Det slår mig ofta att barn har en underbar förmåga att se folk som de är - något som vi vuxna borde eftersträva. Ett barn tittar nyfiket på mig och frågar om jag har ont i benen, medan en vuxen tittar uppifrån och ner och frågar sig själv om jag är okej i huvudet. Nu är detta självklart att generalisera kraftigt, men det är grundat på erfarenheter och iakttagelser.

När jag var liten bodde vi på en liten ö, med endast ett fåtal invånare. Jag var den enda rullstolsburna, men likväl var jag totalt accepterad av alla! Från det att jag var runt sex år kan jag minnas att mina jämnåriga kompisar tog hand om mig och såg till att jag alltid kunde vara med. Byggde vi kojor så fick de bli så stora att jag kom in med rullstolen. Spelade vi brännboll så gjordes banan kortare så jag kunde köra runt efter att någon annan slagit iväg bollen. Delaktighet och jämlikhet var aldrig ett problem!

Ett tillfälle då jag kände total lycka var när vi hade friluftsdag i skolan och min kompis Erik (som givetvis var gående) hämtade upp mig på vägen. När jag öppnade dörren granskade han mig noga, och så sätter denne åttaårige pojke händerna i sidorna och säger med ett förebrående tonfall: - Men Ninnie, har du inga skidor med dig??? Då han kom på vad han just sagt så rodnade han och stammade någonting, men för mig var det ju bara ett bevis på att han såg mig som vilken tjej som helst! Den yttersta komplimangen, så att säga. Detta är bara ett exempel på gånger då detta inträffat.

Barn kan som bekant vara fruktansvärt grymma då de ställer raka frågor, men jag tror att det förhindrar många onödiga fördomar längre fram i livet. Nyfikenhet leder till kunskap. Vuxnas sätt att hantera mig varierar kraftigt. Någonstans i livet slutade jag att förvånas över folks olika sätt att se på en person i rullstol, jag tror att jag har hört och sett det mesta. Det finns dock vissa, återigen generella, mönster. Överklassdamer tenderar att vara mest oförskämda i fråga om blickar och hjälpsamhet. Ungdomar, i synnerhet killar, är bäst på att hålla upp dörrar eller hjälpa till när det behövs. De som allmänheten kallar "värstingar" har alltid månat om mig, speciellt under skoltiden. Nåde den som vågade säga något taskigt till mig! När det gäller olika kulturer är det svårare att generalisera, vilket ju i och för sig är positivt.

Osäkerhet - inget att skämmas för
Ofta känner jag omedelbart, vi första intrycket, om en person har spärrar gentemot mig p.g.a. mitt rörelsehinder. Första handslaget kan vara oerhört avslöjande. Ganska ofta har jag känt att en person på direkten ser mig som den person jag är, och det ger mig en oerhörd tillfredställelse. Andra är mer tveksamma och där har jag förståelse. Osäkerhet är inget att skämmas för, så länge man är villig att ge mig en chans i alla fall! I de allra flesta fall försvinner dessa personers förutfattade meningar efter några få möten och en del samtalande… Sedan finns det ytliga, intoleranta och ignoranta människor som inte vill anstränga sig för att se förbi rörelsehindret. Kanske finns det ett och annat fall där jag, efter mycket hårt kämpande, skulle ha kunnat få dem att ändra inställning. Dock känner jag inte att det alltid är värt det. Det tar för mycket kraft och energi under vissa perioder i livet.

Bäst att fråga
På det hela taget måste jag säga att jag upplever att samhällets fördomar eller förutfattade meningar alltmer suddas ut. De kommer alltid att finnas, hur mycket jag än önskar att det inte vore så. Lösningen på de flesta funderingar är ändå att fråga, att våga vara nyfiken och ställa de frågor man själv tycker verkar dumma. Bättre att fråga och verka dum - än att inte fråga och förbli dum!