åkte av i en mindre stad och åkte med buss till ett stort köpcentra en bit utanför stan. Det var superbra överallt där vi åkte och alla som var i affärer, körde bussar och annat betedde sig som om alla människor satt i rullstol, dvs. vardagsmat. Ingen som tittade, ingen som tyckte det var jobbigt med att ta ut ramper på bussen. Slitna med anpassade toaletter överallt, jag var så förvånad över att det fungerade så bra där mot vad det gör här. Men fick förklaringen att de börjat med tillgänglighet redan efter andra världskriget för alla krigsskadade.
Läste häromdagen om den amerikanska lobbygruppen ADAPT och deras aktioner. Istället får att anordna marscher som makhavarna ignorer tar de till civil olydnad. De kedjade t.ex. fast sig i otillgängliga bussar och kröp upp för trapporna. Politiker som försökta ignorera dem fick hembesök av ilskna människor med funktionshinder. Tycker inte det är mer än rätt, så länge man håller hårt om ickevålds-principen. Det skulle garanterat få mer medieutrymme än marschen för tillgänglighet.
Det låter jättebra och ett sätt för människor som vill protestera och kämpa för sin sakk på ett mer spektakulärt sätt. Men kampen får föras på flera flanker och då är marschen och de mer traditionella sätten inte fel de heller. Jag själv hade inte känt för att protestera genom att kräla i trappor men gärna stött dem som väljer den vägen att väcka uppmärksamhet.
Lär av ADAPT, vilken förolämpning, det är just dom som vi militanter/aktivister i handkappsrörelsen har hämtat kunskap från. Vi tänkte till och med ta hit deras ledarskap och även från DAN som är den brittiske motsvarigheten, så ta reda lite på fakta innan du slänger ut dig dumheter. Problemet är inte att vi inte är omdvetna, det är att NI andra krymplingar är så jävla FEGA. : Det är vårt problem och att handikappsrörelsen blivit en institution som vill vara en folkrörelse, inte en kamprörelse....
Hehe de skulle va nåt de
Min teori är att individerna i samhället inte alls far illa av normaliseringen utan att vi faktiskt har en ganska lång väg kvar att gå till normalisering. En rörelse kännetecknas av ett gemensamt mål. Om målet för handikapprörelsen är att folk ska vara olika så har vi lyckats. För att olikheter ska vara någonting positivt måste man först ha uppnåt normalisering. Vid en normalisering har man tagit krafttag mot diskriminering, man har sett till att individer har möjlighet att utvecklas och att får de hjälpinsatser som behövs utifrån sina egna behov. Där är vi inte idag. Vad varje individ sen vill göra med sina liv är sitt eget ansvar. Det du skriver om respekt för olika förutsättningar, kunskap och förståelse för varandra är normaliseringsarbete. Jag anser också att man så långt det är möjligt ska undvika att lägga ner individer i olika fack. Men ibland kan det också vara befogat att generalisera. Det finns flera andra individer som jag kan relatera till och som har samma funktionshinder, samma problem och möjligheter, som jag. Vi vill tillsammans åtgärda de problem som finns och bli fullvärdiga medborgare. Det är ett normaliseringsarbete. Hur det annars skulle gå till är för mig obegripligt. Det skulle kanske vara en kioskvältare att föreslå parader för funktionshindrade men jag är inte säker på att man hade uppnåt några positiva resultat eller attraherat rätt publik. Dessutom finns det kanske några i det egna ledet som blir lite förnärmade. Du skriver att du vill att alla ska respektera människors olikheter. Det vill jag också. Men skillnaden mellan homosexuella och funktionshindrade är att de kan gå ut på torget och kyssas men jag som funktionshindrade kanske stoppas av hinder på vägen. Att arbeta mot diskriminering och för en bättre tillgänglighet är en förutsättning för att funktionshindrade ska synas, förstås och accepteras. Jag tycker också att folk ska få veta att det finns folk med funktionshindrade som är homosexuella. Men att starta en egen förening eller sätta sig i en avskild lokal är direkt kontraproduktivt för en generell förståelse för människors olikheter i samhället. Funktionshindrade homosexuella måste också känna sig välkomna i homorörelsen med de frågor som hör dit (även om de har en handikapp-prägel). Om inte, så är inte homorörelsen öppen för alla och då blir er förening en bortglömd förening som var häftig ett tag men som så småningom ingen kommer att veta om. Om nu homorörelsen är så bra på att driva frågor, varför vill ni då skapa er egen förening i beskydd av handikapprörelsen?
En fråga bara. vad är queer?
Vad tycker ni andra ang att dom visar OS i stortsätt 24timmar/dygnet men Paralympics får ändast en sammanfattning på 20min varje dag. Jag tycker det är skit! Paralympics om ngt handlar väl om prestationer som är värd att vissas mera av?? ussh hur ska man få Svt att vissa flera timmar av Paralympics som om gör med OS? P.S är det ngn som ska till Åre den 26mars-2april å träna å tävla i skicart, sitski? D.S
Instämmer. Men vet inte hur SVT skulle kunna övertalas. Det står liksom mellan InomhusVM i friidrott och skräppelOS... Vilket drar mest tittarsiffror? Att dela 50 - 50 vore bra. Inte 95 - 5... *morrar* Jag tittar på http://www.paralympicsport.tv
Kan dom inte sända det på SVT24 då, där går ändå bara skräp på dagarna
Paralympics är satt på undantag, precis som vi ofta är i många sammanhang i samhället.
Vi satt faktiskt och diskuterade detta i går kväll, och jag förstår inte varför det inte är samtidigt, OS och Paralympics, varför skilja på det. Jag saknar verkligen mer sändningstid från Paralympics. Åsikter om detta kan man väl anmäla till TV-ombudsmannen?
Tycker namnet paralympics är missvisande. Det syftar på att spelen hålls paralellt på samma ort som "vanliga" OS. Jag skulle vilja kalla det för shadowlympics, skugg-OS. Spelen får minimal täckning i medierna och idrottarnas fina prestationer räknas inte. Tycker idrottarna visar prov på människans anpassningsförmåga. De visar att det mesta är möjligt om man inte ger upp. "Skröppelstämpeln" ger jag inte mycket för. Folk som har den inställningen är bara för ynkliga och trångsynta.
det borde stå för Paralysed tror jag
Förhoppningsvis blir det bättre nästa OS då borgmästaren i vancouver själv sitter i elrulle. Han var med på avslutningen o i reklamen för sitt OS hade de blandat rullstolar m gående. Han sa oxå att han ville satsa xtra på Paralympics.... den som lever får se.
Det låter ju bra, frågan är dock om Svt bryr sig. Men tittare i andra länder får kanske se mer. Det verkar som om de tror att det skulle vara farligt att visa "duktiga" funktionshindrade, de trillar väl ur rollerna då. Eller så är svaret så enkelt att det finns inte pengar nog i Paraol
Jag tror inte SVT är sämre än många andra länder. Var inne på NBC hemsida det TV-bolaget som har rättigheten till stora OS. Gick inte hitta ett gnutta om paralympisk. Tyvärr tror jag inte SVT har egna resuser att sända mer rent tekniskt men det är ju synd att det inte är lika intressant för IOK att sälja rättigheterna. Hoppas SVT kan påverka så att det skulle vara lika intressant att visa. Sen tycker jag det är tragiskt att inte ens tidningsmedia inte skriver om det heller.
Inlägget har raderats av användaren.
Jag tycker att SVT gott kunde visa mycket mer av Paralympics i tv. Det är säkert så att de visar mer om publiken visar intresse för att se Paralympics! På SVTs hemsida finns det säkert kontaktuppgifter till tittarombudsmannen (han som var i Rapport tidigare). Vi får se till att mejla och önska mera i tvrutan, får vi se om det ger resultat!
Jag var just inne på svt och kollade lite. På adressen http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=26335&lid=SVT-_ombudsmannen kan man få kontakt med deras Tittarombudsman.
Tack för länken, nu har jag mejlat för att försöka påverka, vill gärna se mer paralympics.
sluta klaga, det är inte lika bra tv heltenkelt.
Om ingen klagar så blir det aldrig någon förändring. Visst är det bra tv. Känns dock som många inte tar handikappidrott på allvar. Ronny Persson belyste det då han sa att många svenska handikappidrottare mest verkar se idrotten som en kul grej. Han menade att få verkligen satsar på att nå toppen.
Vill bara säga att jag nästan är säker på att Nacka vann och HCZ förlorade
Jag tycker att handikappidrott ska vara lika seriös som "vanlig" idrott. Vill man inte satsa fullt ut kan det vara. Lag som Nacka HI gör ju knappast saken bättre.
såg det inte. Men fick HCZ kälkar. annars räknas det inte
Paralympics tilltalar bara den delen av befolkningen som är rörelsehindrad och inte ens alla där. Måste hålla med nietzche om lyteskomiken; "Kolla på mig, jag kan göra samma sak som han fast på 10 ggr längre tid". Jag säger inte att handikapp idrotten är skit, tycker det är fett kul med lite rullstolsinnebandy ibland. Det jag ifrågasätter är vem som vill se det? SVT har juh ändå tagit ett stort steg att visa det överhuvudtaget, även om det inte är mycket. Varför sända mongosport för 50000 människor när man kan sända idiotsport för 4 miljoner?
Varför är vårt OS vara efter det "vanliga" OS och varför får inte vi ha de olympiska ringarna? Det är för att det moderna OS har sitt ursprung i den fascistiska eugentiska/rasbiologiska nationalromantiska rörelsen som under tidigt 1800-tal, genom den s k klassicismen, försökte återskapa antiken. Man ville uppnå de grekiskt-romerska ideal man tyckte sig se i denna kultur, ideal som handlade om perfektion, klarhet, skönhet och harmoni - vi invalider finns inte med i OS eftersom OS ideologiska grund kort och gott är fascistisk, vi stör helt enkelt klarheten och harmonin som OS ska representera. Ett roligt fakta är att IOK-presidenten (Den internationella olympiska kommittéen) mellan 1980-2001 var Juan Antonio Samaranch, en f d minister i den spanska fascistregimen under general Franco! Hur förklarar man detta?
När jag/vi fick veta att min son hade sma III, så fick _jag_ ingen hjälp, stöttning eller nånting...jag fullständigt bröt ihop, trodde för ett tag att jag skulle "hoppa" från balkongen. Vet inte hur många gånger jag gick bärsärkargång i badrummet. Även idag, 7 år senare, och tar ett glas vin eller två, så kommer tårarna när detta kommer på tal. Hur kan detta vara möjligt? Varför får inte anhöriga hjälp och stöd i sådana här situationer? Jag trodde, innan jag visste vad detta var för en sjukdom, att det va typ leukemi...trodde han skulle dö... Är jag verkligen den enda som inte fått stöttning i min sorg? Eller är det så att man faktiskt får klara sig själv? Hur kan läkarna tro att man ska ta detta med en klackspark? Varför och åter varför? Varför fick/får inte jag erbjudande om hjälp? Ser dom inte att JAG mår SKIT!
Jag tror inte alls att det du beskriver är ovanligt. Det är oerhört viktigt att habiliteringen snappar upp den typ av känslor som du berättar om. När man får ett sådant besked så måste man komma ihåg att det är en hel familj, ibland kanske en hel släkt, som drabbas och hamnar i kris. Jag skulle önska att det fanns stödorganisationer för detta. Som jag ser det så ligger den största faran i att känna att man är ensam om sin situation. Det måste finnas någon instans att vända sig till. Jag tror inte att läkarna tror att man tar det med en klackspark, men kanske förväntar de sig att någon annan tar ansvaret. Jag, och även min familj, har alltid sett det som mycket meningsfullt att kunna vara just stödpersoner, och det är väl även lite därför denna sida har kommit till. Man måste få skrika, gråta och slåss om det är vad man behöver, och någon måste kunna hantera detta.
Jag tror det är jätte viktigt att man hjälper ex. habiliteringen med att uttrycka sig JAG MÅR SKIT HJÄLP MIG. Det är många gånger svårt att som ex. hab. kurator möta människor, för vi är ju alla olika. Man kanske blir erbjuden hjälp men man mår så dåligt då att man inte uppfattar att man får hjälp om man vill ha den. Jag har själv varit med om det både ur min yrkes roll och via mig själv. Om man har behov av hjälp och känner det måste man säga till - det är det mest raka man kan göra och då finns det inga tvivel om att någon inte ser att man är ibehov av hjälp....
När vi hade första träffen (lära känna-samtal) med habiliteringen var kuratorn med. Hon sa att det mycket väl kunde vara så att det var vi föräldrar som behövde prata med henne medan barnet behövde de andra (sjukgymnast, arb.terapeut m.m) Så jag tror bara det är att säga till på habiliteringen så rycker de in. För visst kan man behöva bearbeta det hela....
Hej! Jag är mamma till Ninnie, och förstår precis hur du känner det. När Ninnie var liten fanns det inte någon att tala med. Det var sekretess. Du får gärna skriva till mig när det känns som värst, även annars också förstås. Om du går in på min sida (Mamma) så finns min mejladress där. Mamma Maggan
Jag håller med Ninnie, det är inte läkarna som tar det med en klackspark. Utan tron om att någon annan tar i det. Felet jag gjorde i början när jag fick reda på min sons sjukdom, var att jag ville vara stark inte visa att jag inte skulle klara av det. Men nu vet ja ju att jag skulle sagt högt och tydligt jag Behöver hjälp.........det gjorde jag så småningom...VAR INTE RÄDD ATT TALA OM ATT DU BEHÖVER HJÄLP........man är ingen sämre mor bara för det....hoppas du har fått tala med nån kurator...det behöver man ha.
Håller med de som skrivit, på hab finns personal att ta hjälp av MEN.. är man motiverad till det när man precis fått beskedet om ens barns sjukdom/handikapp? Det var inte vi. Nu efter 16 år så kan jag ju säga att det nog varit bra om jag fått kontakt med hab:s kurator redan från början. Nu är tröskeln väldigt hög att kliva över för att be om hjälp och stöd. Det tycker säkert inte kuratorn, det är ju hennes jobb. Livet går i vågor, det är bra att ha ett socialt nätverk runt omkring sig där man kan diskutera allt och få stöd. Den här sidan Ninnie och Stefan är ett stort stöd! (Har jag sagt det tidigare...) Att kuratorn var med vid någons första besök på hab tycker jag låter toppenbra. Så var det inte i vårt fall. Jag minns läkarens ord som i går: -"Kom nu ihåg att vad ni än får för besked nu så är Johan samma Johan som han var när ni kom hit!" Han är världens goaste tonåring, nu en punkrockare med tuppkam! Ja vad säger man som mamma....
Blev så glad idag, läste en insändare i vår lokaltidning. Där hade kommunstyrelsens ordförande använt ordet "funktionsnedsättning"... Annars är det ständigt "handikapp" som används. Se så lätt det är att göra mig glad!
Mkt bra, tycker inte om / använder inte själv ordet handikappad utan gärna då hellre person med funktionshinder
Tycker inte heller om ordet handikapp, men många (typ alla) i vår omgivning säger detta ordet när vi diskuterar (om Billy tex). Blir irriterad varje gång. Vet samtidigt inte vad jag ska säga till dem som en vettig förklaring varför de inte ska säga det. Brukar ni säga till era vänner om det använder "fel" termer? Nåt tips på det? sandra
Bah.. Tycker inte att utalet är det relevanta, utan meningen bakom. Jag ser hällre "Hej, mongo! Trevligt att se dig!" än "Din förbannade funktionshindrade nolla, gå o häng dig!"
Hehe, det håller jag med om.
Vad är det som gör "Funktionshinder" så mycket bättre än "Handikapp"?
Mjo. Om en person som jag inte kände skulle använda sig av det uttrycket skulle jag bli mäkta chockad. Förvissa använder jag ofta det ordet i vissa sammanhang med vänner som har samma problem som jag har, på ett ungefär iaf.
Ok, det funkar kanske bland dig o dina vänner. Jag hade inte trivts med det...Aja Funderade ett steg till angående "funktionshinder" kontra "handikapp" och upplever skillnader i begreppen trots allt. Handikapp är för mig en slags stämpel som påvisar en avvikelse från det normala. Funktionshinder är något som uppstår vid påverkan av miljön, typ då jag kommer till en trapp. Ett funktionshinder är inte absolut utan kan begränsas med t.ex. tillgänglighetsåtgärder (hiss etc.) Med det resonomanget påminner handikapp lite om mongo, då det är en "stämpel"...Vet inte om jag får fram det jag menar, men...Det var ett försök iaf.
Jag förstår vad du menar och kan till viss del hålla med. Men ingen av de 2 orden kan man använda som en stämpel såsom mongo ex "Han är ett mongo". Det går inte att säga "Han är ett handikapp" / "Han är ett funktionshinder". Visserligen kan man använde dessa fraser men inneörden av dom skulle vara något helt annat än "Han är ett mongo". Visst, att säga att nån har ett "handikapp" är att säga att personen i fråga aviker från det normala, men det gäller även med "funktionshinder".
Jag hoppas i alla fall att du Rooto aktar dig med att använda ordet mongo till folk som inte tar det som ett skämtord. För mig är ordet "mongo" lika fult som att kalla någon "cp-störd" i mobbingsyfte eller som skällsord. Om någon skulle kalla mig "mongo", symptomatiker, hypokondriker eller CP skulle jag bli riktigt förbannad.
Precis, man måste avgöra i vilka situationer man ska säga vad och till vem. Vi slänger det inte heller som skällsord efter varandra utan säger det med glimten i ögat, för att driva med hur samhället ser ut. Det är inget jag skulle slänga ur mig hur som helt. Skrev också tidigare "Om en person som jag inte kände skulle använda sig av det uttrycket skulle jag bli mäkta chockad"
Använder själv ord som invalid, skröppel, miffo mm. När jag pratar med folk som fattar grejen, typ mina assistenter och vänner. Det är för mig, och dem, ett sätt att skämta om folks fördomar... Däremot, om någon okänd kommer och säger nåt liknande, då blir jag galen. De tror ju det som vi vet inte är fallet. Tom uttrycket "såna som ni" är otroligt kränkande då. Handikappad ser jag att man blir i ens omgivning och miljö. En seende i de blindas värld är handikappad. Funktionhindrad är man. De blinda är funktionshindrade, de kan inte använda en viss kroppslig funktion, det är inte den seende. Fast jag föredrar att kalla mig rörelsehindrad. För mig betyder det att det är just mina rörelser som är något begränsade. Funktionshinder är för brett, jag är inte döv, blind eller har någon psykisk åkomma. Sedan säger jag hellre muskelsvag, istället för muskelsjuk. Eller diagnos istället för sjukdom. För, jag är i mina ögon inte sjuk. Och tillsist är jag assistansberättigad, inte brukare (som låter mer som man utnyttjar något eller någon för vinnings skull).
Jag säger med rörelsehindrad, det är vad jag är. Dock är jag gammal och uppväxt med uttrycket handikappad så jag ser det inte så negativt som så många andra. Tycker inte det är så viktigt med ord, smarare med känslan. Mina vuxna ungar kan glatt kläcka ur sig -Kan du flytta CP-trucken. Men det är vår hurtfriska gargong inom familjen och det är verkligen med glimten i ögat. Jag känner mig onekligen mindre funktionshindrad - handikappad - rörelsehindrad när människor kan skoja om saker. Man skojar och skämtar om tjocka och smala, svarta och vita samt om norrmän så varför ska man inte kunna skoja om funkisar. Ord är bara ord och oavsett vad det kallas så måste vi faktiskt ha ord på det.
Funkis... hihi... Rullstolsmänniska har jag hört... men det var nästan bara gulligt, för jag såg hur han sökte efter ett korrekt ord..
Haha va sött! Rullstolsmänniska :P
Jag använder ofta begreppet hjulbent om mig när jag sitter i stolen eftersom jag ju känner att hjulen är en del av mig, men endast i vänners lag.
Ibland gör jag det, det hänger mycket på personens egna bemötande av mej så väl som omgivningen.
en liten input I Danmark används ordet invalid fortfarande, det heter "invalideparkering" "invalidetansport" (det danska ordet för färdtjänst) osv. Men där räknas det som vilket begrepp som helst. Jag blev själv överraskad av det, men nu har jag vant mig när det gäller Danmark.
Jag kan också kalla mig hjulbent ibland, men oftast ser jag mig själv som människa, inget annat.
Det är bra att fler hjälps åt för att nämna de rätta benämningarna. Ord har betydelse!
Självklart är val av ord en oerhörd betydelse - varför skulle annans människor bli inspärrade och avrättade för att de använder sina ord. Ord och begrepp skapar en värdestämpel på vad de beskriver och därför skall vi verkligen inte acceptera att bli kallade vad som helst - då har man verkligen underskattat ordets sprängkraft.
Det här är intressant - det finns många, många varianter, tydligen... Själv använder jag oftast ordet "funktionshinder". I en del situationer, där miljön ställer till med hinder, kan jag däremot säga att "jag känner mig handikappad här". Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad andra säger, men använder själv alltid det ord jag tycker bäst om. Ibland, om jag så att säga har som syfte att informera, kan jag vara "noga" med skillnaden mellan "funktionshinder" och "handikapp", men jag blir inte direkt förolämpad om någon säger "fel". Det finns egentligen bara ett ord som jag avskyr, och det är "invalid". Som om man vore ogiltig... Däremot stör det mig enormt när folk blandar ihop "sjukdom" och "funktionshinder". Jag vägrar att gå med på att folk kallar mig sjuk, när jag egentligen är frisk! Därför ogillar jag också uttrycket att någon "fått ett friskt barn", eftersom det - underförstått - säger att funktionshindrade är "sjuka". Jag är också gärna noga med skillnaden - det kanske bara är jag som upplever en sådan skillnad? - mellan att "vara" och att "ha". Jag säger alltid att jag HAR en CP-skada/ett funktionshinder - inte att jag ÄR CP-skadad/funktionshindrad.
Vi hade ordkunskap i svenskan i skolan nyligen och då skulle man para ihop ord med betydelser. "Ofärdig" = "En som inte kan röra sig" Jag slog upp "ofärdig" i ordlistan och där stod handikappad, störd, funktionshindrad, utvecklignsstörd och massa sånt! Jag ogillar starkt ordet "ofärdig"!
Nix, den är ny. Slog inte i skolans gamla utan tog mammas nya. Konstigt att det står kvar, det är ju ett gammalt ord.
Hmm, jag tycker att det är ett gammal modigt sätt att över huvudtaget beskriva betydelsen av ordet Ofärdig! Jag vill över huvudtaget inte kopla det med funktionshindrade, för mej är det mer en kaka som inte blivit färdig i ugnen för nån tog ut den från värmen förtidigt. Då är den Ofärdig
Jag måste säga att jag själv använder "ofärdig" emellanåt. Det är nog ett ord som jag hört från min morfar, skulle jag tro. Har mest använts lite skämtsamt - "jag känner mig lite ofärdig" - med den ungefärliga betydelsen "tafflig" eller kanske "klumpig". För oss har nog "ofärdig" haft en viss ursäktande karaktär. Detta, till exempel: "Jag är så ofärdig att ta mig in i bilen" - med den liksom underförstådda fortsättningen "så ni får ursäkta att det kanske går lite långsamt och ser svårt ut". Jag har dock alltid trott att "ofärdig" var ett dialektalt eller så att säga lokalt ord. Därför har jag inte tänkt så mycket på det. Vi använder en del sådana där gamla ord "på mål", så det kan vara lite svårt att veta vad som räknas till rikssvenska och inte. Intressant att det faktiskt stod med i ordlistan!
Innan jag kollade i ordlistan trodde jag att ofärdig var motsatsen till färdig. Precis som kakan i ugnen efter alldeles för kort tid, eller hur man ska förklara det.
Det är det också enligt Svenska akademins ordlista, men så tolkas det inte nog idag. Men jag hoppas det ordet (ofärdig) förhoppningsvis försvinner
Hmmm, det är en Ofärdig beskrivning av ett ord som måste färdig beskrivas
Som jag ser det är det rätt ointressant om ett ord finns i ordlistan eller inte. Ett ord "finns" så länge det används, och om alla slutar använda det så "försvinner" det även om det finns i ordlistan... Vi har makt, vi ord-brukare!
Ordet handikappad är mer situationsstyrt, tycker jag. I ett bibliotek med bara vanlig skrift är den synskadade handikappad. I ett bibliotek med enbart punktskrift är den seende handikappad. Dock har den synskadade ett funktionshinder i båda fallen. Jag är handikappad om jag glömt klockan och måste komma ihåg att ta eller att ge mediciner varje hel timme. Dock är det inget funktionshinder. I ett rullstolsanpassat kök är den gående handikappad, men klarar uppgiften med besvär. Det är inget handikapp för den i rullstol, som har funktionshindret. Men det tar tid att ta till sig ett nytt begrepp, om man inte möter och använder det ofta. Kom någon på att benen nu skulle heta gångverktyg, skulle det ta mycket lång tid för människan att börja använda det. Så att folk fortfarande säger handikappad om en funktionshindrad är naturligt, men något att sträva efter att förändra.
Martina - jag ställer helt och hållet upp på ditt resonemang! Bra formulerat.
Läste precs det här på DN.se Regeringen håller på att ta fram en ny plan för tillgänglighet. Känner mig dock inte så imponerad. Det är oftast mycket (S)nack och lite verkstad. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=502107&previousRenderType=8
ALLA ni som tycker att Sossarna är så mycket sämre än vad högern är! Jag kommer att gå till val med socialtrygghet för alla hellre än sänkta skatter och ner skärningar i den socialtryggheten. Pengar kan inte trollas fram det måste växa från en långsiktig bra grund. Högern kommer att på samma sätt som det gjorde på sjuttio talet försämra möjligheten för den sociala trygghet, som vi har idag att fortsätta att växa sig starkare. Men det är väl typiskt svensken att aldrig lära sig?
Problemet är att det bara är prat om att Sverige ska bli tillgängligare. I verkligheten händer inte mycket.Stockholm ska ju vara världens mest tillgängliga huvudstad 2010 vilket är orealistiskt. Senast i somras sade Marita Ulvskog "Tillgänglighet är mycket viktigt men jag tycker inte att brist på tillgänglighet för fysiskt handikappade bör klassas som diskriminering i lagens mening. Vi arbetar i stället aktivt för att hela Sverige ska bli tillgängligt. Ett mål vi vill uppnå är att alla offentliga byggnader och platser i Sverige ska vara tillgängliga till 2010" Upprörande. För 15 år sedan (1990) antogs ADA (americans with disabilities act)i USA. 15 år senare säger en svensk politiker att brist på tillgänglighet inte bör klassas som diskriminering. Det är ett hån mot alla funktionshindrade. Att regeringen arbetar "aktivt" håller jag inte heller med om.
Jag tycker också social trygghet är viktigt. samtidigt Tycker jag fler funktionhindrrade måste få en chans i arbetslivet. Min kropp klarar inte av hårt fysiskt arbete t.ex. vara hantverkare. Däremot finns det mycket jag skulle kunna jobba med. skulle gärna jobba i hjälpmedels-branschen. Är samtidigt medveten om att alla inte kan jobba.
Tillgängligheten är förskräcklig, jag har nyligen skrivit en artikel om just den saken(Berit Andnor är naiv! http://www.holken.nu) Det skulle sannerligen behövas en tillgänglighetslag
eller snarare http://www.lanternan.nu.
...eller ännu snarare http://www.lanternan.nu/tidningen/artikel.asp?id=725 *Hihi*
Att bevara den sk svenska välfärden anser jag också viktigt. Men jag anser också att man kan hantera skattepengar effektivare, dvs för en lägre kostnad uppnå samma välfärdsstandard. De pengar man sparar tycker jag man ska satsa på ett gynnsammare klimat för småföretagarna.
Precis, för det skapar fler arbetstillfällen och underlättar för folk att starta/driva företag och anställa. Problemet idag är att företag i stort inte vågar anställa folk, och speciellt inte vi som är funktionshindrade eller av annan anledning kan tänkas vara sjuka oftare eller mindre "effektiva" på något sätt... En sådan arbetstagare är "osäkra kort", så krasst är det tyvärr . Lönebidragssystemet utnytjas på fel sätt. Svårt att på rak arm säga hur man ska göra, jag är ingen expert på vare sig ekonomi eller skatter... Men apropå skatter, så har ju sverige som bekant den högsta skatten i europa, några länder har inget skattesystem överhuvudtaget, men ändå gratis sjukvård och så. Det finns en jättebra bok om det där, den kan man beställa på http://www.timbro.se, jag ska nog ta å göra det
Hej! Idag har jag arbetat på Läkarmässan. Passade även på att ta en titt för privar intresse. Hamnade hos Socialstyrelsens små och mindre kända handikappgrupper. Vet att de har en broschyr om SMA, för det var den första som vi fick i vår hand när vi fick besked om dotterns diagnos. Minns så väl vad det stod: "Barn med SMA 2 kan uppnå vuxen ålder". Ni är ju ganska många här som har bevisat att man kan det och det gör mig glad. Vet idag att formuleringen är fel, men den etsade sig fast, och det var också det släkt och vänner läste som första information. Tog upp detta med dem och att vi är många anhöriga som reagerat på detta. Hade lite tur och hamnade hos en person som varit med och skrivit texten. Den ska dessutom snart tryckas på nytt. Hon lovade mig att ta hänsyn till detta, så förhoppningsvis slipper fler föräldrar läsa detta som en första information framöver. // Anneli
jättebra! gud vad bra att du tog tag i det! i de papper vi fick läsa (och det var för ca 2månader sen)stod det att många med sma2 "lever långt upp i vuxen ålder". Bättre än det du fick läsa men ändå inte positivt för en förälder att få se. Det är ju ens barns liv de talar om - det käraste man har - och de formulerar sig som det är ett husdjur eller nåt....
Det var den formuleringen jag menade...det var visst värre uttryckt än jag skrev..
Mkt bra att de ändrar formuleringen!
Bra jobbat, jag har gått in med jämna mellanrum för att se om de har ändrat formuleringen men de har de inte gjort. Men kanske äntligen de gör det. För visst är det ord som har etsat sig fast. Camilla
Ja, det låter inte så bra. Men hur länge lever man då? Dör man när man blir vuxen eller lever man precis lika länge som alla andra? Jag vill veta!!
Jag har inte hört att vi med SMA typ 2 skulle leva kortare än ngn annan. Är inte helt säker på vart jag har hört detta , men vet att .. jag har hört det!
Det var ett bra initiativ, för det är precis så du säger, det där var det första jag läste och det första alla Kevins anhöriga läste. Det är inte direkt en tröstande eller stärkande formulering att få i näven strax efter diagnosen...
Håller med dig Caroline, det var det första jag läste också!
är det inte en gammal formulering/syn som lever kvar än?med dagens hjälpmedel och kunskap känns det inte som om det kan stämma...
Bra gjort! Det va det första jag oxå läste och har hela livet trott att ja inte skulle bli 30(m det blev ja i somras:P). O jag kommer ihåg att min dr sa när jag tog studenten; "Det trodde jag aldrig jag skulle få se..." i betydelsen att han inte trodde ja skulle leva då. Tyvärr måste jag nog säga att detta har präglat mig till viss del så en ändring hade gjort susen för många tror jag. Tankesätt kan göra skillnad.
Hade inte ens sett broschyren innan jag blev 25...tänk så olika det kan vara. Har aldrig hört någon ifrågasätta livslängden faktiskt
Hej! Tittade in på Socialstyrelsens små och mindre kända handikappgrupper på rehab mässan och såg till min glädje att nya broshyren nu var ute och den dåliga formuleringen borttagen.
vad bra det känns.... sandra
Var på en kurs/utbildningsdag om unga vuxna funktionshindrad. Den vände sig till landstingets handikappråd (där jag sitter som suppleant) och landstinget barn- och ungdomsutskott. Nu kommer det roliga i en paus kommer en landstingspolitiker som till vardags var arbetsförmedlare och pratade med mig. Då sa jag att jobbade med data och jag förklarade att jag styr datorn med huvudet (headmouse). Då får jag frågan "Är det inte jobbigt?" Jag undrar ställer hon samma fråga till den som använder händerna. För mig är huvudet än vana som hos andra som använder händerna. Synd jag inte svarade "Skulle varit jobbigare att använda händerna" men bra svar kommer man på efter tyvärr. Hon behövde utbildningen med all tydlighet.
Abbans att manalltid kommer på de bra kommentarerna efteråt. det hade nog blivit en kul reaktion annars. Tänk om man kunde förutse allt dumt man får höra, då skulle man kunna finslipa lite! camilla
För er som såg Outsiders... Många har reagerat på tanten som var framme hos mig och frågat om det var iscensatt. Det var det givetvis inte, utan bara en slump att kameran var på när hon dök upp. Hur hanterar ni sådana människor? Hon var ju ganska extrem, men jag tror vi alla känner igen typen. För mig är det mycket beroende på humör, men oftast lyssnar jag och argumenterar emot. Andra dagar blir jag bara trött eller arg. Vad har ni hittat för strategier?
Jo jag såg också på den där tanten och reagerade på hennes sätt att behandla dig Ninnie. Det kändes så jobbigt att se hur man behandlar folk (kan iof kanske bero på att jag känner igen mig att ha blivit behandlad typ så). Själv så skulle jag sakta mens säkert typ gå därifrån och säga att man inte har tid att stå och prata längre eller så säger jag inte så mycket och personen går förhoppningsvis därifrån.
Jag såg givetvis också denna "scen" med tanten och tänkte genast på mitt senaste intermezzo. Vi var med på en återsamling för gamla studiekamrater som inte setts på 40 år. På kvällen (efter seminarieövningarna) var vi ute och "gick".Jag satt för tillfället i rullstol och vi gick runt på sommargårdens ägor, då vi mötte en "hurtig Götebööörgare" som tyckte jag skulle ta mig ett fiiint bad utomhus nu medan det är såå varmt osså". Vi var trötta och orkade inte argumentera utan ruskade bara på våra huvuden och gick vidare. Personen ifråga tror vi bodde i trakten. Hade i varje fall ingenting med vår härliga samling att göra. Men inte mådde man bra av detta möte- Det måste jag erkänna
Det beror på, men stämmer allt rätt och beroende på kräkningens art så slår jag tillbaka. Två gånger har jag mejat ner folk som sent på kvällen skrikit olika förolämpningar åt mig, men generellt svarar jag mot, ignorerar eller förlöjligar dem.
Vissa saker säger dom ju pga att dom inte vet. Då är det ju dumt att förlöjliga dom. Nu missade jag ju halva outsiders så jag såg inte det. Men ändå!
Emma, Okunskap hos vuxna ska förlöjligas
Då är det väl tid för dem att lära sig. Männinskan kommer bäst ihåg det som gör ont.
Orkar jag ger svar på tal. Kan vara när någon pitty-me, tycker synd om eller barnförklarar mig på tunnelbanan och jag frågar dom gulligt hur deras dag varit och gör det så där överdrivit gulligt... Men det är svårt. Man blir alltid överrumplad... Och förvånad över hur deras värld ser ut
Bättre att förklara hur det är än att förlöjliga dom. Alla är ju olika så man kan inte veta allt om alla även om man är vuxen.
Nej men det minsta man kan begära av folk är väl att de uppträder med respekt emot omgivningen ...och vad det gäller tanten så tror jag att hon hade en skruvlös eller något sånt*asg* Jag hade behandlat henne på samma sätt, talat om för henne att hon måste ha haft väldigt elak mamma eftersom hon var tvungen att spy ur sig ALLA sina elaka och förutfattade meningar när hon blev gammal!
Det var inte DEN tanten jag menade, jag såg bara lite av outsiders och missade just detta, som sagt.
Beror på. Jag är rätt less på att bli barnförklarad. Exempel "får du verkligen vara ute när du är snuvig och det är kallt?" När det gäller funktionshinder, varför jag rullar, varför min hud är genomskinlig så svarar jag. Om jag bli mött med respekt så blir det med respekt jag svarar. På samma sätt som om jag frågar någon...
Nej men jag menade DEN tanten (I Outsiders programmet alltså)
Okej
Hur man hanterar "idioter" beror ju självklart på humöret om jag är på mitt artiga och lite stressade humör så ignorerar jag bara, blir man för påhoppad så har man all rätt i värden att förlöjliga och håna. Som jag har sagt tidigare här så har för mig totalt okända människor INGEN som helst rätt att bara glida fram och fråga mig personliga saker, detta gäller även små "gulliga barn". Som jag ser det måste vi få gå ner på konsum och handla utan att behöva upplysa kreti och pleti om våra sjukdommar, varför vi sitter i permobil eller varför vi ser ut som vi gör osv.
Bra svar Ja, inte ens små söta barns stirrande och fåniga frågor bör besvaras om vi inte är på humör.
Nja, man behöver ju inte vara oartig mot barn iaf.
Varför behandla dem annorlunda? Om inte vi med funktionshinder vill bli behandlade annorlunda, borde väl inte vi behandla barn annorlunda...
Jag har en liten insident att berätta om hur min son 9 år och jag var och handlade på coop. Tre barn i olika åldrar gick förbi Adam och mig och den lilla grabben sa till sin syster - kolla vad tjock han är, och pekade men han fick sig en knuff av sin syter som sa bestämt att -så säger man inte... Jag tittade på Adam och ser att Adam börjar skratta.. Högt!! Hans komentar var - Mamma dom vet ju inte... (Och det är sant)
Barn är ju uppriktiga, ärliga och frågar ju rakt på sak utan krusiduller, vilket jag tycker i sig är sunt. Vi vuxna har ju tendens att "linda in" saker och ting, så jag tror att vi vuxna ofta kan ha mycket att lära av barn. Å andra sidan är det ju så också att barn behöver lära sig var gränsen går och att man inte kan "stövla" fram till vilt främmande människor och börja fråga om vad som helst.
Jag tror att barn kan lära sig vad som är lämpligt att säga rätt fram också. Man ska absolut inte acceptera allt. De vet i hög grad vad som är lämpligt manér och ej. Jag tror allt de känner på sig vad som är artigt om etikett alls ingått i deras uppfostran. När vi var på förskolan och tittade kom det fram en kille på fem år ungefär, som undrade om Kevin var en låtsasbebis (han såg plasten från korsetten stick fram). Jag sa nej, och berättade att Kevin har korsett och att han i allra högsta grad är på riktigt. Pojken sprang genast och hämtade sin kompis, som skulle få se ett freak - en låtsasbebis. De tryckte hårt på Kevin/Kevins korsett och garvade. Så hade jag aldrig "vågat" göra som liten (och det är jag glad för). Barn kan ställa uppriktiga frågor, men de kan också vara elaka och veta om det.
var det någon personal som hjälpte till att ordna upp situationen? Ett helt oacceptabelt beteende som strider mot det som står i läroplanen för förskolan (LPFÖ 98)om normer och värde och som man som personal är tvungen att arbeta efter. Som förälder kan du be att få låna ett exemplar antingen från förskolan, kanske från stadsdelsnämnden eller köpa genom skolverket. Ett ganska litet häfte men mycket information. Camilla
Jag menar att det är varje ansvarsfull förälder att berätta för sina barn om ALLA typer av människor som finns i samhället. Det är inte respektfullt att gå fram till okända och fråga varför dom haltar eller varför har du så stor näsa osv. Som barn gjorde aldrig jag det men mest patetiskt är det när vuxna beter sig på samma sätt som barn.
Det var inte så jag menade!!! Ingen har ju rätt att kläcka ur sig vad som helst, men man behöver ju inte säga dumma saker till barn, då lär dom sig ju det!!!
...nej, Emma jag menade inte att du menade det utan det var mer ett svar på inläggen här ovan. Sen kan man vara snäll mot alla under tio, resten kör vi över om vi får dumma frågor
Ja, men man måste juh föklara ändå!
Varför måste man det?
Millan: Haha, sen när börjde icke-funktionshindrad personal börja följa läroplanen när det gäller funktionshindrade?
Jag gör det. millan
Jag jobbar på förskola där det finns barn med funktionshinder och jag måste säga att jag är skitnoga med att barnet i fråga inte skall uppleva särbehandling eller trakasserier av varken vuxna eller barn!!
Emma - jag håller med Nietzsche: jag tycker inte att jag alltid "måste" förklara och svara på frågor. Oftast gör jag det, därför att jag VILL, men jag har också rätt att säga att "det vill jag inte svara på eller kommentera". Vi kan inte hindra folk från att ställa frågor, men vi KAN faktiskt själva bestämma över svaren vi ger eller inte ger.
Jag måste få skrivan ett inlägg.... När min äldstan son som idag är 24 år, gick på lågstadiet var han ute på skolgården och lekte med sina kompisar. Han kunde gå korta sträckor men satt för det mesta i permo ute. Jag var på väg och skulle hämta honom. Då hör jag två karlar snacka peka på min grabb och sa.....såna där borde dom gasa ihjäl!!!! Jag blev så hmmmmmm ARG...kunde inte bara gå förbi utan att kommentera....sluta med att jag gav han en rak höger....ja jag vet det var dumt gjort....men han bad om det......numera är jag lite lugnare och kan konversera även med sådana typer......Man blir klokare med åldern......
Bra gjort! Klokare eller mer medveten om konsekvenserna av sitt handlande?
Vidriga karlar måste jag säga. Tycker du gjorde rätt som gav honom en smocka. Sådant snack ska man aldrig acceptera.
När någon frågar mig brukar jag oftast kolla upp på mina föräldrar, kompisar eller min assistent som är med mig. Om det är en snäll fråga kanske jag svarar själv. Det var intressant att se dig på outsiders. Josefine
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh