Jag har just varit på en konferens på Västerhav ute på Grötö. En anläggning som ägs och drivs av DHR:s Göteborgsavdelning. Efter en lång dag med nya intryck drog jag mig tillbaka till min stuga. Gjorde mig klar för natten och då jag skulle hoppa från permobilen till sängen hände det som inte får hända. Just som jag hamnat i sängen började jag att glida. Att ramla ur stolen har hänt förr, men den här gången kunde det slutat precis hur som helst.

Jag gled ner på golvet och hamnade mellan sängen och permobilen. Jag låg fast med bröstkorgen mellan sängens underrede och det ena däcket på permobilen. Min ena hand var kvar i höjd med joysticken och jag trodde först att jag kunde backa permobilen lite. Men just som jag trodde att jag skulle lyckas ramlade handen ner. Nu låg jag på sidan, under huvudet hade jag min vänstra arm och ovanför den högra. Jag låg fastklämd som i ett skruvstäd.

Först började jag att skrika. Tänkte att någon säkert skulle höra. Men det var sent och många hade nog redan lagt sig. Klockan var väl ungefär ett på natten. Men ingen hörde. Som tur var hade jag inte skadats i fallet och jag hade mina kläder på mig så jag slapp frysa.

Innan jag ramlade ner på golvet hade jag satt på teven, så jag hade något att lyssna på. Jag ömsom slumrade och ömsom skrek som en besatt. Jag förstod där jag låg på golvet ett det skulle bli en lång natt. Vi skulle fortsätta dagen efter vid tio och då skulle de säkert leta rätt på mig.

Efter halva natten kunde jag inte hålla mig längre. Kissade på mig där jag låg på golvet. Nu började det göra rätt ont i armen jag låg på också. Och sängunderredet som skavde vid örat. Det enda jag kunde göra var att försöka byte ställning på armarna. Men eftersom de var låsta kunde jag mest vrida och lyfta de någon centimeter.

Nu började paniken också att krypa mig nära. Jag skrek och bankade mina fötter i golvet. Rösten började spricka och läpparna var torra. Jag gled närmre och närmre däcket och tänkte att om jag kommer en centimeter närmre så börjar däcket att trycka mot strupen och andningsvägarna...

Jag försökte somna och få tiden att gå genom att räkna, men jag kom aldrig så långt innan smärtan och paniken fick mig på andra tankar. Då jag såg att det blev ljusare i stugan insåg jag att natten var förbi. På teven sa det att klockan var sju. Jag hade antagligen tre långa timmar framför mig. Även om det kändes fruktansvärt började jag bli matt och somnade lite då och då. Men det är ingen trevlig sömn man får på ett golv, fastklämd och liggades i sin egen urin.

Då dörren slutligen gled upp, efter nästan nio timmar, och släppte in ljus insåg jag att jag hade överlevt. Min räddare backade bak permobilen och befriade mig. Jag fick en kudde och kunde sträcka på mig i väntan på mer hjälp!

Nästa gång jag reser ska jag ha en assistent med mig! Och sedan fick underbar hjälp av både mina kamrater och av ägarna av Västerhav. Tack Marie och Kennet! Tack Agneta, Bengt och Bengt och mångra fler!