De flesta som får barn tenderar att bli beskyddande, och detta kan nog vara bra inom rimliga gränser. Att överbeskydda en person så att den blir rädd att fatta egna beslut och att ta egna initiativ är däremot väldigt farligt.

Föräldrar som får ett barn med rörelsehinder tenderar att bli överdrivet beskyddande och rädda om sina barn, enligt mina erfarenheter. Jag har sett många prov på att personer med olika fysiska svårigheter aldrig behövt ta ansvar och att föräldrarna lagt ut sina skyddande vingar och inte tar bort dem. Inte ens då barnet blivit vuxet.
Detta är ju på gott och ont – men i mitt tycke mest på ont. Som rörelsehindad person tvingas man slåss mer än andra mot samhället, man måste veta vad man vill och kämpa för sina rättigheter. Det är då oerhört viktigt att ha en inre självsäkerhet och ha ambitioner! Att veta att man kan saker själv, och att ingen annan kommer göra saker åt en. Vara herre över sin situation!

Alltför ofta har jag lärt känna personer som inte har några som helst psykiska åkommor, men som ändå är helt handlingsförlamade eftersom någon annan alltid löst deras problem. Jag vet flera exempel där en rullstolsburen person inte ens betalar sina räkningar själv, inte vet hur man gör. Köper saker på avbetalning, när hon/han inte kan betala kliver föräldrarna in. Kan inte sortera sin tvätt, det får mamma komma och göra. Varför? Personligen skulle jag känna mig förnedrad om jag fick sådan hjälp av mina föräldrar. Jag vet att det inte måste bero på att hon är rörelsehindrad, men i många fall gör det det!

Så hur menar jag att man som förälder till ett rörelsehindrat barn ska agera? Enkelt svar – som man hade gjort med ett friskt barn! Lättare sagt än gjort, men fullt möjligt. Mina egna föräldrar har uppfostrat mig som mina syskon, efter mottot Frihet under ansvar. Jag har fått gå på nitar och utsätta mig för jobbiga saker, och tagit konsekvenserna av mitt handlande. Jag fick åka in till Stockholm city sena kvällar med mina kompisar som tonåring. Mamma var nervös så hon höll på att dö, men hon visste att jag hade gjort det utan hennes vetskap om jag kunnat och att det skulle stärka mig i längden.
Från den dagen jag flyttade hemifrån har jag tagit fullt ansvar för min ekonomiska situation, som vilken vuxen människa som helst! Jag har fått se till att skaffa jobb själv, att klara ut mina kärleksaffärer och allt annat som hör livet till.

Dåliga ursäkter
Jag blir oerhört trött när folk skyller saker på sitt rörelsehinder, använder det som en ursäkt för att slippa göra saker själv. Förväntar sig att få hjälp med helt vanliga saker, som vedebörande inte klarar enbart för att han/hon är van vid att någon annan gör det. Att påstå att det är omöjligt att få jobb bara för att man sitter i rullstol är att förenkla sanningen oftast, även om det säkerligen finns fall där det kan vara svårt att hitta ett passande arbete. Detta är ett typexempel på en situation där föräldrar och närstående ska pusha på, uppmuntra och hjälpa till att hålla kämparglöden uppe.

Frihet, ansvar och kärlek
Mina föräldrars bitvis ganska hårda uppfostran har gjort mig till en självständig och envis kvinna, som inte tillåter att någon trampar på mig. Har jag inget jobb så skaffar jag ett. Strular jag till det så reder jag upp det, själv.
Detta låter kanske som att jag tror på en stenhård och kärlekslös uppfostran, men det är helt fel. Frihet, ansvar och massor av kärlek tror jag är rätt medicin. Att alltid finnas till hands, att hjälpa till att lösa problem. Att visa att man aldrig är ensam och därför kan kosta på sig att begå misstag.
Jag är tacksam att mina föräldrar inte har klemat bort mig, men älskar mig oavsett vad som sker.

Jag tar för mig av livet – eftersom jag vet att ingen kommer göra det åt mig!