http://www.aftonbladet.se/nyheter/article113948.ab Det där imponerar iallafall på mig! Lägg märke till den dryga kommentaren i slutet! Vilken lirare! PS. Om du "100kilos kvinnan" läser detta, kan duväl höra av dig till mig, så kanske vi kan ta en kaffe eller nåt! DS.
Lite kul men jag har svårt att tro på historien, låter lite för fantastisk men vem vet ....?
Jag undrar var hon snattat elrullen?
spikmattor? hur fan ska vi andra som inte gjort ett skit ta oss in då??wtf
Vilken slapstickgrej... men att snatta är väl inte särskilt hjältemodigt???
Till sidans topp
Hej! Jag är en Socionom studerande kvinna som läser inriktingen äldre och funktionshinder. Jag är mycket intresserad av missförhållanden, felbehandling, vanvård, övergrepp mm som en person med funktionshinder har fått utstå. Jag är intresserad av vad var det som blev fel, hur och vad som hände + vad man gjorde åt saken och hela vägen deremellan. Snälla , Snälla , hjälp en student genom att skriva till mig och berätta den felbehandling som du eller någon med funktionshinder som du känner har råkat utför , det kan vara stort eller mindre stort .... Tusen tack på förhand!! Kram Saaraa
Bara iden om aldre och funktionshindrade ar fel anvand min privata mail. sa skall jag beratta {spanskt tangentbord tyvarr} J
skriv till min privata mail så ska jag berätta
Jag har kommit på att ringer man Reseservice så ringer man 0771-xxxxxxxx När man får räkningen på telefonkostnaderna så ser jag att kostnaden delas mellan mig och Reseservice. Vem som betalar mer vet jag inte.. men delas den så bör jag betala hälften. Jag har en del gånger fått betala upp till 2 Kr 30 öre. Nu tänker jag tanken att dom har ett telefonnummer som enbart jag betalar för att nå dom.. då skulle samtalet på 2.30 bli enbart 69 öre. Men jag har inget val.. dom har bara ett nummer där dom ser till att jag MÅSTE betala den dyrare avgiften. Samma sak är det med FK ringer man dit så delas samtalskostnaden. Är det fler som är lurade?
Företagen okunniga om kostnad för 0771-numren Det är telefonbolagen och enbart telefonbolagen som tjänar pengar på 0771-numren. De flesta företag med dessa nummer vet inte att det kostar konsumenterna stora pengar att ringa till deras kundtjänst eller support. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=618519 Nackdelen med 077-nummer är att exempelvis många leverantörer av bredbandstelefoni, mobiltelefon och fasta operatörer (som inte heter Telia) klassar dessa nummer som "övriga telefonnummer". För den som ringer blir samtalskostanden som "sverige samtal" plus "övrig teletaxa". Vilket innebär att minutpriset för den som ringer upp motsvarar i värsta fall mobilsamtalstaxa. http://sv.wikipedia.org/wiki/0771
Snyggt Morticia.. nu ska jag använda dina länkar då jag pratar med chefen för Reseservice i morgon.. hon har ett 090-nummer så det blir enbart 69 öre för mig. Jag ska tala om för henne att det blir henne jag ringer och betställer reseservice ned då
vad jag förstått från förr så är det att om man har 0771 så får man ett annat pris på växelservice tjänster och andra teletjänster som företag med många ingående samtal har. Men det är ett stort luftslott som de tjänar stora pengar på helt klart.
En dag när jag lämnade min son på dagis kommer en helt fämmande tjej fram när jag packar ur rullen ur bilen och frågar: vad har hänt?? Varpå jag blir helt ställd och svarar:min son har en muskelsjukdom och hon skriker STACKARE.. Jag blir skit arg och säger att det är inte synd om honnom och dessutom hör han vad du säger!! Då svarar hon att ja han var ju söt iallafall....
Idiot!! Jag hade nog klippt till henne. (i ren chock och frustration, men hon blir ju tyvärr inte mer begåvad för det) // A E
Usch, man blir både chockade och jättelessen när man råkar ut för något sådant. Barn kan både vara elaka och korkat dumma, som den här flickan. Så det där att barn är så gulliga och öppna alla gånger är bara nys. Det finns bra öppna ungar och det finns motsatsen.
....... jag tog för givet att det var ett barn ... det var ju ett så komplett vansinnigt uppförande ... mina tankar bara. Ja, var det en vuxen person är det ju totalt sjukt.
"Tjejen" var runt 40år.....
Helt sjukt och kränkande har vi inte kommit längre!
Var det en mamma till något barn på dagis? För i såfall borde du gå vidare med det på något sätt, det är inte bra för den mammans barn om hon har en sån attityd. Jag har erfarenheter av en mamma till en tjej i min klass och hennes attityd till mig, och det blev ju som det blev med det... . Sånt här får bara inte förekomma! Ha ett allvarligt snack med henne, sammankalla föräldrarna till ett möte och informera om din sons sjukdom, för det kan ju finnas fler päron med dessa attityder och det går ju över till barnen som sedan mobbar.
nej det var ingen mamma till något barn som går på dagiset utan hon gick bara förbi med sin hund...
Förmodar att du hade skällt ut henne utav bara den, om du inte blivit paff, som jag antar att du blev. Snacka om rikspucko! Det är nästan så att jag vill säga att du skulle sagt att den smittade *S* Jag antar att de andra barnen på dagis gärna vill åka i rullen om de får? Minns när jag bodde i fosterfamilj i Sandviken & vi fick hen men ny "bror". Han hade ryggmärgsbråck & hade blivit vanskött av sina föräldrar, men hade bott på nåt rehabhem för barn. Vi hade superkul med honom & han fick glassa runt ute på vår gård med rullen, vi beundrade hans muskler & hans sätt att hantera rullen Vi fick självklart prova den & han skrattade gott när jag försökte stegra med den ( Heter det så när man låser hjulen & lutar sig bakåt?) Han var ascool & en riktig tuffing. Han skällde på tanter som ville hjälpa honom uppför trappor när han gick med kryckorna & benskenorna, körde på folk som vägrade flytta sig & hade sig *S*
ja säg den dagen man slutar förundras....... Fick förra sommaren höra att jag hade en ohövlig son son inte hälsade tillbaka. Gjorde ingen stor grej av det då men det...bränner på insidan. Sklulle han hälsa tillbaka hade jag hoppat jämfota av glädje och blivit intagen nånstans..
Nu när jag valsat runt i vården i 2år så har jag gått från att hålla hårt på det privata till att behöva prata om känsliga saker som om det inte är något alls. Frågor om sexliv osv. känns ibland som om man måste svara på och berätta om utan problem. På stormötet på rehab så tycker jag läkaren gick över gränsen ibland. Hela teamet var där, AT, sjukgymnast, kurator sköterska och läkaren. Inför alla dessa så tog läkaren upp det jag pratat med sköterskan om, med mage, blåsa och sexliv. Att jag bett om remiss till gyn tex. Det är inget jag har problem att säga eller berätta om mina blåsproblem om jag själv får bestämma när och vem som får veta. I och med att jag frågar massa på diverse forum så har jag tagit ställning till att det hjälper mig mer att fråga och så än att hålla allt jätteprivat. Nu med sjukdomen så funkar jag inte som förut. Men jag tycker det är fel att läkare tar upp sådant på ett möte där personer som inte behöver vara inblandade i det är med. Ok om de vet att problemen finns, men i detalj så tycker jag inte att jag ska behöva sitta och berätta. Nu var jag redan så förbannad på läkaren som sagt korkade saker tidigare så jag orkade inte tjaffsa mer, men överhuvudtaget så förstår jag inte varför man måste öppna sig så mycket så fort man kommer innanför sjukhusdörrarna. Sköterskan har varit jättebra och tagit allt sådant bakom stängd dörr bara vi två och pratat om det på ett bra sätt. Läste någonstans på rekryteringsgruppens sida om att de som jobbar där ska vara försiktiga med att prata om sådana saker så man låter det vara privat och då pratar om det lite mer privat. Det tycker jag är kanon. Kanske så kan man hitta en balans sen som känns bra och funkar i vården, för inte ska man väl behöva ta sådant i miljöer och tillfällen där det inte känns rätt. I mitt fall hade jag redan pratat med sköterskan hur det låg till veckan innan så hon var uppdaterad men läkaren var väl nyfiken eller något. Redigerat 2009-01-15 21:39
Jag tycker definitivt att det låter som ett brott mot tystnadsplikten, och att din läkare har gått lååångt över gränsen. Du borde anmäla detta till HSAN.
Jag var på utredning på smärtsektionen/rehab våren 06..hadde enorma förhoppningar att dem skulle gå vidare i min sjukdoms-utredning, ge mig hjälpmedel, ge mig bättre smärtmedeciner.. Men oj vad fel jag hadde, vissa av möterna var toppen som med kuratorn, arb.terp mfl. men ingen talade om för mig i början av det hela att all info skulle delas med de övriga i "gänget". Under tre mån pågick det hela, å mina förhoppningar växte...trodde verkligen dem skulle hjälpa mig då det är ett stort univ.sjukh. Under sista slutmötet med alla, så hamnade jag i nästan likadan sitts som du. Ngr av dem som var där var gulliga och förstående men läkaren som hadde talan snackade på som om jag inte fanns i rummet. Snackade ngt om att tidigare händelser lett till att jag blev sjuk, å ngn medecin skulle jag inte få...han hånade mig, och skrattade när jag förklarade om mina funktionella svårigheter. Han bagateliserade ALLT, å drog upp allt som inte var rellevant. Spec det jag berättat för kuratorn, jag är för öppen ibland men skall inte behöva få det kastat i ansiktet för det. Till slut gick han för långt läkarn, och jag fick världens gråtattack...allt hopp sjönk till botten. Å när han såg hur jag brast ihop så fälde han bomben -att jag inte kvalifiserade mig i den grupp som skulle träna under ngr veckor och ha lite små kurser i smärthantering etc. å råga på allt så sa han att jag för funktionshindrad för att vara kvar på rehab. jag var för sjuk....men ändå tog han inte själva funktionshindren och sjukdomsorsaken bakom det på allvar. De andra på mötet som knappt fick nån talan, bröt mötet då dem nästan började grina själva av min reaktion. Dem hämtade vatten åt mig å gav mig tom. en kram...dem var så snälla men den jäveln som bestämde allt, ja den läkarn sket totalt i mig som sjuk individ. Minns inte ens hur jag kom hem, eller dagarna därefter...var så innerligt förstörd. Det ända dem gjorde var att fixa sjukg. kurator i min hemkomun, det dem kallade för rehab i hemkommunen....fy bubblan vad arg jag var på alla då. Kunde inte förstå läkarens slutdom för fem öre... skulle mer än gärna villja träffa honom idag och tala om vilka konsekvenser jag fått leva med sen dess. Å ngn rehab.plan gick inte att hålla konsekvent på hemorten då dem inte är utbildade så som på sjukhuset. Så fick ingen hjälp i sluänden ändå...tog nästan ett år innan jag ens kunde tänka på de där människorna i mötesrummet och "domen". Det var så kränkande... Kunde heller inte göra ngt åt det...som anmäla etc. jag var ju för sjuk...för trött allt. Jag gav upp hoppet om att få ngn hjälp. Förstår verkligen hur skiten känns...skulle verkligen villja veta vad dem eg gör för nytta på sånt ställe om dem ändå inte kan hjälpa en. Har läst deras mål och det är långt ifrån vad dem erbjöd mig...kände mer som dem bara ville bli av med en för gott. Man var en besvärlig pat, med besvärliga symptom och ett besvärlig livssituation... Ja om man bara visste då hur man skulle handskas med skiten gör ont än idag att tänka på det hela. Men NEJ dem som prof.läkare etc. skall inte behandla "oss" som barn...eller kränka på det viset. Dem skall respektera det man vill tala om och vad man inte vill tala om...sunt förnuft bör dem ju praktisera i oftare enligt min mening. Känner med dig i situationen iaf...
Kära vän Jag vet faktiskt inte hur jag skall förklara dethär utan att "förminska" din närvaro. Det tog mig några år att lära mig. Men det är såhär att läkare som inte förstår och kan, tar (för att klara sitt eget fejs) kommando och bort förklarar patienten för att fortfarande behålla sin dominans i gruppen. Jag har råkat ut för det här flera gånger därför att den sjukdom jag har är "lite sällsynt" dvs inte sma 1, 2 ,3. utan en ärftlig i samma grupp (M24) och läkare kan så lite och är i så stort behov av auktoritet, och det utgör en propp i arbetet. På rehab är dessa möten mycket bra om man som patient kan styra dem, inte annars. Man skall ha klart för sig att om någon försöker ta kommando eller överhet eller "håna" eller se ned på någon är denne rakt ut på hal is. En patient om så psykisk behöver samma omvårdnad som en fysisk, allra minst. Så en läkare som gör som du beskriver kan inte bara klandras utan även fällas inför en tingsrätt och förlora sin legitimation. Jag har nog av tid och vana blivit mer extrovert än vad du är. Det är är "befriande" att alltid vara öppen och ärlig. samtidigt som det är det bästa vapnet emot de som är besserwissrar, men om jag fick vara privat någon gång vore det underbart. Jag förstår dig och alla som råkar ut för dessa typer som du träffat på, och liknande(skulle vi inte göra en namnlista?) Androm till varnagel, som det så vackert heter på ren Svenska. Kramar och förståelse från mig. Yoni, inte bara för att du är en yoni var också en sensei, och må kraften gå med dig Från lingam J
Är det någon som kan tipsa om ett europeiskt land som har kommit långt i frågan attityder/bemötande till personer med intellektuellt funktionshinder?
Sverige
Vad är ett intellektuellt funktionshinder? Menar du mentala sjukdomar och (utvecklings-)störningar eller räcker det med att vara dum för att vara intellektuellt funktionshindrad?
Ska demenssjukdomar ingå i denna grupp funktionshinder?
Jaja, självklart kan alla vara dumma, oavsett om man har funktiomshinder eller inte. Men är det nödvändigt att ta till livsfarliga grepp eller ta ifrån dem vissa rättigheter för det? Varför inte jobba på att ändra deras beteenden istället? Och dumhet i sig är ju ingen diagnos!
http://hemmetsjournal.se/Reportage/reportage/Rullstolsbundna-Susanne-Jag-ser-bara-mojligheterna-i-livet/ Jag har läst liknande reportage i veckotidningar om barn och vuxna med rörelsehinder som inte har hjälpmedel och som hyllas för detta i artikeln. Varför är det så tror ni? OBSERVERA att jag på intet sätt kritiserar Susanne för hennes val (du kanske finns här) men varför lyfts det fram som tecken på svaghet att ha hjälpmedel? Min tanke är ju att det måste vara himla jobbigt att krypa upp för trapporna och inte minst de gånger som man inte mår så bra. Och jag kommer ihåg innan mitt kök blev anpassat hur snett jag satt när jag diskade och lagade mat och det var jobbig i längden. Jag citerar: "I den trivsamma villan i Vrigstad finns inte några hjälpmedel som tyder på att Susanne skulle vara rörelsehindrad. Inte ens något extra som hjälp för komma upp och ner i trappen till sovrummet på övervåningen. – Det är ju bara krypa upp, det är inget märkvärdigt med det, förklarar Susanne"
Jag fortsätter: Detta verkar vara ett journalistgrepp och framställa människor med funktionsnedsättningar som hjältar som inte böjer sig för sitt handikapp. Är det förebilder för mig? Jag som aldrig hade klarat av att krypa uppför en trappa eller satt på tekannan med bänken i höjd med hakan. Nedan mejl fick jag för ett tag sedan av en journalist och det går i samma stil (kanske rent av är samma tant, jag har inte kollat.) Men vad är då "vi" som är glada och i behov av våra hjälpmedel och anpassade kök? Är vi loosers som "inte kommit ut på andra sidan"? Vi som glatt lånade/hyrde säng och skötbord till bebben från Hjälpmedelscentralen och som inte vill studsa och fastna på trösklarna mellan rummen. "Hej! Jag jobbar som frilansjournalist och skriver artiklar om människor som har gått igenom något svårt, men kommit ut på "andra sidan". Tanken är att mina reportage ska inspirera andra som har det svårt just nu. Artiklarna publiceras oftast i tidningar som Hemmets veckotidning och Året Runt. Känner ni till någon person som har gjort något bra av sin situation och kan fungera som inspirationskälla? I så fall, skulle jag vara väldigt tacksam om jag kunde få telefonnummer till denne/denna. Med vänliga hälsningar cxxxxxx"
Håller med föregående talarem och vill tillägga att Susanne knappast får medalj av sin kommun för att hon besparat dem kostnader när hon är utsliten efter att ha krypit och suttit snet vid spisen när hon är 50 år och behöver extra hjälp för att hon överansträngt sig. Anser mig inte vara mer funktionshindrad av hjälpmedel eller anpassningar, snarare mindre eftersom det sparar min kropp och gör att jag orkar mer. Så om någon har en dörröppnare över är jag intresserad eftersom jag inte anses behöva öppna dörrn här enl. kommunen.
Hej! Själv blev jag för något år sedan kontaktad av en tjej som höll på att utbilda sig till certifierad coach. Hon var själv elitidrottare och kunde inte förstå varför så många av oss med funktionshinder inte var motiverade att bli friska till skillnad mot friska elitidrottare som var mycket duktigare på den saken. Hon hade utifrån detta resonemang, tänkt ut en affärsidé. Nämligen att coacha människor med tex MS att låta bli att använda tex rullstol så länge det bara gick. Hennes fråga var, vad tyckte jag om detta? Var det inte en lysande idé? Först blev jag helt paff och trodde att hon skämtade på något sätt, men hon var tyvärr helt allvarlig. Sedan gjorde jag ett kort avslut, där jag förklarade för henne att hon definitivt hade fått allt om bakfoten och att om det möjligen behövdes coachning för funktionshindrade så gällde problematiken att acceptera hjälpmedel, inte att skjuta upp användandet av dem. Håller verkligen med om att vi alla borde kontakta den där journalisten, för sådant här "tänk" är definitivt inte bra!
Jag tycker att det är toppen att barnet tidigt har fått lära sig att hjälpa till, han kan ju duka fram koppar och så till kaffet. Men så läser jag i texten: "Hemmet borde väl åtminstone handikappanpassas! – Men det satte jag stopp för, säger Susanne. Det hade bara gjort även vår helt friska kille handikappad!" Den tanken förstår jag inte riktigt.
Åh, en sak till! Jag tror att vi ska vara väldigt försiktiga i hur vi uttrycker oss i kommentarerna till artikeln så att det inte blir hackande på henne. Jag har sett det hända lite för ofta i ett annat forum när en artikel nämns och så blir det backlash på alltihopa.
Det kanske inte är så konstigt att många ser hjälpmedel som svaghetstecken när man märker hur många i samhället behandlar personer som tex. använder rullstol. Man blir klassad som mentalt inkompetent och får inte en chans att visa vem man är. Så många klappar på huvudet som jag fått efter att jag börjat använda stol har jag nog aldrig fått tidigare. Lite samma attityd från vården, att hjälpmedel inte är en hjälp utan en stjälp. Kan bara relatera till mig själv och vården tycker det är bättre att jag stapplar fram eller kryper än att jag får hjälpmedel som kan ta bort mycket av skaderisken. Att man fysiskt sett kan göra en sak är inte likvärdigt med att man mår bra av det i längden. De flesta kan ställa in tallrikar och glas i ett högt skåp efter disken men om man skulle behöva göra det flera gånger/dag på tex. ett jobb så är det få som skulle göra det och se det som ett tecken på att man är stark. Man använder sig av lyftar eller har dessa saker på mer lättåtkomliga ställen. Lite samma syn måste man nog ha när det gäller hjälpmedel. Att man ser det i ett längre tidsperspektiv.
Man kan ju mejla dom den här diskussionen!
Hej. Jag pluggar till arbetsterapeut och är klar om ett år. Jag har läst en del här och känner att väldigt många upplever att de har blivit dåligt bemötta av arbetsterapeuter. Detta gör mig uppriktigt ledsen! Hur ser det ut därute? Känner alla att arbetsterapeuter är dåliga eller har folk bra erfarenheter också? Och VAD är det som är så dåligt om det är dåligt? Mvh Jessica
Jag har själv inte råkat ut för "dåliga" arbetsterapeuter, men jag har ju hört och läst av folk här på forumen. Det värsta är väl att inte ens bli betrodd av sin egen arbetsterapeut, utan de tror att man ljuger för att få extra mycket hjälpmedel, och de tror att man är lat, och att det är "bra träning" att man måste göra saker som man faktiskt skulle klara bättre och lättare med rätt hjälpmedel.
Jag har haft en AT för ett år sen (innan jag flyttade till annat AT-distrikt) som var så stressad, glömsk, ej tillgänglig, svår att tala med och som inte tog ens behov på allvar. Detta ledde till att de hjälpmedel som kunde ge mig avlastning kom för sent. Hon skrev mest ut enbart standardhjälpmedel men ngt utöver det kände hon inte till. Fick lära mig hur jag själv kunde få nys om hjälpmedel, vad dem hette...så det ända hon ville göra var att beställa dem. Enligt mig var det jäkligt bekvämt för henne men jag hadde inget annat val än att servera henne info, annars hadde jag inte fått ngr hjälpmedel. Att tas på allvar, bli sedd och hörd är så oerhört viktigt. Att det inte är en fem minuters möte och att mkt info går förlorad är ngt som är pest. Med min förra AT gick det inte att hålla en disskusion med, tog evigheter innan hon ens ringde till HC ang tid för utprovning. Ja hela rocessen var så trög att jag tillslut gick in i väggen. Jag drabbades hårt av hennes attityd, kan verkligen förstå att det inte är lätt att ha hand om ett helt distrikt men som AT har hon ändå en plikt att se över ens behov. I dagsläget har jag en toppen AT, hon lyssnar och tar sig tid. Hon kollar upp det man frågar om på en gång, man får svar oavsett det är stora el små frågor. Hon sätter saker i rullning så att jag kan känna trygghet i att det händer ngt. Hon vill gärna veta detaljer om hur man lever och klarar sig och enligt min uppfattning så är hon ärligt intresserad så hon har bättre inblick i vad jag kan behöva/el vad vi kan vänta med i hjälpmedelsväg. Hon ser mig i ögonen som den människa man är oavsett funktionshinder...och det gör mig glad varje gång jag träffar henne, ser altid framemot det då jag inte behöver göra allt jobb som hon får betalt för. Såna småsaker som ögonkontakt, ärlighet, öppna samtal gör under. Iaf för mig personligen. Då AT har med så mkt personliga delar att göra så är tillit en viktig grundpelare. Är man sjuk, el dålig på annat sätt är det sista man behöver en AT som inte vill ha kontakt med en, el som motsätter sig människors egentliga kunskap om sina/sin funktionshinder/hälsa. Så att bli respekterad för det man själv kan är även det viktigt. Så jag håller med det är så ledsamt att så många funktionshindrade måste kämpa livet ur sig för att få sin ATs uppmärksamhet eller proffesionella hjälp. Den hjälp som vi har rätt till. Hoppas du kommer tillhöra en mer lyhörd, hjälpande och öppensinnad generation av arbetsterapeuter Redigerat 2008-12-11 14:15
Jag har de senaste åren haft otroligt bra och trevkiga AT, dessförinnan har jag träffat både bra och dåliga sådana, största problemet har väl oftast varit att de anser sig veta bättre än vad vi själva gör och att man får förklara och tjata och gå med på omständiga lösningar för att de så småningom ska inse att det här inte fungerade så vi gör som du sa från början. At de dessutom ofta har dålig koll på nyheter och på produkter som inte finns i deras lista (fast de kan skriva ut dem) och att man hela tiden måste visa dem på vad man behöver. Många kan inte leta hjälpmedel själv och får därmed nöja sig med halvbra, eller t.o.m. dåliga lösningar.
jag har träffat på några dåliga och några ok... ingen kanonbra än. Det jag saknar är verklighetsanknytning, man snöar in på regler och hänvisar allt till dessa regler och riktliner istället för att se den situation personen befinner sig i. Tex. min sambo fick vänta i 3 månader på attfå tid att prova ut dyna, den tiden ställdes in och jag mailade AT:n om ett förslag på dyna men fick nej pga. hans funktionsnedsättning var inte tillräcklig för denna dyna. Skitargument men ok... på utorovningen så var det den enda dyna som kom på tal den jag hade föreslagit. Kände då att tänk så mycket bättre det hade varit om man lyssnar på brukaren och dess anhöriga. Speciellt om man är yngre så har man ibland ganska bra koll på sortimentet, kanske har testat någon kompis rullstol, lift mm. Men då ska en person på några få minuter bestämma vad som är bäst. Själv har jag fått bråka för döva öron i 1.5år. Min at har skitit fullständigt i mig och sagt "avvakta utredning" Hon sa att om jag får handtag till toa blir jag passiv och det kaninte hon ta på sitt ansvar. Jag klagade och fick en annan AT på min sida men ändå blev jag ifrågasatt. klaraar jag verkligen inte av att gå ändå, faller jag verkligen är det inte för att jag bara är lat osv. Nu har jag en ny AT och dyna för min del kom upp idag. och fick svaret att endast pga. smärta får man inget mer än skumgummidyna, inte en enda fråga om VARFÖR jag har ont, om jag sitter snett, om jag har haft sår osv. Utan man hänvisar bara till regler. Lite samma när det gäller resten av tilvaron, hela tiden blir jag ifrågasatt är det verkligen så som jag säger. Idag fick jag även höra att jag inte behöver dyna och rullstol för jag kanske kan gå med kryckor och att stå är avlastning. Visst jag kan stå kortare stunder men det tar all energi, man ska väl leva också eller ska jag tvingas välja mellan att träna vettigt och äta mat eller gå hela tiden för man gömmer sig bakom regler? Får känslan ibland att det är AT:ns egna hjälpmedel vi använder, det är svårare att få vettiga saker än att få låna en treårings snuttefilt en månad. Började själv plugga till AT för 2 år sedan innan jag blev sjuk, och attityden hos många av mina klasskamrater skrämde mig. Det var mycket om "jag vill bli AT för att hjälpa dem som har handikapp för det är så synd om dem." Många gånger så trodde man att det som står i böcker är det som är sanning. Att få testa att sitta i rullstol, inte se, höra dåligt osv. behövs nog mycket mer, just för att skapa en känsla av det beroende man är. För det är stor skillnad på olika hjälpmedel även om de är för samma område. Bara för att DU tycker en sak verkar funka bra betyder inte det att brukaren tycker det. Min AT sa att pantheradynan jag har till rullstolen är så otroligt bra och mjuk... visst har man normal känsel och muskelfunktion och jämför med en trästol... men min värld ser inte ut sån. I min värld är en trottoarkant hög och läskig, det är inte många som förstår. Ibland känns det som om vården i stort och patienterna inte talar samma språk eller har samma mål.
Tack alla för alla inlägg. Det har verkligen gett mig mycket att tänka på och att ha med mig när jag blir klar. Jag kan se att det troligen kommer bli en kontrast mellan allt man vill göra och allt man kan beroende av resurser mm, men jag kan lova att jag alltid kommer försöka göra det bästa och hålla en god kommunikation . På mina praktikplatser har jag fått "pröva på" hur det känns att gå med ledsagare, med olika glasögon som visat hur man ser med olika typer av synfel, allt från inget alls, till en liten punkt. Det var lärorikt! Rullstol har jag inte provat, förutom en gammal antik vi har hemma från 1920 talet ´. Den skulle jag inte skriva ut ens till min värsta fiende Mvh Jessica
Appropå dyna... "Farmors" dyna skulle vara såååå bra.. Memoryfoam eller gel eller vad det är, rumpavtrycket stannar kvar & försvinner först när hon råkar göra ett nytt, den bästa som fanns hette det... Hon får sitta i rullstolen hela dagarna, hemtjänsten lägger henne aldrig att vila, så antingen ligger hon i sängen i samma ställning 11-13 timmar per dygn eller så sitter hon restrerande... Sjuksköterskan blev galen under andra veckan hon bodde hemma & sa att hon skulle kräva att få vila rumpan & ryggen, iom risken för sår. Jag har själv provsuttit på dynan... Jag är en sån som lätt kan få träsmak om jag åker bil en längre stund osv, så att farmor får det, bara av nån timme i rullstolen, det förstår jag & jag lider med henne.... Dessutom är rullstolen en billigare all around variant, som tom gått sönder. Vänster handtag är av... Ny & bättre ska vara beställd, men ingen dyna... Att AT säger att en dyna är bra, det är ingen garanti... Alla har olika behov. Är säker på att vikt & kroppsform mm spelar stor roll. Farmor ska som skrivet tydligen få ny rullstol, en lättare & modernare variant, men när det blir vete katten. Tror dock inte att hon får ny dyna dock... I värsta fall får jag väl jag försäka sy en egen som passar henne bättre, som hon kan avlasta rumpan med då & då...
Jag tror att hela utbildningen och synen på sitt yrke måste lyftas och bearbetas. Det ligger en pardox i all ADL träning och re/habiltitering för att man i en kontakt med en arbetsterapeut åter genast blir en patient och är "inom vården". Lite läsning i "Från patient till medborgare" skulle inte vara fel. Liksom många redan har skrivit är kunskapen pinsamt dålig när det gäller hjälpmedel, både kunskap om vad som finns till handhavade av dem. När jag få påpeka för at:n att hon skruvar skruven åt fel och och att det är därför den inte lossnar - jag hade dött av skam om jag hade arbetat med hjälpmedel och inte känt till bashandgrepp. Dåliga rutiner och dokumentation. Efter att blivit grundligt och länge anklagad för en stol som inte ansågs återlämnad i början på 1980 talet tittade jag lite extra på hur denna at:n skötte sin dokumentation och hon glatt berättade att hon slängde papper rörand min beställning av stol samtidigt som hon klagade på att ingen tidigare information om mina hjälpmedel fanns .... Dålig helhetssyn rörande varför man behöver hjälpmedel. Ett hjälpmedel skall enligt at:n behövas i ett socialt syfte och endast ett medicinskt behov räcker inte för att behålla - i mitt fall en ståstol. Hittar jag inte på/ljuger att jag för att nå mjölken i kylen mödosamt hoppar över från rullen till ståstolen, tar mig fram i denna klumpiga stol, ställer mig upp för att nå .... etc etc ... så får jag i behålla den men inte om jag endast behöver den för eftersom den bara belastar benen och är bra för skelettet, cirkulationen och what ever. Jag har märkt att man som kvinna får kämpa mer för att få dyrare och aktiva hjälpmedel än vad män får. Det är också dokumenterat att denna orättvisa finns. Jag upplever också att bemötandet är mkt trist och man blir ifrågasatt helt i onödan. Jag är en sådan trist figur att har jag fått ett hjälpmedel som är bra vill jag inte byta ut det i onödan men de är trots detta väldigt pigga på att berätta vad jag inte får .... och ´.... , jag är ju inte ens intresserad. Tyvärr har jag haft oturen att oftast haft dåliga arbetsterapeuter men under många år hade jag en korrekt skicklig duktig terapeut som inte var ett charmtroll precis men en mkt duktig yrkesmänniska. Sådana är guld värda när man är i behov av hjälpmedel. Redigerat 2008-12-11 20:03
Jag har träffat min fd svärmors arbetsterapeut en gång & hon verkade faktiskt väldigt bra, men besluten hon & sjukgymnasten tog, var mindre bra. Hon har heller inte kollat upp ordentligt var hon behöver eller informerat oss anhöriga, vilket är tråkigt. Fd svärmor, min dotters farmor, drabbades av stroke i augusti -08, 49 år gammal. Hon är nu vänstersidesförlamad & har bla hjärnskada, som kanske inte märks så tydligt. Hon bodde på Ersta sjukhem i Nacka i 2½ månad ca & tack vare den dagliga träningen där, blev hon väldigt duktig på att tex ställa sig upp, stå upp, ta sig upp ur rullstolen till sängen & tvärtom själv. hon fick gå med hjälp, cykla mm. När hon sen kom hem till sin nya lilla lägenhet, där allt var kaos, saker stor på varandra, huller om buller & täckte det mesta av lägenheten & knappt någon har hjälpt till, då hade hon inte stor chans till att ens kunna gå med hjälp. Hon fastnade ofta med rullstolen & gör det än i dag, fast det är en stor skillnad där nu. Nu är det bara halvkaos. Var där när sjukgymnasten kom strax innan jul & farmor skulle träna på att ställa sig upp vid sängen, vilket inte längre gick bra. På 1 månad har hon blivit osäkrare & sämre, men det struntades det i. Hon tjatade om att få åka ner till sjukgymnastiken & få träna på riktigt istället, men det fick hon inte så länge hon inte kunde stå upp ordentligt. Både farmor & jag tjatade om att hon fick mångsidigare träning på Ersta, trots att hon inte kunde stå från början. Sjukgymnasten sa att hon & terapeuten kommit överrens om att farmor skulle träna på att ställa sig upp själv vid sängen, flera gånger om dagen... Men det vågar hon inte sen hon ramlat... & jag förstår henne. Men... Efter att farmors moster ringde Lss handläggaren efter nyår & skällde ut henne lite fint & lämnade klagomål på både hemtjänst, sjukgymnasten & arbetsterapeuten, så fick farmor börja på sjukgymnastik, vilket hon glädjer sig åt Nu är kontakten med arbetsterapeuten & sjukgymnasten bättre, men jag är helt övertygad om att det inte hänger på yrket, utan på personen, som råkar vara arbetsterapeut, hur man blir bemött. I farmors fall, kan jag bara anta, att även sjukgymnasten & arbetsterapeuten "glömde" bort farmors hjärnskada & inte kopplade till försämringen med hemtjänstens missköttsel, samt träningsbristen. Jag tror att vad man än jobbar med inom vården, så måste man vara lyhörd. Det är säkert lätt att bli "inrutad" & då är det nog lätt att missa en massa, vilket leder till missbelåtenhet. Jag tror oxå att du kommer bli en bra arbetsterapeut, nu när du läst om andras klagomål & tråkiga upplevelser
Jag satt och slösurfade nu på förmiddaren och kom in på dn.se och började läsa om Vett och Etikett och om jag skall ha långa handskar på mig på Nobelfesten i kväll eller inte .... och läste vad ribbing skrev om ohövliga frågor och det tyckte jag var jättebra så jag kopierade det här. För obekväma frågor råkar man ju ofta på: En hel del frågor ska inte ställas. Att fråga och svara är grunden i människors samtal. Hur skulle det annars gå till? Så varför skulle man inte kunna fråga i stort sett vad som helst? Därför att rent instinktivt och av medfödd artighet vill människan svara på en fråga. Den som bara stirrar när en fråga ställs verkar bortkommen eller ohövlig. Men allt fler tar sig en alldeles felaktig rätt att fråga sådant som de inte borde. Det beror på den nutida vidöppenheten där alla anses skyldiga att visa upp och bära fram och diskutera precis allt. Rättigheten borde rimligen vara att få dölja det man vill hålla undan av problem och privatliv. På senare tid har frågorna om andras nyfikenhet tilltagit, och de handlar alltid om sorg, yttersta obehag, om att uppfatta sig som utsatt, och om kravet på svar. Två exempel på frågor jag nyligen har fått: "När jag träffar nya människor kommer ofta frågan om jag är adopterad. Sedan kommer fler frågor: 'vet du något om dina riktiga föräldrar', 'har du varit i ditt hemland'. Som om jag inte hörde hit." "Andra frågar om vår barnlöshet, som hur länge vi har försökt, och vems fel det är att vi inte har barn." Om man är adopterad och vill berätta detaljer om detta gör man det frivilligt, utan frågor. Den som inte har barn och vill förklara varför gör det utan att tillfrågas. En adopterad person kan vara minst lika "inhemsk" som en svenskfödd. För en barnlös person kan detta vara livets stora sorg, ett mistat barn, sterilitet, ingen att ha barn med. Jamen, då kan de väl säga detta i så fall, svarar nu den alltjämt oförsynta Herr eller Fru Nyfiken. Nej, det kan de inte. Vem vill säga till en ny bekantskap "nej, jag har inga barn för jag har haft fem missfall/är steril/inte törs". Eller "nej, jag vet inte varifrån jag kommer". Frågeställare menar ofta väl och försöker kanske bara få i gång ett samtal. Eller tycker själva att de är medmänskligt intresserade. Men frågar de sådant som de verkligen inte har att göra med framstår de som oförstående och torftigt begåvade och det är ingen bra ursäkt. Och de som får frågorna är ofta svars- och hjälplösa mot den giriga, idoga nyfikenheten. Svaret "Och?" eventuellt med höjda ögonbryn kan vara en utväg, om än en trist sådan. Den som vill inleda ett samtal med en ganska obekant person kan börja med frågor om annat än barn, ursprung och privatekonomi. Vädret till exempel. Det är oslagbart som samtalsämne. Magdalena Ribbing Redigerat 2008-12-10 10:11
Läste ditt inlägg om vad Ribbing anser,,, sedan tänker jag på detta forum som många gånger fungerar så att frågor om vad folk har för problem och privatliv inte ställs.. det framförs utan att frågan är ställd.
Är arg på dåligt språkbruk! Har läst en blogg idag...och säkert finns det massor med liknande dåliga språkbruk. Där någon är arg och då använder ordet cp som skällsord. Vad gör man åt detta? Jo man reagerar och det funkar ju när det hanlar om bloggar...har skrivigt i dagboken här om detta (om någon vill gå in och kommentera den gällande bloggen) men nu till frågan. Varför har vi inte lyckats bättre att få tyst på sånt här snack! Kan man anmäla någon för förtal eller dylikt...kan det skrämma, fast vad jag vill är ju att folk ska ändra sin attityd. Inte låta bli att säga en sak pga att man kan få böter....men är detta kanske ända vägen att gå? Jag är ute och föreläser då och då och det vet jag att det finns många som gör....så vi kan inte bära hela denna bördan själva att få slut på att folk använder olika diagnoser som skällsord. Men vi måste reagera! ja det blev flummig detta.... Redigerat 2008-12-09 16:33
Tjat, tjat, och åter tjat... Det ät jobbigt men man märker ju att det faktiskt hjälper. Då jag t ex har stått och pratat med någon och hon eller han har varit upprörd över nåt och sagt "men det är helt cp", då har jag sagt att "nej, inte cp, det är knäppt" och förklarat att jag är cp, är jag knäpp? Då blir de generade och säger "ja förlåt, tänkte inte på det tack för att du sa det, ska tänka på det i fortsättningen". Tror att det är något som bara slinker ur folk därför att man är så van, det är som att säga fan i en mening, det bara slinker ur en. Jag kan också säga hela jävla cp ibland utan att jag tänker mig för men jag kommer på det dirket efteråt. Så de flesta menar nog inbget illa egentligen utan man är så van. Så det bästa man kan göra är att reagera dirket när man hör eller läser det.
Bravo! Jag brukar då och då presentera ett par mycket smarta vänner på familjens(vännernas) sammankomster på med cp. Den ena socialantropolog och den andre var professor i språk. Båda genuina fyllesvin och riktigt roliga djävlar, fruntimmerskarlar och mer eller mindre äventyrare(läs på flykt från sin familj och skada) När vi rumlat om i byn (Orrius i Maresme) eller i Barcelona så har det varit så "häftigt" att vi fortfarande har rabatter när vi går ut, tom på svartklubbar, de tom bär in oss för att vi faktiskt bidrar till att höja stämningen. Nåt som definitivt inte skulle ske i Sverige(har prövat) De flesta Cp skador blir på grund av socialt tryck försagda rädda och osäkra och med det kommer en förmåga att hantera sin omgivning på ett oefterhärmligt milt sätt. Det lär man sig inte på ett annat sätt(milt bestämt och sakligt). Många av de med samma skada jag mött har ett högt utvecklat iq mycket och långt utöver det normala och jag tror att det beror på det "förtryck" i vardagen som personer med Cp eller mongolism dagligen möter. Fortsätt som Du gör, slå dem mentalt det fungerar bäst, det tar från insidan och den är nog mycket skörare än något annat hos en osäker person, det lär dem om inget annat. Om ordet. I min ungdom kom cp att vara ett uttryck för dum, dum var ju ett gammalt uttryck för stum (1700 fröshiäl) osv. Vart 20-30 år förändrar sig språket efter mode så det finns inget annat än att stå på sig så kommer förändringen av sig själv, jag brukar säga cerebral pares menar du? De flesta behöver då få det förklarat för sig... Så direkt är ordet och det gör Du fint Jorm
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
