Alison Lapper har varit en stor förebild för mig ända sedan första gången jag såg henne på TV. Hennes inre styrka och självförtroende kändes som en frisk fläkt i media, då hon varken framställdes som offer eller hjälte. Hon är en kvinna som kämpar på och lever sitt liv efter sina egna förutsättningar.




När hennes självbiografiska bok ”Mitt liv i mina händer” kom ut läste jag den omgående.

Första halvan kändes som en besvikelse, lite tjatig och lite seg. Hon berättar mycket om hur hon växte upp på institution för barn med funktionshinder. Där försökte man kompensera hennes avsaknad av armar, och hennes korta ben, med proteser av olika slag. Hon blev ofrivilligt en försökskanin för utvecklingen av hjälpmedel. Det är förvisso en intressant historia men den tenderar att bli lite långdragen.
Alison beskriver mycket målande känslan av att vara ”allmän egendom”. Vem som helst fick titta på henne, klämma och känna och undersöka. Denna känsla är nog inte helt ovanlig än idag bland oss som har funktionshinder. Kanske extra mycket hos de personer som även i Sverige tvingats leva på institution.

Efter beskrivningen av tiden på barnhem får läsaren veta mer om hur hon blivit den hon är idag. En fantastiskt framgångsrik kvinna, konstnär och ensamstående mamma till sin son.

Alison skriver om alla de relationer där hon sökte bekräftelse, och gjorde allt för att passa in i normen. Att hitta sin kvinnlighet och sin identitet när ens kropp inte smälter in i samhällets förväntningar. För mig kändes det extra spännande att ta del av alla fördomar hon mötte och tvingades hantera då hon blev gravid och födde sonen. Dessa fördomar lever fortfarande kvar men jag tror att hon kan hjälpa till att krossa en del av dem.

Hennes sätt att berätta om sitt liv får mig att nicka, känna igen mig, le ibland och gråta ibland. Hon delar med sig med en öppenhjärtig ton men utan att ge en känsla av utvik. Jag vill veta mer, höra hur det gick sen och vad som står på tur.

Alison Lapper är och förblir utan sin vetskap min mentor och förebild!