Men då skulle jag vilja att du försökte sätta dig in i följande situationer. Situationer som inte händer en gång, inte ens bara två gånger, utan som kommer att upprepas gång på gång. Utan att du har en chans till paus, till semester, från dem en endaste gång. Tänk hur det skulle vara att ha det så här 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 52 veckor om året, alla år i ditt resterande liv...

Tänk på alla saker du gör under ett dygn. Verkligen ALLA saker, från att klia dig på näsan till att dammsuga. Tänk efter hur du utför dessa saker. Säkert dammsuger du i en viss ordning, säkert kliar du dig på ett speciellt sätt. Tänk dig att du säger ALLA moment högt innan du gör dem, även hur du gör dem, även de moment du gör utan att tänka...

Tänk dig att du är iväg på en stor fest. Du dricker en hel del. Du är ute sent. Vid femtiden ramlar du i säng, mer omedveten än medveten. Det är dock lugnt eftersom det är tidig söndagmorgon. Du har en hel dag att ta igen dig på. Men. Klockan halv åtta vaknar du av telefonen, med en sprängande huvudvärk och ett rejält illamående. Assistenten som skulle komma en och halv timme senare är sjuk. Assistenten som arbetar för tillfället ska passa ett tåg och kan inte stanna. Ingen svarar i telefon, det är ju trots allt söndagsmorgon. Du har två val. Ligga kvar i sängen, utan chans till att ändra ställning en millimeter, eller tvinga dig upp.

Tänk dig att en nära familjemedlem hastigt gått bort. Du är utom dig av sorg. Det enda du vill är att ligga i sängen och gråta, och med jämna mellanrum uppsöka toaletten och ta nåt att dricka. Att prata med någon känns som en omöjlighet. Du vill vara helt själv. Men. för att göra detta lilla måste du ha hjälp av en assistent. Assistenten råkar vara helt ny och måste ha kontinuerliga instruktioner hur denne ska göra. Du måste på något sätt svälja din oerhörda sorg.

Tänk dig att du sitter och beundrar en vacker prydnadssak, som du en gång fick av din älskade mormor. Den betyder mycket för dig för att det är det enda minne du har kvar. Du vårdar den ömt och försiktigt. Men, det är assistenter som rent fysiskt dammar den. Plötsligt hör du ett kras. Assistenten har tappat den.

Tänk dig att du är ute på dejt med en helt fantastiskt person. The One! Ni är ute och äter, promenerar och tänkte gå hem och ha dem mysigt efteråt. Men, tre bord bort sitter en person och försöker se oberörd ut. Väl hemma är denne person även i lägenheten, du klarar dig ju faktiskt inte utan hjälp och att be dejten om hjälp med allt känner du verkligen inte för. Personen är inte din bästa vän, som du ändå berättar alla detaljer för, utan en assistent som du knappt känner.

Tänk dig att alla, inklusive dig själv, på ditt arbete ska åka iväg en weekend på konferens och allmänt kul. Det har varit planerat länge och du är en av hörnpelarna i det som ska diskuteras, trots att du bara jobbat i några månader och fortfarande har provanställning. Det är av största vikt att du är med. Men. du måste ha med en assistent. Vilket du har ordnat lång tid innan. Fem dagar innan resan bär av säger assistenten upp sig, och meddelar samtidigt att denne inte kan följa med på resan. Ingen annan har möjlighet att följa med. Du blir tvungen att ställa in och blir sedermera inkallad till chefen för en mindre trevlig pratstund.

Tänk dig en vanlig, regnig, svensk sommar. Det är kallt och grått. Du är ledig, men det finns inget direkt att göra annat än att vara inne. Plötsligt ringer din bästa kompis, som haft turen att stöta på en sista-minuten resa till ert drömresemål. Till ett extremt lågt pris. Resan går om fem dar. Du har både pengarna och tiden att åka. Men... Två assistenter ska med, och döm till din förvåning att du hittar två som kan följa med. Men så börjar du räkna lite. Resan, med traktamente, till dessa två kostar en del. Sen så måste de som förlorar sina pass under dessa 10 dagar få det kompenserat i pengar. Det går inte ihop, och du spenderar resten av semestern med att titta på vattendropparna på fönstret, läsandes vykortet från din vän...

Men, tänker du säkert, detta kan väl inte hända så ofta? Detta ska ju inte kunna ske. Det är ju lag på Personlig Assistans. Och det löser sig väl alltid? Det måste det ju!

Tyvärr, måste jag svara. Det händer! Inte bara en gång och inte bara för mig. Utan för de allra flesta med personlig assistans. Det är vardag för oss! En vardag man stundtals blir väldigt less på. Hur många gånger har det hänt dig? Troligen aldrig. För dina armar och ben gör väl inte som de vill, har ett liv vid sidan av ditt eller försvinner efter tio timmars arbete?

Det är väl sant att man för det mesta hittar en lösning. Men till vilket pris? Till integritetskränkning och självförsakelse skulle jag vilja säga. Det är väldigt sällan lösningen blir ultimat för en själv. Man anpassar sig konstant. Själv skulle jag kunna göra väldigt mycket för att slippa detta. I princip vad som helst. Allt för att kunna skura min skitiga toalett helt själv!