Imorgon ska jag föreläsa i tre timmar för LSS- handläggare som arbetar med vuxna. De läser en högskolekurs om att möta personer med funktionsnedsättning. De kommer ha möjlighet att ställa frågor till mig, och jag kommer ha möjlighet att fråga dem saker. Vad skulle du vilja fråga LSS-handläggare om deras arbete? Typ, vad de tycker är svårast/lättast eller varför de valde just den här inriktningen. Jag har en del frågor på lut men undrar vad ni tycker att jag ska fråga - med målet att de ska tänka till om sitt yrke och sin professionella roll!
Lss-handläggarna.
Jagn har gått den utbildningen på universitetet som LSS-handläggare har och där är inte speciellt mycket vare sig funktionshinderkunskap eller konflikthantering eller bemötande. Jag saknade överlag ganska mycket på utbildningen men förstår samtidigt varför de jag mött på och möter på(handläggare) är som de är. Många som går utbildningen har själva jobbat som assistent eller på gruppboende och tröttnat på chefen - det är därför de söker social omsorg(eller socionom med inriktning funktionshinder, som den också heter ibland).
Till sidans topp
jag skrev i en annan tråd här att jag sökte vänner ja vad händer? jo jag får höra att jag bara beklagar mej? SUCK in på kontakt sökes. vänner och läs det står där Redigerat 2009-12-12 20:42
Men du .... ingen vill dig illa utan man diskuterar runt ditt inlägg. Det är ju många som tycker om att prata om just vänskap, det är engagerande och hur mycket man orkar vara vän och ställa upp och höra av sig. Det är ju en viktig grej att göra klart om man ser lika på en vänskapsrelation eller inte annars kan någon ju bli väldigt besviken. Flera förklarar ju det här att man inte orkar/kan höra av sig så mycket och att det inte behöver betyda att man ogillar personen utan att man just inte orkar med så mycket av olika orsaker.
varför ser andra personer ner på en som har funktionshinder ? som när jag är ute och går då kan jag vingla för att jag inte orkar mer och några dagar senare kan jag få höra att jag var full för att jag vinglade när jag var ute och gick. jag kanske inte är perfekt men jag duger som jag är...alla duger som dom är!!!! jag har också talat på möten där jag bor om detta men inget hjälper, det ända jag får höra på omvägar att jag aldrig mer kommer att klara nått! jag älskar att rida på hästar men där har det blivit stopp eftersom folk inte vill ha med mig och göra något mer. jag red en häst och 2 st var med på sina hästar rätt upp ch ner så låser sig mitt högra ben och hästen vart rädd så jag rammla av, efter det får jag höra att detta klarar jag inte av längre! varför då jag klarar av om dom som trycker ner på mej/personer med funktionsnedsättning slutar att klaga...!
Det handlar helt klart om okunskap och till viss del,misstänker jag, de attityder kring att vara olik "normalbefolkningen" om du förstår hur jag menar.Det är skrämmande för vissa. Sen finns också tendenser hos folk att hålla sig undan eller distansera sig om de inte vet eller förstår situationen. Helt galet,då det vore bättre om folk vågar fråga istället.Men det verkar vara så vi människor fungerar.Sen tycks människor inte alltid förstå att de själva mycket väl kan hamna i samma situation-antingen genom sjukdom eller olycka.Eller att de faktiskt kan få barn som får funktionshinder genom sjukdom,olycka eller vad det vara nu månde. Sen finns det säkert-dessvärre- folk som ser ner på människor med funktionshinder. Men det säger mer om dem än om Dig!
på något sätt får man vara glad att man inte är ''vanligt folk'' & innesluten i deras ''vanligt korttänkta föresträllningar'' om andra människor. en person med rymligare verklighet lever i en både rikare verklighet & en mycket mer accepterande verklighet för olika arter av behov, - vår vinst!
Jag lider med dig! Alltså inte för ditt funktionshinder utan för hur du blir bemött. Det är rent ut sagt för j-vligt att folk ska hålla på så där, och sorgligt att de kan ha sån stark makt över en... jag vet precis hur det är! Får man höra tillräckligt mycket och länge att man inte kan saker så tror man till slut på det. Det är skitsvårt att få tillbaka sin självtillit men det går, tro mig! Bara man hittar rätt människor att umgås med och får ingå i ett sammanhang som man känner sig trygg i. Det finns, bara maninte ger upp. Du kanske skulle rida i en handikappgrupp istället? Vet ju inte vad det finns för utbud där uppe, men på min hemort var handikappridningen mest bestående av utvecklingsstörda och personer med mycket svåra funktionshinder. Det hände inte mycket där, vi hade hoppning och dressyr ibnad, red ut då och då men mest red vi bara runt runt inne i ridhuset... men kanske är det annorlunda uppe hos dig? Man måste vara stark och våga bryta med dem som får en att må dåligt. Lättare sagt än gjort, men man måste... Apropå det där du skriver att folk tror att du är full och sådär, det känner jag igen. Det är bara att ignorera det, eller hitta på nån dråplig kommenter att ge dem . Du är iallafall inte ensam, du har din sambo och dina barn, det måste betyda oerhört mycket! Du får gärna höra av dig om du vill snacka eller ha råd. Kram
har också funderat på samma sak många ggr blev mobbad hela min skoltid för att jag inte är som andra. och allt bråk när jag bodde hemma fick jag skulden för eftersom jag är äldst och borde förstå. så min barndom ja den är förträngd och den var hemsk. Mobbad och slagen av min pappa tills jag var 21 och nu är min ena bror på mej och slänger spydigheter över mej, t ex att jag ska uppträda som pontiac, osv men säger jag nått ja då heter det bry dej inte.
Suck... varför kan de inte ta reda på sanningen innan de dömer nån? Jag blir så arg
Var nere hos hyresvärden idag och pratade garage, ska hämta en bil vi får låna tills vi kan lösa en egen så jag kan komma iväg på träningar utan att behöva bli låst av färdtjänst. Men hyresvärden hade bara en öppen plats kvar och den var i ett hörn och det var jättetrångt, skulle få 10cm tillgodo på sidorna. Sen fanns burar ledigt men det blir problem om jag måste gå ur bilen och låsa och hoppa in igen, men vi sa att det får väl bli så i värsta fall. Att jag får försöka parkera nära så jag kan hålla i gallret och gå och stänga efter mig. Att ha bilen utomhus är inget alternativ. Men hyresvärden skulle kolla och nu ringde dem och sa att de skulle kolla vidare om det fanns pengar och möjlighet att öppna en gallerbur med 2 platser så jag slipper stänga efter mig, blir billigare parkeringsavgift också. Det trodde jag aldrig, villket bra bemötande. Vi fick platsen som var förliten och skulle betalat för den nu men de rev det kontraktet och gör allt för att lösa det här problemet nu. Fick veta i tisdags att vi kan hämta bilen imorgon om inget händer så allt har gått så fort men hyrevärden gör allt för att lösa situationen. De hade en ledig plats vid årsskiftet men den var mellan 2 bilar så man ville försöka se om det går att fixa med en bur för då får jag mer plats. Så det finns bra hyresvärdar också
Hej! Håller på att klura på en föreläsning som bla kommer att innehålla en diskussion kring bra bemötande. Tänker i ganska vida begrepp här, men jag tänker tex på situationer som i affärer, på restauranger, tåg och flyg, vården osv... Är även glad för exempel på dåligt bemötande! Skulle vara jätteglad för reflektioner och tankar! Föreläsningen kommer att rikta sig till en blandad publik med både vårdpersonal, funktionshindrade och representater från FK, politiker mm
Bra bemötande: Att en person (professionell eller privat) vänder sig till MIG och inte till min gående "medföljare" (assistent, anhörig eller annan) när de ska prata om sådant som gäller mig. Jag har många exempel på dåligt bemötande! Det är riktigt sorgligt. Två exempel som en och samma kompis till mig har råkat ut för: Hon har en CP-skada och har ett ganska långsamt tal (dock inte otydligt). Hos en frisör blev assistenten tillfrågad: "Hur ska hon klippa sig?". Assistenten, som inte behövde vara där just då, var på väg ut en liten sväng medan min kompis klippte sig, men blev stoppad i dörren och svarade "Jag vet inte, det får du fråga henne om!". En annan gång hade min kompis varit hos tandläkaren, och en sköterska kom jagande efter henne och hennes assistent för att ge en ny tid och lite råd o s v. Då vänder hon sig till assistenten, varpå assistenten verkligen försöker visa med hela kroppen att "prata inte med mig, prata med henne". Hon tittade bort, vände ryggen emot o s v. Ändå envisades tandsköterskan med att försöka möta assistentens blick och situationen blev tydligen väldigt komisk (så här i efterhand...). Min mamma blev också illa behandlad av typ "hemtjänstpersonal" eller liknande under sina sista månader i livet. Framför allt en av tanterna (ursäkta...) var väldigt mån om att mamma skulle förstå vad hon sa, så för säkerhets skull ställde hon sig 10 cm från mammas ansikte och gapade riktigt högt! Mamma var varken döv eller förståndshandikappad... Jag undrar fortfarande vart den tanten hade fått sin utbildning någonstans.... Bara för man sitter i rullstol och inte har något tal alls eller väldigt dåligt tal, så innebär inte det per automatik att man är döv/hörselskadad eller har svårt att förstå!
Jag har inget synligt funktionshinder men däremot har jag sett andra där det inte tagits någon hänsyn alls till varken rullstolar eller annat och det är svagt av fullt rörliga, samtidigt kommer där in en annan aspekt och det är att dessa människor inte ens kan försöka att tänka sig in i en annan människas situation. Vissa blir tråktigt bemötta genom att folk frågar assistenterna istället för att fråga dom själv, vissa blir utstirrade och det hjälper inte heller upp situationen precis. Jag har själv varit assistent innan jag blev sjuk själv och har varit med om mycket som inte borde existera som exempel att inte färdtjänst kommer alls ibland och mycket mer, det är ett stort svek mot brukaren och det räcker med problemen som respektive funktionshindrade har. För att man har ett funktionshinder så är man ingen utomjording för det utan dom ska bli behandlade på ett korrekt sätt
Samma bemötande som alla andra får tar jag för givet. När folk pratar med assistenerna, ler jag glatt och snällt och säger att tyvärr är de bara anställda av mig och har ingen som helt aning om min klädsmak eller om jag verkligen har råd att äta oxfilé. Av ett gäng bråkiga ungdomar förväntar jag mig inget bemötande alls såvida jag inte säger något till dem, de brukar inte bemöta kärringar på 50 år, jag är glad att de inte rånar mig, typ. Av läkare förväntar jag mig en översittarattityd, det är inte vad jag önskar och de brukar tappa den fort eftersom jag är bra på att trycka ner dem i kängorna och få den respekt jag förväntar mig att man visar kunniga och intelligenta människor som de inte behöver klappa på huvudet. Jag går aldrig till läkare utan att läst poå om vad jag söker för, jag går aldrig till AT utan att ha full koll på vad jag behöver och varför, säger de nej så käftar jag aldrig emot, säger bara att jag förväntar mig skriftligt på deras förslag omgående så jag kan gå vidare, förklarar att jag inte har för avsikt att ta emot hjälpmedlet de prackar på mig eftersom jag anse att det är samhällsekonomiskt oförsvarbart att det ska stå hemma hos mig till ingen nytta. (Det är jävligt svårt för dem att bemöta). Jag anser att det är helt ok att titta av intresse på mig och stolen, jag glor jämt på intressanta eller konstiga människor, varför skulle inte någon som inte sett någon i stol förr få kolla in, jag är annorlunda-människor tittar på sånt de inte förstår. Om de däremot tittar hånfullt, försöker tränga sig för att jag sitter i stol visar de att de anser mig mindre värd och då kan jag bli en riktig bitch. Jag är alltid (hmmmm, nu ljög jag) artig men ställer krav, om jag vill ha ft bil kl 21 och de säger att detinte går förrn 22 så säger jag bara att jag vill veta namn och personnummer på personen för att kunna å vidare med ärende, oftast ändras bemötandet omgående, i de fall de inte gör det blir jag mindre artig. Jag vill bli bemött på exakt samma sätt som andra men jag väntar mig olika bemötande från olika människor, liksom jag bemötermänniskor olika.
Till en stor del kan assistenten faktiskt bidra till att utomstående vänder sig direkt till den funktionshindrade. Som assistent kan man alltid hålla sig lite i bakgrunden eller titta frågande på den funktionshindrade så att en utomstående fattar var svaret på frågan skall komma ifrån. Det är små, små signaler som för det mesta ger önskad effekt. När utomstående vänder sig till assistenten är det ju ofta av osäkerhet. Är man själv tydlig med vem som är rätt kontaktperson i samtalet, förstår de flesta enligt min erfarenhet.
Utan att ha läst all inlägg så villja ge mina tankar ang bemötande. Vi har alla olika möjligheter att interagera pågrund av olika grad av funktionshinder. Jag skriver nu med utgångpunk i mitt liv. Ett möte mellan två människor är förvisso fysiskt, vi springer på en vän på stan eller vi pratar med försäljaren i tv-butiken. Om jag tänker på ordet möte så finner jag även en djupare psykologisk aspekt, de två möts även på ett intellektuellt plan, bl a ansvarar de båda att de ska förstå varandra. Detta kan tyckas självklart och inte ens värt att nämnas. Ofta hör jag inom vård och andra delar i samhället att man ska bemöta personer med funktionshinder på det ena eller det andra sättet, det har to m skrivits en bok i ämnet. Vi möts anser jag, inte bemöts. Jag menar att man avsäger funktionshindrade allt ansvar och kravet att mötas på ett hövligt sätt när man i boken inte nämner ett ord om den funktionshindrade roll. Denna tanke har även jag haft i långa delar av mitt liv. Jag blev mycket illa berörd när försäljaren i tv-butiken började tala till mig som att jag inte riktigt förstod eller att han svarade min kompis istället för mig. Hur kan han vara så korkad att bemöta mig på detta sätt, jag är ju handikappad! det ledde till att jag blev sur och otrevlig. Jag har länge varit så fokuserad på att mitt tal ska fungera att jag liknade ett bra möte med att mitt tal flöt på bra, därmed har jag glömt mitt ansvar i mötet. Jag har i ärlighetens namn känt mig underlägsen många människor jag mött och därmed intagit den rollen. Om ni tänker att ni talar med ett barn så vet ni att det är ni som ställer frågor och barnet svarar utan att ni får en fråga tillbaka. Jag var barnet en bra bit in i 20-årsåldern och lade över ansvaret till den andra. Vill med detta säga att vi har möjlighet att själva styra över hur vi blir bemötta och uppfattas. När vi inser det så lovar jag många fördommar och okunskap som leder till att vi mår dåligt minskas radikalt.
Det värsta bemötandet tycker jag är när folk tror att man inte klarar av saker, som daltar. Det är det bemötandet som är allra svårast att värja sig emot. Blickar och kommentarer är lättare att handskas med tycker jag, det är bara att ignorera, stoppa mp3-lurarna i öronen och inte "se", eller säga nåt dråpligt tillbaka. Och om folk tittar så behöver det ju faktiskt inte vara för att de tycker man ser konstig ut, utan det kan faktiskt vara så att de tycker man är fin eller ha fina kläder mm. Vi har nog också mycket försomar om "icke-funktionshindrade", det får vi ju inte glömma. Man kan ju då försöka mötas på halva vägen, men det är ju lättare sagt än gjort många gånger...
Ett bra bemötande vid sjukbesök: Bli respekterad som patient, oavsett genus, funktionshinder, eller att man inte har en karl eller om man inte har något socialt kontaktnät så man är tvingad att "bara" ha en mamma med som stöd! Ett bra bemötande av pers. assistenter: Respektera sitt jobb o arbetsledare! UTOPI!!!
Att personer vänder sig till mig och inte mina kompisar som är med, jag har inte någon assistent, har aldrig behövt men det händer att folk tar mina vänner för assistenter. Jag gillar också när folk(inom vården/hab respekterar vad som är viktigt för mig ex vis att kunna vara ute i skog och mark. Tycker iNTE om när sk experter försöker tala om att det vore bättre för mig att spara energi. Jag vill själv avgöra vad jag mår bra av. I vården händer det ibland att man söker hjälp för ngt helt annat än funktionshindret och då kan man få svaret "ja men du har ju din grunddiagnos" mindre bra... Det händer ju att folk tokstirrar och kommenterar, barn är oftast bäst för de frågar rakt ut. Skulle bara önska att fler föräldrar tillät sina barn att göra det
Snälla ni, behöver Tips o råd om bra kommun-landsting för funktionshindrade! Tvingad flytta pga. att jag som funktionshindrad vägras vård i Västra Götaland-alla nya sjukdomar skylls på gamla nackskadan- även rehab o arbetsterapeut, hjälpmedel etc. är botten i Uddevalla.
Du, det är lika dan't överrallt, emigrera kanske? Men det vet i gudarna vart. Vart har du gått hitentills?
Jo,vart jag varit. Uddevalla sjukhus, där nekas jag vård, även blivit felbehandlad, med hjärtfel som följd. Lj-e vårdcentral Sahlgrenska Östra Uddevalla Har fått bekosta nästan alla hjälpmedel själv samt min rehabilitering Tyvärr dras jag med en gammal journal där en professor mixat samman alla olika sjukdomar till en och samma dvs. enligt honom bara smärta från nacken! Har försökt få bort denna journal men professorer är som heliga kor I somras fick jag en ny njurbäcksinflammation, vårdcentralen i St-sund remitterade till U-a infektionskl. eftersom det krävdes antibiotika intravenöst men jag vägrades åter vård på U-a och efter det vågade ingen annan hjälpa mig så var tvingad åka utomlands för vård, på privatklinik. Kostade mig 21.000 dkr.
men hallå!!! Det måste väl finnas högre makter som kan hjälpa dig? Ang att få bort journal så får man vända sig till socialstyrelsen för att få stryka saker i journalen. Ring och hör med dem. Du ska inte behöva hålla på med allting själv. Stå på dig. /Z
Fick min journalkopia från senaste utredningen... Blir tokig, bla. står det "noterbart är att patienten började med handikappidrott redan innan hon hade sitt nuvarande handikapp" Varför är det noterbart, det skedde 20år innan jag blev sjuk. Detta skrivet av personer som dagligen jobbar med personer som är nyskadade. Är det ful och fel att beblanda sig. Jag vet att endel här tycker att det är fel när icke handikappade tycker det är kul att köra rullstol osv. Har fått endel glirningar om det. Men för mig var det något helt annat. Min bästis från grunskolan följde med och tittade när jag spelade fotboll, och ville att jag skulle följa med och titta när hon tränade. Men på den träningen ansåg man inte att friska skulle sitta och bara titta utan att vara delaktiga. Jag erkänner att det var kul att köra stol runt koner, spela basket osv. Men jag är övertygad om att jag hade tyckt att det var kul även om ingen av oss använde rullstol. Höll på med fotboll, pingis osv också med andra av mina vänner men min bästis kunde inte delta där. Jag har fått massa påpekanden om att jag hållt på med sådan idrott och då måste jag vara sjuk i huvudet, främst från vårdpersonal även om de inte säger det rakt ut. När jag flyttade till en ny stad så slutade jag med det. I endel handikappidrotter så får man ju vara med även om man räknas som "frisk" är alla sådana personer störda på något sätt? Ok att det kan vara noterbart om man börjar med det i samband med att en massa mystiska symtom dyker upp, men 20 år... jösses. Min sjukdom har inte gjort att jag kan vara mer delaktig och tävla osv. som man kan tro utan tvärt om. Jag får inte träna egentligen för det kostar mycket smärta och lidande. Är det verkligen så fult att som frisk vilja försöka lära känna den "kultur" som man kanske kan säga att det är? När jag var 8 år och följde med så gjorde jag knappast ett aktivt val där jag tyckte att funktionshindrade personer är en rolig och intressant grupp. Det var min vän jag följde med och jag fick fler vänner men hade minst lika många friska och i samhällets ögon normala vänner. Kanske inte konstigt att det är så segregerat både inom idrotten men även i samhället i stort om man ser de som är "anorlunda" som ett hot. I mina ögon så var rullstolen ett redskap och det enda sätt vi hade att kunna träna ihop. Visst vi spelade brännboll i skolan men då fick någon slå åt min kompis och jag knuffade rullstolen. På dessa träningar så gjorde vi samma saker, ibland var jag bättre och ibland var min vän bättre.
Nu sitter ju inte jag i rullstol, så jag hoppas att ingen tar illa upp för mina åsikter. De flesta på detta forum verkar ju anse att ni vill vara en del av samhället, och detta gäller även mig. Alla ska kunna vara delaktiga. När det då gäller detta med att du idrottar i rullstol: Du kanske kan spela fotboll med andra icke rullstolsburna, men din bästa kompis kan ju kanske inte delta. Faktum är ju att det inte alltid går att delta på lika villkor när man har ett funktionshinder. Då tycker jag att det är helt okej att du deltar i din kompis aktivitet. Där kan ni ju delta på samma villkor, eftersom du inte får resa dig ur rullen där. Båda måste ju sitta ner, och då blir det ju på lika villkor för er. Om man skulle säga att det INTE är okej att du deltar, så blir det ju funkisarna i rulle där, och alla andra, dvs vi och dom. Jag tycker väl att det bara är bra om vanliga ungdomar vill delta i handikappidrotter på deras villkor. Du får mer förståelse för hur de har det, eftersom du umgås mycket med de som kanske inte kan resa sig ur sin rulle. Det är bara bra om funktionshindrade och andra barn kan göra saker tillsammans. Ja, nu är ju inte du barn längre, men du började ju tidigt av vad jag förstod. Jag tycker att det bara vore bra om fler "normala" barn fick prova på sådant, så att de ser att de som sitter i rullstol inte är några monster från yttre rymden. Jag tror att det skulle bli mer naturligt för de barnen med funkisar, vilket i längden bidrar till mindre fördomar om funkisar. Vad säger ni som sitter i rullstol?
Jag kan inte begripa vad ditt idrottande har i en journal att göra. Vilken idrott du hållit på med ska dem inte med att göra tycker jag. "Är det verkligen så fult att som frisk vilja försöka lära känna den "kultur" som man kanske kan säga att det är?" Personligen tycker jag att integration i alla möjliga former är positivt. Av den anledningen tycker jag att det är helt ok att delta och att VILJA delta i eller kanske bara besöka ett evenemang/träning/vad som helst som i första hand är till för funktionshindrade. Men nu DodeN råkar du befinna dej på funktionshinder.se så gnällinläggen börjar snart hagla. :P Efter att ha läst en del här på forumet har jag dragit slutsatsen att: Är du intresserad av något handikapp är du lite sjuk. Tycker du att någon i rullstol är attraktiv är du definitivt sjuk i huvudet. Det är bara insidan som räknas, resten får man inte ha någon åsikt om. Har du någon åsikt så gäller följande: Positiv åsikt - Sjuk. Negativ åsikt - Diskriminerande. Å kan man inte gnälla i själva sakfrågan så kan man ju alltid märka ord, det retar alltid någon. Basta!
jo, lite så. Jag förstår inte heller vad det är som är så noterbart att jag hållt på med rullstolsidrott sen jag var liten. Det stod inget om att jag hållt på med fotboll 2 gånger så mycket under min uppväxt. Även om jag nu skulle bli frisk, villket jag verkligen hoppas så tänker jag inte sluta med rullstolsidrottandet. Jag ser det som ett träningsredskap, men förstår samtidigt att det kan kännas jobbigt för endel att man tycker det är "kul". Förstår det mer nu när jag själv är beroende av rullstol, men samtidigt så kan fler friska hålla på så är nog chansen att samhället blir mer tillgängligt och man slutar se ner på personer med funktionshinder större. Just nu har jag lite delade tankar om detta med rullstol som kul. Jag ÄLSKAR verkligen rullstolstennisen och att få träna i tennisstolen, men hatar varje minut jag måste tillbringa i standardstolen. Men det verkar inte läkare och andra förstå, man ser bara svart eller vitt. Jag har fått mina syskon och deras vänner att köra stol. 1 gång varje år är det en tävling som de är med i där man kör rullstol. Min bror började med rullstolsinnebandy för han tyckte det är kul med. Fast sen kom hans jobb ivägen. Ska han också få höra att det är konstigt att man väljer att "beblanda sig". Tycker det är skit att andra sitter och dömer en. Jag ska försöka få bort desssa delar i journalen men det blir svårt för man tycker och tänker så mycket. Trodde faktistk att det skulle finnas större förståelse på den klinik jag var på eftersom man jobbar med nyskadade och rehabilitering. Men tydligen inte. Den uppfattning jag har fått från vården när jag berättat om detta till olika människor är att jag är korkad och med all säkerhet störd på något sätt som vill beblanda mig med några som är svagare och efterblivna. Ingen har sagt det rakt ut mer än att de frågar om det inte varit så att jag sprungit runt och hämtat bollar och kört folk. När de inte fattat att jag själv sittut i stol. Rättvist blir det aldrig i den situationen men mer rättvist än om jag skulle springa och hoppa. Jag trodde att man i alla fall inom vissa områden av vården hade slutat tycka synd om personer med diverse funktionshinder och attityden att det är ett sämre liv och man är duktig och förtjänar klappar på huvudet. Ingen jag har tränat med när jag själv var frisk har sagt att de inte vill ha mig där. Reglerna har varit att jag inte ska springa undertiden men att det är helt ok att gå ur stolen för att hämta bollar som fastnat på konstiga ställen osv. Jag har inte fått en enda negativ kommentar varesig från deltagarna eller deras föräldrar. Då ska inte vården sitta och dömma. I den klubben jag var med i så var det många syskon som deltog tillsammans med sina funktionshindrade syskon. Det blir ju ändå en annan sak när man hamnar på samma nivå även om man är olika stark eller kan röra sig olika mycket. Bara att slippa titta upp i luften när man pratar uppskattar jag nu väldigt mycket.
I ditt första inlägg nämner du att det citerade utdraget kommer från den del av din medicinska journal som rör en utredning. Jag fick som inte ut vad det var för utredning - kanske läste jag för fort. Hur som helst står det bara att det är noterbart. Din journal är väl i första hand riktad till andra inom den medicinska professionen - till folk med kanske en helt annan plattform för tolkningar än du själv har. När jag läser citatet tolkar jag inte in speciellt mycket i det, bara att det är en intressant omständighet som antingen kan öka förståelsen om dig eller så kan den det inte. Skulle det stå något liknande i min journal skulle jag nog inte se det som någon konspiration mot mig.
Hur man bemöter en person i rullstol: http://www.bbc.co.uk/blogs/ouch/200801/wheelchair.shtml Tyvärr bara på engelska. Redigerat 2009-03-30 13:31
Skitbra krönika på engelska!
Komplettera gärna med en egen text som berättar vad länken handlar om.
-Jag försöker mig på en översättning. Brister finns garanterat- Jag använder en manuell rullstol. Den har ett namn. Jag kallar den "min". En rullstol är inte ett fängelse av järn. Jag är inte (contined). Jag är inte tragisk.En rullstol är inte en del av mig. En rullstol är inte allt vad jag någonsin kommer att bli. En rullstol är ett fortskaffningsmedel. En rullstol tyder inte på bristande intelligens. En rullstol betyder inte att du måste tala högre till personen som sitter i den. Att tala till en person i rullstol betyder inte att man skall rikta sig till personen som följer med. En rullstol ger inte personen som sitter i den naturlig godhet. Det betyder inte att de inte kan svära, eller att de är tålmodiga, snälla eller en gåva från ovan. En rullstol är ett fortskaffningsmedel. En rullstol betyder inte att personen i den har ryggmärgsskada. En rullstol betyder inte att det har inträffat en olycka. Att vi sitter i rullstol betyder inte att vi "liknar varandra". En rullstol avsexualiserar inte personen som använder den. Inte heller gör den någon sexigare. En rullstol betyder inte att personen som använder den inte kan stå. En rullstol betyder inte att personen som använder den inte kan gå. En rullstol är ett fortskaffningsmedel. En person i rullstol är inte en "stackare". Även om en person i rullstol är i samma höjd som ett barn, betyder det inte att han ÄR ett barn, eller är barnslig, eller tycker om att bli tilltalad som ett barn. En rullstol gör inte att personen i den vill bli klappad på huvudet. En rullstol gör inte en person inspirerande. En rullstol betyder inte att man ska tycka synd om personen i den. En rullstol är ett fortskaffningsmedel. En rullstol betyder inte att personen i den vill berätta hela sin sjukdomshistoria för dej. En rullstol gör inte automatiskt en person mer eller mindre funktionshindrad än någon annan. - - - - - Det finns inget "nästan" i rullstolstillgänglighet. Vårt samhälle har gett den blå rullstolssymbolen många olika betydelser, men när dagen är slut: En rullstol är ett fortskaffningsmedel. De flesta icke-funktionshindrade tycker inte om att stå bredvid en person i rullstol, jag vet inte varför. De flesta tycker inte om att bli omkörda av en rullstol. En rullstol går fortare nedför en backe än vad en person klarar av att gå. En manuell rullstol går mycket, mycket långsammare än en gående person uppför en backe. Det finns ingen moralisk betydelse i det: det beror på fysikens och tyndkraftens lagar. Personer som uppenbarligen kämpar för att komma uppför en backe med rullstol är inte "tappra", "hjältemodiga" eller "käcka". De använder sig av fortskaffningsmedel. Människoben är effektivare än rullstolar. Rullstolar går inte sidledes ens när det är fullpackat med folk som inte vill flytta sig ur vägen. Rullstolar kan ibland stjälpa på ojämna underlag eller dåliga trottoarkanter. Snälla, dra och ryck inte i personen som har fallit. De föll just på cement och har kanske skadat sig. De kanske inte vill ha hjälp att komma tillbaka upp i stolen. Tack för din omtanke, men tack ännu mera för att du lyssnar. En person i rullstol har precis samma rätt att välja som någon annan. En rullstol gör inte personen som använder den mindre jämlik. En rullstol är ett fortskaffningsmedel. Sitt inte i min rullstol ens när jag inte använder den. Om någon som använder rullstol kan röra på båda sina ben, eller ett ben, eller en del av ett ben, betyder det inte att han är "icke-funktionshindrad"/´ingen krympling`. Det finns ingen speciell hastighet som är lämplig för rullstol. Om du vill skuffa på min rullstol, fråga mig först. Jag kommer inte fram till dej bakifrån, grabbar tag i dina höfter och börjar skuffa omkring dej. Att jag använder rullstol betyder inte att jag känner en annan person som du känner som också använder rullstol. Att behöva använda en rullstol betyder inte att livet är slut. Det enda du vet om mig när du ser mig använda rullstol är att jag använder rullstol. Allt annat är antaganden. En rullstol är ett fortskaffningsmedel.
Ojojoj va bra skrivet av henne!
Jättebra krönika, som handlar om att en rullstol är en rullstol och att en rullstol inte säger ett dugg om människan i rullstolen.
Jättebra krönika! Den borde översättas till alla språk och ingå i skolundervisningen!
Guud vad fint skrivet...sån lust o skriva ut det, har massa ideer :hur man skulle kunna använda det förutom läsmatrial osv.
Extremt bra. Vill också skriva ut den och använda i olika sammanhang.
Om bara någon kunde översätta bättre, det blev nu lite hastigt och lite har jag lämnat bort som ni kanske märkte, där det är - - - - Om ni tittar i kommentarerna på originalet och hennes svar, så har hon inget emot att texten används, men vill att det framgår vem som är författare. Redigerat 2009-03-30 18:00
Kan man inte liksom ....fixa det nu när det är tillgänglighetsmarchen?...*funderar*
Känner någon någon engelsklärare...? Det skulle ju vara viktigt att få det riktigt bra och rätt också, om man ska gå ut med det offentligt. Hon har endel syftningsfel och använder omväxlande "the person" (sing.)och "they"(plur.) i samma mening, är det fel att rätta till sånt? Någon som förstår texten om det blåa klistermärket, det som jag har lämnat bort? Och vad betyder ordet jag har inom parentes, ganska i början?
confined? Betyder väl typ inskränkt, eller begränsad. Hon menar att hon inte ser sig instängd av sin rullstol. Vad gäller det blå klistermärket påpekar hon väl bara att det finns en övergeneralisering av rullstolssymbolens innebörd i samhället... Det verkar ju vara hela temat i texten, att hon känner att rullstolen skymmer henne i mötet med andra. Jag kan ju förstå att hon känner så, men inte vet jag nu om det är så mycket att bli lyrisk över. Finns väl betydligt mer genomtänkta texter om att vara annorlunda.
confined=instängd,isolerad och begränsad kan det betyda
Finns säkert många genomtänkta texter! Just denhär är bara så enkel och rakt på sak att man bara vill sätta den framför näsan på såväl barn som medelålders tanter som i sin välvilja ojar och vojar sig. De som inte förstår ord som "övergeneralisering av rullstolssymbolens innebörd i samhället"... Fina ord, men svåra!
http://www.expressen.se/kronikorer/1.1506028/ninni-schulman-ror-inte-min-lilla-kropp "För en tid sedan läste jag en tidningsartikel som gjorde mig oändligt sorgsen. Den handlade om en kvinna som varit med om en trafikolycka och hamnat i rullstol.På grund av dettaförlorade hon sitt jobb, sin man och sina vänner. Trots det slår reportern omedelbart fast att kvinnan "har funnit nya värden i livet". Är det inte alltid så? När någon haft otur - fötts med ett handikapp, eller blivit svårt sjuk - så förväntashan eller honvara extra tacksam och glad. För nu har människan fått perspektiv på vad som är viktigt i livet."
Det gäller verkligen att veta hur man skall förväntas uppföra sig om man har ett funktionshinder - le och var glad .... En bra krönika tycker jag.
Rätt eller fel, du tar inte ställning skriver du - du kallar henne neurotisk och det är ju en ganska stor dissning tycker jag. Nej, jag kan inte se det som att hon är självupptagen. Det är en kvinna som är jävligt trött på att få kommentarer om sin kortvuxenhet och nu till och med blir skrämd av uppmärksamheten. Att tycka som hon gör kan jag inte se som att hon är sjävupptagen. Menar du att man skall vara/bli så luttrad över kommentarer och att till och med bli rörd vid, att man inte skall bry sig? Du förstår de som träder över gränsen vad man kan kalla vanligt hyfs och anständigt uppförande men anser att hon som reagerar på det är självupptagen och neurotisk.... jag läste kolumen igen och jag kan inte se det du ser. Artikeln hjälper till på så sätt att hon berättar att det är jobbigt för henne och förhoppningsvis inser människor det och biter sig i tungan nästa gång eller säger till sina barn att skärpa sig. Ja, jag känner stor sympati för henne eftrsom jag också tycker att det är jobbigt att bli uttittad eller talad med på barnspråk. Jag kan mkt väl sätta mig i hur jobbigt det är. Sorgsenheten mot dottern tolkar jag som en sorg över att inte vara en "vanlig" mamma. Så känner jag också det när jag märker att det är lite knöligt för mitt barn att jag sitter i stol. Visst älskar han mig men han har också - med all rätt - en sorg över att hans mamma inte kan röra sig fritt och följa med på allt och troligtvis bli kommenterad av, av hans kompisar. Och hans sorg känner ju jag som min sorg. Berätta mer vad empati har med detta att göra så jag bättre kan hantera de som tittat ut mig nästa gång jag går ut en sväng.
Ja du, Moon. Det är tråkigt att du inte förstår tycker jag. Men som jag ser verkar det finnas några som förstår vad jag menar på. Det räcker för mig. För så här vet jag nu att det går att förstå, om man vill. Jag kommer förmodligen inte att skriva mera i denna tråd nu.
mmm... och återigen ska vi behöva acceptera folk som kommenterar att vi är duktiga när vi går av eller på bussen själva. Nästan varje gång så är det någon som antingen säger något direkt till mig eller kommenterar över huvudet på mig. "åh så duktig du är" "ojsan vad hon kan" osv. Känns som om man tror att det är helt ok att jag vill prata bara för att jag sitter i stol, var en man som på bussen satte sig jättenära och började prata om att hans fru minsann satt i stol men hennes stol var så bred för hon var så tjock, men att jag inte såg tjock ut osv... Jag var inte på bra humör alls men vad ska man göra, be de hålla käft kanske. Men ändå gör man det inte, eller inte jag i alla fall. Fast det skulle jag inte gjort om jag varit gående heller. Men folk pratade inte med mig så när jag var gående, nu spelar det ingen roll om jag har hörlurar i öronen, sitter i ett hörn och läser folk ska prata och fråga ändå. Barn tycker jag det är helt ok att de tittar, känner och frågar. Upplever att de inte tjatar på mig om jag visar att jag inte vill svara. Medans vuxna ibland beter sig som om det är min plikt att berätta vad jag har för sjukdom/skada och hur det yttrar sig. Barn nöjer sig med att jag säger att mina ben är sjuka så jag inte kan gå och hoppa som dem. Vuxna kräver att veta diagnos och sen ska det pratas om hur synd det är om mig och alla andra som har samma sjukdom. Och vi ska inte tala om alla de som blir sura när man inte vill ta emot deras knuffhjälp, packhjälp på ica osv. När jag inte är på humör så tar jag helst med mig sambon för att handla, så slipper jag alla som ska prata och hjälpa. Ibland har jag bara lust att köra över folk som vägrar flytta på sig, men nej vi ska snällt stå där bakom alla vagnar och vänta tills folket tagit sina bananer och pratat klart med sina väninnor om vädret. Folk får gärna titta på avstånd om det känns skönt för dem, jag tittar på andra som verkar intressanta om det så är att en tant har en fånig mössa. Men jag går inte fram och säger till tanten att hon har en fånig mössa, eller att hon är duktig som kunde lägga mjölkpaketet i korgen. Jag har börjat att hålla uppe dörrar för folk som ska in om jag kommer först dit, och vägrar ge mig förrens de gått in först. Är intressant att se deras reaktioner för endel vägrar gå in före mig för de ska hålla upp dörren, trots att jag kan ta mig in själv. Varför får inte jag vara vänlig och hålla upp dörren åt andra?
Fy fan vilken bra krönika. Hinner inte utveckla det nu, men jisses vad jag gillade den!
Ja det är oerhört jobbigt och irriterande att få höra kommentarer om sin kropp av okända, speciellt av damer i min egen åldrr (50+), att man är duktig som går ut, som åker buss etc. Tänk om jag skulle kommentera en förbipasserande med: "Vad modigt av dig att visa dig på stan med din sneda näsa"
Kollade på TV4 Nyhetsmorgon imorse. Som vanligt på fredagar så var där krögare som bjöd på mat och som pratade om sin restaurang. Tyvärr uppfattade jag inte namnet men jag förstod så mycket som att de hade som turistattraktion en tjejtoa på två toalettstolar i en. Cool idé i sig eftersom tjejer ofta går på toa tillsammans ändå och på detta sätt sparar man ju tid om båda gör ifrån sig samtidigt. Det jag reagerade starkt mot var när krögaren berättade hur det egentligen låg till med den bakomliggande storyn till dessa toaletter. Ja vi var ju tvungna att handikappanpassa och då fick det bli såhär. Jag är så hiskeligt trött på såna här kommentarer! Att det är besvärligt kostsamt jobbigt att se till att alla ha samma möjligheter att nyttja en lokal, oavsett till vad! *Grrrrr* Morgonens bryt!
Bara för att man är tvungen att göra något så behöver det inte betyda att man har något emot att göra det. Alla föräldrar med dagisbarn är tvungna att hämta hem dem efter jobbet ... Dessutom. Att bygga om en toalett kostar nog ofta minst 100 000 kr. Ska det vara kaklat, breddat m.m. så blir det nog lätt flera hundra tusen. I de allra flesta fall så innebär detta nog en ren förlust för den som bygger om. Kostnaden för handikappanpassningen i samhället läggs alltså över på privata individer. Detta är självklart bra för funkiskollektivet, men den enskilda individen som får betala räkningen kan nog med rätta bli lite "grinig". I vilket fall som helst så tycker jag i alla fall att han/hon ska få använda termen "tvungen" utan att bli kritiserad. För han är ju faktiskt tvungen att bygga om ...
Att jämföra rätten för alla att få tillgång till det offentliga rummet med att man måste hämta sina barn på dagis är bara löjlig! Jag vet inte alls vad du har för erfarenhet av livet som utestängd, men jag har i 37 år blivit tillsagd att jag inte kommer in på än det ena än det andra stället, så jag tar mig rätten att reagera när folk uttrycker sig klumpigt. Vad gäller att man kanske vill men inte kan av ekonomiska skäl som enskild näringsidkare t ex bygga hiss eller vad det nu kan vara så har jag full förståelse för detta. Å ena sidan säger en del inom handikapprörelsen som menar att det ska ligga på den enskilde näringsidkaren och att man måste ta med tillgängligheten i beräkningen när man startar näring. Å andra sidan tycker jag att det går för långsamt och skulle hellre se en form av utplanat rotavdrag, ungefärligt det man haft i USA.
Fast vad man säger speglar (alltför) ofta hur man tänker... Jag tycker också att det låter illa!
Vårt samhälle har mycket tvingande, och jag förstår företag som känner sig tvingade. Att få 100% bra tillgänglighet blir inte av utan tvång.. så jag retar aldrig upp mig på ärliga kommentarer att någon känner sig tvingad.. Värre då med dom som kämpar emot det tvingande.. och har ett colt face. (Ett falskt "håller med" utan att åtgärda)
Har då aldrig sagt att jag är tvungen att hämta mina barn någonstans, snarare att nu måste jag hämta barnen. Hur vi använder språket speglar våra känslor och åsikter, att vara tvungen är något negativt, man är tvungen att uppsöka toaletten (annars händer något rätt otrevligt), man är tvungen att laga läckan (annars blir det ännu otrevligare). Däremot bör det väl vara positivt att göra sin restaurang tillgänglig för alla gäster, det kostar inte så mycket mer att göra en hk toalett om man samtidigt renoverar de andra man har, vilket dels höjer värdet och även drar mer kunder eftersom fräscha toaletter är ett stort plus för alla restauranger. Om det anses dyrt att göra toaletter så ska man kanske inte ha restaurang alls, på vilket vis är det mer tvingande att göra en tillgänglig toa än en vanlig toa, tvånget är väl att alla restauranger måste ha toaletter för sina gäster, inte att de måste göra just en tillgänglig sådan. Redigerat 2009-03-20 11:38 Redigerat 2009-03-20 11:40
Det är inget uttalat negativt förknippat med ordet "tvungen". Man är tvungen och äta också... Människosläktet är tvunget att fortplanta sig ... Tvungen = framtvingat av annan omständighet = måste. Bäst vore så klart om man tänkte på handikappanpassning direkt vid nybygge, och det görs tack o lov nästan jämt numera. Handikappanpassning vid nybyggnation gynnar alla. Jag begriper t.ex. inte varför man ska ha trösklar? Även byggherrarna tycks nu också ha insett att det är slöseri på plank att lägga en bit under dörren. Barnvagnsförare föredrar absolut ramper framför trappor osv. Men handikappanpassningen i samhället har en baksida. Jag bor på en mindre ort med en kyrka som byggdes långt innan tanken på handikappanpassning tyvärr var påtänkt. Kyrkan är byggd i två våningar med samlingslokal, kök, toalett m.m. i källaren och själva kyrkorummet på övervåningen. Under 50 års tid har denna lokal använts för en mängd olika sorters samkväm varav en stor del var helt oreligiösa aktiviteter. Jag ägnade som barn t.ex. många, många timmar åt att spela innebandy och pingis i min kyrkas källare. Nu kommer de nya reglerna om handikappanpassning i samhället. (Som jag absolut tycker ska finnas vid alla former av offentlig nybyggnation.) Vad blev konsekvensen för min kyrka? Jo, kyrkan måste byggas om och det måste installeras hiss och handikapptoalett. Vi talar alltså om en kostnad på närmare en miljon kronor. Har stiftet råd med detta? Nej. Så vad blev konsekvensen av kraven på handikappanpassning i min hemort? Jo, med tanke på att lagen nu ställer dylika krav så fanns det bara en sak att göra. Man tvingades att stänga kyrkan. Sedan ett halvår har den legat ute för försäljning för 500 000 kr. Inga fler barn kommer spela innebandy där. Inga fler kafferep för alla gamla ensamma änkor kommer någonsin att hållas i källaren. Inga fler aktioner för t.ex. röda korsets hjälpaktivitet. Inga fler sagostunder för ortens barn. Och vad mer ... jo, nu kommer vi ju alla att förfalla till hedendom och evig förbannelse i.o.m. att kristendomen faller i glömska... Inga fler bröllop, dop ... luciaframträdanden av skolas elever ... Personligen kommer jag, och många med mig, att få ändra vår livslånga jultradition att alltid gå till kyrkan på julafton. Småtrist... Handikappanpassning av samhället är som sagt bra. Om man hade följt lagen och byggt om min hemorts kyrka för en miljon så tror jag dock ärligt talat att denna ombyggnation hade gjorts helt i onödan. Faktum är att under de senaste 30 åren så har jag bara känt till en enda person som behöver rullstol på min hemort, och jag ser det som tämligen osannolikt att denna person skulle vilja besöka denna kyrka ... Men alla de som under decennier använt sig av denna samlingslokal är nu utslängda i snödrivan. Handikapprörelsen biter sig själva i svansen om man inte inser att handikappanpassningen av samhället ibland är till belastning för övriga samhällsmedborgare. Man borde kunna ha överseende med att vissa oförskända individer ibland t.o.m. använder så grova ord som att man känner sig tvungen att handikappanpassa. Båda parter måste, när så är möjligt, visa respekt och hänsyn för den andres behov och situation. Jag har 100% förståelse för att funktionshindrade känner sig utestängda från delar av samhället. Men nu är faktiskt kyrkoporten låst för oss alla i min hemby. Varför ska nu alla på orten straffas för att man för 50 år sedan inte tänkte på att nån i församlingen nån gång i framtiden kanske skulle behöva rullstol? Är detta verkligen en seger för handikapprörelsen? Amen.
Men seriöst... Handikappanpassning? Ordet känns jävligt 1960-tal och klingar helt fel i mina öron. Tillgänglighet för alla! Joohooohooodå, ord har betydelse!
Åh, jag trodde i min enfald att det var fysisk miljö vi diskuterade i den här tråden. Inte bilanpassning. My mistake. *ironisk*
Jag är ganska upprörd av den där inslaget som du hade lagt fram. Jag är inte nån höjdare på engelska men så mycket som jag fattade så tyckte dom inte att det var bra gjort att allting e såpass tillgängligt för människor i rullstol, eftersom dom ansåg att alla kan inte vara 100% nöjda..ja menar vafan...visst man kanske inte kan täcka alla funktionhindrades behov, men visst är det bra och göra så gott man kan för dom som man kan göra nått åt. Störde mig också på killen som sa*rolling law sue* vafan e det här..då skulle isåfall män känna sig rädda för kvinnor, eftersom kvinnor kan stämma dom för sexuella trakasserier ....förstår ni hur jag tänker? Och helt ärligt G-man eller vad du nu heter...hur kan du vara personlig assistent om du har så mycket imot funktionhindrade, man riktigt känner din frustration ...
Kyrkan stänger ute också, är det mer ok då i så fall?
Foa skrev: Att han något emot just funktionshindrade har jag inte uppfattat honom. Nej exakt, du säger att DU inte har uppfattat det så, det får liksom stå för dig, alla kan inte tycka och tänka och känna som du eller hur?...Din uppfattning är inte min uppfattning och visa versa, så om jag var du, så skulle jag respektera allas åsikter istället för och vara en bessevisser.
Ja du....Jag skrev den, så jag vet nog innebörden, du därimot kanske borde fundera kring detta.
Nu är det ju viss skillnad på USA o Sverige när man tänker på att stämma någon, det får du hålla med om, här lär väl inte riktigt samma situation inträffa eftersom vi inte har den kuturen (att stämma varann på miljonsummor till höger o vänster alltså) i Sverige.
Jag sa inte arg, jag sa upprörd...och det är skillnad..och jag har inte sagt att du har hållit med inslaget heller...
Beror vilka skatter det handlar om.. vad som jag känner solidaritet inför. Kyrkoskatten har jag tagit mig ur. Sedan hoppas jag att man någon gång i framtiden kan styra sin skatt man betalar. den dagen vill jag att inte en krona går till försvaret. Vill heller då styra försvarspengarna till sjukvård.
På tal om att själv få rikta sin skatt kom jag att tänka på att barnsjukhuset här i stan för några år sedan gick ut med en vädjan i tidningen. Just de avdelningar som behandlade barn med cancer hade fått gåvor och arv i överskott riktade just till den verksamheten, så de hade överskott på leksaker, tv och annan media, datorer medan de andra barnavdelningrna alldeles hade glömts bort. Det blir ju ett feltänk hos givarna för inte tror jag att någon missunnande ett svårt sjuk barn någon glädje - men man tänkte inte så långt ...... och barncancerfonden syns och hörs ju så mycket så det var dit gåvorna hamnade.
Med ditt resonemang att "alla kan inte få göra precis allting" så kanske vi även ska passa på att införa apartheid-systemet i Sverige? Eller varför inte låta judar bära judestjärnor och inte få gå vart de vill? Kanske vi även kunde ta bort rösträtten för kvinnor. Det räcker väl med att män röstar, för alla kan faktiskt inte få göra allting. Eftersom du går ut så hårt mot dem som inte klarar av att jobba, så kanske du ska berätta varför du själv är förtidspensionerad. Skrev du inte att alla borde kunna jobba med någonting, vad gör dig så speciell så att du inte kan utföra någon syssla? Vad tror du att förtidspensioner och andra bidrag kostar? Genom ökad tillgänglighet kan man minska en stor del av den hjälp som folk måste ha genom personliga assistenter, ledsagare, vårdare, hemtjänst etc. Vad tror du kostar mest? Löner åt alla dessa människor som servar människor med funktionshinder? Att göra samhället tillgängligt så att människor slipper tvingas in i mer passivitet än nödvändigt. Redigerat 2009-04-04 05:25
© Copyright 1999-2024 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
