Hej! Håller på med lite rekognisering inför ett föredrag och undrar om det är någon som känner till hur anställningsmöjligheter och arbetsliv fungerar för funktionshindrade i andra länder än Sverige? Här i Sverige så har vi ju det berömda lönebidraget och lite annat, är vi långt framme i jämlikhetens tecken jämfört med andra länder, eller är det tvärtom? Vore jätteglad om någon som vet har lust att ge mig lite feedback!
skriv till Nicoletta Zoannos på Independent Living Institute, nicoletta.zoannos@independentliving.org hon kanske kan hjälpa dig, då hon just nu arbetar med ett EU-projekt inom arbetsområdet.
Tack för tipset! Skall jag skriva på engelska?
Nej det behöver du inte alls göra, Institutet finns i Stockholm och Nicoletta pratar svenska. Redigerat 2007-05-14 15:03
I Frankrike är funktionshinder lika med förtidspension. Förtidspension och få möjligheter till aktivering typ praktikplatser och liknande. När jag studerade i Frankrike tog jag kontakt med en lokal förening för unga med rörelsehinder. Samtliga medlemmar var förtidspensionerade och hade bara _en_ sysselsättning i veckan: att gå på föreningens veckosammankomst... Flera stycken var deprimerade pga av att de hade blivit lovade praktikplatser av staten, men flera år hade hunnit passera och man bara fortsatte att tvingas gå hemma... Merparten av de som var rullstolsburna bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar dessutom. // A E
Det kallar jag att slänga människors kunskap och potential i soptunnan. Invandrare verkar inte heller ha det lätt på arbetsmarknaden i Frankrike. Tror det leder till mycket frustration och missnöje. Ett uttryck för det var ju kravallerna 2005. Redigerat 2007-05-14 23:32 Redigerat 2007-05-14 23:33
Till sidans topp
http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20070508/HASSLEHOLM/105080865/1020
Jag läste artikeln som du länkar till. Så här lyder inledningen: "Den handikappade Hässleholmskillen Christian Cederholm är expert på hur man vänder negativa upplevelser till positiva." Nu till min fråga: Läste du igenom artikeln innan den trycktes? Oavsett vilket; tycker du att artikeln ger en bra/rättvisande bild av dig som person? Jag skulle personligen ha blivit väldigt irriterad om jag i första hand blev omskriven som "den handikappade Stockholmstjejen", men du kanske inte är lika känslig med ordvalet? Redigerat 2007-05-10 17:57
Jag är väl kanske inte helt nöjd med artikeln....men det jag inte var nöjd med hoppas jag blir bättre imorgon när Norra Skåne publicerar artikeln om mig...*ler* De intervjuade mig idag. Jag ska länka till den imorgon så kan ni säga vad ni tycker sedan...*ler*
Vill med STOLTHET meddela er att även jag har genomgått samma form av "transplantation". Mobbad, kränkt, återigen mobbad, förttryckt, nedvärderad and so on. Idag är jag mer självsäker än många kan ana. Det märker de flesta som argumenterar mot/med mig dessutom.
Hej! Om du fick bestämma, hur skulle "drömsamhället" se ut vad gäller arbete och studier för funktionshindrade?
Kan bara. Alla skulle ha samma möjligheter att på samma villkor och efter samma bedömninggrunder som alla andra få möjlighet till, studier arbete och familjebildning.
Håller fullständigt med er båda! Visst vore det underbart med total jämlikhet.! Någon som har någon idé om hur man skulle kunna nå dit, åtminstone en bit på vägen?
och att man kanske att allt nygbyggt och det som renoveras måste byggas så att det blir tillgängligt (fast kanske skulle ingå i en sådan lagstiftning?). Men även arbeta med lärare och arbetsgivares attityder. Det är inte så roligt att kunna komma in och fram i skolan, men hela tiden bli ifrågasatt varför man valt att läsa den utbildning man har och om man verkligen kommer att klara av det. Många tappar nog sugen p.g.a. sådant där, även om själva byggnaderna är tillgängliga.
Mina sista år som yrkesverksam tillbringade jag på Arbetsförmedlingen som assistent till yrkesvägledare och där ledde jag även en del söka jobb-kurser. Af hade då, mitten på 90-talet, _mycket_ att lära sig om bemötande av sökande med f-hinder. Jag hoppas det har blivit bättre.... men jag tror ändå att "vi som grupp" behöver stampa foten i golvet o kräva ett rättvist o jämlikt bemötande. Framför allt behöver Af lära sig att möta olika grupper på ett seriöst sätt, vare sig det gäller fh, hudfärg eller kön mm.
Det är verkligen tid att sätta foten i golvet. Vi har en diskrimering inom arbetslivet utan like. Icke attraktiv är ofta både helt ny i arbetslivet och 40+, för att inte tala om funktionshindrad, kvinna i fertil ålder, invandrare osv..... Snacka om resursslöseri. Givetvis kan inte alla arbeta, men många som skulle vilja göra något meningsfullt hindras till detta genom klumpigt bemötande, fördomar och ett konstigt regelverk. Anledningen till att jag har ställt frågan överhuvudtaget är att jag tänker engagera mig i det här problemet framförallt då för oss med funktionshinder och ville ha lite "input" från er andra. Lilleman - är det så att man har dragit in lönebidragsmodellen helt? Eller är det just dig man jäklas med? Skulle vara glad om du hade lust att utveckla detta! Må så gott!
Jag tror att det handlar om attityder, om alla människor såg alla som fullvärdiga medborgare så skulle vi med automatik få ett drömsamhälle. Om man inte klappade funkisar på huvudet och bestämde att vi nog inte kan bli psykologer eller tågmästare utan tog för givet att säger vi att vi kan det så är det väl upp till oss att visa det, som för alla andra. Om en läkare från Iran kommer hit ska vi väl förlita oss på att han kan vara läkare här med när han lärt sig språket och inte behöva jobba som leg. pottömmare bara för att han inte är svensk. Om alla knepiga attityder och överförmynderi försvann skulle det vara självklart att samhället var tillgängligt eftersom allt annat vore otänkbart. Se på amerikanska filmer, det finns rullstolsbundna advokater och massmördare, inte så ofta men det kan ju bero på att vi faktiskt bara är en viss procent av befolkningen, skulle bli lika knepigt om alla satt i rulle eller var hörselskadade.
Lilleman: Jag känner en del andra med fh som också klarar sig mkt bra på studie- och arbetsmarknaden utan lönebidrag. Jag valde att enbart nämna mitt fall eftersom jag inte ville hänga ut någon annan. Att kräva att det tas specialhänsyn till funktionshindrade ser jag faktiskt som diskriminering. Ständigt pratas det i fh-kretsar om att man vill ses som person och inte som sitt fh, varför då kräva att omvärlden ska gå specialkurser för att "förstå sig på oss". Att många med fh inte har bra utbildning har de inte andra än sig själva att skylla. Numera kan man läsa programutbildningar på distans på flera ställen i landet, kurserna går att anpassa till både halv och kvartsfart och universitetens handikappsamordning är i allmänhet mer generösa med att erbjuda hjälp än den på grundskole och gymnasienivå. - Även städjobb kräver utbildning på vissa håll i landet och det är ju faktiskt ingen som sagt att utbildning enbart fås på universitet/högskolor Vem har sagt att man ska anställa funktionshindrade bara för den goda sakens skull? Jag vill räknas som vilken sökande som helst till ett jobb även om det i vissa lägen innebär att man är överkvalificerad, men det gäller inte enbart funktionshindrade, även invandrare är i många lägen överkvalificerade. Många taxiförare och städare är läkare, ingenjörer mm. men får inte jobba som det här i Sverige. Arbetsgivare vill inte alltid ha heltidare, många föredrar deltidare som jobbar bra under sin arbetstid och det oavsett om det är pga fh, småbarn hemma, fritidsintressen osv.
Mina vänner har fysiska fh precis som jag. De har dessutom universitetsutbildning och jobbar utan lönebidrag. På AF får man också byta handläggare om man börjar söka jobb inom ett annat yrke än man gjorde först eller om handläggaren inte har tid osv. Jag märker ingen skillnad på AF´s bemötande nu och för 3 år sen då jag var fullt frisk, men det är hur jag blivit behandlad, jag vet inte hur det är för andra. för min del har jag i alla fall inte mötts på något annorlunda sätt annat än att folk är mer hjälpsamma (utom vid dörren som saknar dörröppnare).
Lönebidrag bör finnas kvar, men det bör inte vara den huvudsakliga anledningen till varför man anställer en person med fh istället för någon annan. På många ställen är kraven på lönebidragstagaren de samma som alla andra och det är det jag vill komma åt och så snart det är risk för att lönebidraget försvinner eller fasas ut så får personen sparken eftersom lönsamheten då försvunnit. Det jag trycker på i hela inlägget är att lönebidraget inte får utnyttjas för ekonomisk vinning vilket det gör, jag har aldrig sagt att man ska plocka bort det helt och hållet. Arbetsförmedlingens bemötande anser jag inte har ett dugg med lönebidragsfrågan att göra. Att se till individen innebär inte något specialbemötande, utan bara att man utgår från vad personen vill och kan, det är de samma sakerna som man ser till hos alla arbetslösa på AF så det är inget specialbemötande, att skicka varenda funktionshindrad till FK så snart man kommer innanför dörren till AF anser jag däremot vara specialbemötande.
I kvällens Nya Drömjobbet på SVT har funktionshinder och arbete diskuterats Hälften av alla rörelsehindrade är utan arbete. 29-åriga Joachim Kåhlman är blind och arbetar som It-tekniker. Han sökte runt 900 arbeten innan han kom dit han är idag. Gäst i programmet är Signhild Arnegård Hansen, vice ordförande för Svenskt Näringsliv. Hon ger tips och råd hur man som funktionshindrad ska komma in på arbetsmarknaden. http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id=16389&uri=http://www.ur.se/id/134062&cmd=viewseriesdetails&content=center Redigerat 2007-04-29 22:43
Men... det verkar inte gå att titta på i efterhand eller...? Hittade ingen länk på ur´s hemsida och på svt´s hemsida stod det inget om det...
På följande länk finns de avsnitt av nya drömjobbet som går att se på webben. Vet inte hur länge de ligger kvar. http://www.ur.se/ur.se/templates/MediaPage.aspx?id=16389&uri=http%3A%2F%2Fhttp://www.ur.se%2Fid%2F134062&static=false&expand=http%3A%2F%2Fhttp://www.ur.se%2Fid%2F134066&cmd=viewseriesdetails&content=center
Nu kan ni kika in på min hemsida igen..*ler* http://www.dunderbar.com Jag har grejat lite mer med en nu, lagt upp omdömen med mer...
Nu har jag kommit lite längre med min hemsida om att jag är ute och föreläser... Fått upp en del omdömen med mer. http://www.dunderbar.com
Jag har en fundering som ni gärna får berätta era erfarenheter kring. Jag undrar hur såg det ut när ni som hade FH då ni gick i grundskolan då ni hade idrott/gymnastik lektioner? Var ni delaktiga i det mesta, blev ni befriade ifrån idrott, blev ni hänvisade till att träna styrketräning på egen hand, var ni med som lärarens hjälpreda eller hur var det? Jag gick i grundskolan utan FH så jag har ingen egen erfarenhet. Har hört andra berätta men skulle vilja veta mera då detta ämne intresserar mig.
Hej jag har alltid varit ensam med min cp i de skolor jag gick i så det var självklart att jag skulle vara med i gympan....var med i samma villkor men i vissa grenar tex gymnastikmomenter där man ska springa, hoppa och rulla över olika hindrar o bockar slapp jag. Lagsporter, joggning osv där det fungerade för mig var jag med i. När jag ej kunde vara med tränade jag på egen hand tex cykla på motionbcykel eller jogga runt eller spela bordtennis...Jag har aldrig skolka i gympalektionen för jag tyckte det var kul.....när det gäller simning och skidoskor fixade gympaläraren nån som kunde vara med mig. Fick betyg som alla andra. Igrundskolan fivck jag bråka med de vuxna för att få vara med min klass i gympan började när jaG var 12-13 år....innan var det sjukgymn MVH Marie
Så du var "befriad" eller kanske mer lämpligt ord avvisad från de ordinarie idrottslektionerna ända upp till 12-13 år, helt otroligt dumt! Fick du träna sjukgymnastik under tiden då de andra hadde idrott på schemat? Så toppen bra att du kunde vara med på idrotten i övriga utbildningar på ett givande sätt. Man har väl idrott på schemat för att man anser att eleverna mår bra av detta? Skulle en FH inte må bra av motion och rörelse och allt annat som idrotten ger? Undantag finns säkert men merparten borde ju kunna få vara med ut efter sina förutsättningar. Med fantasi och vilja kan man göra mycket.
Jodå men jag började att kunna gå själv vid 10 årsåldern...så det var sjukgymn som gällde...så jag missade lite av den sociala biten som man får när man leka på gympan som liten.....men idag ångrar jag mig att jag själv valde att sluta med sjukgymn när jag var 11-12 år....resultet blir ju att jag går tillbaka till att vara behov av hjälpmedel igen pga belastningar i benen....har sjukgymn nu igen men på vuxenhab nu....
Det är ju alltid lättare att vara efterklok, tyvärr.
Jag badade 2 ggr i v istället för "vanlig" gympa Jag var nöjd med detta
Under högstadiet hade jag en extra gympalärare som var med mig på gympa timmarna. Jag var med de andra i klassen så mycket som möjligt men det gånger jag inte kunde vara med så hittade vi och jag på saker som jag kunde göra. Han fanns alltid där även om jag kunde vara med på lektionen som vanligt.
det lät som en bra lösning
I grundskolan hade jag gympa med klassen och var med på det jag kunde, sen hade jag specialgympa med egen lärare där jag antingen var ensam eller vi var några till med fh. På idrottsdagar var jag med och tävlade på samma villkor som alla andra, vilket för mig betydde att jag kom ca 2 minuter efter alla andra i mål eller stötte kula en halv meter medan de andra stötte 4 meter...detta var inte alls kul-det påvisade bara de tillkortakommanden som jag faktiskt hade/har jämfört med gående. Det slutade i alla fall med att jag resten av grundskolan fick dela ut bullar o saft vid idrottsdagar. På gymnasiet hade jag uteslutande gympa med klassen. Vi hade två gympalärare och när de andra kanske hade redskapsgymnastik eller spelade fotboll så spelade jag badminton, vilket jag älskar! Idrottsdagarna var också annorlunda på gymnasiet. Hade vi orientering t ex så gjordes en bana för mig som jag kunde genomföra efter mina förutsättningar. Redigerat 2007-04-17 10:52
under min skoltid hade jag ingen diagnos, utan fick göra vad de andra gjorde. Det gick inte alltid så bra... Kan man knappt springa blir man ALLTID vald sist vid stafetter & dyl. Bollsporter var roliga, även om jag inte var så duktig gillade och gillar jag fortfarande det! De allra jobbigaste situationerna var vid frilutsdagar då vi skulle tex cykla, gå, springa längre sträckor, då jag har problem med uthålligheten..... För mig tog det självklart mkt längre tid än andra..... Tack & lov att det fanns justa vänner som gjorde det i min takt!!!!! Friidrottslektionerna och redskapslektionerna var inte heller mina favoriter... (Hade ingen spänst, muskelstyrka & uthållighet)...... Värst var det när jag kom till gymnasiet. Där fick vi en lärare som satte betyg efter ur högt mankunde hoppa höjd, hur snabbt man kunde springa en viss sträcka, hur långt man kunde hoppa längd osv.... även om jag var med på varje lektion skulle det bara ge en 1:a i betyg! Då som först gav jag upp!!! Jag fortsatte att vara med på idrotten, men vägrade att göra sådant jag visste inte skulle ge mig något possitivt..... Mina tjejer har haft diagnos, men det har inte alltid hjälpt dem. Jag har fått stångas lite med att försöka att få idrotten att fungera. Med mina tjejer har andra problem uppstått istl. Ibland känns det som om idrotten blir alldeles för tävlingsinriktad även i skolan..... Anette
Var befriad helt, satt oftast och tittade på. Var domare vid tävlingar och annat. Hade sjukgymnastik på fritiden en gång i veckan. På högstadiet fick jag bassängträning en gång i veckan och slapp därmed historia och geografi.
jag var med på det jag kunde vara med på. Jag har alltid älskat att röra på mig och tränade mycket på fritiden innan sjukdomen tog överhanden. Jag körde fullt ut så mycket jag kunde, och försökte mer trots stopp. Under perioder med träningsförbud slapp jag gymnastiken, men min lärare tyckte att jag var lat då. Jag försökte simma istället då kroppen inte orkade den vanliga gymnastiken, och först på gymnasiet föreslog min gymnastiklärare att jag inte skulle medverka på den ordinarie gymnsatiken. När de andra hade löpträning så brukade jag köra rullträning och fick använda hjälpmedlen för att kunna vara med så mycket som möjligt. Detta gjorde att jag ofta kom före de andra, och jag var den som alltid var närvarande. Detta ledde till att jag faktiskt fick högsta betyg. Högstadiet och gymnasiet hade jag bra gymnastiklärare som lyssnade till min vilja rätt mycket. På låg- och mellanstadiet var jag bara löjlig tyckte hon.
Även jag är intresserad i ämnet. Jag gick i hörande skola hela skolgången, och behövde aldrig, och fick inte för den delen, avstå eller göra något annat under gymnastiklektionerna. Det enda jag har sluppit är att göra lumpen. Det är jag väldigt nöjd med måste erkännas. Finns ingen stööre anledning att "leka krig", när det ändå inte finns något krig i skandinavien av idag. (Mig veterligen)
Jag skadade mig när jag var 15år hade innan dess mvg i idott och bra kontakt med läraren. Efter att jag hamnat i rullstol (hög ryggmärgsskada) så sa läraren att det kanske vore enklast om jag och min ass skötte idrotten själv. Detta resulterade i att jag aldrig hade någon kontakt med läraren och att han i princip satte mitt betyg utan att ens veta om jag haft idrott under hela gymnasiet eller ej. Mitt mvg blev plötsligt ett G som bidrog till att jag sänkte mina betyg. Kräv att ha idrott på samma villkor som alla andra!
När jag gick i grundskola och gymnasium fick jag sjukgymnastik istället för att vara med klasskompisar på gymnastiken. Fick vara ensam men sjukgymnast i en annan lokal
Finns det någon här som vet något om färdtjänstresor till och från arbetet? Någon som har arbetsuppgifter här och där utanför kontoret? Om man åker och träffar kunder t.ex., kan man då få färdtjänst även för dessa resor, eller är det strikt att färdtjänsten bara kör mellan hemadressen och arbetsplatsen?
Ja så är det iaf inte i Sthlm... Här måste man ansöka på särskild blankett om arb.resor resp. fritidsresor om man vill ha utökade för fritidsaktivitet. Då måste man ange exakta tider och från- och tilldatum. Vet inte hur det är för dem som reser med ftj i tjänsten, men jag har hört att det kan vara riktigt krångligt för en del. De jag känner är gravt synskadade och har i sina jobb ofta med sig skrymmande och ömtåliga prylar. De har fått tjata och redogöra varför de ska åka färdtjänst... att de inte själva har möjlighet att köra bil, och inte kan släpa dessa saker på tunnelbanan p g a risk att skada grejorna, det är inget tillräckliga argufment enligt ftj-handläggarna
Hon kanske menar dyra hjälpmedel?? I så fall är det väl ett argument. Men... som rullstolsburen som beh buss här i sthlm är det obegränsat med alla resor...
Nej nej, alltså jag menar såhär: Den ena tjejen har en massagebänk som hon måste ha med sig då hon jobbar som massör och åker till företag. Vem annars släpar en massagebänk på t-banan och bussen? Om hon hade sett hade hon kört bil! Och de andra jag känner är musiker och reser således med mycket ömtåliga, tunga och ibland skrymmande instrument som keyboard. De hade också kört bil om de hade kunnat. P g a att de inte ser något, är de ju extra utsatta för att bli påsprungna, snubbla, gå in i saker och smälla i och således skada grejorna. Det kan förvisso även hända om man har syn, men det är ju inte lika troligt! Man går knappåast in i en dörr om man ser den, eller??? I såfall så är det lika fel att beviljas riksfärdtjänst för att man sitter i rullstol, det går faktiskt att åka tåg!
"Min kropp orkar inte, det är för långt" säger du. Men det går ju snabbare att åka tåg än färdtjänst, iaf om man tar x2000!!! Men skit samma, det var inte det jag skulle diskutera, utan jaa självklart funktionshindret är avgörande, men har du inte läst ordetnligt? "P G A ATT DE HELT SAKNAR SYN LÖPER DE STÖRRE RISK FÖR ATT SMÄLLA I OCH GÅ IN I SAKER" Alltså, JAG klarar att ta en keyboard på t-banan eller bussenb för jag kan se och därför akta mig för att snubbla eller gå in i saker. Så för mig är det alltså no problems. Fattar ni inte skillnaden?
Jo jag fattar hur du menar. Ledsagare har ju många, men jag har för mig att det är svårt att få ledsaga i arbetet, dvs om man ska från punkt a till b i arbetet är det väl tänkt att någon anställd ska följa med eller nåt istället... typ. Arbetsbiträden har jag hört talas om men vet inte hur det funkar... Det jag först åsyftade till var vanliga färdtjänstresor inom staden eller kommunen, antar att det var det som var frågan? Har man buss så har man ju obegränsat med resor men det har ju som sagt inte vi andra...
I Skåne är arbetsresor strikt arbetsresor, om man ska resa inom tjänsten så påpekar de att arbetsgivaren ska stå för det. Däremot kan jag ändra adress, om jag gör hembesök så kan jag få åka därifrån och hem utan att betala extra.
I Uppsala funkar det så att det är ett kort för arbetsresor och ett annat för privatresor. Fast o andra sidan betalas en egenavgift på 30% för varje resa också
I Gbg löser man ett månadskort för 500 kronor. I dessa ingår eventuella arbetsresor samt fritidsresor. Vi är bara strax under 300 personer i stan som har arbetsresor, anmärkningsvärt få tycker jag. Men förhoppningsvis är det många som kör med egen bil. Egentligen är det bara två resor per dag som man har men de verkar flexibla om man står på sig och argumenterar för att man gör flera arbetsresor på samma dag. Man kan också göra resorna till/från olika adresser. Men så helt plötsligt är det någon på beställningscentralen som får för sig att man bara får resa mellan A-B och så bråkar man lite och så funkar det igen. Däremot är resor utanför kommunen svåra att få som tjänsteresor. Då får man fixa riksfärdtjänst och så får arbetsgivaren betala.
Atjoo skrev: Jag anser att handikappkunskap skulle bli en obligatorisk kurs i grundskolan. Man får lära sig att göra en skärbräda i slöjden, att baka bullar på hemkunskapen, att stå på händer i gympan osv. En del i denna kurs skulle då enligt mitt tänk vara att få möta några personer som vet hur det är att leva med tex ett rörelsehinder en synskada, utvecklingsstörning, hörselskada och doldt funktionshinder. Att få testa idrott för funktionshindrade och diskutera bemötande måste ju vara ett viktigt ämne även för skolan kan man tycka. Kanske kunde man få bort fördomar och få en bättre tillgänglighet snabbare om man införde detta. Lilleman: Jag har varit inne på lite samma sak men vill utveckla det lite. Idag finns det så många olikheter i Sverige. I Malmö pågår ett projekt som kallas för Mångfaldsinformatörerna. Jag gick själv utbildningen. Den handlar om att erbjuda arbetsplatser (däribland skolan) coachning om hur man bygger upp ett accepterande klimat på arbetsplatsen för olika sorters olikheter. Genom övningar och diskussioner visar de värdet av olikheterna. Den diskrimineringen som människor pga olikheterna utsätts för beror på att samhället inte är accepterande för de som finns utanför "normen". Det finns en "norm", en medelsvensson, som samhället utgår ifrån när man planerar skolan, arbetsmarknad, bostadsmarknad, osv. Kunskapen om det som ligger utanför "normen" är låg och därför får diskrimineringen fortsätta. Det är egentligen bara sättet vi diskrimineras på som skiljer sig åt. Känslan av att vara diskriminerad är samma för den som är homosexuell, invandrare eller funktionshindrad. Alla diskrimineras av en enda anledning - att man inte passar in på "normen". Diskrimineringen kommer sig av att vi, helt naturligt, känner mer förtroende och trygghet för det vi känner till och är vana vid. Därför är också diskrimineringen som störst bland lågutbildade. Därför anser jag att vi ska bilda ett ämne i omvärldskunskap. I detta ämne bakar man in kultur, religion, samhällskunskap, handikappkunskap och en del andra ämnen som har med människor att göra. Detta skulle isf behöva ersätta flera av dagens delkurser. Fördelen är att man ser sammanhanget mellan olika företeelser i samhället och kan hitta likheter och olikheter mellan varandra. Ett exempel: Att en kristen person kan ha svårt att acceptera homosexuella kanske har att göra med vad man vet om hur Bibelns innehåll förhåller sig till historien. I detta sammanhang finns tre olika ämnen: homosexualitet/sexualitet, historia och religion. I ämnet omvärldskunskap får eleverna förutsättningar att kunna fungera som grupp/arbetsplats. Samtidigt sätter man stopp för gamla fördomar som sprids från generation till generation. Man lär sig också värdefull kunskap om olika ämnen som man har lärt sig att sätta i relation till verkligheten i kontrast till strikt teoretisk inlärning. Detta anser jag vara det bästa för vårt samhälle. Ingen yrkesgrupp, ingen människa präglas av ett enda skolämne. Allt vi gör påverkas kanske av 4-5 olika ämnen i ett och samma påstående. Dagens skolsystem gör att vi känner till ganska mycket om många ämnen. Men vi har svårt att tänka kritiskt och hitta egna lösningar. Det ser man i alla debattprogram i TV och på alla insändarsidor. Att ifrågasätta, hitta lösningar och kunna argumentera, lär man sig genom att kunna sätta olika ämnen i relation till varandra - att kunna ta det till nästa nivå. Sen när vi ändå pratar om skolan så vill jag gärna se att vi har en årskursförflyttning som inte är beroende av tid utan av mått av skolan. Ingen ska kunna flyttas upp en nivå utan att ha Godkänt betyg. Med detta ska det också erbjudas extrahjälp oavsett om man har någon form av diagnos eller inte. På detta viset går alla ut med Godkänt i alla ämnen ur grundskolan, alla får den hjälp man behöver, undervisningen bli individanpassad där den som har lätt för att lära inte behöver vänta på de andra eleverna och den eleven som behöver ta mer tid på sig tillåts göra det. sen har jag också synpunkter på vad, inom olika ämnen, som man verkligen behöver lära sig på en basnivå. Idag är det för mycket "korvstoppning" och man ställer genom betygen och kraven eleverna mot varandra på ett sätt som bara kan tolkas som att man försöker urskilja ideal-eleven från de övriga. Om man tänker efter utgår inte skolan idag ens från den typiske elevens förutsättningar.
Det viktiga är att man får bukt med fördomar och att skolan aktivt arbetar med detta. Att göra som jag föreslog och införa handikappkunskap som ett obligatoriskt ämne innebär att man helt enkelt inte kan missa den delen. Det finns säkert bitar som man kan föra samman som diskriminering osv men faran är att våra problem med tillgänglighet bla skulle drunkna i alla andra stora bitar. Även människor med olika sexuellläggning, olika trosbekännelser från olika kulturer osv skulle dra nytta av handikappkunskap. Att få möta det okända ger kunskap och förståelse som kan öppna dörrarna för det egna tänkandet och i bemötandet med människor som själva lever med olika FH.
Jag håller med dig Lilleman i att alla sorters diskriminerade personer bör vara med annars fokuserar vi åter på att just funkisar är en grupp för sig, en speciell sorts människor som det måste tas extra hänsyn till och ha en extra utbildning om. Vad säger vi då, jo just att de där funkisarna är verkligen annorlunda. Är vi det? Nä, inte så väldigt mycket när allt kommer omkring, jag tror inte att det finns något annat sätt än att vi är med i samhället, naturligtvis även i skolan, där vi berättar om våra problem med otillgänglighet och diskriminering, men även om våra vardagsliv, att vi har andra intressen än just våra funktionshinder. Många unga tror ju helt enkelt inte att vi är så kul att umgås med eftersom vi inte är med dem, att det beror på otillgänglighet och kanske sämre ork vet ju inte de. När jag föreläser brukar jag börja med att presentera mig. -Jag heter Karin, är 50+. sambo med en HD åkare, har tre vuxna barn, ett barnbarn, gillar att köra bil, scrappa, göra kort, har stor örtträdgård och älskar engelska deckare, och sen råkar jag sitta i rullstol. Vad som är kul är att när jag sen frågar om de har några mer undringar om mitt privatliv så brukar frågan bli - Vad är att scrappa? Vi måste finnas i skolor och i samhället som individer, inte som invalider.
Lilleman och KarinSch, jag kan hålla med er i det mesta men jag tror ändå att någon form av handikappkunskap är av vikt. Jag är själv ute i och föreläser tillsammans med handikappidrotten och ger då också tillfälle att få prova på olika idrotter, som tex Goalball, rullstolsbasket och femkamp. Dessa dagar brukar vara oerhört uppskattade och man vill ha mer av detta på skolorna. Vi har inte ekonomi att åka ut till alla skolor i länet, men hade gärna gjort det om medel fanns. Jag skulle också gärna se att man i samband med en sådan här dag också hade mera tid att prata om attityder, bemötande, tillgänglighet osv... Om sokolan sedan vill jobba för att prata om diskriminering i ett större perspektiv så är ju det bara bra. Sedan är det väl lika självklart för mig som för er att mitt funktionshinder inte är mitt liv men det är en del av mitt liv som inte går att blunda för. Vill vi nå en förändring i attityder och tillgänglighet så måste vi våga inse att det finns problem. För mig är det inte okej att folk använder CP som ett skällsord. För mig är det inte okej att man bygger om restauranger med etager osv. När jag föreläser så brukar jag berätta lite om mitt liv före olyckan, olyckan och livet därefter. Jag blandar allvar med humor och lycka med kris och det är väl så livet ser ut. Att gå och föreläsa enbart om mina intressen och i förbifarten bara nämna att jag sitter i rulle skulle kännas mindre bra. jag sätter inte min identitet i mitt FH men jag blundar inte heller för det. Jag vill att mina föreläsningar ska ge en inlick hur det kan vara när livet förändrar sig och hur jag kan fortsätta att älska livet trotts motgångar. Jag vill att människor förstår att vem som hellst kan bli FH och det kan gå på ett ögonblick. Jag vill att människor ska känna att FH är något som berör alla. Inte att man ska tänka på oss som är FH som "små stackare" och inte heller som "super människor" utan som olika individer som är som vem som hells men som har begränsningar av olika slag.
Men hallå Lena, självfallet är jag ute och håller föredrag om mitt funktionshinder, men jag börjar alltid med att presentera den jag är som människa, det är poängen, att få människor att se mig, en alldeles vanlig människa fast sittande i rullstol. Att sen öppna en dialog om diskriminering som fenomen är för mig det riktiga - fråga om de vet vad det innebär, om de känner någon som diskriminerats och hur de tror den kände. Eftersom inte alla känner någon funkis men de flesta känner någon invandrare eller homosexuell så är det mycket lättare att få dem att förstå från det hållet, deras egna känslor alltså. Sen kan man gå vidare och prata om just vad som är diskriminerande för oss. Som att bygga restauranger i etage, det kan man fixa med ramp och då kommer vi in men kanske inte min färgade vän, man måste lära dem helheten i samhället, annars blir vi bara gnälliga och krävande egoister i deras ögon och det vinner vi inget på. Sen pratar jag ju aldrig om handikappidrott, dels för att jag är totalt ointresserad men även för att jag märkt att det ökar avståndet mellan oss och icke funktionshindrade. Deras tänk blir lätt - Så bra att det finns idrott för dem - då behöver vi inte anpassa de vanliga ställena så att de kan vara delaktiga. Det gör att fotbollsarener och omklädningsrum inte anpassas, inte för att jag tänkt spela fotboll men för att jag kanske har barn som spelar och jag vill vara delaktig. Sånt ska finnas men vi får inte berätta för unga som inte tänker som vi och som inte har den insynen i tillvaron än om sånt utan vi måste visa att vi vill vara med på alla ställen och aldrig nöja oss med utvalda funkis saker. Om vi tittar i samhället så tror de flesta att vi inte har ett liv, vi äter, skiter, sover och blir duschade en gång i veckan, typ. Att ta hål på den illusionen är otroligt mycket viktigare för mig, det är då vår kommande generation kan förstå att vi behöver göra det här samhället tillgängligt.
Då tänker vi nog ganska lika men du har fel angående Handikappidrott. För att kunna spela tex basket som rullstolsbrukare så måste man ta sig in i hallen, man måste ha fungerande toaletter, hiss till läktaren (om man ska titta på matcher också), dörr öppnare osv. Jag kan direkt peka på hallar som blivigt anpassade pga att det startats upp idrott för rörelsehindrade där. Ett exempel är på orten där jag bor. Man utövar ju idrott rom FH på vanliga hallar, gräsplaner, badhus, skidbackar osv så vart du fått dina uppg om detta vet jag inte. För övrigt är jag med dig när det gäller att få människor att se att man som FH är en vanlig unik människa
Från ställen där jag bott. I Malmö utövas handikappidrott på antingen Parkmökkan eller tidigare på Kockums friskvårdsanläggning, de enda ställen som var anpassade. I Hbg och Ängelholm finns också bara skolgymnastikhallar och bowlinghallar som används, förvisso är en del av Olympiahallen anpassad med toaletter men det är mest för besökare till mässan inte för aktiva utövare. Ingen av simhallarna har liftar, funkisar får simma på sjukhuset.
Det bästa hade nog varit om fler lärare var funktionshindrade (jag pratar inte bara om rullstolsburna), mycket tror jag handlar om att barnen sällan möter funktionshindrade i sin vardag. Jag tror inte det hjälper i längden om det kommer nån utifrån och berättar som sedan försvinner igen. Det är bättre att man träffar på personen varje dag i korridorerna eller i klassrummet. Vi pratar om integrering, men glömmer lätt bort att det inte alltid räcker att komma och hålla föredrag eller låta banen prova stolar/rollatorer/ögonbindel och käpp eller vad man annars tänkte visa. Den sk. handikappkunskapen bör dessutom komma in i både so och no i grundskolan, precis som andra mångfaldsfrågor bör och inte göras till något specialämne. Jag trodde ju faktiskt att meningen med hela frågan var att visa på att vi är helt vanliga människor.
Det var bästa någon har skrivit här på länge
Fifh har skaffat annat ställe, de var de som tidigare höll till på Parkmöllan och Kockums, nu heter det Fifh hallen istället, fortfarande finns man på Latinskolans gympasal och man kan fortfarande inte simma som funktionshindrad i Malmö, och det är 17 år sedan jag flyttade, jag är inte imponerad. Malmö Openhade man redan när jag var ung, har t.o.m. spelat Boccia och kommit tvåa med mitt lag i denna årliga tävling,(ja, jag vet, pinsamt stt någon så totalt ointresserad av sport erkänner detta, men jag var ung) spelade för FIFH då på Baltiska hallen. Säkert inte mer integrerat i vanliga världen nu än vad det var då.
Lena K skrev: Jag har inget emot dina idéer om det du kallar för omvärldskunskap Lilleman men jag vågar påstå att någon form av handikappkunskap skulle lämpa sig väl i grundskolan. Kanske redan i mellanstadiet när man är mer formbar. Kanske skulle man lägga detta ämne som jag vill ha i anslutning till gymnastik och samhällskunskap. För det ger ganska mycket att själv få prova på att tex köra rullstol eller testa att göra något aktivt med bindel för ögonen. Jag menar inte att denna form av handikappkunskap skulle vara enbart lärarled. Detta då det inte på långa vägar skulle ge den trovärdighet som mötet med en människa som verkligen vet vad det innebär att vara tex rullstolsbrukare gör. Du skriver att handikappkunskap är svårt att ta till sig utan förkunskaper. Det är just därför man behöver kunskap. Med kunskap suddas fördomar ut och det är väl bra om det kunde ske redan på grundskolan, eller. ___________________________________________ Lilleman: Vi har nog olika åsikter om handikappkunskapens betydelse. Det som behöver formas är folks medvetande om orättvisor, folks tro på sin egen kraft att påverka och alltid ifrågasätta. Problemet med all form av diskriminering är ju att den får fortsätta. Jag lyssnade på Karlavagnen häromdagen där en gubbe tyckte att funktionshindrade skulle sluta gnälla och anpassa sig till samhället. Jag frågade hur jag som funktionshindrad ska kunna anpassa mig till en trappa. För en sådan attityd som den mannen hade hjälper inte handikappkunskap. Han behöver fler exempel och fler referenspunkter för vad som är diskriminering så han berörs personligen. Inget argument om tillgänglighet kan förändra hans attityd så länge han tycker att det är vi som ska anpassa oss. Det som är viktigt är att vi alla hjälps åt att upptäcka diskriminering och reagerar mot den - oavsett om den är riktad mot oss själva eller en invandrare eller homosexuell. För att få den förmågan måste man veta hur det känns att bli diskriminerad - man måste bli personligt berörd. Jag anser inte att handikappkunskap (jag utgår då från det redan existerande ämnet handikappkunskap/handikappvetenskap) lämpar sig för barn och ungdomar. Förmågan att kunna se likheter och olikheter, olika förhållanden i samhället, måste komma innan djupkunskapen. De har annars ingenstans att göra av sin kunskap och den kommer att falla i glömska. Men det ska ingå som en delkurs så att läraren har egen utbildning på innehållet och så man slipper anlita ideella föreläsare. Det måste bli ett riktigt ämne så att elevers kunskap inte behöver vara avhängande på ideell verksamhet. När du sen börjar göra paralleller med gymnastik och samhällskunskap så inser du nog att även du har halkat in på omvärldskunskapen och lämnat den rena handikappkunskapen. Det är sant att fördomar suddas ut av kunskap men "fel" kunskap kan också öka på fördomarna. Problemet med ideella föreläsare är att de sällan kan förhålla sig objektiv till frågorna vilket jag anser är väldigt viktigt på grundskolenivå. Redigerat 2007-04-14 11:56
Lilleman; Då måste du varit på dåliga föreläsningar om du inte kan se nyttan med att elever får en bra chans att lyssna till människor som med inlevelse och trovärdighet kan berätta om hur livet kan te sig som FH. Du ansåg att det var onödig information hur mycket en rullstol kostar. Den frågan har jag fått av både barn, ungdomar och vuxna. Om folk frågar så anser inte jag det onödigt att svara så gott man kan och inte säga. Tyvärr denna frågan är onödig men ställ gärna frågor om omvärldskunskap Tror du fattar vad jag menar. Kan hålla med om att det finns saker som man själv känner som viktigare men det är inte upp till oss att avgöra vad folk funderar på. En fundering. Vem avgör om en föreläsning är bra eller ej? Gör du det eller gör den som är målgruppen det? Jag kan nog tycka själv ibland när man varit på föreläsningar att denna var riktigt bra eller denna var inte så lyckad men är det jag som själv lever med FH som ska avgöra detta?
Lilleman; Jag har aldrig pratat om gratis föreläsningar. Håller med dig, har man något bra att erbjuda så kan man ta betalt. Jag föreläser som jag redan nämnt ihop med vårt handikappidrottsförbund och vi tar betalt.
Jag vet inte var han fick att jag skrev det där, men jag har inget minne av att jag skrev det där alls.... Är du säker på att jag skrev det där Lilleman?
Hur pass fult är det att studera samtidigt som man är arbetslös, om man väljer att inte blanda in CSN? A) Jättefult! B) Ganska fult C) Inte så fult D) Skit samma/Ingen aning
Ganska dumt när man väl åker dit. Eller som en god vänn (invandrare av arabiskt ursprung) sade ; Man blir inte straffad för att man gör något men för att man gör det så man blir upptäckt!
Synen på rätt är grundad på etik och moral som i detta fallet är arbisk , det ingen ser ser inte gud, gud ser allt så akta dig. Enligt vår moraletik fick jag inte ihop det men som han sade hänvisa till att det är arabiskt J
Inte fult alls. Att jobba vid sidan om är vanligt. Tänk på pensionen (den höjs om man arbetar mer)! Det man arbetar ger extra pluspoäng i slutändan! Dessutom gör CSN bara stickprov... vilket är bra för oss "fuskare". Fråga 2: Är vi fuskare? Den som betalar tillbaka på studielånet är ju vi själva (fysisk person- inte samhället), samt. om CSN "kommer på oss", så är det ju vi själva som ska betala tillbaka (enligt min mening dagis-regel), för att vi har tjänat in för mycket skatt åt staten (dvs: vinst åt samhället)? (eller?)
Inte det minsta fult eftersom ingen får reda på det, men som du själv sa, blanda inte in CSN. Ett tips för att undgå upptäckt: använd inte poängen från studierna i meritförteckningar i AF´s CV-bank och säg inte vad du gör till nån du inte litar till 110% på.
Uppbär du A-kassa eller Alfa-kassa är det ett klart A. Dels utnyttjar man systemet på ett otillbörligt sätt och dels så uppfyller man inte de egentliga kraven för att kunna få dessa ersättningar. Att vara heltids arbetssökande. Och är man heltidsarbetssökande går det inte att kombinera med studier.
Att vara heltidsarbetssökande innebär just att man faktiskt ska söka arbete på heltid. Om man hårddrar det ska man söka jobb i 8 timmar per dag. Därför finns det inget utrymme att studera i alla fall på dagtid.
Nä, men det är 8 timmar per dag AF kan kräva att man ska delta i olika aktiviteter som tex söka jobbkurser mm mm.
Ja, det är bedrägeri, helt klart. Men det är även bedrägeri att studera med A-kassa. Vill man studera får man göra som alla andra som är arbetslösa och vill studera. Alltså söka CSN och meddela AF och A-kassan om detta.
© Copyright 1999-2026 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh