När chansen ges så kan jag få nästan vem jag vill att kassera de fördomar de har om mig.

Och jag tar den.

Det är underbart att själv få berätta min berättelse. Att ge dem ett ansikte och en personlighet.
Ibland kan det räcka med kroppsspråk och kanske en blick, och så blir jag en färgklick i en annars grå massa. Jag tar chansen i hopp om att de ska inse att det aldrig fanns någon grå massa, men däremot ett gitter av färgklickar. Färger som man kanske aldrig tidigare sett, om aldrig har brytt sig om att titta med sina egna ögon.
Jag har faktiskt i den stunden makt nog att påverka förmågan att se, eller viljan att se.

De som träffar mig och ger mig chansen att vända ut och in på deras fördomar har tur. De ser mig som någon som dem själva.
Men tyvärr finns det så många människor som aldrig får möjligheten att träffa ”nån som mig” på så pass nära håll att bilden innehåller ett ansikte och kanske till och med en personlighet.
När det gäller dessa personer så måste jag förlita mig på media, eftersom de har makten och därför bestämmer reglerna. När det enda som får media att se åt vårt håll är sådant som är smaskigt eller stinker brukar det tyvärr betyda att det färgglada gitter av oss normala individer med funktionshinder blir en allt gråare massa för dem som väljer att inte titta närmare på egen hand.

Det som jag tycker är intressant är vad man som icke funktionshindrad känner att man har för garanti för att inte en dag plötsligt vakna upp "på fel sida fördomen".
Kanske har man redan dragit en lättnadens suck när man har konstaterat att man inte begåvats med ett medfött funktionshinder?

Men vem vet hur livet ser ut om kanske bara en vecka?

Kanske råkar jag ut för en olycka och bryter ryggen. Kanske träffar jag på ett gäng som tycker att jag är på fel ställe vid fel tidpunkt och beslutar att bästa straffet för det är en ordentlig misshandel med tillhörande hjärnskada.

Då plötsligt har man bytt sida och finner sig själv i den där grå massan som alla andra har rätt att tycka synd om. Eller egentligen tycka vad de ville om, och som man kanske själv förut tyckte lite ”sådär” om.

När perspektivet har förflyttats till andra sidan, är det då fortfarande ok att tycka synd om ”de stackars handikappade”, d.v.s att bli tyckt synd om?
Kan det inte bara vara så att man fortfarande är precis som förut, men att vissa förutsättningar ofrivilligt har förändrats?

Är det fortfarande en fin tanke att lika barn leka bäst, när det enda som gör att man liknar de andra barnen är att man… att man… öhhh… att man… att man antas vara lika?